Veckan från Gregorius Magnus

Mer än hälften av riksdagsledamöterna som slutade efter valet i höstas försörjs fortfarande av riksdagen. En granskning som Svt har gjort visar att 77 av 122 tidigare riksdagsledamöter fortfarande nu ...

Av: Gregor Flakierski | 12 juni, 2011
Veckans titt i hyllan

Håller Vilhelm Moberg på att bli ett varumärke?

Håller Vilhelm Moberg på att bli en bortglömd författare? I hans rika författarskap har de stora romanerna allt mer kommit att dominera. Inte minst utvandrarsviten riskerar idag att bli ett ...

Av: Mikael Löwegren | 03 november, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Whilde Stefan. Foto: Samuel Dante

Anteckningar om shoppingbordeller, bortgjordhet, D-vitamin och Einsteins mirakel

En ny månadskrönika av Stefan Whilde som berättar i 4 punkter om mycket och om inget.

Av: Stefan Whilde | 01 mars, 2015
Stefan Whilde

Tre tusendelar

Vi har lagt ytterligare ett OS till handlingarna, 2012 i London. Rätteligen ska också Wales och Skottland nämnas, de olika sporterna har varit utspridda över olika delar av Storbritannien. Eller ...

Av: Per-Inge Planefors | 14 augusti, 2012
Gästkrönikör

Tankens ambivalens V ”Icke ett program, men en riktning.”



Döda är alla gudar14/8

Kroppen kall och tyst, ögonen skummar, bara hörselsinnet vakar och ber mig gå upp. Jag snubblar upp ur sängen, försöker fokusera, implantera, rekognosera, drömmarna ackumulera. Söker mig mot soffan, ännu den ovänliga, vet inte om den tar emot, om jag ännu en morgon

får vila mig trygg efter nattens slitsamma drömmar. Jodå soffan tar mig till, kroppen försiktigt varm och flödet börjar mumla, blicken söker lampan, vill vakna till dess sken, vaka i dess

återsken, vandra i tankarna innan det är försent, innan dagen kommer för att hämta sin kollekt, i det ljus som alltid är förtäckt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Min vän, det jag har förlorat gäller värden som måste vara synliga och närvarande i världen. Därför är inte längre mystiken någon utväg för mig. Min världs frånvaro är en förströelse. Den får därför aldrig klappas samman till en mystisk enhet av visioner igen som börjar syna mig så snart de har vaknat upp ur själens natt och kommit ut ur den mörka tunneln. Numer gör denna, ”min världs frånvaro”, mig mest trött, inte problemtyngd, som en Gargantua vars frågeställning inte söker djupet utan förflyktigas på ytan.

Tänker att det är samma yta, som i dag, förtär de unga begåvningarna i vårt samhälle; det lättsinne som gjorts till livsstil med några få undantag, utan att arbeta, utan att företa sig något, annat än för att vinna beröm och egokickar, aldrig för något högre mål som vore värt vår iver och värt någon ära.

Hur många av oss förväntar sig att det fortfarande, i vårt självgoda flöde, kan finnas kvar någon fri omutlig själ som kan ge sin definition om vad som är stort och evigt och som säger nej till att bli uppköpt av den kortsiktiga mediala vinstlystnaden? Någon? NÅGON? Kontakt sökes!

Känner du inte, käre läsare, tänker jag, att du ibland samtidigt kan söka dig till din kropp, själ, hörselintryck, tunga, syn och hud, som om alltsammans lämnat dig och hörde till någon annan, och hur du samtidigt kan ha motsatta förnimmelser som både fryser och brinner, så att det inte blir en enstaka känsla som märks hos dig, utan ett sammanlopp av många? I sådant fall: KONTAKT SÖKES!

15/8

Min vän, vaknat och gått upp, gjort så i en tid, tidig även för mig, det är inte ens morgon. Jag hade en dröm: om natten besökte jag ett ensligt gammalt hus. Det var så välbekant på något vis och otroligt efterlängtat alltsedan min barndom, så när jag kom in vägleddes jag av minnen. Men ibland gick jag vilse i mörkret och kände att något okänt lurade på mig och viskade om mig och hånade mig för min lättrogenhet. Vad var det och vad ville det? Och ändå, trots allt, vaknade till liv i huset, alla min ungdoms förälskelser med samma osäkerhet och samma känslor av ljuv dårskap, fruktan och glädje. När jag vaknade förstod jag att drömmens hus var min borttappade kärlek. Ligger nu här i mörkret med datorns ljus som enda sällskap inte ens lampan är tänd. Klockan 02.14. Denna natt/morgon är mina tankar som en upptäcktsresande som gått vilse i ett dimlandskap, här och där med stor ansträngning lyckas jag, i rummet, skymta siluetter av vaga ting, obestämda figurer och skuggor av bråddjupt mörker. Eller är detta ett minne? Har jag anat och skrivit detta minne som mitt, eller har jag skrivit minnet som många som är som du och jag? Mina ögon finner dina ögon, du ser på mig som för att be om hjälp. Måste släcka ner, stänga dator och text och hoppas att det nästa gång vi ses är gryning, är morgon.

Prövar att blunda istället, kanske tankarna släpper och jag drömlöst får längta mig bort under en stund så att jag kan vara kvar i detta och fortsätta dela min tid med dig, att vi läser och skriver texten, den hos mig och den hos dig. Orkar inte, God natt!

nu vill vi att övermänniskan får livFebrig vaka

En rörelse

bland döda har skett

leendet fastfruset

grinar brett

över -

rörelse –

du berör -

Ändras igen

både glömd

och igenkänd

 

En sprängande våg

leendet rämnar

ögat såg

/ Bryt här!

 

Behöver fokusera

lämna driven drift

tredje dygn

i vakenskift

/ Gröning

17/8

Jag/du/vi, tänker jag, skulle väl kunna göra ett försök att hävda, att poesins skyddsherrar, som inte själva är poeter, få lov att på prosa tala till dess försvar och visa, att den inte endast ger njutning utan även är nyttig för samhället och för det mänskliga livet.

