Jonas Wessel: Ett meddelande från prinsessan Månuggla

  … med grön hud för 800 år sedan. Deras kroppsvätskor kan producera halvrasavkommor … i kosmos. Mörk är mockan som mejar ner … som en skörd. Var hälsade. Jag är ...

Av: Jonas Wessel | 23 september, 2013
Utopiska geografier

Cecilia Persson, prosa

Cecilia Persson: Poet, historiker och skrivpedagog. Har arbetat och forskat vid Lunds universitet i ämnet historia och med inriktning: Förintelsen, flykting- och migrationshistoria. Hon har varit verksam som lärare på ...

Av: Cecilia Persson | 05 september, 2011
Utopiska geografier

Den förhatliga kulturrelativisten

Lena Andersson skriver i DN 4e november om hur framställningen av historiska epoker (i det här fallet 1700-talet) i tv-serien Anno 1790 är symptomatiskt för en alltmer dominerande historisering, kontextualisering ...

Av: Anna Remmets | 08 november, 2011
Gästkrönikör

Körsbärspaj utan förbannat gott kaffe – om David Lynchs Twin Peaks: Fire Walk…

Through the darkness of future’s past,The magician longs to see.One chants out between two worlds …”Fire … walk with me.” När tv-serien Twin Peaks lades ner efter två säsonger sommaren 1991 ...

Av: Jonas Wessel | 14 november, 2013
Essäer om film

Tankens ambivalens (eller brev till själsliga fränder)



Det ljus som föds i samtal bland själsliga fränder Ljuset från en nedstörtad ängelDenna text Tankens ambivalens ingår i ett större arbete vars helhet här bara går att skymta.

Ramberättelsen ligger i en korrespondens mellan en filosofilärare och hans forna elev. Berättarrösten/eleven är nu disputerad och vill gärna mäta sig med sin forna mentor. Vi kan höja nivån med att säga; att den är delen i en hermeneutisk cirkelrörelse. Dock, tanken på förståelse är inte längre intressant utan det är enbart en känsla jag vill frammana. Detta genom det mest förbjudna – att blanda det analytiskt, kritiska tänkandet med det poetiskt drömmande, att korsa dem och finna en ny väg.

I Tankens ambivalens lägger jag tyngden på det akademiska kontra samvetet på det poetiska. Alltså har berättarrösten ett janusansikte. Det lärda när han vill få beröm av sin forna lärare i deras korrespondens, och det andra ansiktet när han glömmer bort sig och börjar navelskåda sina egna poetiska ambitioner. Ju längre fram i texten vi kommer så börjar distinktionen, dem emellan, att upplösas, berättarösten klarar inte att hålla isär det källkritiska från prosan, citerad poesi från sina egna tankar och hans skrivande blir allt mer förvirrande men ur det kommer något nytt, och kan bara kategoriseras genom känslan. Dags att bryta mark

Vän och Broder!

Inför din långa talan, dina styckade meningar och stormridna formuleringar fyllda av redan burna tankar, kan jag ännu inte skönja någon kontur och av läsningen har jag ett huvud som snurrar. Tänker så en stund, vaken i nattlig vaka och blicken stark i skenet som sprids genom min sammetsgröna lampskärm vars lugna ljus är följsam denna skrivarambition. Och ännu har det annalkande morgonljuset inte suddat din ljusskensgestalt så vi kan glida ytterligare en stund mellan andarna som skuggspelet väckt; fånga de efterlängtade orden och befästa denna text. Dock får morgonsolen texten att ömsa skinn men den byter bara skepnad och visar att den pånyttfödd ännu formas min.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ändå, mina tankar står stilla i luften, knäppande och surrande. Utan dig, mon ami, är jag själv bara en text som ingen läser, en räcka vanmäktiga ord som ingenstans kommer. Men det är ändå inte hela sanningen. Det finns ändå ett språk utanför oss båda, ett okänt system som borde ha brustit samman men som jag obesvärat rör mig igenom med din hjälp. Dessa intakta, nästan intakta tankeföljder, dessa självklara minnen i varje ord – det ger mig känslan av en fälla som jag steg för steg ger mig in i. Tänk om jag inte kan dela trots att vi redan är båda? Sanningen ligger ju i att jag redan gjort det, resultatet ligger framför dig i den fortsatta texten. Blunda och ta sats, du måste vara den som orkar om inte fällan skall slå igen.

Döm själv, döm själva!

3/11

Käre Vän

Det är nu jag skall börja. Det är så här jag skall börja. Vaknade vid 05.00. La mig på soffan och slog up s.143 i Äcklet. Läste i någon timma innan jag gick ut med hunden. Hemma igen vid 10.00 kände mig pigg, kände mig trött, kände mig artificiell och lugnt rastlöst. Arbetade på arkivet mellan 11.00 och 14.00. Gick sedan hem för att fortsätta, eller rättare sagt brevledes påbörja vår korrenspondens, och det känns som att den denna gång skall få ett riktigt fäste; att den ännu följer den ström som renar och frigör våra axelererande långtidsminnen, återlösta i det hav där de ständigt fogas på nytt. Tror så, tror så fortfarande.

Anaxagoras - Logos ...

Istället för att skriva läste jag ur Annie Cohens biografi över Sartre, detta fram till 18.00. Sedan kom frågan och skar som en blixt genom mitt huvud: skall jag här börja skriva om mig själv? Men om vad? Vad kan jag skriva om? Jag som i vuxen ålder fått börja om från noll; en någon som raderat sitt förflutna och som inte ens törs tänka på det som varit. Vad har då varit? Jag är trängd och osäker i denna stängda fråga men på ett plan har manipulation, droger och självbedrägeri varit starka incitament under de sista tio åren - åren innan vi flyttade hit och lämnade Stockholm bakom oss.

Klockan nu 20.00. Jag, min son och vår hund har precis ätit middag, och se, jag skriver! Känner dock den annalkande rädslan inför kvällen, den alltid densamma. Med mörkret kommer låsningen, inget av det jag gjort under dagen kan jag fortsätta att göra. Medicinen går ur kroppen, mattheten läggs som en blöt filt över mig och livskraften töms inom loppet av en halvtimma, nu vill jag bara lämna och krypa in i den drömlösa sömnen. Kommer igen i morgon, jag lovar. Finns du där då?

