Lagar och löften

Vid en nationell konferens ”POSOM-kris och beredskap” i Karlstad lyssnade jag till fd statsminister Göran Persson. Ett stort antal funktionärer inom beredskap och krishantering; polis, brand, sjukvård och församlingar hade ...

Av: Per-Inge Planefors | 04 november, 2011
Gästkrönikör

I begränsningen anas Mästaren

Julens glansiga prydnadsänglar trumpetar att det gudomliga blev människa. Även om julens pynt kan verka obegränsat förutsätter det ett budskap om begränsning. Gud utsatte sig för mänsklighetens och världens begränsningar ...

Av: Mikael Mogren | 24 december, 2009
Essäer om religionen

Den ödesdigra själv(o)tillräckligheten. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | 28 juni, 2013
Essäer om politiken

Hans-Evert Renérius. Foto: Curt Dahlin

Det var en gång en tidning....

En gång i tiden arbetade jag på Göteborgs Handels- och sjöfarts- tidning. Det var en tidning med ansvar och säker nyhetsförmedling.

Av: Hans-Evert Renérius | 28 april, 2015
Gästkrönikör

Materia och ande – den stora gåtan



Spiritus et Materia

Vi håller oss med många antiteser. En sådan är människa och natur. Motsättningen kan förefalla självklar, men det är den inte. Människan är en del av naturen, och naturen har, som vi strax skall se, långt mer gemensamt med människan, än vi inbillar oss. När man går till botten med saken eller till högre nivåer, blir skillnaden allt mindre absolut.

Hur är det då med materia och ande? För det första är termfrågan en stötesten, nämligen vad gäller det senare begreppet. Det vetter så lätt mot religion, men det är inte avsikten här. Religionen hålls utanför. Engelskan har, såvitt jag förstår, bättre förspänt: ”mind” ter sig merallmänt neutralt - psykologi i stället för religion. Svenska synonymer är själ, psyke, det mentala, också kanske tanke och känsla. Det är fråga om det andliga som motsats till materien men inte något som vetter mot gud.

Vad som fick mig att verkligen fixera denna problemställning var en samlingsvolym från Scientific and Medical Network, Wider Horizons från 1999, särskilt avdelningen ”Philosophy and Values for Living, redigerad av en av utgivarna, Max Payne. Han var tidigare lärare i filosofi vid universitet i Sheffield, och är nu en av stöttepelarna i SMN (42). (Jag har tidigare skrivit om SMN i Världen och vetenskapen – ett olyckligt äktenskap, 113-150; om Payne på s 142 f.) Jag citerar hans inledning:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Den andliga dimensionen av mänskligt upplevande existerar och är ytterst betydelsefull. Sökandet efter godhet, kärlek, sanning och skönhet är inbyggt i vår natur, hur det går samman med materia, tid och död är en öppen fråga så långt den mänskliga existensformen går” (46).

”Vetenskapen har inte alltid levt upp till hög standard, som historien om kontinentalförskjutningsteorin (…) visar. Men man behöver bara se på religionshistorien för att se hur beundransvärt vetenskapens exempel är. Religionen är uppsplittrad i ett stort antal större och mindre grupper, som alla befinner sig i total konflikt med varann, fastän alla hävdar, att de står i kontakt med den yttersta andliga verkligheten.” (46).

Richard DixieMen samtidigt utesluter den vanliga vetenskapen ”systematiskt det innersta i den mänskliga erfarenheten, inkluderande forskarens självmedvetna kreativitet, som gör vetenskapen möjlig. Människans inre känsla av sig själv ligger utanför vetenskapen.” Det gäller därför att tillämpa vetenskapens metod men inte dess begränsningar i fråga om ämne. (44)

Som redaktör sammanfattar Max Payne bidragen i sin avdelning av boken. Richard Dixie och Ilya Prigogine tänker sig att ”det vetenskapliga tänkandet har försatt sig själv i en vetenskaplig tvångströja, som är alltför trång även för dess egen standard. (…) Vetenskapligt tänkande i form av icke-kausala och öppna system leder till en mycket mer befriande insyn i naturen än 1800-talets newtonska mekanik överförd till sent 1900-tal.” (232)

”Enligt Willis Harmann kan den vanliga vetenskapen karakteriseras som separations-vetenskap, och dess ontologiska förutsättningar är objektivism, positivism och reduktionism. Dessa antaganden har (…) resulterat i paradoxer, som den inte kan handskas med och i abnormiteter den inte kan fortsätta att ignorera. Dessa innefattar icke-lokalitet i partikelfysik, biologiskt liv, paranormala fenomen (…). Han föreslår att tiden har kommit att fortsätta till en helhetsvetenskap, som omfattar materia och ande i ett holistiskt system.” (232)

Ilya PrigogineEn av grundarna av SMN, Georg Blaker, konstaterar att ”professionella filosofer tenderar att vara rädda för att anföra personlig erfarenhet som stöd för deras metafysiska idéer och att det kan förklara den sterila irrelevansen i den mesta akademiska filosofin.” (233)

Payne nämner inte Henryk Skolimowski i sin sammanfattning, men denne fixerar just problemet med vetenskap och värden. Vi har lärt oss att vetenskap inte har något med värden att göra – den vetenskapliga betongmuren. Men ”vetenskaplig kunskap är ett system av värden”: Objektivitet, rationalitet, lita bara på fysiska fakta, inte acceptera värdeomdömen. ”Men därunder står med osynligt bläck: utom dem som fysikparadigmet självt proklamerar. (…) Den dolda etiken i den mekanistiska kosmologin har varit en giftbägare, som har förgiftat en hel civilisation.” (237 ff)

I Wider Horizons finns också en uppgörelse med dagens biologi av Rupert Sheldrake, känd nytänkare. Dagens biologi behärskas av en gammal ortodoxi, teorien om livet som en maskin. Alternativet till det är inte att återgå till gammal ”vitalism” utan till ett holistiskt-organistiskt tänkande. Och Sheldrake åberopar sig på Alfred North Whitehead, för vilken händelser och processer och inte statiska objekt var grundläggande begrepp. Organism är i stället det begrepp, som kan fånga in inte bara biologin utan hela världen; jorden som Gaia. Organism i stället för mekanism. (68-69)

Och organism-begreppet kommer nu i centrum. Först hos Mae Wan Ho, universitetslektor vid det öppna universitet i England. Även hon tar sin utgångspunkt hos Whitehead: ”vi kan inte förstå den fysiska verkligheten utan att ha en teori om organismen.” Det gäller att se sig själv som organisk helhet och på samma gång som odelbar del, integrerad i den större helheten, som ytterst är hela naturen.

Alfred North Whitehead”Den organiska helheten är någonting mycket speciellt, som Whitehead och Bergson båda försökte berätta för oss. Den är en mångfald, som är singulär, en enhet, som är mångfaldig och varjehanda, en aktualitet, som inom sig innehåller alla sina potentialer. Den skiljer sig radikalt från det konventionella begreppet ´helhet´, som tillhör den mekaniska eran - ett kollektiv eller samarbete med arbetsfördelning – en helhet, som kan bli sönderdelad som en bilmotor och sättas samman igen..”

I motsats till fasta hierarkier har den organiska helheten inga delar som kontrollerar eller är kontrollerade. ”Den är ett dynamiskt flöde, dess myriad av aktiviteter är självmotiverade, självorganiserade och spontana, engagerande alla nivåer samtidigt, från den mikroskopiska, molekylära till den makroskopiska. I stället för ´kontroll´ är en mer adekvat beskrivning ´kommunikation´. En organisk helhet är ett maximalt kommunikativt system, så att korrigeringar, svar och ändringar kan fortplanta sig úppåt´, ´neråt´ och ´åt sidorna´ i alla riktningar på en gång. (…) organismen har därför ingen nivå, som den föredrar. (…) Organismen har inga delar eller nivåer, som kan upplösas, den är ett sammanhängande helt.” (75)

Det ”jag”, som vi alla upplever ”är ingenting annat än intuitionen av vår egen organiska helhet, vår inre process (…) upptagande hela vår varelse inom ett känslospann, som Bergson refererar till som ´rent varande´. ”En organism är en domän av sammanhängande aktiviteter, iakttagande, skapande och strukturerande rum och tid (…) Vi är så att säga hemma i universum. (…) Genom att leva våra liv (…) deltar vi alla i att prisa och skapa verkligheten.” (77 ff)

Theodore Roszak, professor i historia och allmänvetenskap vid California State University, begrundar hjärnans evolution och vilken sorts vidareutveckling av ”mind” vi skall tänka oss. Om allt, med Darwin, bara hade varit ett slumpspel mellan våra anlag och omgivningen, hade planeten fortfarande bara varit hem för matfriska bakterier.

I denna kritik har Roszak med sig Darwins medgrundare av teorin om det naturliga urvalet, Alfred Russel Wallace. ”Wallace såg en mer vågsam vertikal rörelse, som höjer evolutionen mot högre nivåer av komplexitet och medvetande” (81). Och här ”finner vi den mest anmärkningsvärda utvecklingen av alla, den mänskliga hjärnan, som vida överskrider den konkurrensfördel vi en gång behövde för att överlista våra rivaler bland primaterna” (81). Var skulle annars konst och musik ha kommit från?

Theodore  RoszakAlla är överens om att hjärnan eller ”the mind” är evolutionens front. Men det är en annan sak att avgöra vad det är för en hjärna, mind, för ett medvetande vi skall tänka oss. Och här, visar det sig, har Roszak mycket att säga. Vetenskapsmän utgår från sin egen hjärna med analytiska och empiriska förtjänster, hjärnan som kan lösa problem och göra redskap, hjärnan hos 1700-talsforskare som John Locke, David Hume och Benjamin Franklin. Ett rationellt instrument utan ”skuggiga hörn och gömställen”, en hjärna ”stängd för drömmar och förvirrande visioner”. De romantiska diktarna, Freud och Jung kommer inte med.

I stället blir artificiell intelligens ett lockande mål. Men här utesluts alla överraskningar, den variation, som även i strikt darwinistiska termer är adaptationens hemlighet – och också det som gör livet intressant. (84) I stället vill Roszak med Nietzsche och Shaw, Teilhard de Chardin, Erich Jantsch och Bergson tänka sig en obegränsad hjärna, som har utrymme för religion, skapande och mystik, en hjärna som är större än den maskin den kan uppfinna, större än konst och religion. Det är denna rymlighet, potentialitet, som mer än något annat karakteriserar hjärnan. ”Maskinerna ligger bakom oss, inte framför”, slutar Roszak. (86)

Efter detta följer ett lite längre parti om ”Goethe´s Organic Vision” av Henry Bortoft, men här kan jag hänvisa till en utförlig presentation av Bortofts bok om samma ämne, publicerad i min Humanist bland naturvetare (2008), s 99-147.

Det andliga, våra tankar och känslor etc., är naturligtvis något annat än materia, som vi kan ta på, knåda, slå sönder etc. Men det finns många motinstanser, som kommer skillnaden att te sig mindre absolut. För det första den gamla analytisk-reduktionistiska triumfen: ytterst är materien bara molekyler och atomer, atomkärnor och elektroner, till sist kanske bara energi. Men jag ger inte så mycket för det argumentet, för det avgörande, som jag ska komma tillbaka till, är relationerna mellan delarna, sambanden, förbindelserna, samverkan mellan dem. Det är de som avgör vad det blir av atomer och molekyler, och dessa band kan vara nog så starka, utövade av olika naturkrafter.

Mae Wan HoMen det finns andra upptäckter, som visar att materien inte är så enkel och entydig, som vi uppfattar den i vår kortsynthet. För det första den upptäckt, som ryssen Belusov gjorde på 1950-talet, när han blandat olika ämnen för att söka efterlikna ämnesomsättningen i musklerna. Det blev naturligtvis en enda röra, men plötsligt hände något: det kom ordning ur kaos i form av distinkta mönster av former och färger, som oscillerade med urverksmässig precision. Men Belusovs redogörelse för saken refuserades med motiveringen, att hans ”föregivet upptäckta upptäckt” var fullständigt omöjlig - vilket visar vilken märklig upptäckt det var. För denna omöjlighet visades senare vara helt möjlig av ryssen Zjabotinskij, vilket ledde till Lenin-priset 1980, långt efter Belusovs död.

Denna upptäckt har senare tagits om hand av en tredje ryss, Ilya Prigogine (professor i Bryssel och i Austin, Texas) med sin teori om ”dissipativa strukturer”, d v s system som förbrukar (dissipierar) energi för att skapa sig själva. För det fick han Nobelpriset i kemi 1977. Den bästa framställningen av detta ger Erich Jantsch i The Self-Organizing Universe. En fyllig framställning av saken finns i min bok Världen och vetandet sjunger på nytt (1994, s 47-117). Naturen är alltså inte passiv och död utan kan, som vi, skapa sina egna organisationer.

Men synen på naturen kan i hög grad vidareutvecklas, och det görs i en samlingsvolym The Reenchantment of Science. Postmodern Proposals, redigerad av David Ray Griffin 1988 (se vidare min bok från 1994, s 121-144). I en lång inledning visar Griffin hur det mekanistiska tänkandet växte fram ur magin. Men magin trodde på en levande natur med inneboende andliga krafter. Detta hotade dock tron på Gud som allsmäktig skapare och på kristna mirakler. När Newton från magin övergick till det mekanistiska lägret, rättade han in sig i det kristna ledet. ”Genom att beröva den fysiska naturen all förmåga till självverksamhet förstorade han Guds makt. (…) All makt och kraft gavs åt Skaparen. (…) Man fråntog naturen all mening och självverksamhet, (…) Naturen reducerades till ett passivt objekt för mänsklig manipulation.” (124).

Men termen ”newtonsk världsbild” överfördes till en alltigenom mekanistisk världsuppfattning, som Newton själv hade bekämpat. ”Den ´moderna´ vetenskapen hade segrat så eftertryckligt, att den tog loven av Gud och den kristna tron. Mekanismen blev materialism som blev ateism” (15)

Med Kant identifierades förnuftet med mekanistisk materialism. Hela världen blev ”poänglös och tom, till sist också det mänskliga livet och därmed också vetenskapen själv” (125).

Mot denna bakgrund ter sig fortsättningen mindre dubiös. Den ”viktigaste grunden till tillbakavisandet av den mekanistiska natursynen är att den gör förhållandet kropp-själ (”mind and matter”) minst sagt problematiskt.” Antingen man söker lösningen i en dualism kropp-själ eller i en total materialism, blir förhållandet mellan kropp och själ oförståeligt eller omöjligt. Det tyder på att den moderna avsjälningen av världen är felaktig.

Själen, psyket framstår alltså som det stora undantaget från alltings materialitet. Men är själen inskränkt till människan? Ingen tror väl i dag på ”Descartes´ uppfattning av hunden som en skällande maskin?” Men hur långt ner skall vi gå i djur- och växtriket? Och är det själsliga något plötsligt uppdykande, en emergens?

Selma LagerlöfGriffin har en lösning, som för oss ganska långt. Vi gör ett kategorimisstag: vi ser oss själva inifrån men allt annat utifrån och inför därmed den motsättning, som sedan inte går att överbrygga. Men sedan är det då fråga om: hur skall man tänka sig ”det själsliga ” i allt som inte är människa eller djur? I efterföljd av sin ledstjärna Alfred North Whitehead föredrar Griffin att tala om upplevelse snarare än själ. Och det finns olika nivåer av upplevelse. Ting och materia kan ha någon vag respons på sin omgivning. Att anta det är naturligtvis en obevisbar hypotes, men det är också tanken att de inte skulle ha någon inre existens. Vi kan ju inte se in i materien som i oss själva.”

Den förra tanken har en talesman, som är långt mer vältalig än Griffin, nämligen Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga: ”Livets ande bor ännu i de döda tingen. Vad förnimmer han, där han slumrar i drömlös sömn?” (Inledningen till kap. Torkan.) Bättre kan det inte uttryckas och göras trovärdigt – som det står i sitt stora sammanhang i denna underbara roman.

En annan vältalighet bjuder Johan Henric Kellgren på i dikten Den nya skapelsen eller Inbillningens värld:

”Död låg naturen för mitt öga,

Djupt låg hon för min känsla död

Kom så en fläkt ifrån det höga,

Och ljus och liv i världen bjöd.

Och ljuset kom, och livet tändes,

En själ i stela massan flöt;

Allt tog ett anletsdrag som kändes,

En röst som till mitt hjärta bröt.

Då fann min själ sig Himlaburen

Sig sprungen av en Gudastam,

Och såg de under i Naturen,

Som aldrig Visheten förnam.”

Detta är dock inget oreserverat ontologiskt påstående, för allt sägs vara ”återbrutna strålar / av Hilmas bild uti min själ”. Och underrubriken ter sig ju inte så lovande. Men å andra sidan

O levande förstånd av tingen!

O snillets, känslans hemlighet!

Vem fattade dig Skönhet? – ingen

Förutom den som älska vet.

Det levande förståndet av tingen kan ju vara det riktiga.

Till detta kommer att Whitehead och Griffin återinför ett element, ”som abstraherats bort i dualismen och materialismen, nämligen tiden (…). För världen är ju ytterst ett förlopp, en process, som utspelar sig i tiden” Allt i världen är i grunden händelser, som skapar sig själva genom flödet av verkande orsaker och ändamålsorsaker.

Och därmed framträder en helt annan världsbild än den ´moderna´ vetenskapens abstrakta, artificiella stillbild av en anhopning (…) enheter, som saknar möjlighet att kommunicera med varandra. Världen är i stället ett stort skeende, en virvlande ström, i vilken alla enheter tar del under ständig inbördes växelverkan.” (129)

Alice Roberts Jag skall nu fortsätta med något som vetter både mot materien och anden, nämligen hjärnan. Den 19 och 23 mars såg jag ett TV-program på Kunskapskanalen av den engelska professorn i Birmingham, Alice Roberts: ”Så skapas en människa”. Det var fullt av sensationella sakuppgifter, men när jag nu på SVT sökte se om programmet, visade det sig att de inte längre hade rättighet att sända det. Jag får alltså arbeta med mitt minne av vad hon sade. Huvudidén var, att det inte är fråga om att addera mängder av stoff och enheter och ledningar till varandra, utan vad det kommer an på är kopplingar på tvären mellan dessa ledningar. Kopplingar, relationer, samband, samverkan, tillskapade genom fortgående processer, är viktigare än antalet enheter.

Detta demonstrerades med bilder av kopplingar i hjärnan – även i färg – som visade vilken oerhörd komplikation, som på detta sätt uppnåddes och som gjorde hjärnan till den mest komplicerade företeelsen i universum. Det är nämligen fråga om mikroskopiska kopplingar, av vilka det ryms nästan oändligt många. Hjärnan består egentligen bara av ett hav av sådana mikroskopiska kopplingar, vilket gör den så svår att förstå, att inte ens just denna hjärna är förmögen att förstå sig själv – en underbar paradox. Och allt är naturvuxet, vilket innebär, att det inte finns någon enda rak linje i detta virrvarr av förbindelser.

Allt detta är naturligtvis en produkt av evolutionen. Djuren har inte lika komplicerade hjärnor, utan den har tillväxt under evolutionens gång, och därmed har vårt andliga liv möjliggjorts.

För det är tydligtvis genom detta oändliga mönster av relationer, som vi tänker och lever ett andligt liv. Vi kan tänka och tala bättre än djuren som har färre kopplingar. På något sätt, som vi inte förstår, kan denna oändligt komplicerade materiella värld producera tankar och andra förnimmelser. Men det är inte så svårt att föreställa sig att det är energiströmmar i denna myriad av förbindelser, som blir till tankar. Den materiella sidan av saken är lika komplex som det andliga resultatet.

Tankarna har naturligtvis en annan ontologisk status än materien, men de har utgått från, producerats av materiella förhållanden, och det är väl också i dem de har sin hemmahörighet.

Erland Lagerroth

 

Ur arkivet

view_module reorder

29. Erik

Nu regnade det igen. De flesta studenterna hade redan lämnat staden. Erik älskade Lund om sommaren, han älskade att promenera de långa kvällarna och ha gatorna ifred. Han tyckte om ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 06 juli, 2012

Att lyssna till sfärernas vidunderliga musik

Det har skrivits åtskilliga spaltmetrar om kontroversen kring användningen av Ligetis musik i Kubricks film 2001. Redogörelserna för de juridiska turerna är delvis motsägelsefulla. Klart är i alla fall att ...

Av: Svante Karlsson | Essäer om musik | 30 oktober, 2013

Tolstojs krig

Runt om i världen uppmärksammas att det är hundra år sedan en av den ryska litteraturens skäggiga patriarker, greven Lev Nikolajevitj Tolstoj, gav sig ut på sin sista dramatiska färd ...

Av: Axel Andersson | Essäer om litteratur & böcker | 11 november, 2010

Tankens ambivalens III

22/1 Bakom mig är mina ögon slutna Den stora generaliseringen har låtit mig vakna kl 04.42. Klockan nu 04.49 och jag är redo i soffan. Vänta… kaffe… måttet, tre skedar…! 04.56. Redo!   Varje ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 25 september, 2013

I love you in various languages

Afrikaans Ek is lief vir jou Albanian ...

Av: Anonymus Loic | Utopiska geografier | 14 februari, 2011

"Att måla är att våga"

I juni i år skulle Hélène de Beauvoir ha fyllt 100 år. Här i Sverige är hon i stort sett okänd.  Hennes drygt två år äldre syster, Simone de Beauvoir ...

Av: Marianne Fors | Konstens porträtt | 19 juni, 2010

Bild Hebriana Alainentalo

Jag gillar personer som kan allt och har svar på allt

Alltid säker, som om hon alltid var ofelbar och kunde allt om så gott som allt, ställde Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén, frågan om framtida krig i Mellanöstern till Paul ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 25 juli, 2016

Sentrale element i oldtidens filosofi: Fra Platon til Plotin

Det er svært mye som ikke er en reell opsjon for meg som filosof, som for eksempel at jeg ikke kan overta de gamle grekernes allmenne forestillingsverden. med dens mange ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 19 augusti, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.