Erotiskkrönika 03

an saminbandet drogs mig mera bestånd i emedan ut jag poet har trädnovellet trä som stod dåtid tillbaka befann mig ock vid ett styloinkwood av träden jag (2) mig bönfalldess ...

Av: Stefan Hammarén | 22 juli, 2010
Stefan Hammarén

Samurajkaraktärens givne arvinge, Keigo Kasuya, talar om sin senaste rollprestation i filmen Caterpillar.

  När det gäller regiansvarig för "Caterpillar" är det Kôji Wakamatsu (född 1936) började att regissera 1963 har idag gjort över 100 filmer (första titeln var "Hageshii onnatachi"). Förutom att ha ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 02 februari, 2011
Filmens porträtt

Livet er om det vi trenger

Forord   Artikkelen min danner innledning til Livet med filosofi, der jeg allerede har planlagt at prosjektet skal bestå av følgende artikler, som jeg har gitt disse navn: Biologisk liv, Biografisk liv ...

Av: Thor Olav Olsen | 19 maj, 2014
Agora - filosofiska essäer

Mike Builds a Shelter (1983), rekonstruktion av Michael Smith and Paul Slocum

Mike Builds a Shelter - världen första art game?

Dataspelet Mike Builds a Shelter (1983) är kanske världen första dataspel som använts i en konstinstallation. Det är också ett tidsdokument från kalla krigets dagar, och för några av oss ...

Av: Mathias Jansson | 05 augusti, 2015
Essäer om konst

Ferdinand Tönnies Byst  i Husum Ausschnitt. Foto Wikimedia

Består samhället av en massa av egoister? Vad kan vi så fall göra?



I dessa tider, med många inbördeskrig i världen, och en accelererande segregation i bl.a. Sverige, finns det anledning att ibland – och inte så sällan – försöka formulera rötterna till problemen. Det s.a.s. grundläggande dilemmat. Detta kan ju nu göras på en mängd olika sätt. Jag skall här pröva att göra det genom att ta upp förhållandet mellan individer och kollektiv med utgångspunkt i en tankefigur av det äldre slaget. 

Om Ferdinand Tönnies


”Gemeinschaft” är en instinktiv, naturvuxen, organisk gemenskap, sammanhållen av släktskapens, grannskapets och vänskapens fasta band. Den på släktskapen grundade gemenskapen har sitt mest signifikanta uttryck i hemmet, grannskapets gemenskap utvecklades tydligast i den gamla by hushållningen och vänskapens i det medeltida stadslivets primära kärna.
Ferdinand Tönnies Byst  i Husum Ausschnitt. Foto Wikimedia

Ferdinand Tönnies Byst i Husum Ausschnitt. Foto Wikimedia

Gemeinschaft och Gesellschaft

För mer än ett sekel sedan (1887) utkom sålunda ett litet – men synnerligen teorigenererande arbete – av den briljante tyske sociologen Ferdinand Tönnies. Dess titel varGemeinschaft und Gesellschaft, och betraktas med rätta som ett banbrytande och sedermera klassiskt arbete. Dess inflytande inom såväl samhällsvetenskaperna som delar av filosofin är närmast oöverskådligt. Men vad är det då Tönnies talar om – och som alltjämt, och just nu kanske mer än på länge, gör honom aktuell?
Tönnies analyserar noggrant två olika typer av vad man skulle kunna kalla ”gemenskapsliv”, som han betecknade med dessa tyska, till bl.a. svenska svåröversättliga termer.

”Gemeinschaft” är en instinktiv, naturvuxen, organisk gemenskap, sammanhållen av släktskapens, grannskapets och vänskapens fasta band. Den på släktskapen grundade gemenskapen har sitt mest signifikanta uttryck i hemmet, grannskapets gemenskap utvecklades tydligast i den gamla by hushållningen och vänskapens i det medeltida stadslivets primära kärna.

Utmärkande för ”Gemeinschaft” i alla dess former är, att den inte är avsiktligt och målmedvetet styrd eller organiserad utifrån rationella principer, att den inte, eller åtminstone inte i första hand, bygger på klart utformade ömsesidiga rättigheter eller skyldigheter, utan på i gammal sed rotade förhållanden. Så är exempelvis förhållandet mellan familjens olika medlemmar, så gestaltar sig samlevnaden i byn och i den ännu medeltida staden. Varje enskild känner sig i en sådan ”Gemeinschaft” som en naturlig del i helheten och kommer att präglas av deltagandet i denna helhet (och vice versa).

”Gesellschaft” är som motsats en artificiell, mekanisk gemenskap, upprättad efter bestämda syften, grundad på rationella principer och med en samlevnad, som regleras av ömsesidiga, klart definierade rättigheter och skyldigheter. Istället för det personliga förhållandet träder här det abstrakta, avtalsmässiga, av paragrafer reglerade förhållandet.

”Gemeinschaft (T. 1935, s. 5) är den varaktiga och äkta sammanlevnaden, Gesellschaft blott en temporär och skenbar sådan. Gemeinschaft är en levande organism, Gesellschaft ett mekaniskt aggregat och en artificiell produkt”.

Enligt Ferdinand Tönnies kan man nu (1887, idag skriver vi 2014!) i den västerländska samhällsutvecklingen spåra en ständig utveckling i riktning från Gemeinschaft till Gesellschaft (härifrån utan kursiv stil). Det blir slutligen den sistnämnda typen som helt kommer att dominera. Den förra typen, där hemmet, släkten, byn och liknande gemenskaper satte sin prägel på tillvaron, svarade mot agrarsamhällets och naturahushållningens epoker. Med handelns och industrins – och teknologins – utveckling bröts de gamla gemenskapsformerna, och i deras ställe trädde den rationella och abstrakt reglerade och dikterade sammanlevnaden. Istället för den instinktivt färgade ”Wesenswille”, som bestämde den organiska gemenskapen, framträder en medveten, avsiktlig och ändamålsbestämd vilja, en ”¨Kürwille” som T. Kallade den.

Så istället för de små gemenskaperna (de primära och informella som en nutida socialpsykolog skulle uttrycka det), där var och en har sin givna plats i ett organiskt strukturerar samhälle, får vi det ”atomiserade” samhället (det sekundära och formella), där var och en är konkurrent och kontrahent, och där en abstrakt ”rätt” (naturgiven, ekonomisk, juridisk, professionell) reglerar förhållandet mellan människor. Detta sätt att leva gynnar egoismen, hänsynen till den egna fördelen på bekostnad av den altruistiska hänsynen och samkänslan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det uppstår ett samhälle, byggt på klok beräkning istället för på godhet och mänskligvärme. T. kallar denna utveckling ”patologisk”, men anser den ofrånkomlig. Lagstiftare och samhällsreformatorer kan kanske lindra dess värsta verkningar men knappast hejda den.

Ferdinand Tönnies protesterade visserligen själv mot att betecknas som ”pessimist”, men följer man hans skildringar av den ständigt fortgående utvecklingen mot mekanisering, intellektualisering och atomisering av samhället, erinras man osökt om Spenglers teckning av hur en kultur stelnar till ”civilisation” genom att avlägsna sig allt längre från den instinktiva naturgrund, som utgjorde dess moderssköte. Webers slutsidor i ”Protestantismens etik och kapitalismens anda” antyder för övrigt, hävdar jag, något liknande. Emellertid har det nu gått ca 125 år sedan T. skrev sin bok, och ca 100 år sedan Spengler och Weber skrev sina viktigaste verk. Mycket har hänt. Invändningar finns. Men visst känner vi igen oss?


Flykten från ensamheten – och gemenskapen

Under de senaste tre-fyra decenniernas lopp har jag skrivit en hel del om gemenskap och självförverkligande, men också om Nietzsche (som är en av de författare och filosofer som påverkat mig mest). Samtidigt utgör Nietzsche, för mig, alltid ett gruskorn i skon. Nietzsche är omöjlig att inordna. Han talar, kan jag åtminstone ibland tycka, om allt. Ett geni som inte bara är professor i filologi vid unga år (24)., utan därtill en person som söker famna världen, och aldrig låter sig fångas i en enkel formel. En dåre i alperna. En sexuellt komplex figur. En älskare av alla och inga värden.

Sedan. Från Spinoza över Goethe till Fromm, Ahlberg och – exempelvis – Lasch – förhållandet mellan jaget och viet. Är vi ett weless I eller ett Iless we eller ett intetdera eller ett både och? För mig är det sista svaret det självklara. Icke desto mindre är flykten från friheten (Fromm) och flykten från ensamheten (Ahlberg) vanliga teman. Och så springer jag på Arne Melbergs formidabla text om Nietzsche i ett nyligen utkommit nummer av SvD (M har för övrigt skrivit mycket om N redan tidigare). Flykten mot ensamheten.

”Flykten från friheten” eller ”Escape from Freedom” som originalet heter, utkom 1941. Uppgifterna varierar något om exakt utgivningsår men helt klart är att den utkom mitt under brinnande världskrig. Något facit över Hitlers och nazismens framfart fanns alltså inte, men trots detta kunde sociologen och psykoanalytikern Fromm presentera en analys av psykologiska förutsättningar för denna extrema rörelse.

Fromm kopplar i ett kapitel samman nazismen med en allmän tendens i det västerländska samhället. För att förstå kapitlet om nazismen kan man ta del av den inledande orden på sid 23 i den svenska utgåvan: ”[…bokens huvudtema är…] ……att människan i samma mån som hon vinner frihet, dvs. lösgör sig ur den ursprungliga enheten mellan natur och människa och blir individ, ställs inför valet att spontant uppgå i världen, i kärlek och produktivt arbete, eller att söka tillflykt i ett sådant slag av beroende av världen som gör slut på hennes frihet och egenart som individ.”

”Flykten från ensamheten” (Ahlberg, 1953) ger många exempel på samma fenomen som Fromm tar upp, men med, enligt min mening, fylligare argumentation. Han utgår nämligen ifrån, att människans viktigaste behov är gemenskapen, och att människor, om detta behov inte tillfredsställs (som är ohyggligt vanligt) just flyr till vilken förvrängd gemenskap som helst: livslögnen, missbruket, tyranniet – tom – och inte så sällan – kriget. (Här skulle man mha av den konservative Ortega y Gasset kunna vidga resonemanget betydligt, men då åt ett visst håll).

Vad fattas oss då? Det som fattas oss är att gemenskapen och självförverkligandet förhåller sig till varandra som strängarna på en gitarr till sin resonanslåda. Ensidig ”gemenskap” är ingen gemenskap, utan massivitet och anonymitet. Ensidigt ”självförverkligande” är inget självförverkligande utan narcissistisk och egoistisk yta.

Hur kan detta närmare förstås? Kanske med hjälp av begreppen individualism och kollektivism.

Den gamla motsättningen mellan ”altruism” och ”egoism” är en verklighetsfrämmande konstruktion av vissa moralfilosofer, som föreställt sig människan som en sluten enhet, och hela det gamla problemet , huruvida människan är i stånd att handla altruistiskt felaktigt uppställt. Den verkliga individen formas alltid i ett socialt sammanhang, som påverkar sättet att tänka, känna och handla. Människan är så långt ifrån naturen någon egoist, att man tvärtom på goda grunder kan säga, att den renodlade egoismen, där denna förekommer, är en sen produkt av utvecklingen i vissa kulturer och i grunden något ”onaturligt” för människan.