Slutet på exilen och början till vår kluvenhet inträffar således när litteraturen kan visas förena nytta med nöje. Med romantiken infinner sig en estetisk världsförklaring, som förvisso inte omintetgör etiken men väl tunnar ut den och ger den en mer individuell särprägel och i min värld, tänker jag, åberopar Mefistofeles ord – ”Non serviam.”

Min vän, så speciellt, så anmärkningsvärt, att jag – i min egen skrivarprocess – skulle stöta på dessa rader vid omläsningen av Bernhards Undergångaren, de uttrycker så nära vad jag själv nu förtiden tänker om det skönlitterära, inte ofta men alltför ofta, tänker jag.”Jag tänkte med ett glas mineralvatten framför mig, läsa om `Den unge Törless förvillerser´ av Musil, men det lyckades inte, jag står inte ut med berättelser längre, läser en sida och är ur stånd att läsa vidare. Jag står inte ut med beskrivningar längre […] . Därför nöjde jag mig med landskapsbetraktande”. Det är ju så här jag ser min läsare i ”Tankens ambivalens”, en någon som vill ha det fragmentariska, det ambivalent skiftande utan röd tråd eller dramaturgi att följa.

Jag sade, för mig själv, att jag inte börjat än, jag kanske aldrig börjar. Vad är en legitim fiktion? Montaigne föreslog en analogi mellan den legitima fiktionens supplement och det artificiella supplement som naturens brist kallar på.

Jag har inte börjat ännu. Jag kände mig tvungen att börja med detta, tänker jag. I det etiska tänkandets begynnelse skulle logos, språket, ha funnits, men detta står inte nödvändigtvis i motsats till en annan incipit som betyder: i begynnelsen skulle kraften ha funnits. Det som måste tänkas är alltså kraftens utövande i själva språket, i dess intima väsen, liksom i den rörelse genom vilket detta utövande fullt ut desarmerar sig självt, tänker jag. Nu är ju detta enbart skenbart, men vi måste redogöra för det skenbara ”rädda fenomenen” i den mening som Aristoteles gav åt denna nödvändighet. Så min vän, jag har börjat…

Livet expanderar organiskt, åt alla håll. Så kan en känsla av brist och ofullgånget bemöta det fulländade med lugn och en djupare livsförståelse, tänker jag. Ändå, värker fram smärtan, i soffan, i dess brutala återsken och halsen torr som en urlakad ven.

Urlakad ven

Torkad

urlakad ven

bleksvart i återsken

kvicksilvrets förgiftade bröst

en sluten kanal för ledans törst

kampen i djupröda gångarnas schakt

förminskningens spiral och ensamma trakt.

Men redan återskapar brutet en annan takt

öppnar för flödets strypta själsförakt

finner i källan som du trodde sinat

den ros som aldrig förtvinat

där taggens öppna sår

är försoningen vi

förmår.

/ Gröning

18/8

“En anonym varelse föds i ett slutet rum, utan annan öppning än det fönster varigenom han försvinner”

19/8

Litteraturen och konsten har sedan länge förbundits med etiken, men inte på något lyckligt vis. Redan Platon talade om att ”det finns en gammal ovänskap mellan filosofin och poesin”. I ”Staten”är det filosofin som bestämmer den etiska grundfrågan – hur man bör leva sitt liv, och i snävare mening uppfostra goda samhällsmedborgare. Poesins uppgift reduceras till att besvara frågan rätt; det vill säga ge det svar som filosofin redan har gett eller skulle kunna ge, men på ett mer förföriskt, verkningsfullt sätt. Trots ovänskapen vittnar dialogen sålunda om en stark tro på den estetiska verksamhetens makt över sinnena. Relationen mellan etiken och estetiken i den ideala staten kan erinra om en olycklig kärleksrelation där den ena parten förvisats. Men eftersom det ändå rör sig om filosofins kärlek till poesin (vad skulle annars förklara den gamla ovänskapen!) är det enligt Sokrates endast, ”rätt och billigt, att den får lov att återvända hem från sin förvisning – om den kan försvara sig”. Vad för slags försvar det kan röra sig om framgår av följande stycke:

De vanligare, de inbördes snarlika människorna, var och är alltid i överläge, de mer utsökta, fina sällsamma, svårförståeliga, förblir ofta ensamma, råkar på grund av sin ensamhet ut för olyckor och fortplantar sig sällan. Man måste uppmana enorma motkrafter för att hindra denna naturliga ”prognesses in simile, med andra ord människans fortskridande utveckling mot vanlighet, genomsnittlighet, hjordaktighet – mot gemenhet”.

22/8

Min vän, käre läsare, de tankegångar som snart skall skymta är sådana som lagts åt sidan, sparats, men som är nödvändiga för min fortsatta vandring; en vandring med Ingemar Haags avhandling De groteska som ledsagare – vars innehåll ligger under ytan för resten av texten – och som vanligt Nietzsche och Eckhart vilka ständigt svävar över mina tankar, tänker jag. Utanför mitt fönster har kvällen lagt sig till rätta, jag fortsätter. Klockan 21.04.

Din gigant? En tänkare som fastställer tillvarons värde på nytt, en ”lagstiftare för tingens mått, mynt och vikt”. Att tänka är att handla, men det måste finnas en särskild karisma hos tänkaren och en vitaliserande kraft i det tänkta, för att sanningar inte enbart skall upptäckas utan kunna göras sanna!

Kvällen som sagt tillrätta och jag undrar vilken läsning som ska klä mig till sömns denna afton. Mycket har varit tungt på sista tiden… Nu vet jag: Clownen Jack av Hjalmar Bergman. Ack så länge sedan, kommer knappt ihåg handlingen men känslan, hur jag kände, den finns kvar. Eller känslan när jag läste Nedstörtad ängel av Enquist för första gången, Kapten Nemos bibliotek… Enquist skriver själv att han inget minns av skrivandet av dessa två romaner. Bläcket utbytt mot alkohol, texterna dränkta i sprit, men vilka texter! Bugar Per-Olov, bugar.

Tanken svindlar! Det är ju möjligt att ingen kommer ihåg de tidigare texterna. Då betyder inte heller den här något. Jag har bara en läsare som skummar detta av ren nyfikenhet. Känner mig fullständigt löjlig och inser att allt som jag tänkt och gjort under de senaste månaderna är höjden av pretentiösa överdrifter, av mig så typiska fantasikonstruktioner, rekonstruerade och överfyllda av omöjliga anspråk.

Senare.

Kvällen, mot natten, är plötsligt bara den sönderfrätta och jag känner min doft av dåligt självförtroende sprida sig över rummet. Fly? Läsa? Nej, fortsätt skriv, skriva, skrev, har skrivit, och genom tanken har jag genomlidigt både kväll och natt.

Det är nu tidig morgon (söndagsmorgon, ”den bästa”) och tanken lugnar mig. Läser lugnt uppåt och ser namnen Enquist, Bergman, Haag, Nietzsche och Eckhart.

Skrev tidigare att texten skulle få en annan utveckling – och visst – men bäddar först med detta Bernhardcitat, tänker jag: "What matters is whether we want to lie or to tell the truth and write the truth, even though it never can be the truth and never is the truth”.

Och min vän, om du vill följa på med på textens sista resa, ta då ett djupt andetag, och kom med, längre in, längre bort, i skenet av det andra ljuset och kanske är det här som till sist Ekelund/Ekelöf väntar.

En gång sade man gud, då man blickade ut över fjärran hav.Horisonten

Horisonten:

Den saknade sången -

Förlusten förbigången -

Vad rösterna härmar -

Hörseln avskärmar -

Något vill ut -

Någon vill närma sitt slut -

 

Och fallet tidlöst

Anspråkslöst

Oförlöst

/ Gröning

23/8

Din tanke på Eckhart, för mig alltid den mest radikala mystikern, stämmer bra överens med de ord som alltid följer mig och är också Eckharts, ”skall själen se Gud, måste den också glömma sig själv, och mista sig själv”.

Om Gud ”föds” i människan, i hennes självgrund – får det som resultat att kyrkans transcendentala, alienerande Gud blir avsatt - den hierarkiska principen satt på undantag.

Varje slag av förmedling är främmande för Gud, ”Jag är”, säger Gud ”den förste och den siste”. Och hur långt har inte Eckhart nått i sin tanke med dessa meningar: ”Spring in i friden! Den människa som är i färd med att springa rätt in i friden, hon är ständigt i rörelse, springer

och söker frid i springandet”. 

6.43.

Om det goda eller onda viljandet ändrar världen, så kan den endast ändra världens gränser, icke fakta; icke det som kan uttryckas med språket. Kort sagt, världen måste därigenom överhuvudtaget bli en annan. Den måste så att säga som helhet tillta eller avta.

Den lyckliges värld är än annan än den olyckliges.

6.431.

Liksom världen icke ändrar sig vid döden utan upphör.

6.4311.

Döden är ingen livshändelse. Döden upplever man icke.

Om man med evighet förstår icke oändlig varaktighet utan tidlöshet, då lever evigt den som lever i det närvarande

På grekiska Filosofi ung. ”vän av visdom”

Men nu har jag lärt er säga: övermänniskaLåt oss förbli ense med två grundidéer inom filosofin. För det första med idén enligt vilken världen till sin inre natur inte är av någon förnuftsmässig art, utan inre tvång och dunkel drift, dynamisk och meningslös mätt med vårt förnufts måttstock. För det andra att i viljeförnekelsens namn beskriva möjligheten av en transcendent kunskap. Ingen transcendens i religiös mening, ingen hinsides Gud inblandad, men möjligheten av en oberördhet som övervinner det vanliga egoistiska förhållningssättet. Ett frigörande från viljans makt, en mot undret gränsande företeelse, d.v.s. styrkan i en vilja som vänder sig mot sig själv, mot sina vanliga drivkrafter.

Ja du känner igen Schopenhauers filosofi och kan utveckla den djupare än jag, men det jag vill göra dig uppmärksam på är Nietzsches de Otidsenliga betraktelserna, speciellt den tredje delen.

Det är filosoferna, konstnärerna och de heliga, hos vilka jaget smält ihop helt och hållet och vilkas kvalfulla liv inte eller nästan inte längre uppfattas individuellt, utan som det djupast heliga där detta förvandlingens under inträder, där tillblivelsens gång aldrig avtar, detta avgörande och högsta människovardande mot vilken all natur tränger fram och driver på, för att befrias från sig själv.”

Denna värld förövrigt, säger Nietzsche, är befolkad av människor som i all brådska uteslutande tänker på sig själva, så som människor aldrig tidigare tänkt på sig själva, de bygger och planterar sin dag, och jakten på lycka kommer aldrig att vara större än när den måste fångas någon gång mellan i dag och i morgon; därför att i övermorgon är kanske all tid för jakt förbi. Vi lever i atomernas period, i det atomiska kaoset, som för ner oss i det djuriska, i det stelt mekaniska.”

Och Nietzsche påminner oss om tre bilder som skulle kunna ge oss bättre möjligheter; Rousseaus människa, Goethes människa och Schopenhauers människa.

Det enda som har värde för mig, tänker jag, är det som jag inte vet. Där mitt vetande upphör! Det som öppnar för livet, den verkliga världen – ”där tankar är allsmäktiga och där det inte skiljs på önskningar och handlingar”.

När jaget är genomskådat förlorar många av våra handlingar i värde; de visar sig stå i skådespelets tjänst, håller det vid liv och förnyar det. ”Icke-handlingen är”, om vi fattar det rätt, den fullkomliga handlingen, och kan därför ta sig skenbart paradoxala uttryck.

  1. Bunden

Sekundär

sekunden är.

Förträngning av längtan

förlängning av död

försjunken djupt i soffans överflöd.

Förnimmer röst från teven

funderar omedveten:

att släppa för att orka bära,

den tanke,

som försöker nära…

 

Trycket släpper…

Tårar…

Tvingar år under lakan…

Vikten att släppa

tid som var

förlorad det givna ekots sorgesvar

/ Gröning

27/8

”Grunderfarenheten är främlingskap”

Käre Broder!

Ditt brev, som jag själv skickade, tänker jag, innehöll inte många sidor, men läsningen blev ändå en stor liten bok, till vilken jag har återkommit många gånger under de sista veckorna och särskilt till dina små förvandlingsnummer av Ekelöf-citaten.

Vi båda är personer som helt styrs av våra känslor, och kanske uttryckte jag en alltför stor dos av överdriven misantropi i mitt förra brev, men som sagt, den tillhör ju bara en del av mitt splittrade subjekt och på sista tiden har jag kunnat använda mig av mitt mer positiva ljus igen.

Men låt oss nu åter fortsätta, det är med iver jag nu skall lägga fram följande rader: Vad jag tänker på är konsten som inte kan undvara det utomestetiska. Konstnären stöder sig alltid på ett språk som inte är estetiskt; det gör betraktaren också . Ett konstverk har varken form eller innehåll som är av intresse, tänker jag. I sig själva är konstverken tomma och döda, ett dött språk, ytor fyllda av klotter och fläckar. De är verkligen kulturföremål.

Kanske dömer jag för hårt här men det kan bero på att jag i natt sov på ett ytplan. Gång på gång sköt medvetandet upp i störande bilder och jag badade i svett. Mot gryningen gick jag upp, lade mig i den matt svarta och blickade ut genom fönstret. Morgondimman stod som en rök mellan träden då solens strålar föddes fram i lövriket. Min syn blandades med vackra känslor och mörka tankar. Jag kände mig levande, kröp ihop och slöt mina ögon, sömnen kom direkt och den halvtimma jag nu sov kändes tusen gånger mer stärkande än nattens kämpande.

Gud är ett förmodande.Avgrunden

Jag härmar en annan

som ser världen

med stadig blick

men avgrunden öppnar sig…

Ett osett barn

som försöker tolka

allt det uteblivna

innan avgrunden öppnar igen…

 

Jag är en annan

som utan svett

utan kön

längtar tillvarons beröring

men avgrunden öppnar sig…

 

En eterman

som vandrar för att se

hur högt broarna sträcker

innan avgrunden öppnar igen…

/ Gröning

Kan vetenskapen vara någonting annat än metafysik som maskerats med adjektivet ”exakt” för att bli mer gångbar? Vårt vetande har inte endast en begränsad räckvidd – det outsägliga genomtränger de till synes självklaraste formerna för vårt vetande. Och när det gäller själva spännvidden i tillvaron – där våra själar känner sig fria men är på samma gång fångna, utanför, så är det i ”grotesken” och i den korsställda kiasmen som vi blivit stöpta.

En livshållning, som med tydlig precision sammanfattas av Ingemar Haag i hans avhandling De groteska, skriven med den sällsynta lätthet som får det sublima att visualisera sitt dubbla väsen och som med tiden kommer att bli en viktig länk för tillväxten till vår sargade, groteska skara.

Min vän, när jag tidigare nämnde Diktonius så fanns det en baktanke i detta, nämligen att visa på vilket sätt Haag – ger honom en plats bland de ”stora”:

Faktum är att Diktonius texter genomströmmas av metapoetiska hänvisningar, ty, som vi sett: vad kan bättre utpeka diktandets väsen än själva diktandet, något Diktonius aldrig försummar att upprepa i denna fas av författarskapet – starkt präglat av Nietzsche, enligt min egen mening.

Anden i detta skrivande är på en gång rörelse, ögonblicket och en vilja att formulera totaliteten! Det sker i ett apostroferande av livet, ett liv med kosmisk spridning, där det tycks finnas vissa förbindelser, beröringar i sinnlig konkretion som krymper avstånden. Jag tänker närmast på bestämningarna till det apostroferande livet[…]. Egentligen motsäger Diktonius sig själv när han påstår att motsägelserna aldrig kan förenas, eller också menar han att just språket kan övervinna denna polaritet via grotesken och kiasmens sammandragande rörelse. Den kiastiska formen sätter ofta dessa tillvarons fundamentala kategorier i rörelse, de storheter som spänner ut livet och ger det dess väldiga rymd. Här griper de tag i varandra i det ömsesidiga förhållande där de utgör varandras förutsättning; rörelsen går från döden till livet och från livet till döden, den eviga rundgång som dikten fångar i kiasmen”(Ur De groteska. Aiolos. 1999).

Jag inser det omöjliga att få grepp om innehållet i texten när den, som här, är ryckt ur sin helhetskontext, men det jag vill visa är författarens skicklighet att så koncentrerat konkretisera det svåra, och i detta fall visa hur motsatserna förefaller förenliga.

Avhandlingen i sin helhet bygger på ”groteskens” inflytande hos vårt och våra finska grannars modernistiska lyriker. Ja, jag skickar dig mitt exemplar av boken – behandlas varsamt – eftersom upplagan trycktes starkt begränsad, dess betydelse för mig oöverskådlig och en nyutgivning är knappast att vänta.

Det ligger, tror jag, en sanning här och jag tänker att jag i mitt tänkande egentligen bara är reproduktiv Jag anar att jag aldrig har uppfunnit en enda tankerörelse, utan den har alltid givits mig av någon annan. Jag har bara genast lidelsefullt gripit an den i mitt klarläggningsverk. Den ”sanningen” gäller i allra högsta grad mitt skrivande vars citat och textblock tillhör tankegångar vilka redan är tänkta, men det handlar inte om ett uppvisande i intellektuell ärelystnad utan det lidelsefulla i att komma bortom det genomskinliga tänkandet.

Är då något verk befriat från fåfänga i stil och form, frågar jag mig, förutom den filosofiska strävan som ser det omöjliga i detta och just därför blir en möjlig sanning i sig själv?

2/9

Det andra ljuset

Ljusets hemlighetsfulle förtrogne blir du endast inom egna tröskelns anspråksfria lust; men aldrig så som en, som vill komma före – aldrig så som en, som vill komma först.

Det andra ljuset

Där kunskap är lifshandling, där människa förhåller sig till sin lefnadsdag skapande – där hon strax bragt ned, till mänsklig nakenhet.

Det andra ljuset

Den som utplånar sig -: i honom skall solen uppgå. Måste du förakta dig, förakta dig – med ljus.

Det andra ljuset

De öppna orden äro ur den öppna synen

/ Ekelund

4/9

Efterlämnade anteckningar: ”Jag trängtar efter en total oavhängighet. Jag är passionerad för oavhängigheten, jag offrar allt för den – förmodligen därför att jag har den mest oavhängiga själ man kan tänka sig och lider värre kval i de yttersta små snaror än i andra kedjor.”

8/9

Tänker, tänker jag, att det är lätt att försvinna ur det personliga, att textens ambivalens tas över av de allt fler citatblocken, och måste än en gång förtydliga: de är mitt jag mitt väsen, det syre som får mitt blodomlopp i rörelse, metamorfosen till den text du nu läser. Göran! – move on!

Det kan komma en tid – det är: måste komma en tid – då moralens bud blir: att icke blott icke pina någon annan, men icke heller sig själf. Det måste komma en tid då människan redan här på jorden aftorkar de flesta av sina tårar.

Daggen liknar du, Genius: dunkel, kylande, blomman styrkande, stjärnenatten igenom. Eldigare än blommorna strålar den vid morgonen; men den heliga solen tager den åter bort. Daggen liknar du, Genius. I stilla bröst gömd, förfriskar du, ren, sval. Men kastar du färger och glans ut i världen – hastigt förflyktigas du, och ett matt hjärta lämnar du kvar.

Den som färdas mot väster förlorar en dag; den som färdas mot öster vinner en dag. Så res då mot hjärtats orient, mot den uppgående solen, och du vinner – i stället för dagen året, i stället för året: evighet i tiden.”

Låter så en annan ledstjärna, en av de största, få sammanfatta:

Den som vill sin abnormitet – utan förbehåll – blir sund, blir stark. Det är snedblickandet, kompromissen, som skapar sjukdom, skapar – abnormitet! Ingen lutar sig djupare, tryggare till lif än den som vill sitt kloster. Häri har saga visdom: den som ”vänder sig om” är förlorad! Att kunna vara utan allt, att göra rent bord med all förväntning, med de stora möjligheter, som i grunden är det stora önskesnasket: det allena ger den starka ställningen.”

”Detta centrum

kan inte utplånas

Det finns

i alla varelser

alla former, med förmågan

att överskrida sin egen

gräns Något centrum finns inte

utanför denna rörelse

dessa serier av rörelse

Kunskapen utan centrum

är död”

15/9

Men ert förmodande skall inte nå längre än er skapande viljaKänner på mig att du redan har börjat skönja mitt tillkortakommande i detta brev, vilket bara upprepar de förra, men trögare och mer avslöjande i sina stelnade detaljer. Ändå kan jag inte avsluta, avgränsa eller styra texten åt något önskat håll. Jag har plöjt min fåra alltför länge och det här är det jag skördat. Instämmer även i att varje man över fyrtio bär ansvaret för sitt ansikte. Vi har alla ett undangömt porträtt i vår inre kammare som lever och speglar det som vi tror oss dölja – eller vägen vi låtsas följa…

Vem, min vän, står bakom följande rader?

”Livsögonblicket är elden – Levande den som går under i ögonblickets eld och upptäcker livet som offer och förslösande…

Ty: vad icke är, kan icke vilja. Och vad som redan är i tillvaron, hur skulle det kunna vilja sträva till tillvaron.” Det är Zarathustra som talar! 

17/9

Min dystre vägvisare!

Den mänskliga kulturen som helhet kan beskrivas som människans fortskridande befrielseprocess. Språket, konsten, religionen och vetenskapen är olika faser i denna process. I dem alla upptäcker och bevisar människan en ny förmåga att bygga upp en egen värld, en ”ideal” värld. Filosofin kan inte ge upp sitt sökande efter en grundläggande enhet i denna idealvärld. Men den förväxlar inte denna enhet med enkelhet. Den ser inte bort från spänningar och slitningar, de starka kontrasterna och de djupa konflikterna mellan människans olika krafter. Dessa har inte någon gemensam nämnare. De strävar i olika riktningar och lyder olika principer. Men denna mångfald och brokighet innebär inte dissonans eller disharmoni. Alla dessa funktioner fullständigar och kompletterar varandra. Var och en öppnar en ny horisont och visar oss en ny aspekt av det mänskliga.

Tankar som dessa, min vän, lättar alltid upp mitt sinne och det spelar ingen roll om de lätt kan punkteras. Det är tankar man flyger med, tankar för den obegränsade fantasin och vad vore mänskligheten utan denna gåva – detta val.

18/9

Tidpunkten för en epokhé är ett ögonblick av ovisshet, utan vilket dekonstruktionen faktisk inte är möjlig. Det är inte ett enkelt ögonblick, tänker jag: dess möjlighet måste bli strukturellt närvarande närhelst något ansvar utövas om detta inte ska hemfalla åt dogmatisk slummer och därmed förneka sig självt. Men från den stunden överskrider ögonblicket sig självt. Det blir desto mera ångestframkallande. Men vem skulle våga göra anspråk på att vara rättvis utan en viss ångest? Ögonblicket av ångestladdad ovisshet öppnar också det rumsliga intervallet där de poetiska omvandlingarna äger rum. Och därmed i erfarenheten av en brist eller en oberäknelig poetik. För var skulle så slutligen dekonstruktionen finna sin kraft, sin rörelse och motivation om det inte vore i detta ständigt otillfredsställda åberopande, bortom de givna bestämningar av det som vi i bestämda sammanhang kallar poesi.

Är det en omöjlighet att samtidigt leva i nuet och varna för olyckor som kan drabba oss? Eller leva här och låta orden skapa ett annat, möjligt liv?

20/9

Vän, läsare!

När jag använder mig så mycket av Nietzsche så ser jag ingen annan möjlighet än att gå till citaten eller hans underbart klara aforismer, och jag hoppas du tar dig igenom, i mitt fall finns det alltid en belöning i detta. Det är också mycket tid som gått åt för att få dem att hänga ihop och jag kan knappt räkna timmarna som jag använt för att gå igenom hans skrifter. Hos mig är det måndag, en bra måndag, och vi får väl ta oss vidare, tänker jag. I ljuset av detta framstår livet för mig som ett slags uppvaknande. Uppvaknande till vadå, tänker jag? Ovissheten inför det absoluta och eviga intet har hejdat mig varje gång son jag funderat på undergången. Trots allt är människan så fäst vid tillvaron att hon tillslut föredrar att uthärda dess ofullkomlighet och den smärta som dess fulhet orsakar henne. Tror att det här är punkten varför Nietzsche är så krävande men trösterik i sina brutala sanningar. Talar nu för mig, tänker jag.

Vi har heller aldrig vänt oss bort från Nietzsches överflöd av tankar och måste, vissa gånger, själva vandra vilse bortom ont och gott, det är en del av det oerhörda.

Avgudaskymning:

Vad måste vår lära med nödvändighet gå ut på? – Att ingen ger människan hennes egenskaper, varken Gud eller samhället eller hennes föräldrar och förfäder eller hon själv. Ingen är ansvarig för att han överhuvudtaget existerar, att han är si eller så beskaffad, att han lever under de eller de förutsättningarna, i den eller den miljön.”

 

Kunde ni skapa en Gud?En bild

I mina drömmars spegelsal

svävar narcissismens ande runt en ofylld grav

självupptaget mässande

regisserat eget självmordskrav.

 

I vaken suggestion

förångas bildens upplösta norm

redan skingrad den kontur

som stöpts till mall för all mänsklig form.

 

I mina drömmars glömska

drunknar orden i rötans grönska

ensam en sista bild

den som inget mer vill önska.

 

I vaken desintegration

krackelerar synfältets apparition

vars näring är död

livsviljan en ofullgången position.

/ Gröning

23/9

Min vän, om du blickar tillbaka till studenttiden och låter mig leka mentor: Du har just studerat de tongivande filosoferna och tyckt dig förstå att antingen finns inte världen utan bara språket eller också saknar språket mening och då kan man inte säga något meningsfullt om världen. Du har nu mött Calvinos intresse för förhållandet mellan den skrivna och den oskrivna världen och lärt att tillgången till olika språk ger världen form och innehåll. Kanske inte världen som den är men världen som den möjligen kunde vara. ”Icke i orden, icke i formen, icke i begreppen, icke i teorierna, icke i bekännelserna ligger fromheten eller rättskaffenheten, men i hjärtat. Namn äro ljud och rök, vilka som moln omsluta himlens glöd.”

Den tyske filosofen Martin Heidegger beskrev människans existens som ett utkast. Ekelöf förkunnar att människan i verklighet är ingen, han gestaltar henne som en valplats och ett vittne mellan stridande motsatser, mellan det övre vilddjuret och det undre. Lika lättvindligt som jag är namnet som bara är givet som skydd mot en hotfull undre värld av oändliga möjligheter av tusen och åter tusen icke realiserande liv. Jaget är skeppsbrutet, en drunknande som märkbart dragen till det mörkt gestaltskiftande något som rör sig därnere.

Oavsett dessa filosofiska implikationer, kan uppfatta denna idé som en poetisk fruktbar föreställning som förmår projicera ett subjektivt minne i allt vidare cirklar på omvärlden.

Drömmen är ett sätt att få kontakt med denna halvt bortvända realitet. Den tränger ner i materians inre. Där i drömmen återfinns människans egna förstelnade fågel Archaeoptenyx, som blir en svindlande symbol för friheten och det egna skrivandet.

Ekelöf: ” Aldrig glömmer han att han har fallit/Aldrig glömmer han jordens innandömen.”

Detta medvetande är för Nietzsche (min tolkning) ingenting annat än denna förändliga, mångfaldiga enhet som älskar att framställa sig själv. Och i likhet med denna hermetiska tradition vidgas den psykiska maktkonstellationen oändligt genom att göra också jaget till en undersåte i en ännu större, ofattbar organism. Här finns bara övergångar i det icke realiserades halvliv, minnets två olika regioner: den slumrande skendöden och det upptäckta livet skenlivet. Melankolin livsform är att leva i det förgångna, i allt som kunde vara men inte blev.

Ekelöf tror inte på ett liv efter detta. Med den negativa bekännelsen inleder han ”En verklighet (drömd) […] Det är den stund då stenarna tänker som bäst.”

Guden utanför honom är död; men den gud om vilken man vet att han bara lever genom och i människan, är levande, han är namnet på människans skapande kraft. Och denna skapande kraft låter människan ta del av det oerhörda i tillvaron:

Döda är alla gudar: nu vill vi att övermänniskan får liv […] En gång sade man gud, då man blickade ut över fjärran hav. Men nu har jag lärt er säga: övermänniska. – Gud är ett förmodande. Men ert förmodande skall inte nå längre än er skapande vilja. – Kunde ni skapa en Gud? Var då hellre tysta om alla era gudar!”

Livet expanderar utåt och inåt, åt alla håll. Ekelöfs djupa känsla av brist och ofullgånget fylls ur en motsatt vision av det oändliga, parallella världar som rör sig i universum. Det är ett skeende som ständigt måste upprepas på nytt, eftersom denne namnlöse så snart han föds sväljer världen vilket framkallar en outhärdlig tomhet som tvingar farm en ny födelse.

Min vän, ursäkta min läroutläggning av begrepp du redan känner till, men vad betyder denna tidigt införlivade melankoli som älskar att i upprepning röra vid sig själv och sina symboler: ”Då tiden var inne tystnade fåglarna en efter en och i tystnaden stannade människorna och lyfte huvudet som om de väntade någon, och mörkret föll i skuggan av solen eller skymningen av en värld utan horisont vars ödestigna inflytande förlamade naturen som tycktes lyssna efter någon osynlig närvaro... och mörkret föll sakta i skuggan av solen och tystnaden öppnade de fem sinnena för stjärnornas ödesdigra inflytande medan den förtätade skymningen sakta började regna ner i solens skugga som svarta snöflingor och förlamade naturen

Melankolin är ju ofta euforisk, liksom euforin gärna blir vemodig; en dubbelhet som kan besvärjas med avskedets och döendets kunskap på väg in i utslocknandet, tänker jag. Men det finns också en väntan i denna meningslöshet, närvaron går att känna i en djupare verklighet i intigheten, där motsatserna tar ut varandra i ett virtuost spel med negationer. Här, min vän, är de konstfärdiga förskjutningarna och de överskridanden som ständigt övertrumfar tankens och begreppslighetens dualistiska logik.

