Detaljer

Det borde egentligen inte spela någon roll om jag struntade i att skrapa av den gamla målarfärgen runt fönstret innan jag började måla om det. Trots det blir resultatet att ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 oktober, 2014
Gästkrönikör

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | 03 december, 2013
Reportage om scenkonst

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | 31 mars, 2011
Essäer om konst

Livsgleden



Innledning

fågelDet er krigstider. Kunsten og kulturen har oppgangstider. At kunsten og kulturen profitterer på at det er vanskelige tider, er ingen sjokkerende nyhet. Under den første verdenskrig, for eksempel, trakk kinoene fullsatte saler, for scener fra slagmarken ble vist på lerretet. Usmakelig? Ja, i høyeste grad; krig og krigføring oppstår ikke på grunn av at noen mennesker mister besinnelsen; de er alltid resultat av at det er kollektiver som ønsker og vil gå til krig. Derfor er det slik at krig er organiserte mord, og organiserte mord er uttrykk for det aller verste som kan skje i menneskelivet. Dermed er det sant å hevde at i nåtiden har livsgleden trange kår.

Om emosjonenes(følelsenes) funksjonelle roller

Det er når tidene svinger at våre indre overbevisninger, der følelser utgjør sentrale element, blir satt på prøve. I skarp motsetning til det å hevde at en stabil verdigrunn er av stor betydning for mennesker, så er det gjerne slik at i dagens samfunn oppfatter en at all henvisning til en fast grunn er uten innhold eller tyngde, eller at det tydes som en billedlig framstilling av nåtidens bunnløse grunner. Sagt og ment med andre ord: Å leve et liv ute på de bunnløse grunner er å kjenne at en raser ned i et stort hull med porøse vegger, og at en bare faller og faller. Fra underholdningskulturen kommer det ingenting godt; der det skulle ha vært ånd og brød er det kun steiner, som tynger deg ned: Retningen for livsgleden er opp.

Med henblikk på verdier, er det slik at for en stat og et samfunn betyr ‘verdier’ det samme som ‘realverdier’, det vil si at til det ideelle er at for hver eneste pengeseddel og hver eneste mynt skulle dette tilsvare forekomsten av en viss mengde av metallet gull; i vår tid er den faktiske beholdningen av gull helt ubetydelig i relasjon til alle de elektroniske pengene som er i omløp. Jeg forfølger ikke dette resonnementet i denne artikkelen.

Verdier er ikke kun med henvisning til talemåter eller til korporlige ting; de er om det som virkelig teller: All underholdning i mediene er med referanse til menneskets kår i den globaliserte verden: At mennesker søker seg til det som er lettvint når livet blir for vanskelig. Nåtidens samfunnsformer hyller konkurransen som prinsipp – at det er betingelsen for utvikling og vekst.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På idretts – og sportsarenaer er det OK med konkurranse, siden det er hva løp, kast og hopp, eller fotball, er om. Således er det rett og rimelig at den som vinner på en idrettsbane er den løper raskest, kaster lengst eller hopper høyest (eller lengst), mens det som teller på en fotballstadion, er at laget som seirer setter flere baller inn i motstanderens mål enn omvendt. Overført til livet ute i samfunnet, er konkurranseprinsippet en uting, ja, at det bryter med menneskets natur, gitt at det er rimelig å snakke om at mennesket har en natur. Når mennesker står overfor hverandre som konkurrenter, om det er et firma overfor et annet firma, en bedrift eller et foretak overfor en annen bedrift eller et foretak, er det om å svekke motparten og å styrke ditt eget firma, din bedrift eller ditt foretak. Det som er virkelig og sant, er at det er de store foretak som har adekvate ressurser til å vinne fram i en verden som for lengst har gått av hengslene. Uten unntak er det slik at det er de små foretak som lider, eller som går til grunne.