4/11

Senare, kväll (skrivande, vaken).

Nada. Inget mer kommer. Jo.

Mon ami, du skrev tidigare om dina problem med att återfå motivationen till att börja skriva igen och jag genomgår själv, sedan någon tid, samma förlamande process. Som exempel kan jag nämna att för bara några dagar sedan satte jag mig ner för att resolut börja skriva och tvinga fram en rutin. Ett par korta ordföljder blev klara med stort besvär, ett tiotal meningar som jag pressade ur mig med tvång för att åtminstone komma framåt, extremt medveten om det primära i att sätta texten i rörelse. Så hejdade jag mig, mitt huvud var tomt, jag hade inget inom mig, min hjärna och kropp samma gelé. Och eftersom jag omöjligt kunde komma längre i mitt tomrum satte jag mig i den bleksvarta soffan för att med vidöppna ögon stirra på dessa sista ord, detta ofullbordade ark, glodde så på dessa underliga skälvande bokstäver som spretade upp från pappret likt svarta myror, och jag förstod inte ett dugg av det hela, jag kunde inte komma på något, jag kände mig som en skugga utan förnimmelse att tillhöra någon.

Jag förstår det så att de flesta av oss tänker sig att gå in i sig själv innebär att bortse från yttervärlden. Måste inte då det jordiska/yttre livet för den rena själen - på ett analogt sätt - vara ett slags inre betraktande, en väg att gå in i sig själv?

Det är så jag ser på människan som – ”färdas enbart som ett vittne till sig själv liksom en doft av höst och fallna löv på skumma stigar blir till tyst musik för varje mulen vind som sakta plånar ut en människodröm, föder så en Färgesång

Du drömmer en dröm

så sval och öm

som spindelväv

över ögonen och i skymningen

som en längtan hem

djupt i ditt bröst

du anar en tröst

en viskning: Vem...?

De höga tingen svar emot oss

på mellanordens vingar, genomskinliga som trollsländans:

hon lyser av allt som är bakom och framför;

färglös i sig själv, målar varje ögonblick henne på nytt.

Blott tråden håller sin skapare

(vad rör mig skaparen).

 

Då när jag levt mig lugn, när jag har

lärt att foga mig och hävda mig som vattnet,

på väg att bli mig själv

– Låt mig få gå

Att föras bort tills stränderna försvunnit.

Att varken vända eller återvända.

Att varken förlorat eller vunnit.

– Det stora återtåget är till ända”

(Ekelöf/Enckell)

 

Morgon (ett försök).

Hur många börjar sin dag med att läsa ur en bok? Gott, välkommen!

Har redan insett att detta mitt försök till skrivande likaledes är en dagbok vars ännu ofullständiga bild i sina vaga konturer alltmer framstår som det intellektuella träningsredskap jag behöver för att fånga skrivandet till en daglig rutin. Den är även ett samtal med de subjekt som finner sin identitet flytande bland rörelsefria objekt eller enklare; förhoppningarna om din minförståelse. Alltså, korrespondensen: min dagbok dragen av andra som en föranledning till din läsning.

Vet ännu inte ifall jag kommer att få ihop detta men det känns inte så intressant att spekulera i innan texten ens fått andas. Viktigast dock, mon ami, är du, därför tvivlar jag inte på att oavsett vad du får ut av min tankeambivalens så kommer även denna text att ingå i vår till åren gångna korrenspondens.

Kväll/natt/morgon

Jag svek, lämnade textens ideal, vek av mot yttervärlden och lade åter ögonen på min älskade familj – de enda som finns.

I natt ändå tillbaka i texten.

”Vad är sanning?” sa du.

Sanning är att vara en annan. Det är inte ens möjligt att i dag känna detsamma som i går: att känna detsamma som i går är inte att känna – det är att minnas vad man kände i går, det är att i dag vara det levande liket efter det som i går var det förlorade livet – detta och bara detta är värt att vara eller ha för att vara eller ha det som vi på ett så ofullkomligt sätt är eller har – sanningen är gryningen; den av världen första.

. Mina tankegångar denna afton kretsar kring poesi, kanske för att jag tidigare under eftermiddagen läst Stephan George med stort nöje. Dina tankar om poetens roll (roller) för skapande ligger mig mycket nära. Visserligen har jag varit en man med ideal och framåtsträvande ambition, men vem vet om inte min största ambition i dag i själva verket bara är att sitta vid det här bordet i det här köket och dricka mitt kaffe. Allt är lika fåfängt som att påta i aska och lika diffust som stunden strax före gryningen. Därför väntar jag nu på att domen inne i mitt språk ska utlösas. Är det poesin jag väntar på, den helt avskalade som jag aldrig lyckats nå i mina egna dikter? Enligt Spinoza finns det ingenting i något ting som kan medföra dess förstörelse, utan den kommer alltid utifrån. Men jag vet att det inte är sant. Inne i varje ting finns också dess förstörelse. Det måste då också gälla det som skulle motsvara Spinozas Gud, om nu alls något sådant kan finnas, Guds förstörelse alltså och inifrån sig själv.

Vad har nu detta med språket, poesin och sanningen att göra? Om det nu finns något sådant.

På vilket sätt existerar vi om vi alls kan finnas?

Ser nu ditt leende när du läser detta. Nåväl!

Det är absurt att tänka sig att språkets inre struktur skulle vara en annan än världens. Det är samma stoff. Vad är då våra oavslutade bilder, som inte stämmer med världen?

Inre abstraktioner, inre avgränsningar, och därmed förutsättningen för individer?

Vilka är vi som inte kan delas?

Arbeta, minnas, Delblanc…

”Skriv dina memoarer i ungdomen, de ska bli levande och starka, om också orättvisa och subjektiva.

Skriv dem i medelåldern, då minnena redan bleknat och ordnats efter stelnade modeller.

Skriv dem i ålderns dagar, då inget återstår utom självömkan och idyller.

I sjukdomen minns du inget mer. Allt som återstår är suddiga vita moln på den svarta tavlan.

Jag orkar inte minnas. Jag orkar inte ens ljuga ihop några nya och friska minnen åt gäspande läsare.”

 

6/11

Min ryckvisa tidskontroll säger: 00.56. Är du där? Någon? Några?

Tanken är kvävande – krävande. Men den har en tvilling som är värre: den söker mig inte alls, den flyr från mig, bort genom andra, bort genom tanke efter tanke, med ett rop som inte erinrar mig om mitt namn utan bär en lättnad över att jag inte finns. Hör att det regnar utanför, kraftigt. Det ger en lättnad. Förnimmer i minnet en vetenskapsteoretisk ståndpunkt att man när allt kommer omkring bara kan känna sig säker på existensen av det man själv varit med om. I så fall måste det vara mycket få personer som känner sig alldeles säkra på att jag existerar klockan 02.10 på morgonen. I varje fall så har regnet upphört där ute och fönstret är mörkt och tomt, gatorna utanför mörka och tomma. Tömda som jag.

Ingen sömn och jag törs inte lämna min soffa, för i natt finns ingen värld, inga träd, inga moln, ingen öppen rymd. Mörkret som sagt kompakt vilket gjort mig låg och betryckt. Vem vågar be detta väder, som tynger som bly, att dra djävulen i våld. Vart tog regnet vägen?

Ur Finnegans Wake: ”Vinn mig, våga mig, vig mig, ah, vörda mig till trötthet, djupt”,

Ännu inte sömntrött, kan inte sova, ligger och tittar ut i mörkret, detta täta massmörker som inte har någon botten och som jag inte kan begripa. Mörkret bemäktigar mina tankar och lämnar mig inte ifred. Tänk om jag själv skulle upplösas i mörker, bli ett med det. Jag reser mig upp ur soffan bara för att lägga mig igen. Mitt nervösa tillstånd har totalt tagit överhanden och det hjälper inte hur mycket jag än försöker motarbeta det. Jag blundar och försöker falla i sömn men börjar bara åter kämpa med mörkret. Tänder lampan, öppnar fönstret på glänt och lyssnar efter ljud utanför; hör hur vinden sprider sin sjukdom och når in till mig. Stänger igen, släcker lampan och vänder tillbaka dit mörkret hälsar, glad över att få tillbaka sin vän.

Gullberg skrev: ”det är av vikt att somliga går undan”

Har jag den tyngden av vikt?

”Jag är en vagga

som en hand gungar

över gravkors hålrum:

tystnad, tystnad.”

(Verlaine)

 

7/11

Soffa, du min mottagare, lyssna! Jag har blivit dig så van, så trogen att jag går upp ur sängen på nätterna för att lägga mig här (där jag ligger nu). Min plats i soffan är vid fönstret som både närmar och fjärmar det som sker utanför. Lyssnar på Preisner Requiem for a friend, känsloläget jag hamnar i när jag lyssnar på hans musik kan ingen annan musik återskapa, något sticker till i hjärtat och jag blir mer, större, och drar i väg, in och ut i mina känslor, jag svämmar över. Lyssnar även på 1700-tals kompositören Van den Budenmayer, samtidigt och just nu. Tycker verkligen att de båda är en lyckad assimilation där det tidsbundna tillåts svämma över precis som jag / Skit! Tänker ändå inte stryka. Skit! Skit! Skriver så jävla illa… Måste börja från början, ta det från början: ”Lackeringen utgör en viktig del av bilens rostskydd och den ska du därför kontrollera regelbundet. Lackskador måste du åtgärda omedelbart för att de inte ska rosta.” Såja, nu kan det flyta på igen. Klockan 06.00 och jag har sovit stilla en hel natt, det var precis vad min sömnrubbade kropp behövde. Frågan är väl bara vad jag skall göra med min nyvunna, utvilade känsla och mitt förhållandevis klara huvud. Jo visst, jag är i soffan igen, tillbaka eller lämnade jag den aldrig? När jag tänker efter så somnade jag nog här, vaknade, hämtade kaffe och är tillbaka. Ser på träden och molnen att det blåser upp där utanför. Vad tror du om att ute följer inne? det blåser ju inom mig också som alltid när jag känner mig utvilad.

 

en födelse i det nattliga bruset

Kväll

Jag har på en natt skapat en ny situation som nu enbart är förvirrande. Så, för ögonblicket är förvirringen min enda umgängesform. Tänker således, hur långt man kan gå/nå med en enastående arrogans något som jag själv brukar betrakta som symptomatiskt för odrägliga personer. Dock har jag för min del funnit min svarta tulpan och min blå dahlia.

”Makalösa blomma, återfunna tulpan, symboliska dahlia, det är dit, inte sant, till detta sköna, tysta och drömmande land som man borde resa för att leva och blomma? Skulle du inte där bli infattad i en ram som svarade mot ditt eget väsen, och skulle du inte – för att tala med mystikerna – kunna spegla dig i din egen bild?” / Le spleen de Paris

Minnesbild och en fritt fogad Ekelöf: ”Varje människa måste vara konstnär; konstnären är en dylik transformator och hans verk är hans erfarenheter (snarare än hans upplevelser eftersom att det är relativt sällsynt att konstnären upprepar sig). Att leva livet är också en konst och den största och svåraste. Konstnärens verk är hans erfarenhet. Det är således ganska oriktigt att kalla en människa stor därför att hennes verk är stort. Det beror på om hon tillgodogjort sig sin erfarenhet.

2+2=4 är en del av friheten

2+2=5 är antagligen hela friheten”

Och vad säger klockan? Existerar det någon frihet här i soffan? Släpper och blundar, möter den för synen inre längtan, drömmer om konstnären försjunken i sin egen mytiska väntan.

Drömmer om den seende människan. Hon för vilken bildningsprocessen ingenting annat är än den ursprungliga andens kärnas utvidgning och erövring av skilda verkligheter och kulturområden, dess växt och mognad. Utgångspunkten är alltså en andlig enhet, en personlighetens idé, ett dess a priori. Tror att Goethe kallade det sin daimon.

Vet inte om jag här citerar rätt men jag har för mig att Goethe skrev följande: ”En ständigt verksam, inåt och utåt fortgående poetisk bildningsdrift utgör centrum och grund för min existens.” Åh, detta är inte viktigt för dig men jag menar nog att konsten är ett ursprungligt tillstånd av mänskligt liv; den är inte en avbildning eller komplettering av individens liv utan själva detta livs finaste gestalt – och motsättningen med textens nyss tillförda blir här total, ändå går de ihop i mina ögon. Konsten är varken ett efterhärmande av livet eller ett igenkännande av livet utan en primär form av livet, som därför får sina lagar varken av religion, moralen, vetenskapen, staten eller andra primära eller sekundära livsformer. Med andra ord: Goethe är inte utsatt för ett öde, han är ett öde – det är detta han menar med sitt tal om daimon.

Funderar vidare i några lösryckta rader ty de är som spegelskärvor inom mig. En spegling är att den sentimentale poeten står främmande inför naturen, om man vill bestämma hållningen negativ, men närmare oändligheten från en positiv utgångspunkt – den sentimentala konsten strävar så efter att gestalta det outsägliga och kan kallas det oändligas konst. Den naiva poeten är realist och empirist, den sentimentale idealist och rationalist.

Mon ami, kan nästan känna hur du skruvar på dig men jag fortsätter med tvära kast. I min värld är det uteslutande rätt när Goethe menar att Schiller använder ”symbolen” för det han själv kallar allegori, nämligen då poeten söker det individuella för att gestalta det universella. För egen del låter han ”symbolen” ha en rakt motsatt innebörd och betecknar det som kommer fram när poeten skådar det universella i det individuella.

Nu vet jag att det finns hyllmeter att säga om detta och att symbolen i sig också har en enorm inverkan på vårt känsloliv något som Goethe väl förstod och använde i sin ”Farbenlehre” och hans fascination för nyplatonsk naturmystik går inte att ta miste på. Oj, nu pratar vi flera hyllmeter avhandlingar. Dock, solen är skön idag och Kant skulle protestera med all kraft, kanske av solljuset lite ding i sig av detta ting sagt av mig, om så går att säga, sagt i alla fall.

 

7/11

Tröttheten som gift, den som kommer när skrivandet går i skift, och de flyende snabba bilderna belöningen för det som inte gick att säga, det som i spegeln ändå blir tomt och bittert. Ändå, i all enkelhet lånar jag mina ord från Ahlin: ”Världen är vidare än du tror. Människans plus och minus räknar ingen matematiker ut. Men jag! Jag känner din siffra. Andras summeringar kan inte tvinga mig att ljuga.”

Och vidare några rader ur en av de märkligaste svenska romaner jag läst, Natt i marknadstältet.

”Men han trodde kärleken ljög, på det sätt att både begära och avstå, att både glädjas och lida, att hälsa dagen välkommen och att sucka av tacksamhet över natten, det misstrodde han. Man kan inte upphöja något utan att annat ter sig mindre. Att växelvis höja upp och sänka ner samma sak fann han otillständigt. Därför avskydde han det humoristiska. Det finns inte två skilda sanningar som de tycks tro[…] och blott från ögonhålan öppnar sig världen. Människors domar kom honom inte vid längre. Hans smärtor gällde kroppen, och han tog emot dem utan bestörtning. Njutningens fäste var nu plågans”.

Du är aldrig ensam och önskar inget annat liv än det med dina inbundna själar. Alltid tillgängliga, alltid tålmodiga, alltid i dina idéers dialektik, aldrig i polemik. Alltid utanför vår låsta, undflyende tid. Och alla vända mot min egna förtröstan, mitt subjekt och seende vad för andra ligger osynligt och utanför horisonten.

Men nu är det mitt egna skrivande som måste förlösas, födas. Skrev ju så mycket förr, lyrik, prosa, maniska textlabyrinter, avskrivningar, flöden som kunde hålla på i dygn, dagar.

Vad säger den trötta själen, den nötta?

”Omfamna allt med ditt hjärtas skälvande lust

låt din lidelses väldiga eldpelare flamma

och i ditt innersta av ditt innersta, konstnär:

brinn!”

(E. Diktonius)

 

9/11

Säg mig, varifrån i helvete den flugit dit? Ty där finns nu – när man begriper det – någon bismak av felaktig symbolistik. Det enda jag nu kunde önska dig lite mer av är: ”konkreta(symboler) drag. Med kraft får man också abstrakterna sammanpressade till en skarp laddning. Men det skadar inte att någon gång kasta också en stor sten eller en stålklump eller en kub järnbetong i kanonmynningen. Då först brakar det till på allvar!

Flera kvällar har jag behövt det men Göteborg är ovänligt mot ensamheten och vill liksom inte tolerera mig sådan jag känner mig själv. Jag ser, utan att läsa texten, på närmast föregående datum – nästan en månad sen… Visst har det hänt saker och ting på den tiden, men ändå – det är som den gamla skräckinjagande händelselösheten stod för dörren och väntade på mig. Släpper jag tyglarna det allra minsta så är jag kanske där igen. Förbarmar att jag ändå har något hopp, att skrivandet inte inger mig med samma leda, samma känsla av absolut meningslöshet, att jag känner mig bättre rustad mot ”njutningsmedlen” och den avgrundsdjupa hopplösheten som de brukar föra med sig.

And time 04.23

Och vänder inåt när jag vill vrida ut

Se det som inte vill skymta, skikta och ta ett beslut.

Om bara språket kunde öppna igen, helt utan att skrämma, orden återlämna.

”Jag ser van Gogh arbeta: ej nervöst petande, med tungan balanserande rätt i mun – nej! – bakom axeln slungande-släggande färgernas våldsamma eruptioner på duken. Så att det stänker på himmeln!”

/ E. Diktonius

”Återvändande, i minnet Det som aldrig är

identiskt Alltid bearbetning, variation

Då också språnget ut i den okända framtiden.

Den som inte finns, kan finnas”. 

( G. Sonnevi)

 

 

11/11

Och vad skall jag nu skriva om? Det är så mycket märker jag, om också det mesta är av ringa vikt. Klockan 03.25, klockan 03.26, klockan 03.27, klockan 03.28, klockan 03.29, klockan 03.30. Lägger blicken stängd och öppnar min bokhylla, vakar med feber, mina älskade sover. Mitt behov av natten, enormt. Morgonen, oöverskådligt. Dagen och den tidiga kvällen, ett brott mot hela min person. Ja, så känner jag nu och åter: ”Olyckan har alltför länge varit min Gud.”

Rör försiktigt vid en diktsamling, viker upp det markerade bladet, föda:

”Genom livets höga port du glider,
där himmelen spänner sin oändlighets bågvalv
och alla stjärnor lysa i ornament av evig skönhet,
du glider på din farkosts lätta blomblad,
så vist och så säkert som om du själv styrde
in på den väg
du aldrig valde.”
 / Rabbe Enckell  

”Det växte en gång ett träd i skogen - 
så skönt och mäktigt - 
jag hade sett det ... 
Det reste sig över djupens dimmor till jordens tinnar
                                                              i enslig glans.
Nu får jag höra att blixten nått det ... 
Vad kan man göra 
att åskor härja och blixtar slå?
Jag har ju sett detta träd i skogen 
och skall det minnas 
så länge sångernas fästen stå.”
                                                         
 (E. Södergran)

Kort, mycket kort.
Tre andra röster, mina mest sönderlästa, då det gäller prosa
Dostojevskij – Musil – Bernhard (läser dem, läser i presens).

När man nämner Dostojevskijs ”stora” så är det sällan Ynglingen nämns trots sitt, i mina ögon, enormt stora litterära värde. Detsamma gäller Onda andar (som ändå tillhör gruppen av de ”fyra stora”) och vilken jag personligen håller högst av hans verk trots att den spretar lite väl i sin komposition ibland. Tror att dessa två samt Bröderna Karamazov från början var tänkt som en samling och de går att läsas som en triptyk, där Ynglingen genomskådar kapitalismen, Onda andar kommunismen och Bröderna Karamazov som till sist blir syntesen för socialismen. Tes – antites – syntes. 
De karaktärer som i Dostojevskijs värld aldrig tappar sin lyskraft hos mig är Sjatov, Krillov, Sonja Marmeladova, Peter Stefanovitj Verkhovenskij, Stavrogin, Mysjkin, Dmitrij, Ivan och Aljosja. Hm, Raskolnikov och den demoniske Rogozjin. Då har jag inte ens nämnt de starkt lysande karaktärerna ur böcker som Döda huset, Dubbelgångaren, Arma människor, De förödmjukade, Spelaren, Anteckningar från ett källarhål, Värdinnan, Spelaren m.fl. Faktum är att man kan stanna i Dostojevkijs litterära universum i mer än en livstid och tror att många drabbade väljer så (tänk att ha fått diskutera Dostojevskijs poetik med Bachtin). Kanske som att dricka kaffe med Molloy eller gunga tillsammans med Murpy och diskutera Beckett.

Rogozjin – som en förklädd Rimbaud:

”Din dåre! Jag gråter som ingen morgon fanns,

jag skrattar åt alla som hoppas på din nåd!

Jag är fördömd, vet du! – Full, blek och utan sans,

vad du vill!

Lyd mitt råd!

Jag behöver inte din tröga hjärnsubstans!”

Eller det du, min vän, en gång höll fast vid, du sade: ”Det är bara prosan som kan förbättras. Prosan är konstlad. Dikten däremot är naturlig. Vi talar inte på prosa. Vi talar på vers. Vi talar på vers utan vare sig rim eller rytm. Vi gör pauser i samtalet som inte kan göras när vi läser prosa. Jo, vi talar på vers, på naturlig vers – det vill säga på vers utan vare sig rim eller rytm, med pauser som är anpassade efter vår andhämtning och känsla.

Mina dikter är naturliga för de är skrivna så. En dikt med rytm och rim är en bastard och därmed illegitim.”

 

Senare (åter)

Vi som skriver, vi delar varandras fantasier och blottar de tankar vi bär. Människors fantasier liknar varandra mer än deras verklighet, en iakttagelse som fortfarande kan göras. Trots den prestige fantasin åtnjuter i nutida kritik märks idag ingen påtaglig entusiasm för detta kollektiva imaginära, skådeplatserna för släktets nedärvda eskapism. Är det vi som fått ta ett steg tillbaka? Eller människan generellt? Vi känner oss mera tillfreds med en fantasi som är inlevelseförmåga eller sinne för grotesk och kan till nöds rädda dagdrömmen genom att framställa den som en form av utopisk handlingsredskap (penna, papper eller ett tangentbord). Den ”högre sanning” den poetiska texten förmedlar blir om visshet utan vetande; som gåtors lösningar, upplevda i drömmen varav man i vaket tillstånd bara kan minnas klarhetskänslan, inte själva svaren. Min vän, låt mig här bara få inflika: i en spegel uppstår bara en spegling. Precis som det intressanta är på vilket sätt minnet ljuger och varför. Kanske rymmer själva lögnen en sanning mer väsentlig än själva minnet. Hur trivialt är inte detta? En något oriktad fråga jag ställer mig 04.30 denna måndags morgon. Sömn/fantasi denna natt drygt fyra timmar men jag känner mig utsövd och skall inte klaga. Märker även att utanför mitt fönster så börjar himlen försiktigt att klarna och byter om till morgonfärg. Ja, fortfarande väldigt trevande och ännu i samtal med den ännu inte avvikande natten.

Trevande samtal här: en öppning inför dagens vedermödor av skrivna bedrifter – underdrifter – överdrifter – det ljugnas gift, lögnens elixir stärkt av hårdfaren energi, de spetsiga armbågarnas framåtskridna övernit som vill komma längst dock inte hit.

 

Morgon

Efter några få timmars sömn: God morgon (igen), det är fortsatt söndag/måndag i soffan!

Soffan som jag lever mitt vakna liv i eller igenom. Den är svart, den för liten, mina ben skaver och domnar, de byter ställning i parti och minut, oftast när jag stiger upp så är jag helt slut. Jag läser i soffan, skriver och lyssnar på musik i soffan, äter oftast i soffan, ser på film i soffan, spelar schack i soffan, sover i soffan, blickar ut i soffan, smeker min växande mage i soffan, tänker i soffan, petar mina naglar i soffan, dricker kaffe i soffan, går upp och tar min medicin för att låta den verka i soffan, tänder lampan i soffan, släcker lampan i soffan, formulerar strukturer i soffan, ringer i soffan. Ja, jag bor nog i soffan. I en soffa. Använder datorn i soffan, ser på fotboll i soffan, stirrar i taket i soffan, lägger saker på soffan, putsar mina glasögon i soffan, tar av mina strumpor i soffan, allt i soff-fan!

Har tagit bilder på mig själv i soffan, en eller två varje dag under snart ett års tid. Kallar dem ”Min utveckling i soffan”. Känner mig lite äcklad av dem samtidigt som de fascinerar. Vet ej om det ingår i en sorts självkärlek som skall dölja min hatsmälek eller om det är tvärtom fast på ett tvärtomvis där det senare blir det första och det tidigare det som kommer sen. Solen lyser in genom fönstret och bländar men jag ligger i soffan så jag byter inte ställning, skriver istället med kisande ögon och ökar mitt tempo i all hast. Solen vill att jag ska ta rast. En tanke tar färg, tänkte gult, funderar på solens ljus, musikens brus, färgen som en brusten känsla. Måste börja skriva för mig själv. Måste göra det på riktigt! Och du, du behöver inte använda hårda ord, nakna ord eller ens dina ord; bara hålla känslan vid liv och vara den trogen inte sann. Trogen som jag är min familj inte sann som mot min soffa. ”Låt dom regna”… ”ner, ner, ner” Thåström! ”Slå upp åt oss ditt gift, vi vill ner!” Baudelaire!

Mycket torde vara förkommet, aspirationer snart förkvävda, följt av vemod och känslan av alltings förgänglighet – blottad retrospektivt av en inre utveckling oförmögen att spåra sitt egna jag.

Vad tjänar en moralisk vidd och lyftning?

Läser nu långsamt, mycket långsamt, läser Ekelöf (vad annars):

”Det är inte envar förunnat att bli sin egen bödel. Men för de flesta människor är det ju så att målet de strävar efter ligger utanför deras räckvidd. För att nå det – eller ge sig ett sken av att nå det – tvingas de då att överträffa sig själva, att bortse från de ofullkomligheter som förr eller senare måste störta dem i fördärvet. Det är kring de största bland dessa idealister som religionerna och de religiösa sekterna växt fram. De starkaste – och blindaste – bland dem har någon gång lyckats föra sin sak så långt att idealen blivit spikarna i deras kors. De har blivit sina egna bödlar.” Om vem/vad detta? Rimbaud!

 

14/11

Tangentbordet stirrar, jag stirrar tillbaka! Ännu en natt med regnet utanför, med stormen innanför, rörelsen utanför, stagnationen innanför, lyssnar ”till” utanför, döv för mig själv innanför. Regnets intensitet ökar – som det hade något att säga mig – men jag törs inte formulera svaret. Har redan formulerat frågan.

”Det finns dock inget fog

för kärlek och beundran eller hat

till denna död som munnen sammandrog

i tragiskt jämmer till en vanställd mask.”

( E M Rilke)

Så, låt mig få fortsätta med mitt släpande här i min nötta soffa, egentligen min trötta soffa. And by the way, jag har ännu en dag framför mig, snart efter att klockan passerat 05.13. Dagens slut sätter jag runt 10.00. Oftast känns det bra så.

Tror att få koncentrerar sig så bra på ingenting som jag, skriver om ingenting så bra som jag, gör ingenting så spretande som jag. Regnet tilltar ytterligare – som jag älskar detta ljud, denna matta, detta flöde som renar alla hopklibbade tankar, denna eld av vatten.

Kaos i mitt inre, ett annat regn, en annan eld, en plats där de inte kan uppgå i varandra, balansera och plana ut. Mina ögonlock faller, kanske är morgonen tung. Jag har ännu inte märkt hur tung denna morgontimme är, märker det nu, här i stunden då regnets matta stiger allt högre. Balansen är borta, nu handlar det om belägring.

Tanken på dig är som molnskuggans ilande flykt över slätten

en oväntad förbindelse mellan himmel och jord

en blickens vilande färd mot horisontens bortom

en gnistrande ljuv påminnelse om livets korthet.”

(E Lindegren)

Har varit ensam hela dagen. Det regnade ända till kvällen. Jag stekte pytt i panna till lunch men rörde den inte. Soffan är i kaos. Jag har läst mycket, ur flera böcker, men bara korta stycken, helt utan intresse. Snart natt. Luften blir allt tunnare, även mina textrader.

När reflexionen lämnas ensam med sig själv, utmynnar den i tomma intet. Den kräver föremål, iakttagelser, främmande åsikter osv. Försöker med Heidegger: ”Det tänkande som försöker tänka sig självt utan empiriskt objekt förblir antingen ordlös meditation eller leder till en lek med ord som kretsar kring sig själv. Ett Intet är intet, språket varats hem, varat är ett förebud om döden”. Döden, tror inte jag har hunnit dit än – i min text menar jag – in life är jag redan där. Förmätet? Nej inte det minsta. Döden som ambition och längtan, den hemliga och icke delade. Delad med dig och alla – Helad i sig skall den kalla… God natt! Vänta! Jag har kommit på att såvitt jag vet, nej, att jag såvitt det är möjligt inte fattar några beslut, inte heller skjuter jag på dem; tror att de flesta beslut löser sig själva.

Tänker på om man kan vara okonventionell på ett konventionellt sätt och samtidigt tro sig vara medveten om det. Det finns personer i min omgivning som har så mycket omedvetet men inget omedvetet som drar förbi och i enskilda punkter stiger upp till ytan. Att alltid göra det förväntat motsatta, men medvetet. Att medvetet odla en livsstil; en livsstil omedveten i sitt förhållande – och motsatsen – till de stora synbara och små försynta. Att så göra sig själv synlig, bli sedd och få en frizon, att en medvetet omedveten till och med kan skapa en yta utanför konventionen ändå accepterad av densamma. Om jag kan behålla eller få pengar att växa? Nej! Nu, god natt!

 

16/11

Livet flyr under fåfänga bemödanden och under än mer fåfäng beklagan. Vi känna den stolta maktlösheten i en fantasi som hämtat näring ur viljeextasen, och denna vår resonerande hjärna: den förstår inget av extasen. Man skall aldrig räkna den tid bortkastad som man ägnar åt en fantasi om så det bara förekommer en enda tanke. Ser nu att dessa fragment är skrivna med sol och en klarblå himmel utanför mitt fönster. Platsen, som vanligt, soffan, omgiven av diverse böcker. Detta med en längtan: ta mig bort. Människorna behöver mig inte, men jorden. Var finns den inristade stenen för mina upplevelser? Ber, låt mig bara en gång få se min tid! Klockan nu 18.00.

Känner inte… eller kan man känna sig själv, känna världen? Och min vän (en läsare), i ditt öra vill jag viska gång på gång: att ingen klarar sig själv. Alla bekänner vi i handling att det som uppehåller vårt liv alltid ligger utanför oss. Så tror jag nu, så tänker jag nu men det kan ha ändrats redan till nästa minut. Kanske har jag då tagit ny sats, och laddat min penna med muskötens torra krut. Här i soffan skjuten av feltänt beslut, och pennan får ensam följa texten till sitt fria slut.

Just så vill jag kunna skriva, texta min nattsvarta sång och beskriva livets

gång. Så vill jag även bli berörd och vaksamt få somna, sövd bland heliga sakrament, tillsluta med att öppna, lämna stängt på glänt

 

17/11

Klockan 22.59 och tankarna flödar som ett morgonsamtal med soffan, utsövd med det svartbryggda kaffet värmande i handen.

Klockan nu 00.00 och jag har inte kommit längre. Tvärstopp efter mitt försök till en litterär utläggning som skar sig redan från början. Jo, det gjorde den faktiskt. Är jag då för lat, för jävla undanglidande? Kanske, men tror inte att det är där problemet ligger. Nej, inte en fråga igen, och inte ett ”inte” och inte ett ”nej”. Mina upprepningar börjar gå mig på nerverna. Hm, vem skriver detta, i detta nu, och hur undviker jag det som fråga när jag här brinner i stiltjes låga? Svarar med att det här är ingen fråga, gott så.

Morgon och jag återvänder till dagen, dagen som den stora tystnaden möter, klockan slår 06.20 och i detta mitt slutna rum badar jag mig väckt. Tystnaden identisk med himlen utanför. Mina öron fångar in ett nytt ljud, några enstaka regndroppar dansar på trädens grenar, snart med ett tilltagande brus av regn som närmar och ökar. Med sådana här morgnar med en natt utan sömn blir dagen oftast som en stillaflytande dröm.

Följer den kulturella samtidsströmmen i både dagspress och tidskrifter, hittar inte hem, inte hos någon oavsett idéplan, politisk tillhörighet eller moralisk ståndpunkt, eller why not, estetisk hållning (två undantag Aiolos och Kulturen). Är jag verkligen vilse i allt, utanför i allt? Fann mig själv bitvis i Glömskans tid. - Kjell, kan du höra mig? Borde nog ställa om frågan: - Kan du göra mig? Som sista utpost kommer musiken och den frågar mig stilla i sin rörelse. – Kommer du? Ja. Punkt.

”Jag flyr mitt havsdjup av drunknande lampor

och blommor som blott vill dricka månsken.

Det tysta arbetet pågår dag och natt

omkring mig, inom mig.”

(A. Lundkvist)

 

 

det ljus som  håller texten skildKlockan visar: 14.58.

Skuggans alltmer vaga konturer gör den snart stum.

Ingenting är honom mer olikt än han själv

Tänker, ämnar fundering, dock kan tänkandet aldrig vara exakt eftersom språket inte är exakt, men det existerar ögonblick av fullständig klarhet i tänkandet och medvetandet som man inte ens kan delge sig själv och tiger därför inför andra. Språket omdanas av den stora massan och den representeras för mig bara genom genomsnittet, medelmåttigheten. Inte så konstigt då jag själv, i en medelväg, är fångad av filosofins esoteriska språk och matematikens symbolspråk. Vart kommer då mitt behov av exakthet in trots att jag omöjligen kan nå det? Tror att det enkelt handlar om ett sökande efter en mening. Pang!

”Var är du i denna ilskna vind?

Var är du,

halva min dikt

halva min sång,

halva mitt skratt?

Var är du, min högra vinge,

när vinden fyller den vänstra”

(Knuts Skujenieks)

 

En sista dröm innan natten övergår till morgontimma och jag skall vakna och färdas i min egen dimma. Alltid natten och innan morgon blir till dag tätas mina växlingar som jag så väl behöver, strör sina drömmar över mig, genom mig, och söver mig till vakenhet.

I dagen, dimman, är jag alltid någon annanstans och blandas med de levande. Tror att vintern är på väg, det är i alla fall sen november denna morgonnatt.

Klarar inte av det jag tror förväntas av mig trots att jag vet att ingen bryr sig. Inbillar mig att det mesta i mitt liv bygger på samma intalning, betalning för rädsla.

Tanken har redan börjat falla, ser inte det uppenbaras symbolik. Försöker hålla mig fast men händerna håller i ett brinnande rep. Jag faller, tanken redan död, sinnena skiljs, dras isär och ingångarna förintas, synen förmörkas, hörseln avlägsnas, dofterna förångas, smaken torkar och känseln stensätts i kalk. Är det så hjärnan vill tolka?