Den sanna konstnären behärskar denna dialektiska konst som kan upphäva motsatser, med dubbla och tredubbla negationer i ett seende som varken är eller inte är. ”Det som varken kan lämnas eller någonsin uppnås/ Det som varken är utplåning eller för evigt/ Det som aldrig försvinner eller har skapats.” Just för att det yttersta ligger bortom ordens och förnuftets domäner.

25/9

Skriver nu till dig – den ensliga drömmens enda – men utan tanke på att nå måttet för att komma ihåg, utan tanke till det fäste som ensam söker ro i mitt nattsvarta näste.

Ett måste till dig som utanför kallar på mig, det allt som ser sig omkring och lägger min tid till ingenting, som skriver på bädd av det ringa och låter det ogivna återklinga. Skriver sin doft med eldsklara tankar, de flammor som tystnaden förankrar. Ja vi har ett val här: ”Den som inte vill se det höga i en människa, betraktar desto skarpare det låga och förgrundsmässiga hos henne – och förråder därmed sig själv.”

Var då hellre tysta om alla era gudar!De största tilldragelserna och tankarna – men de största är de största tilldragelserna – och är de sista att bli förstådda: de generationer som är samtida med dem upplever inte dessa tilldragelser – de lever förbi dem. Det inträffar då något som liknar ett fenomen i stjärnevärlden. Ljuset från de mest avlägsna stjärnorna är det sista att nå fram till människorna; och innan de nått hit förnekar människan att det överhuvudtaget finns stjärnor där ute. ”Hur många århundraden behöver en ande för att bli förstådd?” – det är också en måttstock, därmed skapar man också en rangordning och en etikett som det anstår: för andar och stjärnor. ”Här är sikten fri, anden upphöjd.” – det finns emellertid ett omvänt slags människa som också befinner sig på toppen och har fri sikt – men som blickar nedåt.

Rilke här, ja, han blickar åt alla håll, samtidigt:

Mången stjärna anmodade dig att du skulle lägga märka till den. Betänk: hjälten består, själva undergången var för honom en förevändning att existera: hans sista födelse. Visst är det sällsamt, att inte längre utöva knappt inlärda vanor, att inte längre vara det som man var i oändligt ängsliga händer, och till och med längta bort det egna namnet som en trasig leksak. Sällsamt att inte önska önskningarna vidare. Sällsamt att se allt, som hörde ihop, så löst fladdra i rymden. Änglar (säger man) vet ofta inte, om de går bland levande eller döda. Den eviga strömmen sveper genom båda områdena över alla åldrar och överröstar dem båda, och skymningen stöper mörker av gryningsvax, tänder himlens stjärnor till nattens ära (djupt sorgsna människor förråder sig i lyckan), ljuset täcker frostig mark av frusna tårar till blodröd kalk och drömmer mörker, mörker för nattens skull (alltid bortom) medan vinden viskar att natten är dagen nära.” Ur Duinoelegierna

28/9

Minns nu hur jag en gång skrev, gjorde det för att nära, friare då när orden inte sökte ära: en text utan behov att i andras ögon bära. Du har säkert förstått vad jag menar: - finns det inte tillräckliga skäl, när allt kommer omkring, till att vi groteska av i dag inte kan bli kvitt ett visst misstroende gentemot oss själva. Precis som vansinnet är bland enskilda människor en sällsynthet, - men i grupper, partier, folk, tider är det regeln. De flesta tycks ju inte tro att kloka människor kan begå dårskaper: vilken inskränkning av mänskliga rättigheter. Och min vän:”Inte för att du ljög för mig, utan att jag inte längre tror dig, har skakat mig.” Men jag tror dig ännu och känner din själsvånda inför dessa rader: ”Den överlägsnes förtrolighet förbittrar, ty den får inte återgäldas.”

Den högre människans fördärv, den annorlunda själens undergång, är nämligen regeln. Det mångfaldiga lidande i hela hennes inre ”osalighet”, hennes eviga ”för sent” i varje avseende – hon kanske en dag visar sig bli orsaken till att hon i sin bitterhet uppreser sig mot sitt eget öde och försöker förstöra sig själv – att hon själv – fördärvas.

Kanske blir med tiden hennes belägenhet så skrämmande paradoxal att mängden de bildade, svärmarna samlas för hyllningar just där hon å sin sida lärt sig det stora medlidandet samtidigt med det stora föraktet. Framgången har alltid varit den störste lögnaren – ”verket” självt är en framgång; den store företagsmannen, politikern, erövraren, innovatören och mediafrälsaren är intill oigenkännlighet förklädd i sina egna skapelser; verket, konstnärens och filosofins verk, uppfinner först den som skapade det, som antas ha skapat det: de ”stora männen” är bakom den hyllade fasaden små och undermåligt ihopkomna - ty med mammon och makten som världens rike härskar falskmynteriet. De stora diktarna till exempel en Baudelaire, Rilke, Ekelöf – som de nu en gång för alla är och kanske måste vara; ögonblicksmänniskor, begeistrade, sinnliga, barnsliga, lättfärdiga, snara till förtroende och misstroende; själar som vanligtvis söker dölja sin brustenhet; som ofta med sina verk söker utkräva sitt för en utstånden inre skymf, som ofta i sina utbrott söker utsläcka sitt blott alltför påtagliga minne, ofta irrande och nästan förälskade i slammet, till dess de blir varse irrblossen kring träsket och förställer sig till stjärnor – Makten kallar väl dem då för idealister och tvingar dem att trakta efter ära och sluka självförtroendet.

Den sanna konstnären är i dag vår största martyr!

