J. M. G. Le Clézio, Hunger i Nobelklass

Jean-Marie Gustave Le Clézio. Foto: Jacques SassierNobelpristagaren J. M. G. Le Clézio är en mycket produktiv författare. Senaste romanen publicerades den andra oktober av Gallimard: Ritournelle de la faim (ungefär: ...

Av: Daniel Pedersen | 13 oktober, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Rum för konst

Runt om i Sverige står en mängd lokaler tomma av olika anledningar. En konststudent såg möjligheten och skapade Tomma rum, en grupp och ett projekt som under sommarmånaderna bistår ...

Av: Irina Lazarescu | 28 september, 2010
Konstens porträtt

Dansmusikens marknadsekonomi

Roland TB-303 (TB av transistor bass) är ett instrument som numera är legendariskt bland elektroniska musiker. TB-303 var tänkt att skapa basslingor till gitarrister som saknade basist. Det floppade och ...

Av: Robert Halvarsson | 16 januari, 2012
Essäer

Om flyktingar och alkoholism. Intervju med Jarek Szoda

Under den polska filmfestivalen har jag haft det stora nöjet att möta den polske regissören Jarek Szoda som tillsammans med Boleslaw Pawica har gjort ”Handlarz cudów”, på svenska ”Mirakelhandlaren”, som ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 08 november, 2011
Filmens porträtt

Anteckningar om Vägen till språket



Martin HeideggerI Vägen till språket vill Heidegger utröna vad språket är. Heidegger vill fenomenologiskt utröna språkets ”vad-varo”, dess egenskaper och väsen. Lyckas Heidegger ”att bringa språket som språket till språk” friläggs en exemplarisk ledtråd till vara, eftersom det är i och genom språket vara kan närmas och överhuvudtaget erhålla mening. Språket är varats ”kärl”. Eftersom undersökningen måste gå genom det tillfrågade (språket) för att nå fram till det efterfrågade (språkets väsen) utgör sträckan en omväg. Det blir tal om gå fram och tillbaka emellan det egna (öppna och avtäckta) och det främmande (förslutna och tilltäckta).

Låt oss undersöka (om)vägens ”formel”. Uttrycket ”språket som språket” bör förstås emot ett vidare fenomenologiskt tankefält. Husserl kopplar samman kopula (”är”) med identitetssatsen (A = A), där kopulan erhåller ett slags genomskinlighet då föremålet förverkligas genom sitt väsen. Att vi upplever något som ett särskilt föremål beror på att vi förstår det genom dess väsen och utan föremålets väsen skulle man inte förstå föremålet (trädet) som föremål (träd). Heidegger menar att detta nu-varande väsen förutsätter en form av ”platonism.” Enligt Heidegger lever vi i en tradition, där upplevandet av trädet som träd beror på att vi genom traditionen vet vad ett träd är. Att vi så kan bringa ”språket som språket till språk” innebär att vi redan befinner oss inom språket och att det är genom språket vi kan genomlysa språket.

Undersökningen tar provisoriskt karaktär av ett slags språkets självreflektion. För att språket ska kunna reflektera sig själv krävs något annat och främmande: det i och genom språket speglas. Därför måste Heidegger spjälka upp språket (även om distinktionerna förblir tillfälliga och analytiska). Heidegger angriper så den traditionella definitionen av människan som talande. Han konstruerar en distinktion emellan att tala och säga, där talet blir en tom och därför abstrakt form (att jämföra med ”prat” i Varat och tiden) medan sägandet bär på en fyrfaldig innebörd: visa, låta framträda, se och höra” Dessa element är sammanflätade i och genom språket och respektive del kan därför endast förstås utifrån varandra (beroende på hur de upp-ställs.) Heidegger tvingas alltså undersöka dessa språkets sammanflätade trådar.

Språket som språk bör emellertid inte förstås dialektiskt. En dialektik skulle riskera att bli till ”ursprungsfilosofi”, där en första princip (något absolut) låter övriga modaliteter – form/innehåll, subjekt/objekt, vara/varande (…) – bli sekundära, tomma och i slutändan meningslösa. Ursprungsprincipen blir alltid den oförmedlade grund som garanterar systemets gång, samtidigt som ursprunget blir den reflekterade erfarenhetens slutmål. Cirkeln sluts. Det finns inte någon entitet vars bestämmelse inte kräver något annat, något som entiteten inte själv är; för i sig själv skulle den inte bli definierbar. Här lämnar Heidegger den diskursiva tanken men man bör inte förstå språket som en ”antagonistisk enhet”, med olika element som ställs emot varandra. Språket är den tilldragelse som möjliggör enheten som sådan, varefter spegelmetaforen i en sista vändning blir felaktig eller åtminstone missvisande.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Att uppställa ett förhållande och begrunda det, är att undersöka den sak som detta förhållande är. Ett förhållande ställer en eller flera saker invid varandra, så att de synliggörs tillsammans. Detta synliggörande implicerar emellertid för sitt framställandes skull ett perspektiv, en norm som projekterar ställningen som sådan. Detta är språket som ”reva”: en plats av tillblivelse(r) och alltså händelse(r)/tilldragelse(r). Därför kan Heidegger säga att språket inte är ”verk” utan ”verksamhet”. Språket är inte en sak bland andra saker. Språket är vad som möjliggör att man ens kan tala om saker bland andra saker genom vad Heidegger i Varat och tiden kallar de ontiska regionerna (diskursiv vetenskap). Mer fundamentalt för Heidegger är just att ”visa, låta framträda, se och höra”: de sanningsskeenden som inte kan ringas in med den diskursiva tanken utan alltid måste antydas. En plats (en glänta) man endast når via omvägar. Annorlunda uttryckt: språket re-presenterar inte en utomstående verklighet; språket visar världen genom mönster bestående av öppenhet/förborgadhet, visande/tillbakadragande (…).

Claes-Magnus Bernson

 

Ur arkivet

view_module reorder
L'amour fou av Hebriana Alainentalo

Den konstnärliga identiteten

Konsten är ett mångfacetterat forum av uttryck där konstnärer exponerar sina identiteter dels genom att överföra sina projiceringar och intentioner i konstverket till exempel i bilden, skulpturen eller installationen, dels ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 12 maj, 2015

Benjamin 22

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 14 januari, 2012

Funderingar kring teodicéproblemet

Teodicéproblemet, det vill säga frågan om hur förekomsten av en allsmäktig och god Gud kan vara förenlig med ondskan i världen har i alla tider plågat troende, som har svårt ...

Av: Bertil Falk | Essäer om religionen | 27 november, 2012

Färdigbokad och sommarfin Where the action is, Göteborg, 28 juni 2011

Sitter och lyssnar på den avancerade funktionen Where the action is-lista på Spotify. Tankarna flyger iväg till en tid när jag stod vid en liten bänk i skivaffären i min ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 08 juli, 2011

Erotiskkrönika 03 Tantra

heller icke är en mer den lövknekts som vissnat annat för annat, eller sprungit dolt bort i ovädret ej blekt om, kvar tillför dina kinders hindrade kyss, väderhärdad med tiden ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 augusti, 2010

Anne Edelstam när hon inte är sjuk

En släng av influensa

Resan började precis som önskat. Jag hade tio dagar på mig att enbart rå om mig själv, göra det jobb jag utsett att hinna med, träffa familj och vänner på ...

Av: Anne Edelstam | Gästkrönikör | 02 mars, 2015

Är du konstnär så har du inget val. Om Klas Östergren

Var ska man börja? Klas Östergrens författarskap är stort och vittförgrenat från debuten som tjugoåring med "Attila" till den mörka mytberättelsen "Orkanpartyt" om en faders gränslösa kärlek till sin mördade ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 21 september, 2010

Seamus Heaney 1939-2013

Irländarna är ett läsande folk som vet att uppskatta sina författare. Man kan möta fyra av dem på konstverk i mer än dubbel storlek i en bokhandel i centrala Dublin ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 31 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.