Självporträtt . Olja 1933

Bilden bortom tingen. Kasimir Malevitj och konstens vägval

”Det tycks mig som om Rafaels, Rubens, Rembrandts med fleras måleri för kritiken och för samhället inte har blivit något annat än en konkretion av otaliga ’ting’, som gör det ...

Av: Thomas Notini | 30 november, 2017
Konstens porträtt

Om det avsides gemenskapslivet

Vantrivsel Vi var alltså inte nöjda med den vanliga tébjudningen. Vi får magknip av small talk och mobilsamtalen i bussen och på tåget om adiafora. Hans Granlid berättade om hur ...

Av: Gunnar Lundin | 05 mars, 2009
Essäer om samhället

I de mörkaste skogarna döljer sig de mörkaste hemligheterna

En uppstickare bland de svenska långfilmsdebutanterna är Johan Lundh som med filmen ”Den som söker” (Svensk distribution: Njutafilms) visade vad han går för. Filmen fick också sätta punkt för Göteborgs ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 18 mars, 2013
Filmens porträtt

Marie Norin presenterar sig

Marie Norin presenterar sig Jag heter Marie Norin och är poet. En gång för nästan tio år sedan frågade Bengt Emil Johnsson mig vad jag skrev. "Poesi", svarade jag. Då skrattade ...

Av: Marie Norin | 19 september, 2006
Litteraturens porträtt

Mannen som avslöjade Heideggers villfarelse. Om Nicolai Hartmann



I våra dagar är Nicolai Hartmann helt bortglömd. När han dog 1950 vid 68 års ålder, ansågs han vara en av samtidens viktigaste filosofer vid sidan av Martin Heidegger. Men om Heideggers stjärna steg snabbt efter kriget, så föll Hartmanns stjärna lika snabbt och han glömdes bort. Orsaken var nog att Heideggers existensfilosofi låg precis rätt i tiden medan Hartmanns logisk-analytiska filosofi ansågs passé. Det är dags att återupptäcka hans tänkande eftersom han genom sin så kallade nya ontologi lyckas ta sig ut ur Heideggers återvändsgränd. Hartmann är därför en filosof för 2000-talet som visar på sanningen om vår existens

Hartmann föddes 1882 i Riga som då hörde till Ryssland. Han studerade vid universitet i Sankt Petersburg och senare i Marburg där han 1907 tog sin doktorsexamen. Under första världskriget tjänstgjorde han som tolk och underrättelseofficer. 1923 träffade han Heidegger i Marburg och samma år utnämndes han till professor i filosofi vid stadens universitet. De båda drog inte jämnt. Det berodde nog både på deras inställning till filosofi och deras personlighet. Hartmann var en kvällsmänniska medan Heidegger var en morgonmänniska. På sätt och vis skapade Hartmann en kvällsfilosofi i motsats till Heideggers morgonfilosofi. Heidegger var också den som lockade till sig flest studenter på grund av sin karismatiska personlighet.

Till skillnad från sin filosofikollega komprometterade Hartmann sig aldrig genom samröre med nazisterna. Han lyckades leva och verka fritt i Nazityskland och orsaken var troligtvis att han sysslande med något så opolitiskt och perifert som ontologi. Han sågs av nazisterna som en harmlös tänkare i det blå. Men egentligen var hans tänkande revolutionärt, även i politiskt avseende. Hartmann hade flera viktiga offentliga poster under sin karriär. Han var professor i filosofi vid sådana ledande universitet som Köln, Berlin och Göttingen. Efter andra världskriget valdes han till ordförande för det tyska Filosofiförbundet.

Nicolai Hartmann

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vid sin död lämnade Hartmann efter sig ett omfattande verk på filosofins alla traditionella områden: metafysik, epistemologi, etik, estetik och ontologi. Han ägnade fyra band åt ontologin, varav det andra Möglichkeit und Wirklichkeit (Möjlighet och verklighet) gavs ut 1938. Först 2013 kom en engelsk översättning av detta centrala verk ut med titeln Possibilityand Actuality i översättning av Alex Scott och Stephanie Adair. De fyra banden om ontologi är inte bara unika i filosofihistorien utan de kan ses som sista ordet i en mångtusenårig diskussion bland filosofer. Om tidigare studier av ontologi sysslat med spekulationer, så baserar sig Hartmann på sträng logik i enlighet med modalanalys. Med honom står vi till sist på fast ontologisk grund i vårt vara. Inga affekter, inga drömmar styr hans undersökning av existensens grund.

Utgångspunkten för Hartmanns filosofi är en skarpsynt kritik av Heidegger. Han såg Heideggers filosofi som ett patetiskt försök att söka mening i tillvaron. Just meningssökandet utgjorde den blinda fläcken hos Heidegger eftersom han placerade det subjektiva mänskliga medvetande som en skärm framför varat. Han lät sitt tänkande styras av affekter, vilket återspeglas i sådana begrepp som till-döden-varo, autenticitet och utkastadhet. Det patetiska sökandet efter mening blev för Heidegger ett mål i sig och därför utgjorde hans filosofi ännu ett exempel på ett spekulativt tänkande. Egentligen var han inte filosof utan poet och det var helt logiskt att han i sitt sena tänkande vände sig till Friedrich Hölderlin. Men enligt Hartmann gäller det att hålla huvudet kallt när man reflekterar över varat och inte dras med av känslotänkande.

Hartmanns syfte med sin nya ontologi är att analysera varat som vara och sätta parentes kring den mänskliga subjektiviteten. Samtidigt är han medveten om att frågan om varat som vara är en olöslig fråga. Därför problematiserar han hela tiden sin undersökning genom att fokusera på motsägelser. Följden blir att han känns på en gång snårig och pedantisk i sina analyser. Att läsa Hartmann kräver tålamod och uthållighet och det är lätt att förstå att hans verk fallit i glömska. Tålamod och uthållighet är något som stressade moderna människor saknar. Och att ta till sig fyra band i något så udda som ontologi lockar knappast någon. Inte ens filosofer av facket mäktar det. Men dessa böcker erbjuder ingenting mindre än en ny upptäckt av verkligheten. Eller rättare sagt en slutgiltig upptäckt av världen sådan den är.

Martin Heidegger

Det första bandet Zur Grundlegung der Ontologie (Mot ontologins grund) publicerades 1935 då Hartmann innehade en professur i filosofi i Berlin. Här polemiserar han mot Heideggers centrala begrepp Dasein (att vara där) som representerar det mänskliga medvetandets position i existensen. Hartmann ä sin sida gör Dasein till ett neutralt ontologiskt begrepp då han skiljer mellan Dasein och Sosein (att vara så), det faktum att något är och hur eller vad detta något är. Det utgör de båda aspekterna av varat, det vill säga att något överhuvudtaget existerar och vad som karakteriserar dess existens. Hartmann skiljer också mellan tillvarons två fundamentala sätt att vara genom att tala om den verkliga och den ideala sfären. Den verkliga sfären berör existensen medan den ideala berör essensen. Men det handlar inte om några absolut slutna sfärer utan de har förbindelser med varandra på olika vis. Här polemiserar han både mot traditionell metafysik som sätter essensen före existensen och modern existentialism där existensen föregår essensen. Hartmann skiljer också mellan de sekundära sfärerna logik och kunskap. De primära sfärerna av varat har sex olika modaliteter: nödvändighet, verklighet, möjlighet, kontingens, overklighet och omöjlighet. Det är dessa kategorier som blir redskap för hans analys av tillvaron.

I tredje bandet Der Aufbau der realen Welt (Den verkliga världens uppbyggnad) utgiven 1940 redogör Hartmann för världens stratifierade konstruktion i form av ontologiska nivåer från den lägsta till den högsta. De fyra nivåerna representeras av det oorganiska, det organiska, det mentala och det andliga. Människan befinner sig på det mentala varats nivå men har också del i det organiska och det andliga. Det fjärde bandet Philosophie der Natur (Naturens filosofi) publicerad 1950 beskriver varats lägre nivåer eller naturen, bland annat enligt sådana kategorier som tid, rum och rörelse. Men hos Hartmann är alla nivåer av varat lika berättigade och ontologiskt viktiga. Människan har ingen privilegierad ställning i hans ontologi. Det är det misstag som alla tidigare tänkare gjort.

Det centrala verket i Hartmanns nya ontologi är andra bandet Possibility and Actuality. Boken består av en analys av varat ur ett strikt logisk-objektivt perspektiv. Eftersom det aldrig tidigare gjorts, inleds boken med en diskussion av de grundläggande begreppen kontingens, nödvändighet, möjlighet och verklighet. Hartmanns geniala drag i sin ontologi är att inte koncentrera sig på Dasein utan att lägga tonvikten på Sosein. Därmed återknyter han till tänkandet före moderniteten, det vill säga antikens och skolastikens filosofer. Varats sätt att framträda och förändras, dess Sosein, blir fokus för Hartmanns tänkande. Därför är modal analys central för hans nya ontologi. Detta är just det nya i hans ontologi: synen på existensen som olika sfärer där modala relationer spelar den viktigaste rollen. I förordet till Possibility and Actuality skriver Hartmann att modalanalys är en hel vetenskap som gör det möjligt att undvika de misstag och villfarelser som alltför ofta karakteriserat det ontologiska tänkandet.

Böcker av Hartmann.

Vidare säger Hartmann i sitt förord att filosofins grundproblem alltid haft något esoteriskt över sig. De är varken lätta att förstå eller lätta att undersöka. Och de kräver rätt metod. Han kunde ha nöjt sig med att undersöka det verkligas modaliteter men kände det som en plikt att också analysera det ideala, logiken och kunskapen. Del III av Possibility and Actuality med rubriken ”Det overkligas modalitet” känns därför särskilt viktig för honom. Han skrev förordet i maj 1937 då de antijudiska lagarna införts i Nazityskland och när boken kom ut ett år senare, var Hitlers annektering av Österrike ett faktum. Hartmann avslutar sitt förord med att säga att det står var och en fritt att bara läsa andra delen som handlar om det verkliga varats modalitet. Men det sker till priset av att gå miste om en helhetssyn på ontologin som möjlighetens ingripande i den rådande verkligheten. Här blir Hartmann öppet politisk i sitt tänkande. Den nya ontologin bär i sig på hoppet om en ny politisk ordning.

Possibility and Actuality lämpar sig inte för sträckläsning utan boken passar bättre för nedslag här och där. Den springande punkten i Hartmanns filosofi är förbindelsen mellan den verkliga och den ideala sfären. Utan en sådan förbindelse faller hans tänkande platt till marken och blir ännu en variant av spekulativ filosofi. Verkligheten bygger enligt Hartmann på essentiella lagar och därför fullbordar dessa lagar världen. Den ideala sfären utgör med andra ord den verkliga sfärens fullbordan. Det möjliga är verklighetens sätt att bli till. Existensen och essensen griper in i varandra. Men det har inget med meningssökande att göra utan det är ren ontologi. Kunskap i de båda sfärerna kräver hårt arbete eftersom det ideala varat är i lika hög grad ”indifferent för ideal kunskap som det verkliga varat är indifferent för verklig kunskap”. Förståelse innebär att övervinna världens likgiltighet för mänsklig kunskap.

Just detta lyckas Nicolai Hartmann göra i sin nya ontologi genom att flytta fokus från det mänskliga subjektet för att möta världens likgiltighet ansikte mot ansikte.

 

Bo Gustavsson

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Vladimiro Sirenetto  Oravsky. Bild: Ole Schwander

April april din dumma strömming - en kunskapslyftspaus

Den första april försöker många institutioner och ännu fler människor överträffa varandra med vitsar, absurditeter och practical jokes av varierade underhållnings- och surhetsgradsvärde. Jag tycker att det är en trevlig tradition ...

Av: Vladimiro Sirenetto Oravsky | Gästkrönikör | 01 april, 2016

Umberto Eco, Sverige och kyrkogården

Alexandria, Alessandria på italienska, ligger inte i Egypten. Åtminstone inte bara där. Det finns faktiskt en stad i Piemonte, i norra Italien, som heter så. Staden fick namnet av en ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 24 oktober, 2011

Vildapel foto CCBYSA3.0

Vildapel

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av ...

Av: Johannes Söderqvist | Kulturreportage | 13 februari, 2017

Akropolis under antiken

Närvaron av tre vattenkällor på Akropolis sluttningar kan ha varit ett av de viktigaste skälen till att de första nybyggarna valde Akropolis som boplats på 6000-talet f. Kr. Vid bergsfoten ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 09 december, 2009

En omöjlig intervju med Snövit av Ann Hingström

Montage: Guido ZeccolaHon sitter i ett bergsfängelse i norra Italien och får inte ta emot besök. Enligt hennes fångvaktare är det heller inte någon som önskar besöka henne. Vi leds ...

Av: Ann Hingström | Utopiska geografier | 24 november, 2008

Nazister i B-filmskräckträsket och högerextremismens framväxt i Europa

Efter andra världskriget inleddes en människojakt på de skyldiga nazisterna som stått bakom några av historiens värsta krigsbrott mot mänskligheten. Några fångades direkt, andra tog livet av sig innan rättvisan ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 13 oktober, 2014

Anarkismens brand har släckts, kompromisserna har blivit för många

Med anledning av att Kjell Espmark fyller åttio år - den 18 februari - publicerar vi denna intervju, gjord för en del år sedan i ett somrigt Gamla Stan. Dagen är ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 19 februari, 2010

Jag vill hinna se korna

Man snackar om höghastighetståg nu. Det går inte snabbt nog. Vi måste komma fram fortare. Vi har väldigt bråttom. Snart har vi inte tid över till någonting. Jag gillar tåg ...

Av: Stefan Whilde | Gästkrönikör | 04 november, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts