Hans Kirk

Den kollektiva blickens mästare

Hans Kirk, född 1898 i Hadsund och död 1962 i Köpenhamn, var en av de första att introducera den kollektiva romanen inte bara i hemlandet Danmark men också i världslitteraturhistorien ...

Av: Tommy Gunnarsson | 27 februari, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Arne Sand, och mellan fingrarna

När Arne Sand debuterade 1949 med romanen Förföljaren uppmärksammades han på ett sätt som ganska få debutanter får uppleva. Det var ett Strindbergsår, och för att fira det delade man ...

Av: Daniel Svederud | 26 november, 2011
Litteraturens porträtt

Den unge Sven Lindqvist

För några år sedan, 2009, inledde förlaget Atlas en återutgivning av Sven Lind­qvists verk. Samtliga böcker som i det följande tas upp finns där utgivna. I höstas kom också i ...

Av: Gunnar Lundin | 17 mars, 2012
Litteraturens porträtt

Det finns inte ett landskap som inte är dunkelt – Om Relationens filosofi…

Congrès des écrivains et artistes noirs, kongress för svarta författare och konstnärer, anordnas för första gången i Paris 1956 på initiativ av den senegalesiske publicisten Alioune Diop och hans panafrikanska ...

Av: Viola Bao | 06 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Mannen som avslöjade Heideggers villfarelse. Om Nicolai Hartmann



I våra dagar är Nicolai Hartmann helt bortglömd. När han dog 1950 vid 68 års ålder, ansågs han vara en av samtidens viktigaste filosofer vid sidan av Martin Heidegger. Men om Heideggers stjärna steg snabbt efter kriget, så föll Hartmanns stjärna lika snabbt och han glömdes bort. Orsaken var nog att Heideggers existensfilosofi låg precis rätt i tiden medan Hartmanns logisk-analytiska filosofi ansågs passé. Det är dags att återupptäcka hans tänkande eftersom han genom sin så kallade nya ontologi lyckas ta sig ut ur Heideggers återvändsgränd. Hartmann är därför en filosof för 2000-talet som visar på sanningen om vår existens

Hartmann föddes 1882 i Riga som då hörde till Ryssland. Han studerade vid universitet i Sankt Petersburg och senare i Marburg där han 1907 tog sin doktorsexamen. Under första världskriget tjänstgjorde han som tolk och underrättelseofficer. 1923 träffade han Heidegger i Marburg och samma år utnämndes han till professor i filosofi vid stadens universitet. De båda drog inte jämnt. Det berodde nog både på deras inställning till filosofi och deras personlighet. Hartmann var en kvällsmänniska medan Heidegger var en morgonmänniska. På sätt och vis skapade Hartmann en kvällsfilosofi i motsats till Heideggers morgonfilosofi. Heidegger var också den som lockade till sig flest studenter på grund av sin karismatiska personlighet.

Till skillnad från sin filosofikollega komprometterade Hartmann sig aldrig genom samröre med nazisterna. Han lyckades leva och verka fritt i Nazityskland och orsaken var troligtvis att han sysslande med något så opolitiskt och perifert som ontologi. Han sågs av nazisterna som en harmlös tänkare i det blå. Men egentligen var hans tänkande revolutionärt, även i politiskt avseende. Hartmann hade flera viktiga offentliga poster under sin karriär. Han var professor i filosofi vid sådana ledande universitet som Köln, Berlin och Göttingen. Efter andra världskriget valdes han till ordförande för det tyska Filosofiförbundet.

Nicolai Hartmann

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vid sin död lämnade Hartmann efter sig ett omfattande verk på filosofins alla traditionella områden: metafysik, epistemologi, etik, estetik och ontologi. Han ägnade fyra band åt ontologin, varav det andra Möglichkeit und Wirklichkeit (Möjlighet och verklighet) gavs ut 1938. Först 2013 kom en engelsk översättning av detta centrala verk ut med titeln Possibilityand Actuality i översättning av Alex Scott och Stephanie Adair. De fyra banden om ontologi är inte bara unika i filosofihistorien utan de kan ses som sista ordet i en mångtusenårig diskussion bland filosofer. Om tidigare studier av ontologi sysslat med spekulationer, så baserar sig Hartmann på sträng logik i enlighet med modalanalys. Med honom står vi till sist på fast ontologisk grund i vårt vara. Inga affekter, inga drömmar styr hans undersökning av existensens grund.

Utgångspunkten för Hartmanns filosofi är en skarpsynt kritik av Heidegger. Han såg Heideggers filosofi som ett patetiskt försök att söka mening i tillvaron. Just meningssökandet utgjorde den blinda fläcken hos Heidegger eftersom han placerade det subjektiva mänskliga medvetande som en skärm framför varat. Han lät sitt tänkande styras av affekter, vilket återspeglas i sådana begrepp som till-döden-varo, autenticitet och utkastadhet. Det patetiska sökandet efter mening blev för Heidegger ett mål i sig och därför utgjorde hans filosofi ännu ett exempel på ett spekulativt tänkande. Egentligen var han inte filosof utan poet och det var helt logiskt att han i sitt sena tänkande vände sig till Friedrich Hölderlin. Men enligt Hartmann gäller det att hålla huvudet kallt när man reflekterar över varat och inte dras med av känslotänkande.

Hartmanns syfte med sin nya ontologi är att analysera varat som vara och sätta parentes kring den mänskliga subjektiviteten. Samtidigt är han medveten om att frågan om varat som vara är en olöslig fråga. Därför problematiserar han hela tiden sin undersökning genom att fokusera på motsägelser. Följden blir att han känns på en gång snårig och pedantisk i sina analyser. Att läsa Hartmann kräver tålamod och uthållighet och det är lätt att förstå att hans verk fallit i glömska. Tålamod och uthållighet är något som stressade moderna människor saknar. Och att ta till sig fyra band i något så udda som ontologi lockar knappast någon. Inte ens filosofer av facket mäktar det. Men dessa böcker erbjuder ingenting mindre än en ny upptäckt av verkligheten. Eller rättare sagt en slutgiltig upptäckt av världen sådan den är.

Martin Heidegger

Det första bandet Zur Grundlegung der Ontologie (Mot ontologins grund) publicerades 1935 då Hartmann innehade en professur i filosofi i Berlin. Här polemiserar han mot Heideggers centrala begrepp Dasein (att vara där) som representerar det mänskliga medvetandets position i existensen. Hartmann ä sin sida gör Dasein till ett neutralt ontologiskt begrepp då han skiljer mellan Dasein och Sosein (att vara så), det faktum att något är och hur eller vad detta något är. Det utgör de båda aspekterna av varat, det vill säga att något överhuvudtaget existerar och vad som karakteriserar dess existens. Hartmann skiljer också mellan tillvarons två fundamentala sätt att vara genom att tala om den verkliga och den ideala sfären. Den verkliga sfären berör existensen medan den ideala berör essensen. Men det handlar inte om några absolut slutna sfärer utan de har förbindelser med varandra på olika vis. Här polemiserar han både mot traditionell metafysik som sätter essensen före existensen och modern existentialism där existensen föregår essensen. Hartmann skiljer också mellan de sekundära sfärerna logik och kunskap. De primära sfärerna av varat har sex olika modaliteter: nödvändighet, verklighet, möjlighet, kontingens, overklighet och omöjlighet. Det är dessa kategorier som blir redskap för hans analys av tillvaron.

I tredje bandet Der Aufbau der realen Welt (Den verkliga världens uppbyggnad) utgiven 1940 redogör Hartmann för världens stratifierade konstruktion i form av ontologiska nivåer från den lägsta till den högsta. De fyra nivåerna representeras av det oorganiska, det organiska, det mentala och det andliga. Människan befinner sig på det mentala varats nivå men har också del i det organiska och det andliga. Det fjärde bandet Philosophie der Natur (Naturens filosofi) publicerad 1950 beskriver varats lägre nivåer eller naturen, bland annat enligt sådana kategorier som tid, rum och rörelse. Men hos Hartmann är alla nivåer av varat lika berättigade och ontologiskt viktiga. Människan har ingen privilegierad ställning i hans ontologi. Det är det misstag som alla tidigare tänkare gjort.

Det centrala verket i Hartmanns nya ontologi är andra bandet Possibility and Actuality. Boken består av en analys av varat ur ett strikt logisk-objektivt perspektiv. Eftersom det aldrig tidigare gjorts, inleds boken med en diskussion av de grundläggande begreppen kontingens, nödvändighet, möjlighet och verklighet. Hartmanns geniala drag i sin ontologi är att inte koncentrera sig på Dasein utan att lägga tonvikten på Sosein. Därmed återknyter han till tänkandet före moderniteten, det vill säga antikens och skolastikens filosofer. Varats sätt att framträda och förändras, dess Sosein, blir fokus för Hartmanns tänkande. Därför är modal analys central för hans nya ontologi. Detta är just det nya i hans ontologi: synen på existensen som olika sfärer där modala relationer spelar den viktigaste rollen. I förordet till Possibility and Actuality skriver Hartmann att modalanalys är en hel vetenskap som gör det möjligt att undvika de misstag och villfarelser som alltför ofta karakteriserat det ontologiska tänkandet.

Böcker av Hartmann.

Vidare säger Hartmann i sitt förord att filosofins grundproblem alltid haft något esoteriskt över sig. De är varken lätta att förstå eller lätta att undersöka. Och de kräver rätt metod. Han kunde ha nöjt sig med att undersöka det verkligas modaliteter men kände det som en plikt att också analysera det ideala, logiken och kunskapen. Del III av Possibility and Actuality med rubriken ”Det overkligas modalitet” känns därför särskilt viktig för honom. Han skrev förordet i maj 1937 då de antijudiska lagarna införts i Nazityskland och när boken kom ut ett år senare, var Hitlers annektering av Österrike ett faktum. Hartmann avslutar sitt förord med att säga att det står var och en fritt att bara läsa andra delen som handlar om det verkliga varats modalitet. Men det sker till priset av att gå miste om en helhetssyn på ontologin som möjlighetens ingripande i den rådande verkligheten. Här blir Hartmann öppet politisk i sitt tänkande. Den nya ontologin bär i sig på hoppet om en ny politisk ordning.

Possibility and Actuality lämpar sig inte för sträckläsning utan boken passar bättre för nedslag här och där. Den springande punkten i Hartmanns filosofi är förbindelsen mellan den verkliga och den ideala sfären. Utan en sådan förbindelse faller hans tänkande platt till marken och blir ännu en variant av spekulativ filosofi. Verkligheten bygger enligt Hartmann på essentiella lagar och därför fullbordar dessa lagar världen. Den ideala sfären utgör med andra ord den verkliga sfärens fullbordan. Det möjliga är verklighetens sätt att bli till. Existensen och essensen griper in i varandra. Men det har inget med meningssökande att göra utan det är ren ontologi. Kunskap i de båda sfärerna kräver hårt arbete eftersom det ideala varat är i lika hög grad ”indifferent för ideal kunskap som det verkliga varat är indifferent för verklig kunskap”. Förståelse innebär att övervinna världens likgiltighet för mänsklig kunskap.

Just detta lyckas Nicolai Hartmann göra i sin nya ontologi genom att flytta fokus från det mänskliga subjektet för att möta världens likgiltighet ansikte mot ansikte.

 

Bo Gustavsson

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Gåramålaren Carl Ljungberg från Hammenhög

Kringvandrande målare var en vanlig syn på landsbygden för hundra år sen, särskilt i Skåne. De knackade på hos bönderna och erbjöd sig att måla av gården för mat och ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 18 september, 2017

Kafka, Slottet och Klam (en personlig resa)

Inför de kommande frågorna kring Kafkas bok Slottet har jag lagt mina litteraturvetarglasögon åt sidan, för att på så sätt närma mig texten ännu oförlöst. Vem är Klamm i Slottet? Vem ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 23 juni, 2014

Möjligheter och återvändsgränder för den nyklassiska bildkonsten

En debatt har under sommaren rasat kring den figurativa norska skolan till vilken bl.a. den (ö)kände norska konstnären Odd Nerdrum räknas. Debatten föranleddes av utställningen "Figurationer, Realism och romantik i ...

Av: Leif V Erixell | Essäer om konst | 31 augusti, 2009

En resa till dagens ände. Om Denise Mina

Himlen ligger som ett lock över staden. Det är grått och kallt, vinden viner vasst och snålt genom gatorna och ett isande regn tycks falla vareviga dag. Här härskar nöden ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 02 augusti, 2010

När Arvo Pärt kom till Mexiko

Lördagen den 20 oktober var det första gången som Arvo Pärts musik framfördes i Mexiko City, och det utav Estlands Filharmoniska Kammarkör och Tallins Kammarorkester under ledning av Tõnu Kaljuste ...

Av: Rebecka Villanueva Ulfgard | Musikens porträtt | 02 november, 2012

Sebastian Errazuriz:

Konst att gäspa till

Gäspningen som tecken är lite undanskuffad, men den har definitivt sin plats i historien. Den kan dock symbolisera så mycket mer än bara trötthet, inte minst ett inlägg i debatten ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 09 april, 2015

Från Abruzzo till Bornholm – jakten på Zahrtmann

En höstdag 2013 befinner jag mig på den danska ön Bornholm – drygt en timmes färjeresa från Ystad. På sommaren invaderas ön av turister från Sverige, Tyskland och det danska ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 08 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts