Genren som inte tas på allvar

Genren som inte tas på allvar Kulturhuset i Stockholm anordnar varje år en fest till novellens ära. Ett kalas som i år väckte tankar om den korta prosaberättelsens tynande tillvaro. Hur ...

Av: Erika Hesselgren | 27 november, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Roger Reklam

Han var en reklamare på dekis som raggade småtjejer på krogen. Ur fas med åldern, ur fas med tiden. En reklamare på dekis som hade tryckt ner och hånat sedan ...

Av: Björn Augustson | 15 mars, 2012
Gästkrönikör

Tankens Ambivalens: IX (Delningen)

Som en sten, som en sten i din flod, förbereder jag mitt ansikte Som ett hav, som en droppe av ditt blod, öppnar jag mitt hjärta Min första tanke när jag vaknat ...

Av: Göran af Gröning | 24 februari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Pop Life eller det vardagliga tinget

"Att tjäna pengar är konst, att arbeta är konst men att göra bra affärer är den största konsten", hävdade Andy Warhol. Denne popkonstens omslagspojke insåg tidigt vikten av att utnyttja ...

Av: Johan Werkmäster | 23 mars, 2010
Kulturreportage

Tankens ambivalens II (Bland döda fränder)



Bebådelse av Hebriana Alainentalo”Men ensam och naken

och utan hägring

är den själ jag bär”

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Ma ben sola e ben nuda

senza miraggio

porto la mia anima”  / Giuseppe Ungaretti

 

Min definition av varat är noll

Sagt om Neruda av Lorca: att han var”en poet närmare döden än filosofin, närmare smärtan än intelligensen, närmare blodet än bläcket.

Har inte sovit inatt, använde istället mörkret och tystnaden till att läsa och blicka ut mot en ganska fattig stjärnhimmel. Har även skrivit en del men det blev bara svammel och ligger nu dränkt i papperskorgen. Jag känner mig trött men inte för sömn utan mer kraftlös och utanför mig själv. Är också nerbäddad i soffan med täcke och allt.

Författarens röst behärskar språket, filosofen sina tankar, varken det förra eller senare passar in på mig. Jag har varken en egen röst eller behärskar mina tankar men jag har något annat, det som delar. Jag har ambivalens.

Tillbaka med ett andrum, ett datum, jag behöver det för att stå på säker mark 2013-06-15 och för att våga börja svamla igen. Tror hela tiden att jag för en dialog med någon utanför och därmed censurerar jag mig själv; eller hellre censurerar mig själv. Kanske blir det så när tomheten vill bli fylld, att andra skall fylla den, att andra har vad jag inte har, att de skall finnas och ha viljan att hela mig trots att jag inte vet betydelsen i detta. Så, det var ett datum jag skrev, här kommer ett nytt: 2013-06-17 och klockan visar morgontimma 05.21. Kan alltså med gott samvete önska en God morgon! Varför så viktigt detta med denna återkommande "God morgon". Menar jag det verkligen? Ja, det gör jag faktiskt, i allt jag befinner mig i nu så gör jag det. Det är inte en tom utslängd mening, inte heller någon sorti eller monoton upprepning, det är jag, det är mitt väsens talan som sammanfattas i den meningen. Så viktig är den och kanske är det just därför som jag nu måste lämna den, försöka låta texten bli en resa, ett något att förhålla sig till under förloppets gång, så här i början, alltså, för – loppet, där jag ser ned på mig själv uppifrån, precis som att jag blickar ner mot mig själv fast sett nerifrån. Allt så svårt när man har med Wijkmark att göra, jag menar: han är ju så lätt att följa, så klar i tanken och så fri i sitt språk, men hur då gå vidare i sitt eget? Vad kan väl den...

Kör mitt knep igen för en nystart, klockan nu 05.50 och jag är fortfarande uppe, dags att vakna, ögon trötta, ögon blå. Alltför bortom för att orka vara nära, vänd i blick och tankar och gardinen så matt i sin rörelse när den böljar i det öppna fönstrets förströelse. Vinden som möter andas lugnt, vandrar stilla mellan rummens ytor, stannar av och tar fart, stannar av och tar fart… Blicken landar på den sammetsgröna lampskärmen, lampan är tänd och varm i sitt ljus, kall i det den återspeglar. Vad återspeglar jag (förutom rädslan)? Nej, egentligen är jag utanför rädslan, jag lägger mig osynlig för den, har alltid gjort så, kommer alltid så att göra. En fluga rör sig nu i rummet och jag känner dess instängda panik när den försvarar sin rätt till utanförskap, förvirrad av vår närhet, den irrar och gör allt för att inte falla in i rummet, och här är det väggarna, mitt fasta, som skapar flugans svindel.

Man skulle kunna säga att vi teoretiserar redan vid varje uppmärksam blick ut i världen. Men att göra och företa sig detta med fullt medvetande, med självkännedom, med frihet och, för att använda ett vågat ord, med ironi – en sådan smidighet är nödvändig om den abstraktion, som vi är rädda för, skall vara oskadlig, och det erfarenhetsresultat, som vi väntar oss, skall bli levande och nyttigt. Avslutningsvis: Min vän, försakelse är, skulle man kunna säga, ett godtagande att hela vårt liv i själva verket är symboliskt, ett oavbrutet närmande till något som ständigt drar sig undan.

I denna sublima strid, sträcker sig natten mot det oändliga, även dit den inte nått fysiskt. Den djupa natten, den som man dricker, den oinskränkta natten, där vårt hjärta förefaller oförstörbart, den är för mig i kärleken, den som bevarar vår skälvning intakt. Börjar jag närma mig mystiken?

Känslan säger: sanna mystiker döljer inte mysterier, de uppenbarar dem. De för ett ting ut i fullt dagsljus och när du sett det är det fortfarande ett mysterium. Men mystagogerna gömmer ett ting i mörker och hemlighet, och när du finner det är det en plattityd

Åter, en sann mystiker är enkel, men inte spontan; komplicerad, men inte därför att textens läshinder är stora. Den, för mig, sanna mystikern är en som undviker varje veck på textens yta, en språklig asketiker som förkastar både liknelsen och metaforen som uttrycksmedel.

Vet inte varför men tankarna går till Wine och Lundkvist, till deras kärlek och glöd, genom surrealism och modernism, deras resor över nattens broar och mötena på livets korsväg. Några rader av de båda:

 I denna sublima strid, sträcker sig natten mot det oändliga”Gärna rosor och svanor och solnedgångar, men tillsatta med blod, svett och tårar, med fotspår och dagliga verktyg, sönderslitet bröd och nedfallna taktegel! Det är just föreningen av naturalism och romantisk skönhet som gömmer möjligheter.” / A. Lundkvist

”Min älskade är min längtan

min längtan är min älskade

Min älskade kan inte rå för

att han inte kan fånga

fåglarna åt mig

fåglarna som ska ge

mig skrattets höjd

och glädjens djup

 

Min längtan är besviken

min älskade är besviken

på min längtan” / M. Wine

 

A. LUNDKVIST (Tillägnad)

 

Nattens broar

uppstigandets vy

förädlad mytisk regnbågssky.

 

Syngör

syngör väg till flykt

frigör tanken

från tidsmurar vi byggt

Nattens broar

språkets akrobatik

fulländad arketypens fonetik.

 

Följer

följer driftens fria ström

lovprisar fallet

fabulerad ur verklighetens dröm - Ø

 

/ G. af G.

 

10/12

Kör mitt knep igen för en nystartLigger här spänd och vrider mig, gnider mig mot soffan. Stirrar utan att se, bedjandes förändring, ledandes av leda som jag in orkar fördela, ofokuserat tänkande som egentligen vill, vill, vill vara i vardande. Läser om Camus Pesten, tycker mycket om den, den får mig att beröra de frågor som ligger nära i mitt förhållande till vad som föregår den goda handlingen jämte det vi ser som ett ont handlande, den ifrågasätter även min inställning till underkastelse, feghet, makt och moral, och världens tillsynes stora meningslöshet. Tänker främst på de utmejslade karaktärerna Rieux, Cottard och Rambert men framförallt på Tarrou. Låter här Tarrou tala med egen röst under ett samtal med doktorn (Rieux):

”I min tidigaste ungdom levde jag i tanken på min oskuld, det vill säga utan några tankar alls. Jag hör inte till grubblarna, min start i tillvaron var som det stora flertalets. Allt gick mig väl i händer, jag trivdes bland intelligentsian, hade framgång hos kvinnor, och plågades jag någon gång av oro, försvann den lika fort som den kommit. En dag började jag reflektera. Nu… […]. Länge har jag skämts, skämts till döds över att jag om än på avstånd, om än i god tro, i min tur varit en mördare. Med tiden har jag bara helt enkelt märkt att även de människor som var bättre än andra, i dag inte kunde låta bli att döda eller att låta döda, emedan detta ingick i den logik de levde efter, och att vi inte kunde företa oss någonting i världen utan att riskera att döda. Ja, jag skämdes fortfarande, jag lärde mig inse att vi alla var pestsmittade, och jag förlorade samvetsfriden. Ännu i dag försöker jag återvinna den, försöker förstå alla människor och icke vara någons dödsfiende. Jag vet bara att man måste göra det som måste göras, om man inte vill förbli pestsmittad och att detta är det enda som kan låta oss hoppas på fred, på frid, eller åtminstone på en fridfull död. Det är detta som kan skänka människorna lindring och även om det inte kan rädda dem, åtminstone tillfoga dem minsta möjliga ont, kanske stundom till och med göra dem lite gott. Det är därför jag är fast besluten att vägra godta något som nära eller fjärran, av goda eller dåliga skäl, tillstädjer dräpandet eller rättfärdigar att man dräper.” 

11/12 

Denna morgon, för det är väl morgon, eller är det natt? Denna morgon har jag vaknat extremt tidigt. Klockan visar 02.54 och jag har sovit i fyra timmar, max.

Modernt individualistiskt tänkande har just inga motsvarigheter i de gamla myterna. Där är individen, isolerad för sig, adiafora. Den som lever för sig själv i sig själv är icke-existerande. Det är enbart i relation till andra som människan blir människa. En tolkning av etymologin till ordet människa säger att det betyder det mätande. Hon mäter sig i förhållande till andra människor. Hon existerar enbart som ett jämförelsematerial.

Nu säger man: varje människa är unik

Förr sade man: varje människa är människors dubbelgångare

Tänker också på att mer älska sina goda sidor än sina fula är självbedrägeri och leder till ett hycklande beteende som är ovärdigt en människa. Man har mer att skämmas för sin brist på uppriktighet än över en s.k. dålig handling. Ingen är sämre än den som anser sig vara en bättre, och ingen är bättre än den som är medveten om sin ”dålighet”. Nu kommer tvisten: fördelen med att öppet visa sina fula sidor är bl. a den att man av omgivningen kommer att bli hunsad. Och det är en utmärkt sak. Vara utsatt är det ideala.

Lars Forssell:

”Jag beundrar dem som blir i förtvivlan

och är som de är

undviker Centrum

utanför.”

 Tänker främst på de utmejslade karaktärerna Rieux, Cottard och Rambert men framförallt på Tarrou.   Morgontimman nu, liggandes i soffan, klockan 04.56 tänker dock inte lämna in ännu och varför skulle jag, egentligen, väsentligen vill jag ju leva, behöver bara tid trots att det är allt jag har, har faktiskt tid i överflöd, så, så, så i mitt synsätt alltså.

Blickar mot en av mina bokhyllor, den som fyllts med pocketböcker. Jag skulle också behövas fyllas, breddfylla min själ. Vad säger du Bernhard? ”Det finns en glänta i skogen, eiene Lichtung… en ljusning. Där skall kägelhuset byggas i tre våningar som en vitkalkad hög kägla. I bottenvåningen fem rum att bo i. Där uppe ett förlustelserum. Och allra högst upp, i nivå med de vajande trädkronornas toppar, ett meditationsrum. Där uppe är vi oåtkomliga. Det är vår sanna fristad.”

Vi har inte slagit in på någon väg. Vi är inte längre fästa vid livet. Ingenting kan få oss att rasa ihop längre

 

12/12

Datorn på min svullna mage, natt, jag skriver, vad annars. Ja, vad annars men utan riktlinje, vad annars. Klockan 03.34, har Lagercrantz bok om Strindberg bredvid mig. Läser och skriver, skriver och läser, allt för att hitta punkten, allt för att punktera min vakenhet innan det är försent, nu när natten övergår i tidig morgon. Och vem valde djuret, fågeln med bruten vinge?

En kväll i skymningen, vid slutet av den timme då spindelväven börjar falla, sittandes i min svartdränkta soffa, böjd över ett schackparti som jag, i huvudet, spelade mot G. och mot min egen ensamhet. Upptagen av att dela min personlighet i ett jag och en motspelare och sysselsatt med att på detta sätt avslöja den hemliga orsaken till mina innersta tankar hade jag glömt tiden och rummet. Och schackbrädet som stod avskärmat i en svagt flimrande bild försvarade pjäserna i en ännu längesen upphävd ställning som timme efter timme oavbrutet hade utvecklats i mitt medvetande. Ingen poängdifferens kunde ännu noteras för någondera sidan. Trötta på att uppmärksamt utnyttja varje möjlighet till remi, för att därigenom uppskjuta det ödesdigra avgörandet till obestämd tid, började mina ögon redan sluta sig mot den stora tanklösheten, då en omedveten impuls kom mig att flytta blicken från lampans länge betraktande gröna skärm till den vita väggen rakt framför mig. Vände så åter blicken mot soffans ryggstöd, fann där Gunnar Ekelöfs samlade dikter och sidan som var uppslagen gick in i precis detta. Schackbrädet nu upplöst och kvar var bara jag, jag.

Lyssnar till allt och ser en rörelse i mörkret. Är det jag? Kan jag för min inre blick följa den väg som aldrig kompromissar? Tror att jag denna natt ligger före igen, låt mig testa: datum 17/7. Javisst är det så, och visst har jag i mitt saktmod brutit mig in i en text där jag inte borde vara. Tillfällen då jag känner mig konstig och annorlunda, many.

Mon ami, den stora tanklösheten, som jag trädde in i för några dagar sedan, den kom med full kraft och red mig till andra sidan under några tidiga morgontimmar. Detta efter en natt av stor berusning och kraftiga febersvettningar vilka utmynnade i en halvt medvetslös dvala vid femtiden; en dvala som tog mig långt bort utanför mitt jag och som mötte så befriande i den stora, den ordlösa, den tankebefriande. Tårarna fuktade mina kinder då kroppen och medvetandet åter var tvungna att vakna och de två timmarna som gått kändes både som en evighet och en sekund. En intensiv längtan gnagde i mitt bröst, hela mitt väsen önskade sig tillbaka; den stora tanklösheten var också den stora tomma fyllnaden, den känsla jag alltid saknar. Ett jag som är allt utan att vara ett du.

14/12 Åter.

Schackbrädet nu upplöst och kvar var bara jag, jag.Att tänka är att slå ett tärningskast. Bara ett tärningskast skulle på slumpens grund kunna affirmera nödvändigheten och skapa ”det enda Tal som utesluter alla övriga”. Det handlar om ett enda tärningskast, inte om framgång utspritt över flera slag: bara kombinationen som är framgångsrik i ett slag kan säkerhetsställa kastets återkomst. Den kastade tärningen är som havet och vågorna. Tärningen som faller bildar en stjärnbild, prickarna bildar ett tal fött bland stjärnorna. Tärningsspelet är därför dubbelt, hav av slump och himmel av nödvändighet, midnatt – middag. Midnatt, timmen då tärningen kastas. Klockan hos mig 23.47. Mon ami, vad väntar vi på? Alltid på den gamle, på Mästaren, på Modern, på jordens undergång, den vi alltid upplevt och kommer att uppleva. Har lagt en tärning på soffans kant, nu slår klockan midnatt, vaka eller sova, sängen eller soffan. Kastar tärningen, vad är poängen? Vet inte, men vill nu tänka prosa och vill komma tillbaka till berättandet och till min lyssnande vän.

Mon ami, ”vilken av oss har inte i ärosjuka stunder drömt om underverket av en prosa,

poetisk och musikalisk utan rytm och rim, lagom mjuk och lagom motspänstig,

ör att forma sig efter själens lyriska strömdrag, drömmens vågrörelser, medvetandets

ryckvisa språng.”

Denna min vakna dröm - som klar tanke – ”blev än starkare då jag nyligen under läsningen av en nyskriven debattartikel märkte hur plumpt och aningslöst man förväxlade två mästare i prosakonst med varandra, detta trots att den ena med tvekande och kalla ord, som droppande ner från taket i en fuktig grotta - räknar med det dova ljudet och textens eko - medan den andra istället använder språket som en smidig värja och från armen ända ut i tåspetsarna förnimmer den farliga lyckan i den darrande, rakbladsvassa klingan som vinande genom luften, vill hugga och skära.”

Mina vakna drömmerier av det verkliga omkring mig har åter skapat ledan eller den spleen som magiskt återspeglas och lockats fram i mästarens prosalyrik.

Dock, bröt åter upp, från värmen, från vännen, från samtalets milda oförstående, bort från förlorad nyfikenhet; oviljan till sig själv i rädsla för att ses banal, därför alltid banal, enbart trygg i tankens nej. Visst existerar ett mått av substans, men orden saknar mening då den klara fördjupningen, dynamikens övergång, tvingar att ta ställning och därför valts bort.

Och visst är även detta synonymt för livet, i sig en makaber missuppfattning, vilket jag tidigt lärde känna, då jag som ung läste en dikt skriven av en soldat som blivit placerad vid fronten, och i en skyttegrav

under en hel natt

slängd bredvid

en massakrerad

kamrat

med hans grin

mot fullmånen

med hans händer

blodiga

in i min tystnad

skrev brev fyllda av kärlek.

Aldrig har jag varit så fäst vid livet!

Svara därför så nära det går på min fråga:

Varför jag ställer, nej, kräver ett svar från dig, då frågan i sig är omöjlig, ligger i vårt första möte, när vi fortfarande, i det privata, var som främlingar för varandra, båda på vandring, med gemensamt val av natthärbärge, tvingades till främlingsprat och jag minns, som utgjuten kristall, dina svar på mina trevande frågor:

”Vem älskar du mest, gåtfulle främling, din far, din mor, din syster eller bror?”

”Jag har ingen far, ingen mor, ingen syster eller bror”

”Dina vänner?”

”Du använder där ett ord vars betydelse förblivit mig okänd intill denna dag.”

”Ditt fosterland?”

”Jag vet inte på vilken bredgrad det är beläget”

”Skönheten?”

”Jag skulle gärna vilja älska henne, den gudomliga, den eviga.”

”Guldet?”

”Det hatar jag som människan hatar Gud.”

”Men vad är det då som du älskar, underliga främling?”

”Jag älskar molnen - molnen som går förbi... därborta... de underbara molnen.”

Dina ord kändes dunkla då men sakta började meningarna klarna, och efter en tid, under en eftermiddag när jag vilade mig i skuggan av mitt favoritträd och samtalade med dess lövverk, började jag tycka om denna oupphörliga längtan, grumlig, likt bevingade skrik som ljuset håller tillbaka när det dör. Men senare under natten när ljusen slutit sina vänliga ögon blev mitt ansikte naket, kastat på stenen, och vansinnig, påtaglig i allt var ödmjukheten förkrossande.

Min vän, jag kanske tråkar ut dig, men frågan jag ställde gäller mig och jag litar inte längre på mina egna tankar.

Hur kan jag, när jag i går morse fann dessa rader skrivna, utan minne av att jag, natten innan, själv skrivit dem?

”Äntligen ensam! Under några timmar ska jag undfå tystnad om ej vila. Äntligen har det mänskliga ansiktet med dess tyranni försvunnit och jag ska lida bara av mig själv.

Övergången från uppenbarelse till glädje slungade mig upp på uppvaknandets strand bland den tillskyndade verklighetens vågor, som översköljde mig med sin sjudande sand. Det var så jag återfann mitt minne men glömde och det var Tranströmer jag fann! ”[…]Mörkret hann falla. Plötsligt är jag vaken och känner inte igen mig. Klarvaken, men det hjälper inte. Var är jag? VEM är jag? Jag är någonting som vaknar i ett baksäte, snor omkring i panik som en katt i en säck. Vem?”

Morgon.

Mitt egentliga språk är inte bild, inte heller ord utan något smalt, som kan skymta mellan arterna. Ett ljus, en närhet, det är vad jag vill

Tittar långt ut genom fönstret, tycker mig se en himmel förtöjd av trädkronor, varken ser eller hör några fåglar. Kommer i tanken på att det var längesedan jag hörde fåglarna. Varför? Är tystnaden ett rop som vill säga mig något? Lyssnar och hör att den genomtränger allt, den talar alltså till mig. Jag svarar ned att sluta mina ögon, lyssnar intensivt och tar in allt. Förstår så varför fåglarna försvann, de var ju trädkronornas tankar, trädkronorna som nu tillhör himlen och är himlens tankar, jag har blivit fåglarnas tankar och det är därför jag vet, vet varför dom försvann djupt in i tystnadens tankar. Du som är Du, du låter mig plötsligt höra fågeln, en koltrasts sång utanför, smärtsam, så mycket större än fågeln själv och som nu rymmer alla trädkronorna och himlen som ligger i dem.

När jag senare efter en lång dag tog mig ut för att gå på teatern, en strinbergsdröm, och efteråt gick för att få något i magen, började min puls skena så kraftigt att jag i stället febrig fick skynda mig hem och i rädsla för att träffa någon jag kände försökte jag dölja mitt ansikte under jackan. Det är som denna nervositet har omvandlats till en trygg och kär vän i vars sällskap jag kan återskapa mig i ett hav av mörker, men inte utan att jag först har låst dörren, som om nyckelns vridning ökade min ensamhet och förstärkte den vägg som skiljer från den alltmer avlägsna yttervärlden. Väl hemma, liggandes i mörkret i min soffa infann sig ett tystnadens lugn, Jag tände min sammetsgröna lampa och i det svaga skenet hörde jag min stämma åkalla dessa ekelöfska rader:

”Låt mig behålla min värld,

min prenatala värld!

Ge mig tillbaka min värld!

Mörk är min värld,

men i mörkret vill jag gå hem, genom gräs, under dungar."


min längtan är min älskadeMåste ha kommit åt en nerv, därför detta nervkrig. Utlöst, upplöst, undvikande och utanför, här i rummets soffa, den högt älskade, min plats och mitt blivande.

Kanske är det många som lever som jag, liggandes i en soffa, liggandes i en sliten och svart dag som natt. Nej, sluta inte, skriv på bara, skriv som mörkret där ovan på vinden, som smaken av en drog, den man alltid kommer ihåg. Mitt hem vart det nu låg, hemma som ett genomrusande tåg. Skulle nu kunna rimma på våg, väljer att inte… Valfrändskap… Goethe. Spelar Camels Ice.

När man lever sitt liv i avskildhet som jag, vet man inte ens längre vad det vill säga att berätta: det sannolika försvinner på samma gång som ens vänner. Likadant är det med händelserna, man låter dem bara gå förbi; man ser plötsligt människor dyka upp som talar och som försvinner, man kommer in i historier som inte har vare sig början eller slut; man skulle vara ett mycket dåligt vittne. Men allt det osannolika, allt som inte skulle bli trott på caféerna, det saknar man i gengäld inte. Tror att vem eller vad man än skriver om, ur ett historiskt perspektiv, så skulle jag kunna skriva så här: … Ja, han hade kunnat göra allt detta, men det är inte bevisat: jag börjar tro att man aldrig kan bevisa någonting. De är hederliga hypoteser och de återger fakta: men jag känner mycket väl att de kommer från mig själv och att de helt enkelt är ett sätt att sammanställa mina kunskaper. Inte en strimma ljus kommer från objektet själv. Långsamma, lättjefulla och trumpna anpassar sig fakta eller den stränga ordning jag vill ge dem; men den är endast skenbar. Jag har intryck av att jag arbetar helt med fantasier.

16/12

Så tidigt att det fortfarande är natt, det går ännu inte kalla mörkret utanför mitt fönster för morgon, här där skuggorna samlats under den sammetsgröna lampans sken. Är det till dem eller texten jag skall tala? De är ju ändå mina nattliga vänner och i dagen mina livgivande drömmar, men nu här under några få nattliga timmar som mina lyssnande och stillsamma vänner. Just vetskapen om att de flesta i min närhet sover vid denna tid inger en skön känsla, en lugn andning och möjligheten till långa samtal med mig själv. Så har även ännu en ny dikt blivit klar och kommer här:

ARVSSYNDEN

All skuld - av bekänt

lägrar skuggor

från en tusenhövdad delinkvent.

Väntan åter väntan

ett straffets brott!

Väntar de ännu ej förrådda

de dömda, de försmådda

 

Allt bränt – är frånvänt

skuggorna som återvänt

ovetande om sitt ljus

likt ökenvind -

i sandens virvlar –

som törstar efter havets brus.

Ständigt delinkvent

anpassad ovisshetens komponent.

 

Detta kall

känslokall!

Detta hopp

hopplöshet!

En inre storm i känslosvall

ett yttre lugn av trolöshet

straffets egna motsatsmål

där skärningspunkt punkterar

kroppens galler

kring slutet hål

vars skuldkrets

våra liv summerar.

 

17/12

För den som genomskådar dig försvinner du, ty han försvinner i digVaken. Klockan är 04.14, kaffet ryker och drömmen som fick mig att vakna har klibbat sig fast. Träffade i drömmen en gammal vän i ett kärt återseende. Här i utanförlandet varken ses eller hörs vi. I det nyss drömda: platsen en bar, samtal. Vänskapen mellan oss blommade stark, samtalet tycktes nära, samsynen självklar och en värmande känsla med vilja att förstå den andres tankegångar fyllde den konturlösa drömtiden. Drinkarna flödade men känslan av berusning infann sig inte, inte heller kvinnornas intresse, något som alltid varit centralt oavsett plats eller umgänge. Detta var ett starkt orosmoment och vad jag tror anledningen till att jag vaknat så här tidigt. Varför brydde sig inte kvinnorna om mig? Varför var jag fullständigt osynliggjord? Visst, jag hade min väns uppmärksamhet men något fattades, något som gjorde mig obekväm och liten. Var det kvinnorna? Jag lät blicken föra över bardisken. Det kändes nästan komiskt! Alla dessa törstande människor med ointresserade minspel. De dricker. Nej, de dricker inte: de hämtar krafter för att kunna slutföra den uppgift de har sig ålagd. Var och en efter sin egna lilla idé som hindrar dem att märka att de existerar; att jag existerar. Det finns inte en som inte tror sig oumbärlig för någon eller något; drömd eller i utanförlivet. Jag skrattar nu så jag gråter.

”Värst vad du är uppåt”, säger min vän.

”Det är för att jag tänker att här sitter vi allihop upptagna av oss själva och dricker för att bevara vår dyrbara existens och så finns det ingenting, ingenting, inget skäl att existera”. Jag gapskrattar. Säger att jag skall gå på toaletten men när jag kommer tillbaka så är baren tom och även min vän är borta. Känslan av att vara osedd och betydelselös gör att jag vaknar med ett ryck. Går som sagt upp, kokar kaffe och önskar en god morgon.

”Jag som alltid tidigare krävde så mycket av verkligheten och i fåfänga försökte kontrollera den men verkligheten dödar. Och ännu ett: Att ingen verklighet finns utom detta - att ingen finns. Mänskligheten finns inte. Det finns blott en otalig mängd enskilda. Och ingen enskild kan förstås med begrepp om en mänsklighet. Vad betyder jämlikhet? Att alla måste dö? Man upplever aldrig allas oundvikliga död, utan endast sin egen. Jag kan aldrig komma utanför mig själv, och får bara erfara något om den andres erfarenhet, men jag erfar inte den andres erfarenhet”. Detta är G. E:s ord, om jag minns dem rätt:

Och dessa:

”Den som vill frälsning är redan fördömd. Förnekelse? Nej, den djupaste tro; den som kan vinnas först när man ingenting tror, ägas när man ingenting vet. För den som genomskådar dig försvinner du, ty han försvinner i dig.”

 

PULS

Vår inre kyrkas liturgi

fastställd oräkneliga perspektiv

inkarnerad sökandets motiv

Läran om

nattens morgon

i

dagens kväll.

 

Växlar vänder

yttre vimmel

står så osynlig med bundna händer

likt molnen på en klarblå himmel.

Växa är att krympa

vägens sträckta kroppsförfall

en använd länk

och frågans väckta gudakall.

Så dras

uppfattad verklighet

mot allt skarpare gestalt

vilken alltid varit

Är

och formas tusenfalt.

/ G. af G.

 Måste erkänna att när det kommer till poesi så är Ekelöf mer än en lyriker för mig, han är till stor del syret jag andas. Mycket av det han skrivit – och som jag tycker står höjt över det mesta – är korta prosatexter eller livsbetraktelser (tänker nu inte på hans litteraturkritik). Av den anledningen så kommer här ett längre ihopflätat textblock ur Gunnar Ekelöf ”En självbiografi”. En bok sammanställd av hans fru Ingrid:

En annan bild: tyst böjd över en bok eller patiencekorten på masonitskivan i knät, ett slutet men ändå förväntansfullt ansiktsuttryck. Grubblet tycktes vara en nödvändighet och rymma en stillsam passion. Men det kunde också bestå av en olycklig rannsakan av någon konfrontation med yttervärlden.[…]Slutligen ännu en bild/sida: en kompositör av ett körverk använder sig kanske med förkärlek av de sensuella stämmorna därför att han själv har en djup sensualitet. Kanske färgar han med erotik även sina filosofiska tankebyggen – en mångomfattande syn; hans livsstämning genomsyras av erotik ända ut i astronomin och han låter de kallande rösterna höras från alla håll och kanter.

Du är själv det, människa, som söker de skingrade lemmarna men för dig är det inte blott 13 eller 15. De är otaliga ett finger här, en viskning där, en blick. Det är inte kroppens styckade lemmar du söker. Det är själens lemmar och de är otaliga.

Inte svaret utan på frågan vilket människolivet är sitt svarAlla litteraturens mästare har skrivit nonchalant och en smula tanklöst. Vilket inte hindrar att de dessemellan arbetat på att utveckla sig. Man bör inte publicera det man försöker skriva i en kvalitet som står över ens nuvarande förmåga utan i den kvalitet man nyss höjt sig ur… s.103

(Paris 1929)

För övrigt nådde mig bullret av utanför endast som det obestämda ljud man hör i sömnen. Mitt liv var en enda stor sömn. Mina dagar var nätter. Mina nätter var dagar. Våren fanns inte, allting var lika höstligt och hösten intresserade mig inte. Först i mörkret kvicknade jag till och i det elektriska ljusets välgörande årstidslöshet gick jag ut för att skaffa mig lite mat. Och sedan när natten på allvar föll kom jag alltid bort på ett eller annat sätt för att i dagningen treva mig hem, kräkas och lägga mig. Sömnen, den stora meningslösheten hade mig i sitt våld. Det var ett fruktansvärt liv, utan plikter, utan ansvar, utan nöjen och utan plågor.

På barerna gled ansiktena förbi mig, människor som jag kände bara det timmar av dygnet då jag inte var mig själv, människor som jag aldrig kände. Det var halvskandinaver, halvfransmän, halvamerikaner och halvitalienare. Ingen var hel, alla var trasiga, sönderslitna, rotlösa människor, skurna ur drivved. Några minns jag ändå därför de var starka no att bära sin rotlöshet utan förlora sig själva i den. De saknade inte fasta marken utan simmade omkring i detta absintdunkel med fiskarnas medfödda säkerhet.

Känslornas konflikter är orsaken till all utveckling de tvingar mig att söka förstå mig själv. Ju mer jag vet desto lugnare blir jag, inte av brist på energi utan av brist på konflikter. Om jag vet allt har jag en emotionell erfarenhet av allt. – Förutsatt att jag inte saknar förmågan att tillämpa mitt vetande, att transmutera sinnesutryck i tankar och tankar i erfarenhet eller sinnesuttryck i känslor och känslor erfarenhet.   / Ingrid och Gunnar Ekelöf

27/12

Mon ami, tryggheten ligger i att du som alltid och aldrig svarar på mina brev; de som speglar genom andras tankar och länkar till redan knutna banor i vars ordrika riktningar jag enbart följer efter. Ja, du har fått ta emot otaliga exempel och kommer att få otaliga till. Precis som denna inlevda harang: ”Det kan tas som en flykt, även av dig själv, som både hårdhet och feghet; och du har känt dig frestad förr, flera gånger har du försökt tillsluta din verklighet och lyfta in den i enskilt rum, du har lutat den över dig, blickat, lyssnat, känt dig för, sagt: äntligen är tiden mogen, nu måste det bli av, stunden är inne då du kan släppa alla dessa yttre förbindelser och tillfälliga engagemang (om litteraturen inte är allt är den inte värd en timmes arbete. Det är det jag menar med `engagemang`. Den vissnar direkt om den så bara skrapar på ytan… En epoks litteratur är epoken bearbetad av dess litteratur) och dra dig undan; du vet – så har jag fortsatt – att du är död, och du vet när det hände, du vet också på vad sätt du aldrig kan bli levande igen, bedra dig inte, låt ingen blåsa resterna som inte ens är glöd eller varm aska; allt som hänt de senaste åren inträffade därför att du skulle bli det du en gång beslutade dig för: ett instrument, ett verktyg, en vilja. Handla innan du blir utspydd!”

Djup eller yta? Jag vet inte. Det spelar heller ingen roll. Allt som räknas är känslan och viljan till känsla. Textens omedelbara lust att äga just genom känslan. En vilja som hos mig föder den på nytt blad, till ett annat liv där den bunden kan stå fri. Det jag utför är ett dop på blankt papper.

12/1

Mon ami!

Svarta ögon av Michalkov Nikita med en suverän Mastroianni i huvudrollen och Anton Tjechovs text som förlaga04.24 Ännu ingen sömn trots att timmarna släpar sig fram. Tidigare under kvällen fann jag mig på lokal. Det blev två lager, några blickar runt omkring och skyndsamt hem (vad annat att vänta). Nu lever jag i natten, i mörkret, utan tankar, utanför min kropp. Jag ser mig själv på soffan mattare än mörkret, stilla som en möbel. Ändå är mitt huvud i rörelse, det är inte tankar, heller inga bilder, bara ett brus som då och då bildar ett ord: leva. Hallå! Vad? Jag vill leva. Vet bara inte hur. Jo i mörkret vet jag, i tystnaden vet jag, utanför tiden vet jag men bara om rummet ger plats i detta nu. Är det nu jag skall sova när de flesta andra sover eller vaka med dem som också vakar? Att ligga och invänta morgonljuset, spela en dag till. Kanske en dag till. Har börjat läsa Muren, läser alltid poesi, läser alltid om, läser Strändernas svall, åter. Läser ofta mina bokryggar, lär mig mest så, berikar fantasin bäst så, men nu Muren. Ja inte just nu men den ligger här, lagd precis bredvid, precis så jag kan röra den, ana dess väsen och insupa lockelsen av textens myriad.

13/1

Har nu läst igenom vad jag skrivit och det känns faktiskt bra, något jag aldrig kunnat ana. Kan jag alltså skriva en löpande text och få till några rader av intresse och innehåll som jag står ut med att läsa? Nej, det tror jag inte, tror inte på. Tror mer på att det är medicinen som utövar ett mirakel. De små kapslarna som läkarna så gärna skriver ut. Allt för mitt bästa, deras bästa och kapitalets bästa. En svärm av lösa tankar börjar plötsligt fladdra omkring i mitt huvud, stämningen i den bortdöende natten gör mig missmodig och sentimental. Tänker att min text till dig är sämre än medelmåttig, kanske rentav dålig. Min tillförsikt är nu rubbad och jag vill rusa upp ur soffan men vet att jag blir kvar. Vad annars! Mitt skrivna som vill så mycket fyller mig med onda aningar, ju mer jag tänker på den, desto orimligare ter det sig att jag skulle kunna skriva något användbart som väcker någons intresse, särskilt när jag nästan alltid skriver nära sömnen, med hjärnan full av feber och drömmar. Adjö!

Morgon

Gick upp vid nio denna morgon, med nattens tankar som bortblåsta, gjorde så utvilad och efter min medicin så kom även hunden ut på en längre promenad. Dock inte som förr när vi kunde vara ute i timmar och promenaderna utan ända. Nu gick vi ungefär en timma och jag längtade hela tiden hem för att läsa, gå igenom min hittills skrivna text. Jobbar inte i dag, jobbar aldrig, om nu inte arbetet med sig själv kan räknas som ett ”riktigt” jobb. I sådana fall så älskar jag mitt arbete. Älskar mig själv? Kanske alldeles för mycket eller inte alls. Humörfråga om du frågar mig. En annan fråga är väl den om jag skall gå ut något mera idag. Skriver detta trots att jag redan har bestämt mig. Jag skall gå ut och jag ska göra det snart, till och med redan nu.

Brev från Tjechov till Mejikov, 1900.

”Jag tänker med fasa på att Tolstoj en gång måste dö. När han dör kommer han att lämna ett stort tomrum efter sig i mitt liv. Hans verk rättfärdigar allt vad folk hoppats på av litteraturen. Tolstojs position är grundmurad, hans auktoritet är oerhörd och så länge han lever kommer den dåliga smaken i litteraturen, all övermodig eller gråtmild vulgaritet, all gallsprängd egenkärlek att hålla sig långt borta, undangömd i någon mörk vrå.”

Ur Onkel Vanja:

”Vi får vila ut! Vi får höra änglarna sjunga, vi får se himlen täckt av gnistrande diamanter, vi får se hur allt jordiskt ont, alla våra lidanden drunkna i den stora barmhärtigheten som fyller hela världen. Och vårt liv blir stilla.

Jag tror, jag tror --- Vi får vila ut ---”.

Film: Svarta ögon av Michalkov Nikita med en suverän Mastroianni i huvudrollen och Anton Tjechovs text som förlaga

15/1

sprickorLördag: regn och snö som bröd för de genomfrusna fåglarna, det sker så stilla här i fönstret innanför. Utanför bär vinden sanningen om sig och säger oss ingenting. Den färdas, vi säger att det blåser. Det är lördag, lördag klockan 12.00. Texten betyder ingenting men meningen, orden, bokstaven, tecknet, symbolen och etymologin betyder allt. Kan man skriva så? Kan man så skriva? Skriver man så? Så skriver man men kan jag skriva så? Kan jag så skriva? Tredje gången lördag. Lördag en fjärde gång och detta utan att hämta andan. Snön och regnet som blandas utanför får vinden att svettas på sin färd. Vart och varför får jag inte följa med? Min kärlek heter Noak, heter Anna och heter Mysak (min hund). Ändå är det utanför som bär min längtan, den bär oron som föds innanför. Vilka känslor är dess vägg? Muren som jag läser om i Muren; murarna vi bär är det lögnen, lögnerna? Kan det också vara frihet? För femte gången är det lördag med regnet utanför. Det snöar vita små prickar, osynliga på taket där de fastnat i regnet. Genomsura fåglar ruskar grenarna, rör sig genom träden, söker en annan värme i den röst som bjuder dem in. De söker en röst som är bortommänsklig, bortomsinnlig, den som då och då genomborrar min hund. En röst som varken är innan eller utanför, varken före eller efter, varken förr eller senare. Just där! Här! Jag är osynlig, jaget bortom språket, upplöst liksom dimman utanför. Regnet - snön – dimman, den blötlagda marken, träden med de genomfrusna fåglarna, taken som samlar på det osynliga, mitt fönster (mitt fönster!), vad vill de säga mig? Säg nu inte: ingenting! Förstår att de säger allt, att deras meningar är långa och komplexa liksom att de ingår i ett gemensamt tillståndsvara och att tonen för dem alla blir densamma ändå polyfon. Vad är det jag inte förstår när jag blickar igenom just för att jag inget kan se, inget som är igenom, helt igenom, igenom. Känner så starkt en hemlighet med just det ordet: Igenom. Regnet som en droppe glas, snön som svävar still, fönstret en bruten fasad; det svarta hål allt tränger igenom och inget som allt tränger ut igenom. Så, lördag för en sjätte gång, en text som lånat min tid under 57 minuter och jag så dum att jag tror det finns tid kvar. Att hela min tro och mitt väsen är de koncentrerade tre minuter som finns kvar. Måste ur och försvinna, bara en minut kvar. Bara en…

16/1

Jag på soffan (den matt svarta), med eller utan ångest. Existentialism: Människan skall skapa sin egen essens, det är genom att kasta sig ut i världen, genom att lida och kämpa i världen som hon undan för undan definierar sig… Långt ifrån att vara ett hinder för handlingen är ångesten det som betingar handlingen… Människan har ingen vilja förrän hon har förstått att hon inte kan lita på någon annan än sig själv, att hon är ensam, utan hjälp eller räddning, utan något annat mål än det hon sätter upp för sig själv, utan annat öde än det som hon skapar åt sig här på jorden. Två minuter kvar… applåder… applåder… Tack... Tack...

Tänk om jag skulle ge mig på att beskriva min soffa, något sådant vore oerhört farligt, som att släppa garden och för sig själv erkänna; det här kan du inte, det här är något du inte klarar av men som du måste om någon… Fan, skulle ju skriva för mig själv utan tanke på resultatet, utan tanke på er. Vilka är ni? Röster i mitt huvud, presumtiva läsare? Lektörer? Är jag helt enkelt så tom att jag ekar?

Existentialismen har blivit ett modeord och har idag fått sådan räckvidd och utbredning att den inte längre betyder någonting alls. I verkligheten är den minst något för gemene man utan tvärtom en väldigt smal doktrin, som endast är avsedd för fackmän och filosofer.

Existentialismen definierar människan genom hennes handlande, den säger att hoppet endast finns i handlingen, en människa engagerar sig i sitt liv, drar upp dess konturer och utanför dessa konturer finns det ingenting, vi är ensamma, utan ursäkter. Det är det som menas med att människan är dömd till frihet.

Existentialismen kan liksom tron inte förklaras bara upplevas. Ett flertal förklaringar har givits, men varje gång man tror sig ha begripit en förklaring och fixerat den i minnet, slinker den iväg igen.

Fråga: ”Vad är existentialism?”

Svar: ”Människan som skapar sig själv under sitt liv genom sina handlingar.”

Ljuset utifrån får soffan att förändras, även jag förändras. Har tagit två nya bilder så jag vet. Utanför – i mitt fönster när jag ligger i soffan – ser jag tre förkvistade trädtoppar, en tredjedels hustak, ett övergivet skatbo, självklart skator både i tid och otid (kråkorna kommer sent på kvällen), föränderliga moln som stryker, himmel och rymd samt all skillnad däremellan. Det finns ett ord inom matematiken för mina trädtoppar, något på A tror jag men kan inte minnas. Är det därför jag är tom? Därför jag tänker på existentialism och läser sådan litteratur för tillfället? Kommer inte ihåg vad jag läste för någon månad sedan och vilken ”fas” som gällde då. Det måste ha varit någon för jag är alltid inne i någon fas av något slag. Kanske en Eliot/Ezra-fas eller en Bolano/Öijer.

17/1

 Mina ögon vilar på Proust Klockan har slagit 02.00 och jag skall försöka att koncentrera mig ytterligare en stund med tanken att du finns i mitt sällskap. Tänker här fortsätta i samma spår ang. de "stora" diktarna och hoppas så öppna en tankegång till ditt rika sinne. Detta med att den geniala, skapande anden har i sin stolthet att inget begära av livet och känna sina högre lidandes möjligheter som skiljer henne från massan. Vad är väl den kortsiktiga ärelystnadens glöd mot den högre lågan i dens hjärta som i sin stringens sträcker sig mot de ofödda själarna ännu inte danade.

Kort summering: Idag tycks de stora andarna saknas i oss - omvänt förhöll det sig med grekerna.

Försökt - Misslyckats Försökt - Misslyckats ...


18/1

Min vän, försök att en enda dag att vara förbehållslöst rättvis, storsint, storsynt självförnekande i det lilla och du kommer att stå öga mot öga med det heroiska (dock, hur svårt är inte detta). Undrar så om inte den främsta ambitionen är att inte ha några ambitioner. Själv har jag varken ambitioner eller önskningar. Att vara poet är inte min ambition, det är mitt sätt att vara ensam. När jag sätter mig ner för att skriva dikter, skriver jag dikter på ett papper i mina tankar, och ser min siluett högst uppe på en kulle och ler ett vagt leende, som en som inte förstår vad som sägs men försöker se ut som han förstod.

Och om någon läser mina dikter så vill jag att de skall tänka att jag är något i naturen – till exempel det gamla trädet i vars skugga de satte sig vid när de som barn hade tröttnat på att leka…

”Det är inte alls nödvändigt, eller ens önskvärt, att ta parti för mig. Tvärtom, en dos av nyfikenhet som inför en främmande planta, med ironiskt motstånd, tycks mig vara ett ojämförligt intelligentare förhållningssätt” och som eget svar på denna livslögn, vill jag formulera följande: ”du är allas förtrollare, men inför dig själv har du inga lögner och ingen list kvar, - inför dig själv har du mist förtrollningen/ Nietzsche

Mitt självbedrägeri, min livslögn, handlar ej om ljugandets förkortade vilja, utan tillhör vad jag vill kalla den onda tron, där lögnen gäller som sakförhållandena i världen medan det onda i tron är en transcendens mot världen. Ty människan vill hellre vilja inget, än inget vilja.

Varför tänker jag på fursten/Rogozjin?

Och med Mysjkins röst:

”Mästare, jag skulle bara vara som du om jag hade varit du.

Hur sorglig var inte den lyckliga stund då jag hörde dig för första

gången!

… men hur kommer det sig att du lärde mig se klart

när du inte kunde lära mig att ha den själ med vilken man ser klart?

Hur kommer det sig att du väckte mig till känslan och den nya

själen

när jag aldrig kommer att kunna känna, när min själ för alltid

förblir densamma”

Fursten är människan, idioten, han är barnets Messias – medan Rogozjin (enligt min uppfattning) vänder frågan till hånet; den som han innan hans uppfostran att bli vuxen skulle varit sann, men som…

När jag nu i min självgående polemik berör Idioten, drar sig mina splittrade tankar till de judiska kabbalisterna som hävdade att Messias kommer endast om vi gjort oss förtjänta av det, eller som rabbi Menachem Mendel sade: ”… inte längre finna att Messias skall komma och inte någon som behöver frälsas”. Tron på Messias, idioten, innebär här en tro på oss själva. Maimonides slog även fast i sin polemik mot kristendomen – att varken gudomlig invention eller mirakel är Messias kännetecken utan:”Messias kommer inte förrän Esaus tårar blivit uttömda” Zohar – vars innebörd, utifrån 1 Mos 27:38, är: aldrig!

Kommentar: En man var i sin trädgård och planterade ett träd. Då kom någon springande med beskedet att Messias hade skådats i närheten av byn. Mannen fortsatte oberörd med sitt arbete. Först när han blev klar med planteringen gick han i väg för att se om nyheten stämde.”

21/1

Regnet dröjer sig kvar på rutan, lamporna i fönstret är redan tända, klockan visar 15.57. Alltså en timme och tre minuter innan allt är över för idag. Här inne i symbolens hus känns soffan lugn och trygg. En volym av Ekelöfs samlade dikter gör mig sällskap, så även några skrivblock, Camus Främlingen, mina läsglasögon och några tuggbitna pennor. Tror att mitt känslosökande alltid handlat om samma sak; lugnet. I alla fall under dessa tillfällen av samkväm med förstaperson. Hur det är annars vet jag inte men det är något annat, jag är något annat, är någon annan som lever i en bortomkänsla avlägsen denna hitomkänsla liksom punktens ständiga rörelse från och till sig själv.

30/6 – 12 

Allt rör sig enbart neråt, i en långsam bredkammad strömvirvel som börjar minska men kompenserar i ökad fart. Ligger nu långt, mycket långt före i texten och stannar bara upp för att ställa frågan: saknat? Jag saknar mig! Ser du mig här, längre fram ändå nu, inte hitom eller ditom eller någon annan stans? Ein goder morger från zwei höll! Heinrich Böll!

”… Aldrig stjärnorna. Skogar aldrig, aldrig vår och dess rosor. Alltid blir jag förd genom gravens natt och rött mörker i fasansfullt fastande och väntande…” / Georg Heym

Sommar eller vår, höst, eller rentav en ny kaffetår? Inget över detta jag rår. Viskade i min hunds öra att det var dags, att tiden hunnit ikapp och döden stod framför… Skrev så igår, nej, tänkte så igår. I dag skriver jag och längtar… men allt är faktiskt trasigt, här framme har jag gått sönder, tror inte det går att reparera denna gång men vaksam hör, vaksam hör… vaksam hör, vaksam hör. Allt blir så mycket lättare när beslutet är taget att inte stryka, att skriva ack så mycket svårare.

Fortsätter så här med en himmel i flärd, driven på färd, färdas molnrik fram, doftar sig till min inre skam. Stringent i sina ord, strövar bland tankar i mitt nyvunna mod. Helt stilla registrerar du rörelsen, i rörelsen det motsatt stilla, Hm, kan inte riktigt förklara men jag har känslan. Har den kanske inte riktigt men den är nära. Hur länge skall jag orka? Är så fucking trött, mon ami. Midsommar med åtföljande dagar tog det sista ur mig. Kommer nog igen men det känns tufft nu. Är ingen sommarman längre. Vill höst och vinter, tidigt mörker, läsa och skriva i takt. Sommar är att upptäcka, den tillhör upptäckarglädjen. Jag gläds av de riktigt små och riktig gamla, de som åtnjuter nuets brinnande flamma.

“We are the hollow men

We are the stuffed men

Learning together

Headpiece filled with straw. Alas!

Our dried voices, when

We whisper together

Are quiet and meaningless

Ass wind in dry grass

Or rats´ feet over broken glass

In our dry cellar”

Ur The hollow men T. S. Eliot

Allt är lugnt, så lugnt, jag skriver igen. Hör en röst på Brunkebergstorg: ”Hur fan skall vi hinna med allt?” Vem är rösten, oron och ändå trösten? Hon bär rösten, hon är både oron och trösten. Med henne följer vargatimmen men också lugna minnen och jag har mött henne förr, många gånger förr men alltid med samma resultat. Låt mig blanda och ge:

”Änglar är ljusa än, fast den ljusaste föll.

Men säg mig, säg mig, hur kan ni tro

att han miste en del av sitt ljus när han föll?

Han föll bara utanför er synkrets, ni rättrogna änglar,

ni ledsamma änglar, som sekler av vana förmörkat.”

Nedan något av C. H. Wijkmark

”… förrän jag försjönk i Tolstojs krigsnoveller som jag aldrig läst tidigare. Den nästan plågsamt förhöjda visualiteten påminde om mina morfindrömmar, jag läste vidare i de korta stunder jag orkade och efter ett par dar hittade jag den passage i ”Sevestapol i maj 1855” som skildrar en soldats upplevelser i dödsögonblicket, bilderna som drar förbi medan han tror sig bara lätt sårad och försöker resa sig – i själva verket har han dött omedelbart: ”han hade dödats på stället av en skärva som träffat mitt i bröstet.” Denna föreställning, denna fantasi om det uttänjda dödsögonblicket förändrade mitt liv kan jag säga, det lilla som var kvar av det. Det gav mig en ny syn på vad det innebär att dö, och en sista uppgift i livet: jag ville försöka töja ut inte bara dödsögonblicket som Tolstojs soldat – om jag nu alls fick den chansen och inte dog i sömnögonblicket – utan hela sträckan fram till dödsögonblicket. Och hur skulle det gå till? Jo, bestämde jag nu med boken uppslagen på täcket framför mig, jag skulle på en gång konfrontera fienden och undfly honom genom att suga i mig allt jag orkade och hann med i ämnet, dikt, konst, filosofi, antropologi, religion – bara inte ett ord om kroppsliga realiteter jag fick nog av varje dag; jag hade aldrig intresserat mig för mina inälvor och tänkte inte börja nu.”