Det jeg har snakket om over, er at å overføre prinsippet om kappløp mellom mennesker til livet ute i samfunnet og mellom stater, er å undergrave oss selv ved at framstillingshysteriet fører til at mennesket gjør langt mer enn det bør gjøre, og det betyr at resultatet som oppstår fra konkurranse som universelt prinsipp er at ingen verken vinner eller taper på det. En kan uttrykke dette slik. Det gis grenser for økonomisk og sosial vekst, der den som rammes er mennesket selv, og i og med at naturgrunnlaget ødelegges, treffer dette fauna og flora.

At mennesket er utstyrt med fornuft, er vel og bra, skjønt uten at menneskenes sterkeste følelser kommer inn, går fornuften en vei, mens følelsene vandrer en annen vei. Slik verdenssituasjonen er for tiden, er det ingenting som tyder på at fornuft og følelser følges ad; det er fremdeles slik at militaristene styrer og kontrollerer livet på jorden. Av og til undres jeg over om dette skyldes at en tror og mener at krigen innebærer en form for ‘renselse’, det vil si at det gamle brytes ned og at det dermed oppstår et tomrom, som kan fylles av nye og friske krefter. Imidlertid er det et svært underlig standpunkt som trer fram om en ser på menneskelivet gjennom krigens linser, for alt allerede generasjonsproblematikken tar vare på spørsmålet: I velfungerende samfunn avløses generasjonene av hverandre, og da er det livet selv som rår. Militærmakt er tvang, i motsetning til smil og latter, som er spontane livsytringer, det vil si at de er manifeste uttrykk for livsgleden, som er rotfestet i livet selv.

Thor Olav Olsen
Ensamrätt för samtliga artiklarna som Thor Olav Olsen publicerar i Tidningen Kulturen tillhör författaren. Tillståndet för citat, länkar eller publicering i andra media än Tidningen Kulturen måste skriftligt ges av författaren på denna adress            Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 28 januari, 2011

Filosofi, kultur og liv

Innledning I den vestlige kulturhistorie finnes det en rekke distinksjoner, og som gjerne blir framstilt på den måten at de er om forskjellen mellom høyt og lavt, ånd og åndløshet, fornemt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 juni, 2014

Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft

  Målning av Mary Wollstonecraft (cirka 1797) av John Opie. Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft Det ligger i tiden. Utställningar, böcker, pjäser och filmer, ja, otaliga är de uttrycksmedel ...

Av: Anna Franklin | Essäer om politiken | 24 juli, 2007

Autodafén eller Mannen utan egenskaper

En typisk vrångbild ligger i hur vi tolkar ordet autodafé. Enligt Svenska akademiens ordlista betyder ordet ”inkvisitionens bestraffning av otrogna mm., kättarbål”. Men etymologiskt är auto-da-fé en portugisisk sammansättning som ...

Av: Göran af Gröning | Essäer | 09 januari, 2014

Bede Griffiths liv och lära

If you love someone, you become one with him or her, and they become one with you, but you do not cease to be yourself. If that happened, it would ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Övriga porträtt | 25 februari, 2013

Vi bryr oss inte

På spårvagnen i Göteborg hamnar jag mitt i en skock barn i 9-årsåldern som förvånat frågar varför jag fotar lyftkranarna utanför. Solen lyser, luften är klar, jag är på väg ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 02 mars, 2014

Om beroendeställning till den utanförvarande makten och avbrott i tiden

Som en del i konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 öppnar Konsthallen upp med utställningen 24 spaces - en kakafoni, där Lilith Performance Studio deltar med två bidrag: Amerikanskan Donna Huancas Raw ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 26 Maj, 2013

Diane Arbus genom en personlig lins

För 223 år sedan svor här den franska nationalförsamlingen eden om att inte skiljas åt förrän de givit en konstitution åt Frankrike. Idag är Jeu de Paume ett museum som ...

Av: Signe Lundgren | Konstens porträtt | 17 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts