Veckan från Gregorius Magnus

Mer än hälften av riksdagsledamöterna som slutade efter valet i höstas försörjs fortfarande av riksdagen. En granskning som Svt har gjort visar att 77 av 122 tidigare riksdagsledamöter fortfarande nu ...

Av: Gregor Flakierski | 12 juni, 2011
Veckans titt i hyllan

Håller Vilhelm Moberg på att bli ett varumärke?

Håller Vilhelm Moberg på att bli en bortglömd författare? I hans rika författarskap har de stora romanerna allt mer kommit att dominera. Inte minst utvandrarsviten riskerar idag att bli ett ...

Av: Mikael Löwegren | 03 november, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Whilde Stefan. Foto: Samuel Dante

Anteckningar om shoppingbordeller, bortgjordhet, D-vitamin och Einsteins mirakel

En ny månadskrönika av Stefan Whilde som berättar i 4 punkter om mycket och om inget.

Av: Stefan Whilde | 01 mars, 2015
Stefan Whilde

Tre tusendelar

Vi har lagt ytterligare ett OS till handlingarna, 2012 i London. Rätteligen ska också Wales och Skottland nämnas, de olika sporterna har varit utspridda över olika delar av Storbritannien. Eller ...

Av: Per-Inge Planefors | 14 augusti, 2012
Gästkrönikör

Slavoj Žižek och filosofins nollpunkt



Slavoj ŽižekDen slovenske filosofen Slavoj Žižek är ett fenomen. Han syns överallt i medierna och hans framträdanden världen över drar fulla hus. Han är en tänkare för vår tid då det inte längre går att stänga in sig i sitt elfenbenstorn. Men inte alla gillar Zizek. Han ses av många som en pajas och manisk pratmakare. Ändå är det han har att säga väldigt viktigt eftersom han tar sig an vår tids verklighetskris. Ett bejakande av alienationen blir då en central strategi.

”I like alienation,” utropade Žižek vilt gestikulerande under en intervju i Babel som gjordes i maj 2013 i hans lägenhet i Ljubljana. Han säger under intervjun att det nu är dags att omtolka Marx: ”The greatest thing is to be dehumanized and alienated!” Alienationen och avhumaniseringen ska inte övervinnas utan göras till ett redskap för ett filosofisk-politiskt engagemang. Att undersöka detta slags nya tänkande blir Zizeks projekt i hans magnum opus den 1100-sidiga tegelstenen Less Than Nothing: Hegel and the Shadow of Dialectical Materialism (Verso 2012). Tesen i boken är att Hegel är den filosof som har skapat moderniteten. Syftet blir då att lyfta fram dess dialektiska mottradition genom att göra en nyläsning av Hegel. På vägen dekonstruerar Žižek det mesta av de senaste två århundradenas tänkande.

Žižeks metod går ut på att korrelera Hegel och Lacan, alltså en historiefilosofi med en teori om subjektet och språket i avsikt att nå bortom Hegel och Lacan. Andra tänkare som Zizek gärna refererar till är Badiou och Heidegger. Resultatet blir en analys av verkligheten som motsägelsefull och illusorisk. Ingenting är vad det synes vara. Bokenskildrar en halsbrytande intellektuell resa in i alternativa sätt att se på tillvaron. Syftet är att övervinna den postmoderna filosofins nihilism. Men det är inte så tungt som det låter utan Žižek är något så ovanligt som en rolig filosof. Hans sätt att filosofera bygger ofta på anekdoter.

Alienationen är den tankefigur som överlever dekonstruktionen av allt tänkande. Människan är en alienerad varelse in i sitt innersta väsen och detta är den befriande sanningen enligt Žižek. När han i intervjun i Babel utropar ”I like alienation!”, är det hans sätt att säga ”Eureka!” Synen på subjektet och verkligheten som en härva av illusioner orsakad av språket som le grand Autre (den store Andre) utgör hans utopiom en autentisk existens. Det som är ett problem för Lacan blir därför en tillgång för Zizek utifrån formeln The problem is the solution. Men låt oss börja från början i det paradoxala tankebygge som heter Less Than Nothing.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Slavoj Žižek  och lilla fadernBoken kan läsas som utarbetandet av ett filosofiskt antisystem centrerat kring föreställningen om verkligheten som ontologiskt tom och det mänskliga medvetandet som fiktion. Ett sådant tänkande påminner om den apofatiska teologin där Gud framställs som negation och alienation och det mänskliga tänkandet som självbedrägeri. Teologin och mystiken utgör för övrigt en blind fläck hos Žižek, även om han då och då refererar till kristendomen eller buddhismen.

I den del av Less Than Nothing som fokuserar på Hegel undrar Žižek om det fortfarande är möjligt att vara hegelian på 2000-talet. Det är den avgörande frågan. Varför sätter han egentligen så stort värde på Hegels tänkande som ju i våra dagar anses vara ohjälpligt passé. Det enkla svaret är att Žižek vill frilägga den okände underjordiske Hegel, en radikalt subversiv tänkare. Han menar att en karikatyrbild av Hegel fått dominera alltsedan Marx och Kierkegaards kritik av hegelianismen i mitten av 1800-talet. Marx talar om att det inte bara gäller att förstå världen utan också att förändra den medan Kierkegaard ser subjektiviteten som sanningen snarare än det objektiva vetandet. Men Hegel strävar inte enligt Žižek efter att abstrahera verkligheten till absolut vetande utan han vill blottlägga verkligheten i sig. Det kräver en ny attityd till världen som går ut på att det individuella subjektet utvecklas till det universella subjektet genom en alienationsprocess. ”The Thing itself” (det kantianska tinget i sig), det vill säga ontologin, är problemet men problemet utgör också lösningen. Det är en lösning som ser själva alienationsprocessen som den nya attityden till verkligheten. ”The Thing itself” är denna alienationsprocess, vilket innebär att ontologin saknar substans. Den är ett ingenting, ett tomrum.

Det ontologiska tomrummet spelar även en viktig roll i kvantfysiken och därför ägnar Žižek ett av slutkapitlen i Less Than Nothing åt en diskussion av kvantfysikens universum. Den traditionella fysikens lagar gäller inte inom kvantfysiken utan där upphävs den vetenskapliga rationaliteten. Kosmos grund är alltså ett tomrum, ett intet både på mikro- och makronivå. Žižeks bok kan läsas som en lång reflexion över verklighetens ontologiska tomrum och den autentiska attityden till en sådan värld. Här kommer Hegel in i bilden.

Less Than Nothing- Hegel and the Shadow of Dialectical Materialism Den hegelianska negativiteten visar på möjligheten att börja från början. Det är Hegels giltighet idag på 2000-talet. Han visar på vägen ut ur den postmoderna filosofins återvändsgränd. Detta är det egentliga syftet med Less Than Nothing: att finna en ny början. Vad Hegel lyckas göra enligt Žižek är att omvandla människans brist på vara till det som förenar henne med varat genom den stora berättelsen (den hegelianska historiefilosofin) om bristens processer i själva varat. Alienationen representerar drivkraften i denna berättelse som handlar om frihetens villkor både på tänkandets och handlandets område. Det är en frihet i alienationens tecken.

Žižek gör Hegel till den ontologiska bristens filosof eftersom det är just denna fråga som definierar samtidens verklighetskris. Det är i lika hög grad en värdekris. Men Hegel lyckas inte tänka själva negativitetens essens som inte utgörs av brist utan som bildar ”ett hål” i varat. Hans tänkande är inte radikalt nog och därför måste det kompletteras med en läsning av Lacan. Huvudkapitlen i Less Than Nothing ägnas åt en diskussion av den franske filosofens tänkande. Lacan är en extremt svår tänkare i sin kombination av freudiansk psykoanalys och strukturalism. Hur läser då Žižek honom?

Utgångspunkten är Lacans förhållande till Hegel. Lacan var praktiserande psykoanalytiker och det färgar även av sig på hans tänkande. I början av sin karriär psykologiserar han det hegelianska begreppet absolut vetande till att gälla det omedvetna men senare låter han det beteckna språket. Skillnaden mot Hegel är att absolut vetande inte innebär en kunskapsprocess och dess resultat utan själva språkets sätt att ordna verkligheten. Samtidigt uppfattar Lacan språket som ett slags utvidgning av det omedvetna. Språket talar oss, le grand Autre styr oss och vår verklighetsbild utan att vi är medvetna om det. Språket i sig representerar en förståelsekris, vilket i sin tur innebär att även verkligheten utgör en förståelsekris. Det lacanska tänkandet försöker analysera denna dubbla kris för att ringa in det vara som bara kan förstås som tomrum och förlust. Den dialektiska metoden radikaliseras därför hos Lacan.

Sanningsbegreppet intar en central plats hos Lacan. Han har en freudiansk syn på sanningen som fragmentarisk, inverterad, kamouflerad. Just dess kamouflerade och inverterade uttryck är det som förmedlar sanningen. Det är sanningens enda medium. Det absoluta vetandet styrs inte av något slags ”förnuftets list” utan snarare av ett oförnufts list eller snarare det omedvetnas list. Det hegelianska Aufhebung som sker är inte rationellt utan libidinöst. Men egentligen sker inget Aufhebung. Sanningen är kontingent och symptomatisk såtillvida att den ger sig till känna genom omedvetna symptom. För Lacan är det omedvetna all over the place. Det omedvetna konstituerar subjektet, verkligheten och språket. Det omedvetna är därför ontologiskt, det är den enda värld som existerar för oss. Brist och begär är det som styr det omedvetna, dess symptomatologi. Ontologin är sjuk och därför lägger Lacan ontologin på analyssoffan för att psykoanalysera den. Verklighetskrisen drivs till sin spets hos honom, vilket förklarar varför Žižek ägnar så mycket tid och energi åt hans tänkande i Less Than Nothing.

Slavoj Žižek eller Modeste Mussorgsky?Men vart leder oss detta resonemang? Den oväntade vändningen är att det leder till frågan om hur ett politiskt engagemang är möjligt på 2000-talet. Žižek är en ontologisk filosof som vill vara en politisk filosof. Verkligheten har ingen grund i sig utan är det som händer, det historiskt kontingenta. Verkligheten är en öppen spelplats för det alienerade subjektet att verka på. Därför kan Žižek sägas förenar Hegels och Marx projekt. Den rätta förståelsen av världen utgör även en förändring av världen. Den givna ordningen är det lacanskt omedvetna och den filosofiska reflexionen har som uppgift att medvetandegöra detta tillstånd. Det är en politisk handling. Det omedvetna är i sig revolutionärt eftersom det bildar negativet till en annan möjlig ordning.

I Less Than Nothing försöker Žižek rädda det kommunistiska samhällsprojektet genom att utveckla en filosofi om människan som en alienationsvarelse. De kommunistiska idealen är inte döda utan de väntar på att realiseras i vår tid. Ryska revolutionen och stalinismen har inte diskrediterat dessa ideal. Det är provokativa åsikter men Žižek är provokationernas mästare från första till sista sidan i Less Than Nothing. Tänkandet för honom representerar inte så mycket en intellektuell aktivitet som ett sätt att påverka samhället och politiken. Att tänka nytt är att provocera, det är att tänka sig genom filosofins nollpunkt.

 

På andra sidan filosofins nollpunkt finns framtiden. Där befinner sig Slavoj Žižek maniskt pratande och vilt gestikulerande. Inte sedan Sartres dagar har vi haft en filosof som på ett liknande sätt lyckas kombinera tankens skärpa med politisk aktivism.

 

Bo Gustavsson

Ur arkivet

view_module reorder

Kulturmarxismen och staten

Kulturmarxism är ett ord som ständigt återkommer hos personer som intresserar sig för relationen mellan vänstern, den vänstervridna liberalismen och de senaste årtiondenas politiska utveckling. En utveckling som i allt ...

Av: Anton Stigermark | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2014

Rebellerna förstör Syriens kultur

Ända sedan konflikten i Syrien bröt ut har jag pekat på wahhabismens inflytande i rebellrörelsen. I början var det få som lyssnade och många som tvivlade. Dessutom var och är ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 11 januari, 2014

Jeremiah Karlsson

Akvariecaféet

En ny novell av författaren Jeremiah Karlsson

Av: Jeremiah Karlsson | Utopiska geografier | 23 november, 2017

Orientalism – västs syn på Öst

Foto: Simon Amarcord TEMA ÖST-VÄST Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi beskriver hur den västerländska självbilden vuxit fram i kontrast till ett, mer eller mindre, konstruerat Öst. Resor till fjärran länder i syfte att upptäcka ...

Av: Mohammad Fazlhashemi | Essäer om samhället | 30 april, 2008

Takfresk i Camera degli Sposi, detalj

Det är bara att lyssna i tystnad

Femhundratio år efter Andrea Mantegnas död - ett litet porträtt genom några av konstnärens verk. Den 13 september 1506 dog en av renässansen mest betydande konstnärer: Andrea Mantegna. Vem var ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 06 januari, 2016

Nätet. Foto: Sunna Nordgren

Papper eller skärm?

Ett fotografi från ett fullsatt persontåg på 1950-talet visar hur varenda passagerare läser dagstidningen. Bilden har nyligen spridits på så kallade sociala medier – under den ironiska titeln ”All den ...

Av: Tidningen Kulturen | Björn Gustavsson | 10 september, 2015

Elvis Graceland - i Danmark

Danmark har fått sitt eget Graceland. På en åker vid södra infarten till staden Randers på Jylland, knappt 15 mil söder om Fredrikshavn, har en kopia av Elvis Presleys legendariska ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 19 Maj, 2011

Andalusien, i toleransens namn

Foto: Anne Edelstam Den mest befolkade av Spaniens regioner med Sevilla som huvudstad, vackert belägen i den södra delen av landet, är ett smycke i morisk arkitektur sedan dess arabiska ...

Av: Anne Edelstam | Resereportage | 30 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.