Världsontologin – en analysmodell för kulturförståelse

Vad som konstituerar och definierar en civilisations kultur och kulturliv, liksom frågan om det finns något som kan kallas nationell kultur, är föremål för ständig debatt. Inte sällan hör man ...

Av: Leif V Erixell | 14 mars, 2013
Agora - filosofiska essäer

Röda korset, en spännande berättelse om en folkrörelse och ett stycke kvinnohistoria

Den så kallade Röda korsdagen firas traditionellt 8 maj, i år (2013) för 150:e gången. Historien om hur schweizaren Henry Dunant tog initiativet till den freds- och sjukvårdande organisationen Röda ...

Av: Mats Myrstener | 03 december, 2013
Essäer

Aforismer om makten

1.    I förövarens värld ligger skulden alltid i grunden hos offret.2.    Alltså är förövaren i själva verket offret och offret den verkliga orsaken till det onda som skett. 3.    Den ...

Av: Oliver Parland | 20 september, 2010
Utopiska geografier

Knut Hamsun på sitt bibliotek. Foto: Kjetil/Wikimedia

”Svältvarelsen” – Knut Hamsun

Efter att ha läst Sigrid Combüchens "Livsklättraren", en essä-roman om Knut Hamsun, fick jag en ingivelse att själv skriva en essä om denne norske ”diktarkung”, både hyllad och hatad under ...

Av: Göran af Gröning | 16 Maj, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Eros tårar



Det är bara Matteus och Lukas som berättar om Mariebebådelsen, det vill säga, om Maria som blir upplyst (tjusad?) av ärkeängeln Gabriel. Ljuset måste förföra köttet för att kunna nå själen. Sanningen är förförelsen och mysteriet avser varandets suveräna ögonblick: befruktningen och det som följer den sista sucken: Döden. Det vill säga, när ljuset framträder och när ljuset försvinner. Beato angelico, Sal 3, Museo Sopra San Marco i Florens.Ett essäbrev till en ideal mottagare om erotiken, genom kristendomen, hedendomen, traditionen.

Älskade Du.

Du frågar mig om sex. Jag tror mig veta varför du frågar.

Frågan är enkel (eller konstig) men ändå obarmhärtig. 
Men jag vill svara med barmhärtighet och lite teori. 
Du skriver ”sex” men du menar någonting annat.
Någonting som berör dig så att du darrar av njutning och ändå någonting grymt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Du skriver att sex är någonting som män gör med andra män, och att mannens sexualitet är narcissistisk och homosexuel. Därför att mannen ser en spegelbild av sig själv i den han kopulerar med och inte den andre, det vill säga kvinnan.

Jag sa att din fråga var obarmhärtig, och den var obarmhärtig för mig. Men jag tackar dig för att du ville fråga mig, just mig – om det. Jag svarade att jag inte visste vad sex var.

Det är sant, jag använder andra ord och, jag upplever (upplevde) det på ett helt annat sätt.

Som om det, det som jag vill kalla Eros, vore någonting som tillhörde en annan värld eller ett tillstånd utanför den vanliga perceptionen av verkligheten. Någonting som har sina rötter i en form av dramatisering. I någonting som liknar offerritualen.

Om vi inte kan ”dramatisera” kommer vi aldrig att kunna ”älska”, kommer vi aldrig att kunna gå utanför oss själva och våra egna automatismer. Även sexet är en automatism. Så jag talar inte om sex utan om någonting som jag, i brist på andra ord, kallar Eros.

Eros är för mig någonting som bryter sönder vår ångest men ersätter den men någonting som – på vissa nivåer – gör frukatnsvärt ont.

Om vi säger ja till Eros, då lever vi inte längre isolerade och fragmenterade. 
Det får oss att gråta.
Bland tårarna förlorar vi oss själva, mellan tårarna börjar vi kommunicera med en omättlig Annorstädes.

När en människa villfar världen och världen speglas i henne lättsamt och smärtfritt såsom under en vacker vårdag, då kan hon överlämna sig till den enkla glädjen.

Men så sker någonting som kastar människan utanför allt det som hon trodde vara verkligt.

Alla värderingar, övertygelser, löften et cetera kan inte längre sätta gränser. Människan är isolerad, en kraft som är större än henne har tagit henne ur världen och det verkar som om hon befinner sig utanför det som hon en gång kallade sin verklighet och värld.

Denna kraft har olika namn, men dess födelseort är bara en, liksom dess ursprung: kärleken.

Och när människan plötsligt och av en slump förnimmer dess tyngd och illusoriska tillstånd, så förändras allt. Dubierna som denna förnimmelse (och då talar vi endast om ytan!) väcker liknar enfalden hos en rovfågel som krossar livet av en mindre fågel mitt på den klara himlen.

Vi kan tro att det erotiska begäret är någonting som anknyter till fortplantingen eller njutningen men då har vi bara delvis rätt.

Eros är någonting som skiljer människan från alla andra djur. Detta därför att Eros är en högre form av intelligens. Eros, den erotiska kraften, har väldigt lite med pornografi och andra avbildningar av det kroppsliga objektet att göra.

Eros och den erotiska erfarenheten är bara kommensurabel med döden och – men på ett annorlunda plan – med Gud och det Heliga.

Eros är en öppenhet men bara till sig själv. Det finns inget riktigt möte i Eros. Den andre vi möter hjälper oss att klä av vår egen avgrund. Och avgrunden liknar då det oändliga himlavalvet.

Medan sexualiteten har med könsorganen och fortplantningen att göra, rör erotiken frågan om vad som är tillåtet och inte tillåtet: Vad får man göra? Vad får man visa? Vad är normalt, vad är perverst?

Erotiken är det som skiljer människans sexualitet från djurens.

I kärleksakten riskerar jaget förlora sig själv, men hela den ordning som bär upp människans sociala liv sätts också i gungning.

Allt det som skapar ett förhållande eller snarare en kommunikation mellan två varelser är inte erotiskt.
Detta eftersom Eros upphäver subjekt och objekt.

Subjektet abdikerar sin makt och funktion för att ”underkasta sig” det tomrum – som inte är intet – i vilket Eros störtar ned.

Objektet – den älskade – kommer då att bli essensen av allt det som existerar. Inte som subjekt eller som den andre utan därför att vakuumet som öppnas kräver en kropp för att inte dö.

Eros visar sig om man är beredd att kvadda alla ordinarie lagar, om man är beredd att skrika fram, in i döden, sitt Halleluja till livet.

Varje form av tillfredsställelse är därför illusorisk. Annars vore varje begär evigt. Hellre döden av vårt eget begär än vår egen död. Det är en illusion som tillfredsställer oss.

Livet föddes ur en kollaps av stjärnor.
Även våra kroppar skulle inte finnas utan denna kollaps. Därför är varje rörelse i våra kroppar någonting som jag bara kan anknyta till en sacrifice av enorma dimensioner. Utan sacrifice (sacer facere, alltså begå det sakrala) skulle inget liv kunna vara möjligt, inget begär.

Jag kan bara jämföra Eros med födelsen och döden av en stjärna.

Eros har ingenting med det goda och det onda att göra.

Eros är inte omoralisk, Eros är bortom all moral och etik, Eros är bortom samhället, och nu visar den ett ljuvt ljus som vi kallar ömt och nu visar den ett starkt ljus som förblindar oss och som vi kallar mörker.

Vår existens är ett ursinnigt försök att fullkomna Alltet; genom att födas har vi åtskilts från vår källa.
Människans arvsynd består i att hon försökte etablera sig som en motpol till Alltet.

Inom människan råder också ett ständigt växelspel mellan livsinstinkt och dödsimpuls.

Å ena sidan klamrar vi oss fast vid livet och försöker undfly dödens realitet, å andra sidan skrämmer oss livet så till den grad att vissa förhållanden får oss att önska döden.

Genom döden undanröjs vår isolering från varandra och universum.

Det är genom vår dödsmedvetenhet och inte vårt medvetande om livet som vi kan nå förening med varandra.

Ty döden är också en sol.

I erotiken finner vi den renaste formen av överskridande, där det som åtskilts återförenas.

Erotiken är hyllandet av livet ända in i döden, ja, hyllandet av livet även in i döden, som Georges Bataille skriver. Eros utgör en intensiv livsutgjutelse samtidigt som den, genom att glänta på dödens portar – där det åtskilda smälter samman – förnekar livet.

Erotiken, liksom döden, är löftet om en större återförening.

Men erotik ska inte förväxlas med hämningslöst libertiniska utsvävningar.

Det är här som vi avlägsnar oss, men inte alltid, från markisen de Sade, överskridaren framför andra.

Sades värld präglas av förödmjukelse och en brist på seende av den andre, ett förtingligande av den andre.

