Vilse i en paradox – om kreativitetens baksida

Jag är tonsättare. Just nu har jag en paralyserande och skoningslös skrivkramp. Kreativitet är en naturkraft, och som alla naturkrafter har den en inneboende potential att orsaka stor förödelse. Vad ...

Av: Oliver Bowers | 06 november, 2012
Musikens porträtt

sista_kväll erotik

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | 14 november, 2012
Stefan Hammarén

Om intellektet

Innledning Artikkelen min er om relasjonen mellom det menneskelige intellektet og formålsbaserte virksomheter. Inngangsporten min er slik. I alminnelig forstand står ‘intellekt’ for ‘setet for tankevirksomhet, som er forutsetning og betingelser ...

Av: Thor Olav Olsen | 24 april, 2014
Agora - filosofiska essäer

Emmakrönika VII - Den där sjöblomman trots allt, hjälpte inte mycket mer

Din insjö där det växte gredelina näckrosor som tidvis delvis påminde om sankt paulinor, en art som i vas inte vissnar så fort, ville jag sådana plocka åt dig ...

Av: Stefan Hammarén | 03 december, 2008
Stefan Hammarén

Tankens ambivalens VII



Väntan”En bok är en spegel: tittar en apa in Kan förvisso ingen apostel blicka ut.” / Lichtenberg

Ambivalent i mina tankar, så även min yttre bild av identitet. Tänker därför skriva fram en kontur för att demaskera det subjekt/objekt som jag oftast möter i spegelns återsken.

Mitt hår långt och mörkt, ännu utan större kamp mot det nalkandes grå. Mina ögon öppnade till två stora ovaler, dragna runt en blå tons åtta på en alltför ansträngd panna; de kan liknas vid två guppande flöten vars sökande ständigt formar nya ansiktsringar.

Min näsa ser jag som liten och rak, kanske inte så liten men rak. Därpå min mun, med fylligt breda läppar och utmejslade kontur, vilket antagligen gör den mycket teatral. Nå, ett ansikte är väl för mycket sagt, ännu bara delar som spegeln delar i en varierad känsla är väl mer det korrekta. Jag kan självklart bara göra anspråk på ett par flisor till ansikte, ett stycke av näsan och överkäken, ögonen förstås och så en bit av panbenet med sina hårtestar hängande.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Här tar jag uttryckslöst emot. Jag har ett ansikte över, vilket det genom tiderna har fallit så mycket att det inte finns något kvar som biter på det längre. Och just i denna stund, i detta ögonblick, ser jag mig själv. Fast inte som vanligt, inte vad jag vant mig vid och som kanske är sant, men bara kanske eftersom jag nu börjat vänja mig.

Det här är jag. Såhär ser jag ut. Det som rörde sig, pulserade, svällde, sjönk, talade med ljudlösa läpprörelser, det är jag själv.

Min vän, vårt egentliga ansiktsuttryck är fördolt, det ligger ute vid medvetandets gräns. Men om vi är observanta, märker vi att vi deltar i en mänsklig byteshandel. Att vi i djup, ömsesidig misstro mot andra, utbyter de upplysningar vi är tvungna att lämna ifrån oss för att få något i gengäld.

Ny dag

Till den det berör …

Drömde om att välja väg, såg mig och andra bundna till vår samtidsvaka. Såg opportunisten sätta segel och i vinden följa strömmens lockrop att bejaka; i tid inte så långt, kanske bara någon vecka tillbaka. Allt för att i den breda massans spår göra ett avtryck och låtsas försaka.

Såg de ensammas knotande skara, de gråtna icke valbara. Värdelösa, övergivna, onyttiga, stämplade som icke-köp-bara.

Då kom rösten: ”Vilken väg?” Vad skulle jag svara? Gjorde ett försök. ”Jag har alltid vandrat samma bana, följt den röst som klarast runnit i mitt öra, vars hjärta och kompass pumpar blodets riktning utan vilja att förföra.”

Åter: ”Vilken väg?” Är svaret att jag måste svara, eller låt mig gå, låt mig vara?

Nu i mitt öra, Gullberg om försoning och hugsvala:

Jag var ej den som följde er med spott.
Det är av vikt att somliga går undan.
Det är av vikt att riket har ett slott
för andakt och begrundan.

 

Blott grova stövla trampar med förakt
de liljor som i era händer blommar.
Vårt liv vart armt, om några ej höll vakt
i tysta helgedomar.

 

Ni vet att jag till er församling hör.
Men inga regler höll mig kvar till slutet.
En dag ska ni mig hitta utanför
med hjärtat sönderskjutet.

 

Och jag pusslar vidare med dessa vikta, tidiga morgonrader`:

Det är av vikt att somliga går undan … […] .

Min blick har slocknat och min mun

är djupa hemligheters brunn.

Ni stannar kvar i tid och rum

att lösa mitt mysterium.

Ni menar att jag orätt gör,

som låter innan kroppen dör

min själ försvinna som en rök

fjärran.

Det kallar ni för flyktförsök,

Klockan 05.40. Nu skall kaffet smaka, och med pigga tankar önskar jag en god morgon!

Senare

Får jag lov?Varför inte fortsätta så här. Klockan 12.27, det är november, datum 27 och alla minnen sviker, det verbala sviker, orden som gröt i min mun, kroppen svag och tung med läsning som oförstående bara snurrar runt. Här och nu är det bara skriften som jag kan följa, det jag skriver fram – oavsett. Tror jag menar att rörelsen försvann tillsammans med gnistan jag förnam och något i huvudet skaver; något som viskar att jag förlorat min balans. Varför då inte vända tillbaka eller vända fram? Viljan som inte vill vilja för den kan, och som vill vara där den inte kan. Driften att gå emot, andra, men inte jag. Någon säger höger, tyst väljer jag vänster. Någon säger kom och jag vänder mig om. Det händer i dag, jag väljer en annan dag och motsätter mig alla förslag. Sedd, då blir jag vag och tilltalad givetvis svag. När det ringer hoppar pulsen och som en eftersökt stänger jag av. Dock, här är nu och i lugn kan jag skriften följa, i den finns inget att dölja, ingen rädsla för att visa rädslorna jag har. Trygg fast jag är tom på både frågor och svar. Trygg i att skrivandet är allt jag har utan gard och utan försvar.

Kaffet kallt det är kallt, en invändning som säger allt. Tänker värma nytt, energisk och förbytt, samt en snabb överblick på den text jag ovan har sytt.

Och detta med att buga, tänker jag, precis som ur en Dostojevskijroman. Att böja huvudet inför andras människors smärta vars ursprung är okänt; som kan vara en sjukdom, själslig svaghet, en ny kärleks lyckliga plåga, den olyckliges gamla plåga, eller något helt annat. Och att böja huvudet även om jag inte begriper ett ord av det och med fasa iaktta mina egna förrädiska avsikter.

28/11

Min vän, jag har så sällan innehåll i mitt skrivande, det blir vakuum. Lättare då att skärskåda varför och vad texten är – vad jag lär.

Tror, tänker jag, att förutsättningen för att skriva (verkligen skriva) är att lyfta sig. Att skriva är en längtan, en längtan att få vara till, att bli fångad och våga överlämna sig åt motsättningarna. Skrivandet är för mig först och främst att vara närvarande i nuet, men även att uppleva andra tider simultant, och just där i försjunkningen sker förändringen – den livsviktiga, in och ut andningen.

Då jag avskärmat mig och är inne i skrivandet är det omöjligt att vara utanför i sig. Kraften går samman i linjen och all lidelse samlas till en punkt.

Fråga: Vad avgör om texten bottnar? Tiden.

Tänker också att originalitet inte är en garanti för textens kvalitet men att följa sina egna vägar är en förutsättning för att kunna växa.

Fråga: Hur veta vilken väg, den egna?

Fortsatt, min vän, varje gång jag lämnat en text känner jag som jag avstod från något, som om jag på ett ödesdigert sätt gick miste om något, och som får ordflödet att haka upp sig. Här blir jag tröstlöst medveten om att ingen i själva verket är intresserad av vad jag skriver eller varför jag gör det.

Fråga: Vem fan bryr sig? Hm, ser att du följer. Tack!

29/11

“... we may define a cause to be an object, followed by another, and where all the objects similar to the first are followed by objects similar to the second. Or in other words where, if the first object had not been, the second never had existed.”

/ David Hume

... eller Seconds out med Genesis – Suppers ready

Den seende katten, tidigt eller sent på natten. Nu är jag en matt-en.

Natten igenom Gunnar Ekelöf, vill nu dela med mig, att alla ska förstå. Nej, jag kastar ju själv alla typer av förmaningar.

Men om du/någon … V. Ekelund – R. Enckell – G. Ekelöf.

Och här så vackert: J. Joyce – S. Beckett – M. Foucault.

Eller: L. Forssell – L. Ahlin – K. Espmark

Rilke – Rilke – Rilke:

”Vem om jag ropade hörde mig då i änglarnas kretsar? Och även om en av dem tog mig plötsligt till sitt hjärta: jag skulle förgås av hans starkare existens. Ty det sköna är intet annat än det förskräckligas början, som vi nätt och jämnt uthärdar, och vi beundrar det så, emedan det likgiltigt försmår att förgöra oss. Varje ängel är förfärande. […] Är det inte tid, att vi i det vi älskar befriar oss från den älskade och skälvande uthärdar: såsom pilen uthärdar bågsträngen för att samlad i språnget bli mer än sig själv. Ty förblivande finns ingen stans.”

Öijer – Öijer – Öijer:

Jag gick ut för att hämta … allt det goda … människorna skapat … det tog ingen plats i mina händer…

Låt oss dela lika … ni får allt ni måste längta efter … jag får resten… jag får det som räknas

Så mycket tungt i dina ögon

och jag drog mej undan

jag var för liten

jag kunde inte hjälpa dig att plocka ur

jag visste inte hur man gör

För mig var det ännu en natt … en natt när jordklotet driver genom rymden … och av allt jag gjort … av stjärnan jag lossat och tagit ner från himlen … fanns inget kvar … bara ett brännmärke … ett sår i huden som aldrig läks

Jag vaknar om … igen … jag viker sedeln tills den försvunnit… och evigheten är lika falsk som tårarna… i mitt ansikte 

30/11

Befinner mig i djupa tankar, huvudet, kroppen, rummet och det släckta ljuset som vill likna mörkret utanför, är i stilla meditation, och jag reser i tid som flyter tillbaka: Överallt förlustelser, vinster, frosseri, överallt tryggheten för morgondagen, överallt våldsamma utbrott av livsglädje. Blott här den gränslösaste misär, till råga på eländet i trasgrann clownkostym, en kontrast framkallad mindre av konst än av nöd. Han skrattade inte, den stackarn. Han grät inte. Han dansade inte, han sjöng inte någon sång, vare sig glad eller klagande, han vädjade inte till någon. Han var stum och orörlig. Han hade gett tappt, han hade dragit sig tillbaka. Hans öde var beseglat.

Jag rör mig sakta, öppnar ögonen och börjar vaka. Fortfarande natt vars tid börjar närma sig fem. Ler lite generat år tanken; jag skulle önska en musa eller varför inte en sagofe …

Som så ofta i dessa nattliga situationer, framkallade dessa underliga, sammanhangslösa, i första ögonblicket fullständig lösryckta meningar, som också akustiskt är omöjliga att uppfatta i sammanhang, de är för snabba, för stökiga och spretar åt alltför många olika håll. Innebörden i meningarna uppfattas nog allmänt inte, dvs. om det läses bokstavligt. Ändå om de uttalas, alltså orden, så kan de genomskådas och förstås instinktivt genom den känslomässiga laddningen. Och orden, jag upprepar det för mig själv: de är avskurna från yttervärlden.

Ur skiss till en poetik.

Mellan två poler blir min poesi till, mellan livshunger och dödsångest, affekt och tanke, språk och tystnad. Processen är aldrig den samma, men – spänd i en vibration mellan ytterpunkter – rymmer den en tvingande som sällan låter sig förklaras på annat sätt än: Jag kan inget annat, därför måste jag.

Innan dikten tar form, en oro: spontana, oreflekterade och helt irrationella faser, där okända energier är verksamma. Sömnlösa nätter och inre konvulsioner, plötslig irritation, melankoli, aggression och andra konfliktfyllda tillstånd. Sällan är det en harmonisk situation som utlöser dikten. Före oron ett nog så viktigt vänteläge och ett oändligt tålamod. Den perioden kan vara långvarig, men också avgörande i all sin osynlighet. Till tålamodet kommer en ödmjukhet, som kanske är det tillstånd där allt börjar? / Pia Tafdrup 

Aktningsvärt borta. Det kittlar i benen, river i armarna, kvider i magen, överallt känner jag pulsslagen och tarmarna som vrider sig. Sover jag eller är jag vaken? Vet bara att jag går omkring och försöker vakna – spåra mitt jag.

Uppdrag i dag: Att hitta mig själv.

Vet inte vart jag gömt mig, har sökt på så många olika ställen, letat i lägenheten, trappuppgången och i diverse rabatter, men nej. Detta är nu inte så konstigt, uppdraget igår var ju att lämna mig själv, att släppa ett navelskådande jag och bara få vila ett tag. Tänk om jag inte hittar, att jag ligger någonstans under långsamma timmar som en seende blind, som den som ingen bjuder in. Kan även detta vara en dröm? Kanske flyter jag bort i en surrealistisk ström?

Min vän, ser nu att jag är du, precis som du sa, precis som du. Skönt att vara tillbaka och ha en vän.

1/12

RingdansLeo Tolstoj skriver i Om livet att ordet `liv´ är ”mycket kort och mycket klart och envar förstår vad det betyder.” Det är knutet till människor, och det är besynnerligt hävda att annat än människor lever.

Men … men … vi säger ju också att en cell bär på liv och är levande, då blir även grundtanken för mänskligt liv och idén om det liv som finns i en cell inte enbart helt olika utan oförenliga. Den ena föreställningen, tänker jag, utesluter den andra.

Antingen har jag liv och har i mig en samling icke-levande celler, eller också så är min samling av celler levande och mitt medvetande om liv då inte liv utan en illusion (vad rör mig en illusion).

Why? Alla borde vi vara ense om att en dag så är det slut, vi drar vårt sista andetag, att inget jordeliv längre återstår för vi är faktiskt döda. Säger då inte den ovärldsliga dödsuppfattningen att den är metaforisk och förutsätter den världsliga, den där livet ligger före döden? Min vän, distinktionen mellan bokstavligt och metaforiskt blir här så krånglig att frågan inte helt kan ses som retorisk. Eller?

Döden skulle möjligtvis vara vårt tillbakasjunkande i världens undermedvetna. Finns det någon världssjäl så bör den vara undermedveten och skillnaden mellan det organiska och oorganiska livet vore att det förra var medvetet och det senare omedvetet. Eller en sekund?

Det finns i en människas liv en enda Sekund som fått i uppdrag att meddela en god nyhet, den ”goda nyhet” som väcker hos alla oss en oförklarlig fruktan.

Ja, Tiden härskar, tänker jag. Den har återtagit sin råa diktatur. Och som en oxe driver den mig framåt med sin dubbelspetsiga pik. ”Hoppla din idiot! Svettas, din slav! Lev då, fördömde!”

Ekelöf, här i iklädd symbolism, med rader som ger gåshud. Läs, läs om:

Och begäret att öppna den sista porten och bryta det sista sigillet flyttar plötsligt min fantasi till sagorna där hjälten lämnats ensam i ett slott med många dörrar av vilka en förbjuden och förseglad. De andra dörrarna frestar mig inte längre. De blinda festerna har öppnat mina ögon och jag vet nu att allting bara tjänar till att uppskjuta eller förbereda det långa ögonblicket framför den stängda dörren, då handen, redan utsträckt, tvekar att bryta sigillet som kanske är evighetens jungfrudom.

3/12

Ett sömnigt huvud försöker skriva, en rad, två, kanske en mening utanför denna mening. Finns här en tanke, något att ta fasta på, hänga på, rakt utan att sönderslå, så vi båda kan förstå. Har bara nästkommande rader av Frostenson att föreslå:

Omkring dammen, under sälgarnas

vokaliska valk

lever de allra mest vetenskapliga rader

med radar och många olika spröt

De lever sitt vät-liv. De

lever sina vät-liv

Här där man sömnigt kan ligga och lyssna

Tror mig utan tvekan vara svaret som lägrar, föresvävar, en bruksvanvisning och innehåll av inhalerad och söndertuggad fresk. Se så lamt jag spelar och förskjuter orden framför och framför tanken som komplex. Och du kan inget se, inget höra, själv omöjlig att förföra, utan aning till vad jag kan genomföra ty här kan inget störa. Ord … ord … ord … satsindelning och grammatiskt lod, kasus och ackusativ, tyngd och flöte i denna meningsflod, det nappar genus när vi fiskar fonetiska förståelseord. Ty den diktare som inte längre har några ideal är slut och fiskar bara skal. Och ”varje läsning av de klassiska verken lägger en ny kunskap till den som man redan har, Således är en bok mer än en bok, den är en medvetandemultiplikation, för de största verken är i sin tur sprungna ur läsning av annan litteratur och därför bärare av en insikt och ett minne som ingen enskild människa genom ett aldrig så långt liv skulle kunna nå fram till.”

Kväll/natt

En sådan underbar natt! Den väldiga rymden ger sig hän under stjärnornas brinnande öga, liksom ungdomen under kärlekens makt. Helt utan ljud ger sig tingens fullständiga hänryckning till känna, till och med gatlyktorna tycks sova. Till skillnad från människornas fester är detta en orgie i tystnad. Det är som ett ständigt växande lugn kom natten att gnistra med en alltmer vibrerande glans, som om de lystna stjärnorna brann av längtan att få tävla i färgglöd på himlens svarta duk, synliga som en rök mot våra hjärtan.

I detta såg jag mig själv, en djupt tagen varelse. Och mina ögon säger: ”Även jag har skapats att förnimma, fatta och skåda mot fjärran.”

Tänker, tänker jag, att missnöjd med alla och missnöjd med mig själv skulle jag vilja återlösa en smula av min stolthet i morgonens ensamhet och tystnad. Personer som jag älskat, själar som jag närmat, styrk mig, stöd mig, tag bort mig från lögnen och världens fördärvliga ridåer. Förunna mig nåden att skapa några rotfasta verser, som visar att jag inte är den maskklädda teatern bland människor, att jag inte är sämre än det ytliga jag föraktar.

Och vem som viskar orden har jag ingen aning om, och vad som viskas vet jag inte heller alltid, bara att orden ger sig till känna för att bli nedtecknade. Jag skriver utan att fråga, tänker jag. Att vända sig om är alltid försent. Det finns inget att ta fatt i än det som redan finns i mig själv, och det som väller in över mig i vågor när jag skriver. Att diktandet inte på en enda punkt går att hänföra till vare sig slump eller intuition utan steg för steg mot precisionen och konsekvensen hos ett textstrukturellt problem. Och likväl kan den vara ett överjordiskt, ett transcendent väsen, som inte kan förbättra den enskilda människans liv, men överskrida det.

”Diktkonsten förbättrar inget, men åstadkommer något som är mer avgörande: den förändrar.

Kärlek i Becketts fritt tänkande huvud:

Men vilken slags kärlek handlade det egentligen om? Om passionerad kärlek? Det tror jag inte. För det är väl den passionerade kärleken som är satyrisk, eller hur? Eller blandar jag ihop den med en annan? Det finns så många, visst gör det? Den platonska kärleken, till exempel, där har vi en till som jag just kom på. Den är oegennyttig. Kanske älskade jag henne med en platonsk kärlek? Jag har svårt att tro det. Skulle jag ha skrivit hennes namn i gamla koskitar om jag hade älskat henne med en ren och oegennyttig kärlek? Och med mitt finger till på köpet, som jag sen sög på? Kom igen! 

4/12

Jean Giraudoux

Förr i tiden när man gick omkring i Paris såg folk man mötte ut som man gör själv. Dom var kanske snyggare klädda eller sjaskigare, såg nöjda ut eller förbannade, snåla eller frikostiga, men i stort sett var de som ni och jag. Som folk är mest. Men så en dag för tio år sen, på gatan – det var som en stöt i maggropen. Jag såg en man i vimlet som inte hade något gemensamt med de andra, med en hård glimt i ena ögat och en ängslig i det andra, en annan människosort. Han lämnade plats för de mötande där han gick, men på ett egendomligt sätt, på en gång hotfullt och osäkert, som om han hade dödat en av de vanliga fotgängarna för att ta hans plats. Och det var just vad han hade. Det var den första av dom. Invasionen hade börjat. Sen dess har det inte gått en dag utan att något av de välkända ansiktena försvunnit och en av dessa nya varelser kommit i stället … Ur Wijkmark Den moderna döden. Rek. Å det varmaste.

7/12

Något om litteratur (kort).

Alla kan skriva, oavsett om det är för det lustfyllda, det behovstvungna, skrivbordslådan eller med författardrömmar, och ska så göra. Men att skriva litteratur är något helt annat, det är ett hantverk för fantasin. Knappt en procent av alla dem som skriver har den språkliga förmågan att kunna överföra ett betraktat bildseende till en levande text. För resten av oss handlar det bara om övning och åter övning, och inte ens då är själva litteraturen självklar. Att cykla lär de flesta sig tidigt och gör det ofta i sin vardag men att cykla Tour de France är något helt annat, nästan väsenskilt, som att tycka om att teckna ”gubbar” och med insikt upptäcka det ändlösa avståndet till att måla en kropp i rörelse med dess rätta proportioner ... Detsamma gäller texter för skrivbordslådan, rader skrivna lite då och då när känslorna kallar, helt frånskilda de texter som, efter mödosamt arbete, på djupet fångar sina karaktärers känsloliv till trovärdiga livsöden, visa våra handlingars komplexitet med dess följdverkningar och som tecknar miljöer lika levande som världen utanför.

Min vän, försök att minnas Söderbergs Den allvarsamma leken eller Mobergs Utvandrarna. Vari ligger litterära? Tänk på Lars Ahlin, Kerstin Ekman, Wijkmark, Forssell, Sigrid Combüchen.

Kan det vara i blicken, en blick som vågar ligga kvar. En blick som går utanför och dröjer, en blick som fryser bilden och med språket målar av den. En Frostenson, Jäderlund, S. Lidman eller Lindgren, alla ödmjuka inför sitt skapande men har andats och levt litteratur som sitt arbete, tagit in, betraktat, skrivit, skrivit om, skrivit och skrivit om.

Den lilla procent författare som kan skriva enbart genom begåvning eller absolut gehör är tyvärr dem vi andra tror oss med lätthet kunna efterlikna, just för att deras texter verkar så enkla och självklara. Vi tror oss se en genväg fast den inte existerar, börjar bagatellisera och sedan läggs plattityd på plattityd.

Nej, jag ska inte driva detta längre, tror att du förstår min poäng. Jag själv har fortfarande inte lyckats med en enda sida text som i mina ögon kan kallas litteratur.

I själva verket hänger allt på vad man menar med ”litteratur”: menar vi bokstaven (grammatiken, språket, markören, inskriptionen… skriften) eller menar vi bara litteraturen, dess konventionella och nedsättande mening som dessutom är senfärdig, som när någon exempelvis säger: ”och allt annat är litteratur.” I denna banala och mer eller mindre nedvärderande, men inte desto mindre avslöjande, mening betecknar litteraturen vad man under lång tid benämnt som fiktion.

Jag saknar ofta, i dagens litteratur, de ”mänskliga” romanerna och poesin som lyfter fram de halvt ihjältigna eller de förhånade motsägarna som inte räknas. De undflyende anakronismerna som lever i sin egen tid och rytm.

Till de ”mänskliga” som lyfte in detta själsliga utanförskap (sitt egna och andras) i sina författarskap vill jag räkna Dan Andersson, Gunnar Ekelöf, Arthur Lundkvist och Harry Martinsson. Fyra autodidaktiska giganter som flydde den övre och yttre vägen, det som är boskap i andra är också boskap i dig till förmån för den inre och undre vägen där botten i dig även är botten hos andra, för att parafrasera Ekelöf. Dan Anderson bröt helt mot dåtidens konventioner med romanen David Ramms arv. Lundkvist och Martinson angrep tidens stora konservative litteraturkritiker Böök. Och Ekelöf introducerade den franska surrealismen under sin tid i Karavan.

Dessa författares egentliga litterära gärning är utanför min horisont och de skall kanske inte blandas samman men beröringspunkter i uppväxt, lyrik, litt.kritik, reseskildringar och prosa kan korsbefruktas mellan de fyra på många olika sätt även sökandet i religionsmystik och naturromantik låg dem alla nära. Och även om många velat sätta en politisk stämpel på Lundkvist som kommunist så gick han själv aldrig med på att stämplas som det. Men som sagt jag skall akta mig för att gå in på allt för djupa vatten när det gäller dessa. Eller? Vad får jag och vad får jag inte skriva ur mitt huvud? Vet nog någotsånär men släpper mitt litterära avsteg för nu. Om Dan Anderson så rek. Göran Greiders fina bok, Ekelöf kanske Anders Olsson eller Lagercrantz, Martinson genom Ingvar Holm och Lundkvist överlämnas här åt Jan Arnald.

Vidsynt

Vidsynt natten vid i sin rymd,

vidhåller dagen av ljuset skymd.

växlar vindar som förgås –

vända för att inte nås -

 

Vidare vågar vandrartext

väva mörkret mer komplext

väljer vändpunktens eko och veka kontext.

 

Vingklippt dock, i försök till vid,

vinklad genom förfördelad tid.

vaksam övandets virtuos –

vriden ur det som kan förstås -

 

Vidare val av nattpastell,

vikt, vilande och visuell

viljan av en genomkorsad parallell.

/ Gröning

8/12

Taget ur luften några rader Söderbergskt!

kroppskapDet finns hos Hjalmar Söderberg en karakteristisk dubbelsidighet som består i att han både ser klarare, längre och djupare än sin omgivning och samtidigt på flera punkter delar just denna omgivnings begränsning och fördomar. Han är både främling och borgare, både filosof och vanlig, enkel människa [...]. Det "borgliga" inslaget i hans natur, eller hur man vill kalla den vanliga och banalare delen av hans väsen, är det som hans miljö - och människoskildringar, deras tidtypiska dokumentariska värde, den filosofiska och avvikande delen ger den skarpa belysningen och det fördjupande perspektivet. Därigenom får man i Söderbergs berättelser en så redbar och sann bild av en bestämd tids människor med deras begränsning, vånda och drömmar, eller rättare av en bestämd tids människa och hennes omgivning. Hon är på en gång genomskådad och accepterad, på en gång fri och fången i livets ström. Kunskapen om människan blir i Söderbergs skildringar utan tvivel av begränsad räckvidd - man förs aldrig upp på de riktigt stora höjderna eller ner i de riktigt djupa dalarna - men skildringen har den sällsynta styrkan att vara kontrollerad av ett klart medvetande som verkligen bemödat sig om att framför allt på det viktigaste och svåraste området, det psykologiskt-moraliska, inte ta med något som det funnit vara osant.

Senare

Har läst Péter Nádas Parallella historier och är djupt tagen. Tänker på vad krig och dödande gör med oss och på det subjektivt objektiva öga som sett i förmedling av det självbiografiskt upplevda, som varit med, men så … Kertész!

Ja lyssna in, det är Kertész som så klokt talar och svarar på frågan om hans roman ”Mannen utan öde” kan ses som en självbiografisk roman:

Oriktigt, ty en sådan genre existerar inte. Antingen självbiografi eller roman. Är det fråga om självbiografi, då frambesvärjer du ditt förflutna, du gör allt för att så samvetsgrant som möjligt hålla dig till dina minnen, det är oerhört viktigt för dig att beskriva allt som det hände i verkligheten, som det brukar heta: för att inte lägga till någonting till fakta. En god självbiografi är som ett dokument: en skildring av ett skede som man kan ”stödja sig” på. I romanen däremot är det inte sakförhållandena som är viktiga, utan bara det som du fogar till fakta.”

Efter ett kort avbrott (en förlängning)

Jag skriver och drar efter mig ett gnistrande spår: Skriften – den outplånliga – där jag finns. Själv sitter jag kvar och betraktar världen med ett annat seende än förut. För var bok flyttas mitt öde.” / P. Tafdrup

Hm, för var bok … Författarna, i soffan framför mig, placerade på den översta raden i den lilla bokhyllan är: Thomas Mann, Beckett, Musil, Maupassant, Joyce, Kafka, Proust, Nádas, Pessoa, Salinger, Goethe och Flaubert. Idel författaradel (enligt min mening) eller är de mest bara ett försök till att bära en mask som egentligen inte är jag.

Har flyttat runt i hela mitt liv, äger inga möbler, bor inhyrd, köper knappt kläder, böcker dock, läser ofta magasinstexter, krönikor, dagspressens kultursidor och ledare skrivna av vänsterskribenter, ja, helst vänsterskribenter. Men de flesta böcker jag läser är litteratur som ingår i någon sorts litterär värdekonservativ kanon. Växte upp utan en pappa och en mamma som drack och sällan var hemma, sökte mig därför tidigt till en didaktisk litteratur av trygga patosförfattare sprungna ur ett 1800-tals borgarmiljö och från vilka jag kunde läsa in någon sorts fadersgestalt. Fortsatt så.

Kafka i ett brev 1913

”Jag har inga litterära intressen utan består helt av litteratur. Jag är inte och kan inte vara något annat”

Leva,

återkomma,

höra livets yttring:

Låt detta vara detta!

Stillna,

ryckigt,

som en propeller

efter ängslig landning.

Snart kväll,

snart glömt,

snart svalor,

och vara fotbollsdomare

åt barn i månskenströjor

/ W. Aspenström

Steg närmar sig tror de fjärmar sig. Hörseln på spänn, ligger lagd mot hjärtats frekvens. Händerna varma, så tryggt, så skönt varma, lugnt vilande på min mage. Stegen nu igen, tror de närmar sig. Rummet fortfarande decembermörkt, mattare än soffan i ett mörker som lovar. Och här ligger jag och målar – för min inre syn. Ett landskap i mörker, täckt av snö, och så stegen; de jag inte kan frigöra mig ifrån. Närmre eller fjärmar? Närmre eller … Närmre … God morgon!

Nästa dag

Var det något i drömmen eller något jag sa (tyst till mig själv)? Går det att kalla mitt vakna nu för en ”drömväntan”?

Dock, ligger lagd i min morgontid, lagd i soffan, och skapar mig minnen; barndomsminnen. Svårt, jag är ju densamme, detta som är flödet i mig. Barnet, pojken, den unge mannen, mannen, och nu …

Springer i skogen … springer till Mamma … springer till skolan … springer till kärleken, till läsandet, skrivandet. Springer …

När började jag springa ifrån? Ifrån naturen, ifrån de nära, ifrån kärleken, ifrån mig själv? Lugnt nu, tidig morgon, poesi och fria tankar. Men för pojken, i mina minnen, som bland andra gående får syn på mig mitt under dagen: ”Titta Mamma, han springer!”

Och i denna drömväntan en synnerligen god morgon!

välkommenVrider mitt huvud mot klockan, den står på 03.16 och det är fjärde natten som jag bara fått 3,5 timmes sömn, inget som oroar nämnvärt men helt klart är att jag inte riktigt fungerar i mig själv, är både inne och utanför på en och samma gång. Blöder gör jag också, vart tänker jag inte tala om, gör jävligt ont dock.

Lampan tänd/

Som gudagåva sänd/

Kom nära närmre närmst

Kom närmre

nära

kom närmst

Låt oss närmare än nära

Låt din bli min att bära

Bejaka bara för att det flyter på, du märker själv, flyter på menar jag. Ok igen: bejaka bara för att det flyter på, är nu texten sämre eller mer innehållslös bara för det? Nej, skulle inte tro det. Hurra! Jag är tuff, ja skriver liksom tufft. Fan vad tufft! Gott, men nu lämnar vi detta och försöker oss på något mer seriöst. Det paradoxala är att språket tycks intakt mitt i den växande afasin, språket som ju är ett enda nätverk av minnen. Rimligtvis borde mitt tal irra omkring, sökande bland glesa ord som var näst intill obegripliga genom bristen på hållpunkter. I stället ligger hela räckor av ord färdiga och tjänstvilliga på plats och grammatiken har ställt allt i ordning som till gästabud eller förhandling. Jag fattar det inte. Eller är det vilseledande fantasier som ligger i beredskap? Är detta seriöst nog? Nej, mina blickar drar sig för ofta mot klockan och klockan är nu 06.00, alltså rimligt att säga god natt. Till dig läsare: en riktigt God morgon! Inser att jag inte är tuff längre.

Till den det berör … (Kort om fri vilja)

Den plats varifrån jag beger mig

är den samma som den jag kommer fram till.”

/ Parmenides

Stress och en på ytan flytande kunskap utan djupare botten, bara ett klick bort, betraktas alltmer som en dygd, men står i kontrast till meditation, inlärning av etiken, den långsamma vägen till intellektuell kunskapsbredd och fördjupning. För egen del gäller något annat, absorberas jag av den yttre världen är allt skapande omöjliggjort, eftersom det i så fall är omvärlden som handlar om mig.

Tänker, tänker jag, att tänka på möjligheten till en fri vilja vilken endast är infriad om vi är ovetande om ett visst kausalsammanhang. Alltså, vi kan inte göra något utan att först ha en orsak för vårt handlande, så om vi tror oss ha gjort en fri handling är det därför att vi är okunniga om orsaken till densamma.

Med moralisk frihet är det något helt annat och kräver absolut bundenhet, liksom det är med vad vi kallar ”utveckling” vilken är beroende av sitt subjekt.

Avslut och Ekelöf: ”Yttervärlden är inget annat än en spegel, om vars baksida vi inte vet mer om än månens.”

Familjen, och familjen av värdebegrepp är obegriplig för den utomstående betraktaren, åtminstone om något i stil med den analys av värdeomdömens natur som jag vill ansluta mig till är riktigt. Tänker, tänker jag, att de fiktiva värdeomdömena i de flesta fall blivit konsensus så att ingen längre vet vad som är sanning. Det finns med andra ord människor som utan känsel för blygsel talar om lagarnas helighet och om kulturens högst värde. För att inte tala om de fulkomligt förljugna och pinsamma värdeomdömen som förekommer i dagspressen. Ser detta som en skymf mor det eviga, en skymf mot det som fattas oss. Det gäller att skriva utan värdedömen. Författarens uppgift är att relatera så klart och rakt på sak som möjligt.

Men gör du inte själv ett omdöme som brister i saklighet då du underkänner det kulturella livet inom samhället? Frågan, enligt min mening, kan endast besvaras med ett psykologiskt svar, för ingen människa är fullt medveten om vad hon gör. Hm, bilder av min familj dyker upp.

Min vän, det har gått många år sedan min morfar dog men han hade gjort mig medveten om sanningen, inte bara hans sanning utan också överfört den till min sanning, sanningen över huvud taget, tänker jag, den som också samtidigt gjort mig medveten om dessa sanningars totala misstag. Sanningen är alltid ett misstag trots att den är till 100 % sanningen, varje misstag är inget annat än sanningen. Så tänker jag för att kunna fortsätta, klara av min sorgsenhet och på så vis ha en möjlighet att gå vidare, på så vis behöver jag inte avstå mina planer.

Tror det är så för vissa att kampen i det undermedvetna emot oförstående människor, emot tysta tankeferment, emot andlig kyla, river ner den inre motståndskraften hos alla ömtåliga naturer. De för en dubbelt så hårdkamp emot hela världen, därför att de är känsliga på varje punkt av deras väsen, och därför att allt blir plågor och kval för dem. Men de får också veta dubbelt så mycket om livet som andra. I deras inre blir de dubbelt så starka, känna ensamhetens lycka mer än andra; förmå dra mer ur sin omgivning än andra, kunna finna lyckomöjligheter i det som andra gå kallt förbi, och jag tar nog icke heller mycket fel om att du min vän är en sådan människa.

Senare same day (ang. sanningen och tron. Kort)

Sanning kan dö, sanning kan dödas. Det andliga livet återfinns människor emellan, inte i en hjärna. Visst pågår processer i hjärnan när vi tänker men det är inte i hjärnan tankarna kommer till utan ute i verkligheten (verkligheten som dröm …). Dessutom betyder kroppens förmåga en hel del. Vi tänker inte ut hur en planka skall hyvlas, vi lär oss sakta. Plankan lär en minst lika mycket som en impuls från hjärnan. Ja, om sådant kan vi brevledes gräla, dock utan att aldrig lyckas övertyga varandra. Min vän, min vän, sanning kan falla sönder i sanningar. Sanningar kan uppstå i sanning. Viljans tankar varken föds eller dör. De namnas. De kan mista namnet. Det som i bästa fall går att bevisa måste levas fram. Det kan levas bort. Skönheten kan namnas om. Lagens balkar kan namnas om. Källskrift kan från munart bli historisk läsart. Skuld kan ångras bort. Brott kan sonas bort. Tvister kan biläggas. Handling kan hejdas av handling. Handling kan plånas ut av handling. Val kan följas på val. – Trons tankar bryter inte upp mysteriet. I mysteriet är sanningen en hemlighet. Sanningen är i mysteriet. Den är för alltid dold i mysteriet. Vi kan aldrig demonstrera dess sanning (i en drömd verklighet)!

Den icke-födande, sonlösa, är därför inte steril, inte negativ. Hon är den djupast verkande, hemlighetsfullaste driftens gudinna, den som lever till ren kärleksdöd, till ett uppgående i Intet (Ja, Ekelöf åter).

”Den stora modern” – med det blinda människobarnet virvlande i sin mage och min blindhet som vision, vars utplånade blick fått ett annat kosmiskt seende.

Fader åt din himmel återlämnar jag mitt öga som en blå

droppe i havet

Alla de veck som skiljer och förenar de bägge polerna, manligt och kvinnligt, mina dubbla sidor som ett njutbart klagande, Lucifers eld och novisens renhet, mitt upphöjda självförakt och bottenlösa klarhet. Dessa obevekliga inre blickar! ... Begäret! ...

”Ett rent ansikte mot ett som bränts rent

rena ögon mot brinnande

Ett oskrivet blad mot ett med utplånad skrift

Sådan som bara kan läsas utan bokstäver”

Tålamod till denna längtan, som säger tro, tro inte. Och om du ser mig gå baklänges så är det för jag tar sats… Herakleitos, motsatsernas och dialektikens man, och långt fram historiskt Hegels, Nietzsche och Heideggers man.

Söndag

    1. och jag skall strax lämna min soffa. Hunden, vinden, tystnaden, en nyvaken sol, söndag, hungriga moln som rastlöst rider himlen, någon enstaka som jag, kanske i ett samförstånd, en blick utan ord, stegen som livgör promenaden, tankarna som långsamt klarnar och andningen som levandegör allt. Ja, det är dit jag nu är på väg.

Göran af Gröning

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Varför olika rum för konsten?

Konstverk visas ofta upp för en större publik i utställningar på museer, konsthallar eller konstgallerier. Hur påverkar utställningsrummet egentligen konstverket, har det någon betydelse var och hur det ställs ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 20 augusti, 2010

Döden och kroppen

Genom det progressiva försvinnandet av tron på själens odödlighet och genom nyfödelsen av en sorts ”paganism” som inte nödvändigtvis är kritisk mot kristendomen, kan kroppen återuppta sin plats i samhället ...

Av: Gilda Melodia | Agora - filosofiska essäer | 03 november, 2013

Björn Gustavsson

I huvudet på Björn Gustavsson

En hyperkrönika av B. Gustavsson som reste och upptäckte i somras.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 17 september, 2015

Låt inte poesin skrämma dig

Jag tycker att poesi har ett oförtjänt rykte som en svår och otillgänglig form av litteratur. Därför har jag länge försökt sprida budskapet att det är helt okej att inte ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 27 september, 2012

Omöjliga Intervjuer- Tidsvargens skelettmusik Johan von Fritz antar Aleister Crowley, en del…

  De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johann von Fritz | Kulturreportage | 07 mars, 2013

52. Ingrid

Kön växte bakom henne. Framför stod en liten flicka med stora bruna ögon, bara stod. ”Jamen hur ska du ha det. Ska du ha den eller inte?” Mjölkpaketet hade redan rullat ner ...

Av: Ingrind | Lund har allt utom vatten | 21 december, 2012

Om rasjonalister, materialister og utilitarister

Innledning Vår tid er tuftet på rasjonalisme, materialisme og utilitarisme. I denne sammenheng står ‘rasjonalisme’, ‘materialisme’ og ‘utilitarisme’ for følgende synspunkt. For det første, hva angår beskrivelsen av mennesket som fornuftig(‘rasjonalismen’) ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 september, 2013

Pierre Rosanvallon, att rekonstruera demokratins ursprung

När man i Sverige talar om politisk teori avses för det mesta den huvudsakligen anglosaxiska tradition som fick en renässans i och med "A Theory of Justice", John Rawls epokgörande ...

Av: Anders Burman | Porträtt om politik & samhälle | 19 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.