Dödsengeln Jeffrey Weise

  ”Trots allt är jag inte vem som helst,jag vill visa er det,jag hämnas på min familj och skolan som såg att jag mådde dåligt,men inte hjälpte mig ...och världen gör ...

Av: Nina Michael | 05 september, 2013
Essäer

Romantikens fragment – Tyskland och Novalis

Straffet motsvarar skulden; att berövas all lust att leva,     att bibringas den högsta             graden av livsleda.  (Kierkegaard) Under 1700-talet kröntes den andliga utvecklingen i västra Europa med Immanuel Kant och hans filosofiska kritik, vars ...

Av: Göran af Gröning | 23 juli, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 september, 2007
Övriga porträtt

Sickan Carlsson i Filmstaden

Sickan Carlsson och kvinnorollens klassresa i svensk film

Sickan Carlsson personifierar andemeningen av ordet “folkkär”. Hennes filmkarriär stäckte sig över 69 år. När hon gick bort 96 år gammal var hon fortfarande en högt aktad kulturpersonlighet. Sickan Carlssons ...

Av: Belinda Graham | 18 oktober, 2016
Filmens porträtt

Rasjonalitet



Innledning

abîme av Guido ZeccolaKonsepsjonen om rasjonalitet er om alt som lar seg begrunne i kraft av menneskets fornuft. Opplysningsfilosofen Immanuel Kant mente at mennesket oppnådde viten og kunnskap om seg selv og verden via den teoretiske fornuft, at moraliteten (moral, lov og rett) hadde den praktiske fornuft som forutsetning og betingelse, mens kunnskapen om det skjønne sprang ut fra anvendelsen av den estetiske fornuft. Kant betraktet rasjonalitetsevnene som forut gitte evner ved mennesket som rasjonal person, det vil si at det han beskrev i termer av ‘de tre kritikker’ – kritikken av den rene fornuft, kritikken av den praktiske fornuft og kritikken av dømmekraften – var rotfestet i mennesket som fornuftsperson, eller som et rasjonalt selv. For Kant betydde dette at rasjonalitet framstod som en utfordrende oppgave, og at mennesket hadde en grunnleggende plikt overfor seg selv, nemlig at det gikk i gang med dannelse av sin egen karakter. Med andre ord: At å være menneske er et livslangt prosjekt av intellektuell, etisk og estetisk art.

Kants begrep om et rasjonalt selv

Kants mente at til begrepet om et rasjonalt selv svarer det visse målestokker, normer eller standarder, så som ordholdenhet, sannferdighet, hensynsfullhet og å hjelpe den som er i nød. Således kunne Kant argumentere for at siden disse standarder, som danner menneskenes(nødvendige) indre egenskaper, i motsetning, til de (tilfeldige) ytre egenskaper (fysiologiske egenskaper), som skyldes arvelige forhold, er det å handle på måter som er i strid med de indre egenskapene, ett og det samme som å svikte det som er dypest og innerst i oss selv – at vi blir til fordervede mennesker. Jeg forklarer dette slik. I alminnelighet forholder det seg på den måten at når en snakker om skillet mellom godt og ondt, rett og galt, er det om moral; Kant mente at det er ‘moralloven’ som belærer oss om hva vi er forpliktet på å gjøre eller å la være å gjøre. Hva mente Kant med å snakke om moralloven? Lover blir til på Stortinget eller, om en ønsker og vil, i Riksdagen, og dermed lyder det rart om referansen for moralloven er hva de ulike stortingsrepresentanter bestemmer seg for når de gir landet en ny lov. Dessuten ville det gjøre loven til en ‘ekstern’ lov, det vil si at den kom til oss fra ytre instanser eller autoriteter.

ConcupiscentiaHva med følelser, og som er et indre anliggende, slik den skotske filosof David Hume, forstod det? Nei, det gis liten stabilitet ved følelser, de kommer og forsvinner. Følgelig, Kant mente at moralloven springer ut fra vår egen fornuft, i den forstand at vi gir oss selv vår egen lov. Kant skilte mellom selve formuleringen av ‘loven’, og som utgjorde dens første formulering, og en mer spesifikk formulering, som er den andre formuleringen av moralloven, og som er om relasjonen til oss selv og til andre mennesker. Den første formuleringer gjengir jeg på denne måte: Du skal ville handle slik at maksimen (handlingsregelen din) for din handling skal kunne inngå som en allmenn lov. Den andre uttrykker jeg på denne måten: Du skal aldri behandle deg selv eller noen annen som middel til et mål men se på hver eneste person som et mål i seg selv – at hver eneste person har sin egen verdi eller egenverd. Vi har å merke oss at Kant skjelnet mellom ‘personen i seg selv’ – som fornuftbegavet person – og ‘den faktiske, empiriske personen, slik hun kommer til syne for oss’, en distinksjon som Kant ikke maktet å forklare, til tross for eller på grunn av, at hele hans lære om menneskets frihet har som forutsetning at det gis en verden der mennesket ikke er underlagt kausale lovmessigheter. Dette skillet, som Kant innførte, har vist seg å være svært problematisk, og ett av de stedene hver dette gjør seg gjeldende, er på området for legal straff: Kant skriver et sted om dødsstraffen, og her var han nådeløs, at i det tilfellet der det kun er en morder igjen på jorden, så er det strengt nødvendig å henrette denne morderen, det vil si at ifølge Kant skal dødsstraffen opprettholdes så lenge mennesket myrder. Min rekonstruering av Kants implisitte resonnement er slik. Av alle grove forbrytelser er mord det verste. Mordere har begått den groveste av alle forbrytelser og skal således få den strengeste straff: Dødsdom. Siden morderens faktisk vilje er tvers igjennom fordervet, er det fåfengt å appellere til den, og således har en å appellere til den rene vilje, en vilje som ikke er tilskitnet av nedrige akter. Dermed er dommen om morderens rasjonale selv, som er den eneste instansen ved personen som er i stand til å forstå at det var galt å myrde.

Hvordan skal en forstå det foregående? Jeg mener at Kants tanke om ‘rasjonale selv’, som ‘høyere selv’, og som er unndratt vår felles verden, der menneskene elsker og hater, der de begår de forferdeligste ting overfor hverandre, er en illusjon. Det impliserer at Kants oppfatning om å straffe det rasjonale selv, og ikke det empiriske selv, baserer seg på usanne premisser.

Løgn

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Moralloven gjelder kategorisk, uten unntak. Hos Kant heter det at siden mennesker har sterke begjær, så har det en tilbøyelighet til å gjøre det som er behagelig og at det styrer unna det som strider imot de naturlige tilbøyeligheter. Derfor har mennesket å handle ut fra plikt eller på grunn av plikt. Før jeg skriver om Kants oppfatning om det kategoriske eksempel gjennom å gi et eksempel på det, skal jeg snakke litt om forskjellen mellom usannhet og løgn. Kant skjelner ikke mellom svart løgn, hvit løgn, blank løgn, nødløgn; å lyve er ikke bare å sette fram en usann ytring eller at det du sier ikke stemmer, for det er først når et menneske setter fram en usann oppfatning med det for øye å få den andre til å tro at oppfatningen er sann, at en står overfor en løgn; løgneren vet at hun lyver, og hun streber etter å holde det skjult for den hun kommuniserer med. På den annen side, om du lever i en verden, der mistillit er utbredt mellom mennesker, eller at mennesker tror om at de lyver for hverandre, så er dette uforenelig med å leve i et samfunn.

Fönstret på Voltaire av Hebriana AlainentaloJeg går nå over til Kants eksempel. Mordere finnes, og hvor det finnes mordere, finnes det forfølgere og forfulgte. I motsetning til Aristoteles, som stod på den forfulgtes side, stod Kant på forfølgerens side. Vi tenker oss en situasjon der forfølgeren kommer til deg, for han vet at du vet hvor den forfulgte til enhver tid er. Hva skal du gjøre, hvordan skal du oppføre deg? Du har å holde deg til moralloven, som sier deg at det du sier skal være sant – uten unntak. I loven heter det ikke at du skal gjøre det og det, med unntak fra det og det, og så følger visse betingelser, det vil si der det spesifiseres når, hvor og under hvilke omstendigheter en kan fravike loven. Det er tvert om: Om en norm er anvendbar, får en kjennskap til gjennom å teste den overfor moralloven: Enten lar normen seg føye inn som et element blant andre element, og som har bestått testen, eller så gjør den ikke det. I alle fall er det slik at normen for handling skal du følge under hver eneste omstendighet. Følgelig, om du legger normen «Du skal holde deg til det som er sant» til grunn for din handling, så har du informere morderen om hvor den forfulgte befinner seg. I motsatt fall, resonnerte Kant, om du peker ut et vilkårlig oppholdssted for morderen, slik at denne følger din anvisning, kan det inntreffe at den forfulgte har forflytter seg dit, og da har du fortalt morderen en løgn. Alternativt uttrykt: For Kant er moralske kvaliteter indre egenskaper ved en fornuftsperson – et rasjonalt selv. På en slik bakgrunn er det forståelig at Kant er mer opptatt av hvordan et rasjonalt selv skal forholde seg til seg selv enn av at det finnes forfulgte mennesker i verden. Det sistnevnte trer også fram med henblikk på Kants begrunnelse for ikke å mishandle ikke – rasjonale selv, for eksempel en katt, som verken har språk eller fornuft, slik det gjelder for oss: Siden det å oppføre seg klanderverdig overfor dyr innebærer at en bryter med sin egen lov, og siden det er det rasjonale selv som er ansvarlig for det, betyr dette at om du intensjonalt tilføyer en katt en skade, så skader du deg selv ved at du ikke lever opp til fordringen som gjelder for hvert eneste rasjonalt selv, som er å vise aktelse for moralloven.

Thor Olav Olsen
Ensamrätt för samtliga artiklarna som Thor Olav Olsen publicerar i Tidningen Kulturen tillhör författaren. Tillståndet för citat, länkar eller publicering i andra media än Tidningen Kulturen måste skriftiligt ges av författaren på denna adress                                                 Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från hyllan, vecka 47 - 2012

Veckans stora nyhet var att rasister är rasister. Att de beter sig som rasister, och uttrycker rasistiska åsikter. En icke-nyhet om man så vill. Det positiva är att de finns ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 17 november, 2012

Samuel Beckett. Detalj från omslaget

Beckett och tiden

Samuel Beckett (1906–1989) är en av 1900-talets mest upphöjda författare. Sitt genombrott fick han först på 50-talet med romantrilogin Molloy/Malone dör/Den onämnbare och med pjäsen I väntan på Godot (1953) ...

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 20 Maj, 2017

Montsalvat versus Koli, Parsifal versus Paraske. Pan versus Graal

Vad betyder musik? Allt eller intet? Är då musik, endast tomt klingande former eller ett konkret icke diskursivt språk, med egen symbolik, syntax och mening? Kan vi söka reda ut detta ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 27 juni, 2011

Varför firar vi jul?

Ty ett barn har fötts, en son är oss givenVäldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. (Jes. 9:6). På något sätt är ...

Av: .Lars-Erik Gardell | Övriga porträtt | 24 december, 2009

Barbro Alving-Bang

Cyniskt eller aningslöst? Om ett reportage från Berlinolympiaden 1936

I Svenska dagbladet den 18 augusti 1936, ett tidningsnummer som jag råkat få i min hand, ägnas sporten en helsida och två halva, men så pågår också Berlinolympiaden. Intressantast ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 31 augusti, 2017

Musée de Montmartre. maison du Bel Air. Foto: Wikipedia

”Jag har bestämt mig för att vara lycklig, ty det är bra…

Alla konstälskare och konstnärssjälar i alla åldrar har just nu en rad möjligheter att förhöja livskänslan genom att bege sig till Paris. Eva-Karin Josefson skisserar för oss en kort historik ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 05 september, 2015

Det omoderna lever

Det brukar heta att den som inte följer modets växlingar kommer förr eller senare att bära moderna kläder. Idealen skiftar, men kanske finns det också sådant som är tidlöst. Den ...

Av: Anders Björnsson | Kulturreportage | 04 juni, 2017

Rör inte mitt mixtape, jävla gnällgubbe!

Jag har alltid varit av den åsikten att verkligheten är bäst. Den är nämligen (oftast) mer absurd och skrattretande än alla fiktiva fabrikationer tillsammans. Speciellt tydligt blir detta då man ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 20 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.