Erotik uppstår ur ett omöjligt möte med den andre, en djupt transcendent laddning mellan det som inte längre är subjekt och objekt, även om de gränser som ska överskridas är främst de egna.

Erotiken måste upprättas i motsats till arbetet skrev Bataille.

Den suveräna människan förkastar arbetet för erotiken.

Erotiken är en beredskap inför livet, liksom man vid en viss gräns – för att njuta av nuet – måste kunna avsäga sig vidare sparande av sina resurser och ge efter för impulsen att hänge sig åt utgjutelsen.

Extasen, oavsett dess art, kan aldrig förbli permanent. Att endast finna mening i detta extrema tillstånd devalverar andra, mindre upptrissade, njutningar i tillvaron.

Erotikens glöd upphäver vår avskildhet och defensiva isolering. Den tvingar oss att växa, överlämna och förena oss.

Eros utvecklig i riktning mot Agape (kärlek utan förväntningar)  är varken automatisk eller ödesbestämd.
Men den förras blinda våldsamhet förebådar den senares fruktbara kraft och kan övergå i denna.

Eros är ett tvetydigt begrepp eftersom det är djupt egoistiskt men ändå inbjuder oss till att gå utanför och överträffa oss själva. ”Amor trahit amantem extra se…” skrev Dante i Vita Nova.

Kan man klara längtan och begäret? Och själva natten, en natt som blir ljusare än dagen, natt som skiner över natten, liknar en tillfredsställelse.

Men liknelsen bedrar. Detta därför att dörren öppnas bara utifrån och efter ordet, ordet som alltid är en kärlek som det ”befriande” begäret slutför.

Behovet att bli älskad är så stort att vi inbillar oss att vi älskar!

Kärleken, den som förvirrar oss och frigör oss från oss själva, är en sinnesrörelse som erosgesten bara anteciperar, ett hjärtats skrik där kroppen inte längre tolererar vårar tankar och varje ord som formuleras är redan delirium.

Där även stenarna kan sjunga.

 

Gilda Melodia

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Det kalla rikets mästare. Om Vladimir Sorokin

Senvintern 2012-2013 seglar en döende meteorit in över Sibirien. På sin väg in över Uralbergen och nedslagsplatsen i miljonstaden Tjeljabinsks utkanter lämnade rymdstenen en utdragen svans efter sig. När man ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 20 september, 2013

Gränslös intolerans?

Gamla testamentet är fyllt av berättelser om främlingskap, förföljelse och exil. Efter fördrivningen ut ur paradiset kom syndafloden. När Gud ansåg människan synda som mest genom skrytbygget av Babels ...

Av: Lilian O. Montmar | Reportage om politik & samhälle | 08 augusti, 2010

Veckans porträtt: Agneta Klingspor om Agneta Klingspor

Agneta Klingspor om Agneta Klingspor     Agneta: Hörrududu... Agneta: Mmmm. A: Varför skriver du? A:När jag började i 11 års åldern med dagbok , skrev jag för att  ha kontroll över ...

Av: Agneta Klingspor | Litteraturens porträtt | 21 december, 2006

Körsbärspaj utan förbannat gott kaffe – om David Lynchs Twin Peaks: Fire Walk…

Through the darkness of future’s past,The magician longs to see.One chants out between two worlds …”Fire … walk with me.” När tv-serien Twin Peaks lades ner efter två säsonger sommaren 1991 ...

Av: Jonas Wessel | Essäer om film | 14 november, 2013

Skvättet 3

                                     

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 14 oktober, 2013

"Jag tycker om opolerade, smutsiga ljud."

Ett samtal med Pan Sonics Mika Vainio. Pan Sonics musik är både enkel och svår att beskriva. Schematiskt kan man väl säga att monotona rytmer och djupa basljud skapar ett ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 14 juli, 2010

Fortsatt press mot svenskan i Finland

Det händer ibland att rikssvenskar gör inhopp i den finländska språkdebatten om svenskans ställning. En del inhopp är mera att likna vid klavertramp. Robert Aschberg, känd från TV3, som engagerats ...

Av: Per-Åke Lindblom | Essäer | 17 september, 2010

På tal om Herakleitos

  Under en längre period denna höst 2012 har jag haft anledning att i lugn och ro ägna mig åt Herakleitos, vilket allteftersom gett upphov till följande i den gamle upphovsmannens ...

Av: Bertil Falk | Agora - filosofiska essäer | 22 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.