Claes-Magnus Bernson

Anteckningar om Vägen till språket

Martin Heidegger I Vägen till språket vill Heidegger utröna vad språket är. Heidegger vill fenomenologiskt utröna språkets ”vad-varo”, dess egenskaper och väsen. Lyckas Heidegger ”att bringa språket som språket till språk” friläggs en exemplarisk ledtråd till vara, eftersom det är i och genom språket vara kan närmas och överhuvudtaget erhålla mening. Språket är varats ”kärl”. Eftersom undersökningen måste gå genom det tillfrågade (språket) för att nå fram till det efterfrågade (språkets väsen) utgör sträckan en omväg. Det blir tal om gå fram och tillbaka emellan det egna (öppna och avtäckta) och det främmande (förslutna och tilltäckta).

Låt oss undersöka (om)vägens ”formel”. Uttrycket ”språket som språket” bör förstås emot ett vidare fenomenologiskt tankefält. Husserl kopplar samman kopula (”är”) med identitetssatsen (A = A), där kopulan erhåller ett slags genomskinlighet då föremålet förverkligas genom sitt väsen. Att vi upplever något som ett särskilt föremål beror på att vi förstår det genom dess väsen och utan föremålets väsen skulle man inte förstå föremålet (trädet) som föremål (träd). Heidegger menar att detta nu-varande väsen förutsätter en form av ”platonism.” Enligt Heidegger lever vi i en tradition, där upplevandet av trädet som träd beror på att vi genom traditionen vet vad ett träd är. Att vi så kan bringa ”språket som språket till språk” innebär att vi redan befinner oss inom språket och att det är genom språket vi kan genomlysa språket.

Undersökningen tar provisoriskt karaktär av ett slags språkets självreflektion. För att språket ska kunna reflektera sig själv krävs något annat och främmande: det i och genom språket speglas. Därför måste Heidegger spjälka upp språket (även om distinktionerna förblir tillfälliga och analytiska). Heidegger angriper så den traditionella definitionen av människan som talande. Han konstruerar en distinktion emellan att tala och säga, där talet blir en tom och därför abstrakt form (att jämföra med ”prat” i Varat och tiden) medan sägandet bär på en fyrfaldig innebörd: visa, låta framträda, se och höra” Dessa element är sammanflätade i och genom språket och respektive del kan därför endast förstås utifrån varandra (beroende på hur de upp-ställs.) Heidegger tvingas alltså undersöka dessa språkets sammanflätade trådar.

Språket som språk bör emellertid inte förstås dialektiskt. En dialektik skulle riskera att bli till ”ursprungsfilosofi”, där en första princip (något absolut) låter övriga modaliteter – form/innehåll, subjekt/objekt, vara/varande (…) – bli sekundära, tomma och i slutändan meningslösa. Ursprungsprincipen blir alltid den oförmedlade grund som garanterar systemets gång, samtidigt som ursprunget blir den reflekterade erfarenhetens slutmål. Cirkeln sluts. Det finns inte någon entitet vars bestämmelse inte kräver något annat, något som entiteten inte själv är; för i sig själv skulle den inte bli definierbar. Här lämnar Heidegger den diskursiva tanken men man bör inte förstå språket som en ”antagonistisk enhet”, med olika element som ställs emot varandra. Språket är den tilldragelse som möjliggör enheten som sådan, varefter spegelmetaforen i en sista vändning blir felaktig eller åtminstone missvisande.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Att uppställa ett förhållande och begrunda det, är att undersöka den sak som detta förhållande är. Ett förhållande ställer en eller flera saker invid varandra, så att de synliggörs tillsammans. Detta synliggörande implicerar emellertid för sitt framställandes skull ett perspektiv, en norm som projekterar ställningen som sådan. Detta är språket som ”reva”: en plats av tillblivelse(r) och alltså händelse(r)/tilldragelse(r). Därför kan Heidegger säga att språket inte är ”verk” utan ”verksamhet”. Språket är inte en sak bland andra saker. Språket är vad som möjliggör att man ens kan tala om saker bland andra saker genom vad Heidegger i Varat och tiden kallar de ontiska regionerna (diskursiv vetenskap). Mer fundamentalt för Heidegger är just att ”visa, låta framträda, se och höra”: de sanningsskeenden som inte kan ringas in med den diskursiva tanken utan alltid måste antydas. En plats (en glänta) man endast når via omvägar. Annorlunda uttryckt: språket re-presenterar inte en utomstående verklighet; språket visar världen genom mönster bestående av öppenhet/förborgadhet, visande/tillbakadragande (…).