Ur Stundande natten

(Huvudperson inlagd för att leva sina sista månader på sjukhuset)

Brukar skriva efter varje text: Lägg in!

Lägger nu in detta! Kära läsare, vi ses kanske igen lite längre fram. Ses vi längre bak?

Mina ögon vilar på Proust och mina tankar går till Swanns värld, låter dröjande blicken glida över till Ulrichs värld som Mannen utan egenskaper – tanken och talets konst, ännu. En Vägvisare till underjorden bland De förlorade orden, tillsammans på Sorgegondolen, en Färgesång och orden – Non serviam. En gondol över floden täckt av De ondas blommor långt bortom Varat och tiden, utanför sin Dasein. Eller Bortom gott och ont, här bland Onda andar boende i det Döda huset sonandes sina Brott och straff. Men vad kan skrämma mer än den Banala ondskan i gångar av Arendt? Kanske döden i den Stundande natten. Nej, den var djupast en tröst, som ett Slutord av Delblanc, av en Peter Noll. Skrämmande dock är Resan till nattens ände som inte når sin Glömskans tid eller kan uttrycka Själen i bild. Allt samlat i Den romantiska texten som en Nedstörtad ängel, som en 2666 eller Orons bok av Pessoa. Vilka är då herrarna på Slottet i Processen och Förvandlingen, de av Pesten smittade, de alla Främlingen. De borde ge sig av på Österlandsfärden eller lyssna till Harrys traktat där ensam Stäppvarg söker sin flock, längtande efter visionären, den skådande: han som öppnade sina ögon och såg länge över hav, himmel, sol och måne, dag som natt. Priset en galenskap likt en Hölderlin som skådat för mycket. Svaren nej men frågorna, de som ställdes av Nietzsche. Och Willy vår Kyrklund ”Inte svaret utan på frågan vilket människolivet är sitt svar”

Och Ahlin, låt Ahlin växa, svälla likt Oceanen, bli en Mozarts tredje hjärna fylld av Dikt och sanning. Det som oroar är Malte Laurids anteckningar – En tid i helvetet skulle Rimbaud säga, med en tunga Svart som silver. Ezra kontra med Romansens själ, Österling om Livets värde, så högt att det är lätt att bli Bergtagen.

”Åtskillnaden mellan det vetenskapliga tänkandet å den ena sidan och talekonsten å den andra, - två ting som ju i verkligheten hänger tätt samman. Vilket ändå lett till att vi har olika lärare i att inviga oss i tanken och talets konst.” 

/ Cicero (fritt)

Hur kom jag in på detta? Allt rör sig enbart neråt, i en långsam bredkammad strömvirvel som börjar minska men kompenserar i ökad fart. Allt kan öka och minska i fart och allt gör det hela tiden så att ingenting varken ökar eller minskar i sin rörelse – lika med dess fart. Facit: Ju snabbare desto mer still – april, april.

Jag skriver för febrigt. Jag drog mig tillbaka, sjuk av andlig svält och het av skam. Jag har gjort mig till hund för det uslaste ben och inte fått det. Nej, nu måste det bli ett slut på det! Det har verkligen börjat gå för långt med mig. Nu har jag plötsligt börjat med att bjuda ut mig och förnedra mig i själsligt tiggeri. Är det inte alldeles för lätt att genomskåda. Är det så att alla utvägar nu är prövade, att jag gjort allt jag kunde. Att jag verkligen inte ville lyckas en enda gång, och om jag berättade det för någon skulle man inte tro mig och om jag skrev ner det skulle man säga att det var påhittat. Ändå du själsliga och vänliga, detta är inget vardagsskämt, det är mitt allt och allt jag äger.

Jag är ensam nu och sorgsen, prövat och vridit ur text, läst och fogat, försökt lägga pusslet till ro och tillförsikt men ändå oförklarligt sorgsen. Liksom en präst berövad sin gudom kan jag inte utan bitter saknad rycka mig loss från detta hav, så oerhört fascinerande, så oändligt skiftande i sin ohyggliga enkelhet och som förefaller mig att rymma också i sina lekar, sina rörelser, sina vredesutbrott, sina leenden och nycker, sin ångest och representera alla de själar som har levat, som lever och kommer att leva.

”Så varför skall vi

dagligen tvingas lida av denna olagliga

och i sanning kroniska huvudvärk

och detta

dessutom under evigt koboltblå himmel – ta hit min blixt! 

/ Lindegren

Nu säger jag det: Hjälp! Vart finns mitt medvetande? med – vetande! Snälla, ha lite medkänsla, med – känsla!

Ett villkor för allt, villkoret för ljuset av vår egen existens. Atomer, protoner, neutroner, fotoner, Gustav Wasa, Tjernobyl, det ändliga, bränslet för religionerna, döden, undantagen, empirin, viljan som drivkraft, Madagaskar, melodin, Bruno och de grundläggande kosmologiska satserna, filmen, vad jag gjort, konst av intresse, intresse för konst, ballong, och det spännande mötet, säga om verkligheten, radion, motsats som komplement, väderkorn, snälla ha lite medkänsla, med – känsla.

En sista reflektion: ”Den som utifrån ser in genom ett öppet fönster får aldrig se så mycket som då han betraktar ett som är stängt. Det finns inget djupare, hemlighetsfullare, rikare, dunklare och mera bländande än ett fönster upplyst av en ljuslåga.”

Din

Göran af Gröning

 

Ur arkivet

view_module reorder

Piratbyrån och vänner

Piratbyrån och vänner ställer ut på Furtherfield Gallery i London. Det är den första retrospektiva utställningen med Piratbyrån som trots att det inte är någon renodlad konstnärsgrupp redan har medverkat ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 05 juni, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Dödsdans och pånyttfödelse Våroffer av Igor Stravinsky

När Igor promenerade vid sin hustrus sida på stranden av Genevesjön under deras hälsovistelse i den schweiziska byn Clarens vaknade vårens krafter så sakteliga. Allt som bidat sin tid och ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om scenkonst | 08 april, 2012

Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Litterära artefakter

Hur lätt är det inte att betrakta sina litterära artefakter med en viss misströstan? Hur lätt är det inte att känna missmod ögonblicket efter att man har lagt ner sin ...

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 13 april, 2015

Frikyrkligheten inifrån

Det är i år femtiofem år sedan kyrkomötet fattade beslut om kvinnors prästvigning i Svenska kyrkan. Samma år beslutades på annat håll att kvinnor kunde bli poliser. I Norge togs ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 16 februari, 2013

En muslimsk begravning i Malmö

Innan jag sätter mig på stadsbussen till Rosengård läser jag i dagens Sydsvenskan en krönika om hemlösa och hur vi ser på dem medan de fortfarande är i livet. Texten ...

Av: Sarah Kittel | Allmänna reportage | 22 juni, 2013

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 4

De omöjliga intervjuerna: Ernst Jünger Den tyske författaren Ernst Jünger (1895-1998) kritiserade i sitt författarskap maskinsamhället och 1900-talets ohejdade teknologiska framfart. Hans position var anarkens, ej att förväxlas med den emotionelle ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 28 januari, 2011

Tankar runt viktiga filosofiska steg under det senaste århundradet del I

Allmänt De här tankarna är avsedda att försöka skapa ett brett filosofiskt grepp om det senaste århundradets viktigare tankesteg. Valet av steg har däremot varit något personligt. För övrigt avser jag att ...

Av: Carsten Schale | Agora - filosofiska essäer | 25 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.