Det andliga högmodet och avskyn för ytligheten hos en konstnärssjäl som lidit djupt i sin samtid…

1/10

Kyrkogården vid havet

Detta lugna tak, där duvorna vandrar, skälver mellan pinjerna,

mellan gravarna; den rättvisa middagstimmen bildar där av eldar havet,

havet, som alltid börjar på nytt! O vilken belöning efter en tanke är inte en

lång blick över gudarnas lugn!

Såsom frukten smälter i njutning, såsom den förvandlar sin från-

varo till välbehag i en mun där dess form dör, inandas jag här min

kommande rök, och himlen sjunger för den förtärda själen om förvand-

lingen hos sorlande stränder.

Sköna himmel, sanna himmel, betrakta mig som förvandlas! Efter

så mycket högmod, efter så mycken sällsam sysslolöshet, men full av

kunnande, överlämnar jag mig åt denna lysande rymd, över de dödas

hus vandrar min skugga som vänjer mig vid sin bräckliga rörelse.

Med själen utsatt för solståndets facklor utstår jag dig beundrans-

värda rättvisa hos ljuset med vapen utan förskoning! Jag återkastar dig

ren till din ursprungliga plats: betrakta dig! Men att återkasta ljuset

förutsätter en dunkel hälft av skugga.

O för mig ensam, till mig ensam, i mig själv, bredvid ett hjärta, vid

diktens källor, mellan tomheten och den rena händelsen, väntar jag ekot

av min inre storhet, en bitter, mörk och ljudande cistern, som i själen

låter ljuda en ihålighet alltjämt i framtiden.

/ Paul Valéry

En filosof, tänker jag: det är en människa som ständigt upplever, ser hör, misstänker, hoppas och drömmer extra ordinära ting, som träffas av sina egna tankar liksom utifrån, liksom ovan- och underifrån, som av sina slags tilldragelser och blixtnedslag; som själv är ett med nya blixtar dräktigt åskmoln; en skickelsediger människa kring vilket det alltid dundrar, brummar, knallar och står kusligt till. En filosof: ack, ett väsen som ofta löper iväg från sug själv, ofta är rädd för sig själv – men är alltför nyfiken för att inte ständigt åter ”komma till sig…”

Detta som kontrast till den allmänna övermättnaden, något som inte är svårt att förstå, vid deras radikalkulrur: Intet (eller Gud: - längtan efter en unio mystico med Gud är ingenting annat än buddistens längtan efter intet, nirvana – och ingenting annat!). Just genom prästerna blir allt farligare, inte bara kurmedel och läkekonster, utan också högmod, hämnd, skarpsinne, utsvävningar, kärlek, härsklystnad, dygd, sjukdom; - med viss rätt kunde man också tillfoga att det förvisso är först genom denna för människan väsentligen farligare livsform, den prästerliga, som människan överhuvudtaget har blivit till ett intressant djur, att det är först här som den mänskliga själen i en högre mening fått ett djup och blivit ond – och det är ju de bägge grundformerna i människans hittillsvarande överlägsenhet över andra djur”!

 Käre läsare!

Ambivalensen börjar gå mot sitt slut och det mesta är tömt, vissa har säker dömt, om det har jag i alla fall drömt. Vill bara viska ömt: sköt om dig, sköt om vår text.

Hm, prövar igen: vi har delat denna resa in och ut bland skilda citat, pusslat med egna ord och andras tankar, andras ord och mina tankar, irrat och gått fel, vill dock tro att textens delar gjort den hel och att textens helhet skapat varje del. Och om så kommit fram i en hermeneutisk cirkelrörelse.

”Den som på bålet fortfarande fröjdas, triumferar inte över smärtan utan över att inte känna någon smärta där han förväntade sig den. En liknelse.”

 

Göran af Gröning

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Kulturmarxismen och staten

Kulturmarxism är ett ord som ständigt återkommer hos personer som intresserar sig för relationen mellan vänstern, den vänstervridna liberalismen och de senaste årtiondenas politiska utveckling. En utveckling som i allt ...

Av: Anton Stigermark | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2014

Rebellerna förstör Syriens kultur

Ända sedan konflikten i Syrien bröt ut har jag pekat på wahhabismens inflytande i rebellrörelsen. I början var det få som lyssnade och många som tvivlade. Dessutom var och är ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 11 januari, 2014

Jeremiah Karlsson

Akvariecaféet

En ny novell av författaren Jeremiah Karlsson

Av: Jeremiah Karlsson | Utopiska geografier | 23 november, 2017

Orientalism – västs syn på Öst

Foto: Simon Amarcord TEMA ÖST-VÄST Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi beskriver hur den västerländska självbilden vuxit fram i kontrast till ett, mer eller mindre, konstruerat Öst. Resor till fjärran länder i syfte att upptäcka ...

Av: Mohammad Fazlhashemi | Essäer om samhället | 30 april, 2008

Takfresk i Camera degli Sposi, detalj

Det är bara att lyssna i tystnad

Femhundratio år efter Andrea Mantegnas död - ett litet porträtt genom några av konstnärens verk. Den 13 september 1506 dog en av renässansen mest betydande konstnärer: Andrea Mantegna. Vem var ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 06 januari, 2016

Nätet. Foto: Sunna Nordgren

Papper eller skärm?

Ett fotografi från ett fullsatt persontåg på 1950-talet visar hur varenda passagerare läser dagstidningen. Bilden har nyligen spridits på så kallade sociala medier – under den ironiska titeln ”All den ...

Av: Tidningen Kulturen | Björn Gustavsson | 10 september, 2015

Elvis Graceland - i Danmark

Danmark har fått sitt eget Graceland. På en åker vid södra infarten till staden Randers på Jylland, knappt 15 mil söder om Fredrikshavn, har en kopia av Elvis Presleys legendariska ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 19 Maj, 2011

Andalusien, i toleransens namn

Foto: Anne Edelstam Den mest befolkade av Spaniens regioner med Sevilla som huvudstad, vackert belägen i den södra delen av landet, är ett smycke i morisk arkitektur sedan dess arabiska ...

Av: Anne Edelstam | Resereportage | 30 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.