 

Individualism och kollektivism

Vill man få någon rätsida på debatten om individualism och kollektivism bör man åtminstone skilja på två former av vardera slaget, som i grunden framstår som motsatser. Låt oss därvid skilja på de motsatta formerna av individualism, egoism och självförverkligande, och de motsatta formerna av kollektivism, likriktning och (organisk) gemenskap. Om man skärskådar innebörden i dessa uttryck, skall det då visa sig, hävdar jag, att det förra ledet i de båda motsatsparen är en illusion, oförenlig med all god samhällsutveckling i enlighet med de normer och värden, som präglat den primärt västerländska kulturen; oförenlig med ett fritt och demokratiskt samhällsskick, medan det senare ledet omvänt utgör förutsättningar för ett sådant – och betingar varandra. Det handlar med andra ord inte här om ett alternativ utan om en syntes.

Likriktningskollektivismen vill utplåna individen genom att stöpa alla i en form. Den upplöser alla organiska gemenskaper för att ersätta den med en mekanisk enhet, centraliserad kring ”ledaren” eller ”staten” eller ”partiet” eller en ideologi av något slag och stärkt genom ett ständigt underblåst hat mot någon annan grupp (judarna, muslimerna, plutokraterna osv.) Behövs det inte något bevis för att ett sunt samhällsliv inte kan bygga på egoism, så torde det knappast heller kräva något bevis, att likriktning, standardisering, stöpande i en form, vilka resultat man än på kort sikt kan uppnå, i längden leder till stagnation. Den mänskliga historien började med individens framträdande; den kommer också att avslutas om individen går under. Att människan varit en social varelse har för övrigt varit ett axiom ända sedan åtminstone Aristoteles tid. Men det är knappast denna egenskap, som på ett speciellt sätt skiljer henne från djuren, eftersom det finns många djur som är utomordentligt sociala.

Vad som gör människans ställning enastående, är hennes märkliga förening, eller i vart fall potentiella förening, av individualitet och socialitet; hennes förmåga att sätta sin vilja mot gemenskapens vilja och nå en inre frihet, som i sin tur sätter henne i stånd att påverka gemenskapen.

Myrstacken och bikupan kan eventuellt på sina sätt vara mycket sinnrika samhällsbildningar, men av allt att döma förblir de sig ungefär lika över tid. De har s.a.s. ”ingen historia”. Likriktningen hos människan kan heller inte genomföras utan att man gör våld på och kväver individens utvecklingsmöjligheter. I och med detta försvagas inte bara personligheten; aggressioner av olika slag frammanas, som slutligen lätt kan urladda sig i världshistoriska katastrofer. Det finns ett inre samband mellan diktatur och krig å ena sidan och mellan demokrati och fred å den andra.

Mellan dessa båda vrångbilder står den äkta organiska gemenskapen eller (med Goethe) det äkta personlighetslivet, ty i grunden är det endast en och samma sak sed från olika sidor. Endast i en rik och levande gemenskap kan nämligen ett starkt och rikt personlighetsliv – ett självförverkligande – ha sina rötter. I den mänskliga sammanlevnaden föreligger den paradoxala lagen, att man blir rikare ju ger ,an er ut av sig själv. Liksom människan andas ut och andas in för att kunna leva i fysisk mening, kan hennes psykiska liv endast fortgå genom ömsesidighet. Den som vill bevara sitt liv kommer ofelbart att mista det. Det är för övrigt denna livets järnlag, som egoisten aldrig förstår.

Sålunda säger knappstöparen uttryckligen till Peer Gynt;

”At vaere sig selv er: sig selv att döde/ Dog, på dig er sagtens den forklaring spildt.”

Men den gemenskap om det vilken här är fråga är inte likriktningens, utan tvärtom den, där var och en sätter in sitt eget i helheten, och därmed gör livet rikare både för denna och för sig själv. Det ideal man här söker förverkliga uttryckes med Alexander vom Humboldts epigram:

”Keiner sei gleich dem andern, doch jeder gleiche dem Höchsten!”/ Wie das zu machen? Es sei jeder vollendet in sich”.

Här är det sålunda inte fråga om kollektivism eller individualism, utan om en syntes mellan dem båda. Här är de båda mänskliga grundbehoven uppfyllda: att fritt utveckla sin egenart och att leva i en rik och varm gemenskap med sina medmänniskor.
Den person, som kanske allra bäst formulerat dessa spänningar, är Henrik Ibsen. Här finner vi inte bara flykten från ensamheten (och individualiteten) i största allmänhet, utan de flyktvägar som står till buds: lögnen, ruset, bedrägeriet osv. Utöver detta finns – som logisk slutpunkt – kriget. Nietzsche, däremot, kan sägas illustrera flykten från massan till individualiteten. Om detta är mycket att säga, och om detta återkommer jag.

 

Gemeinschaft och Gesellschaft – ett sätt att sy ihop säcken

Det finns alltså, som torde ha framgått, både god Gemeinschaft (som organisk gemenskap) och ond Gemeinschaft (som urartad kollektivism). På motsvarande sätt finns det god Gesellschaft (som självförverkligandet) och ond Gesellschaft (som individualism förvrängd till egoism). Eftersom jag tror på människans och medmänniskornas godhet tror jag emellertid även på att de båda goda formerna av G och G går att förena; att det finns en sorts dialektisk mekanism det gäller att få tag i. Moderna tänkare – däribland inte minst den svenske sociologiprofessorn Johan Asplund, men också många andra – har dock inte velat erkänna detta. För mig är detta trist. För mig kan G och G förhålla sig till varandra som fingrarna till handen eller tvärtom. Och denna möjlighet är mer än eftersträvansvärd. Kort sagt finns det ett alternativ till IS å ena sidan och ytlig egoism å den andra.

Carsten Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Alex Gino tillsammans med författarkollegan Sara Lövestam Foto Belinda Graham

Be Who You Are!

Författaren Alex Gino är varm, mysig och trevlig, har en vinnande New York dialekt och ett öppet sätt. Det är svårt att tänka sig Alex förbannad. Men det var tydligen ...

Av: Belinda Graham | Reportage om politik & samhälle | 27 oktober, 2016

gudar

att leva litteratur

Denna text bygger på tankar och reflektioner kring poesi, där även ett urval av min egen lyrik tagit plats i ett försök att sammankoppla dem med texten och kan, som ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 29 juli, 2015

Om gränsen mellan ditt och mitt, och hit och dit

Man skulle kunna påstå att Europa drabbats av gränsvärk. Om det är fråga om fantomsmärtor eller om de avskaffade nationsgränserna, likt en skrämd salamanders avlagda svans, växer tillbaka, återstår att ...

Av: Johan Arnborg | Essäer om samhället | 09 augusti, 2016

Pantheon i Rom

Sommarens esoteriska betydelser

Året, med dess olika årstider, har hermetiska betydelser som binds till solståndet och dagjämningarna och ger den moderna människan möjlighet att stärka banden mellan den individuella själen och världens ande, mellan det ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 12 juni, 2017

Beredning av kaffe i en enkel restaurang i Gondar, Etiopien. Foto Tarja Salmi-Jacobson

Kaffe, gudarnas dryck från Etiopien

Det berättas att en etiopisk vallpojke på 900-talet skulle ha upptäckt att när hans getter åt kaffebuskens bär och blad blev de alltid pigga samma kväll. Kaldi, som pojken hette ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 12 april, 2016

Leone, Natalia och vintern i Abruzzo

Tretton mil öster om Rom - vid foten av bergsmassivet Gran Sasso - ligger det oansenliga samhället Pizzoli, som under fasciståren förvandlades till deportationsort för "subversiva element". Efter Italiens inträde ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2013

Kajsa Dahlbergs Ett eget rum

Om förebilder

Det finns ett radioprogram som heter ”Sommar i P1”. I det kan man få veta allt det senaste inom politiska modetrender. År 2015 var det på modet att underordna programmets ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 04 oktober, 2015

Trygve Bång

Att skriva lättsamt är en krävande konst

”En onyttig bok” kallade Trygve Bång sin första bok, med underrubriken ”Danska äventyr med en odygdig gosse.” Den kom 1995 och har en spefull knatte i kortbyxor på framsidan, säkert ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 31 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.