Så många tidiga morgnar eller sena nattstunder, så många att jag lever dem som vardag, som min dag. De är mitt enda lugn, mitt enda skydd mot världen. Utanför fönstret har kastanjerna för länge sedan mognat och gjort sin jungfruresa mot marken. Jag umgås mycket med träden under mina morgonpromenader med hunden men jag kan inte uttala nämnda namn, lär mig inget, kan inte namnge mitt förhållande till naturen. Marken, svampar, insekter, grönska, skog, fåglar och de fyrfota djuren jag ibland möter har inga ord för mig. Jag är blind där mitt i mitt seende trots att ögonen registrerar vaksamt men vad de tar in går inte att orda om, inte heller att tänka på i efterhand.

 

Senare

Fullmåne, nyvaken, klockan visar 03.48. Ingen lust, ingen vilja denna morgon. Trött men ändå inte, svarslös inför mig själv. Känner mig vildvuxen inför det som mest berör. Men för vem, vem far illa? Blicken alltför stor i det lilla. Ser så långt att allt blir dimma, ser så trångt att inget kan förnimma, ser mina fingrar knota så, stelt på brickorna de hamrar på, allt för mina tysta ord, beredda att följa fyra meter under jord. Så vad gör jag här? Vart hör jag hemma? Min plats, min plats i marginalen ger mig svindel där jag står och värre är att inget finns att hålla i. Vad gör jag mitt på denna bro, den som alltid funnits i min barnatro och som jag aldrig kommit över, vad finns där som jag behöver? Nej, jag skriver så jag söver och bort med alla jävla rim, stim, stim, stim, stim…

Hoppar ner och försöker bygga om!

Har inte skrivkramp det är bara hjärnan som formar nytt, formar från det jag redan sytt. Nej!!!

… Behöver bara luft… Kan det handla om koncentration? Mera frustration, en sanktion av mig själv genomförd av, ja, just mig själv. Huvudfrågan utan svar, bleknar nu i tomt försvar, ligger tyst och stilla i ditt hjärtas förvar. Hjälp, det blir fel, så fel, så fel, vad fattas mig nu, så fel.

29/11

Vaknade vid sex, kraftlös och sinnesslö, sökte en blindgång till soffan. Datorn på och kaffet som livselixir, medicinen och de första tankarna om dagen… Vilket äventyr (för den som inte redan tröttnat)… Fick på mig kängorna, hunden, kopplet och sedan ut (första andningen, och den andra)… Människor i rörelse, barn till skolan, förskjutningar i stress, magont och arbete (tredje andningen, och den fjärde)… Vid sju de första stegen in mot skogen, ett plötsligt lugn följer och tankarna gestaltar utan smärta. Här vilar jag i beslutsamma steg, svettar mig stilla i rörelse och låter ögonen öppnas för att slippa se. Så får jag då min tid av läkande i ett rum som hela tiden ligger utanför; ett rum utan röster som i frånvaron av mänskliga rörelser formas och omformas av idé, endast idé.

Klockan nu 13.00, hemma, och jag har satt mig för att skriva (lagt mig i den slitna, svarta). Alltså redan skrivit raderna här ovan och har väl på något sätt kommit ikapp. Men om jag nu planat ut vart kan jag då hämta min kommande text, den som ska handla om något och visa (beskriva) andras liv, färga toner som är helt utanför mig själv? Detta ställer även en annan fråga: hur länge har jag varit isolerad? Fan, jag har levt utan social kontakt under flera år, kanske fyra, fem. Och under flera år så har jag inte gett det en genomtänkt tanke, av förklarliga skäl så har det inte gått, helt enkelt.

Mitt minne av människor (vänner) är blankt, ändå så har jag levt nära och format, och formats av min familj, dragit allt upp till ytan, försökt att inte spela roller men ibland spelat ändå. Detta gäller två människor, min son och kvinnan jag älskar och lever med. Dessa två livlinor som jag aldrig törs vända blicken mot för då skulle min tacksamhet välla över och jag skulle skämmas mer än jag skulle klara av. Just för att jag ser och vet, men låtsas hela tiden som om deras ord passerar obemärkt förbi, och att jag hela tiden mår bra trots att allt jag dragit upp till ytan borde visa det motsatta. Hm, hur går jag vidare här? Tanken säger att jag trasslat in mig, känslan säger detsamma men något, någon liten punkt viskar att jag kan gå vidare.

 

Ny dag

Inte heller denna morgon lyckades jag förhindra mitt uppvaknande: Den fysiska processen fullbordades utan att möta något allvarligt motstånd. Jag minns att jag njöt av min varsamma tillblivelse och av den lugnt uppsugande rörelsen uppåt. Redan en svag kallelse fick mig att lystra. Med ljuv rysning kände jag något högt uppifrån nalkas. Närmandet gav mig liv, vidgade mig. Jag var sökt och blev funnen. Ur ett djupt förvar hämtades jag upp. En mild beröring, en öm viskning kom de mjuka höljerna att lossna, ett livsvarmt sorl välde fram. Färgerna hade renats och blivit klara. Bilderna ställde sig stilla. Fragment ställde sig samman och byggde upp en lysande fläckfri stad åt mig. Rummets mörker tog nu emot min blick. Då slocknade ljuden. Själv stilla kände jag de skilda drömmarnas rörelse. Jag var vaken.
"Tror han på sig själv och sanningen, han som förtvivlar?"
”In sé crede e nel vero chi dispera?"

 

2/12

…” Och där var jag, osannolik för mig själv,

bland folk alldeles för angelägna att tro på mig

och min historia, även om den råkade vara sann”

(Seamus Heaney)

 

Filosofi/poesi (kort).

”Massans kunskap formas enligt ett konstant förhållande, och åtföljs av ett omdöme om existensen av de abstraktioner som den avser: detta omdöme är verkligheten men ”idén” om det verkliga är främmande för varje sann filosofi… Eftersom den filosofiska kunskapen förnekar det verkliga, upprättar den först och främst ett nytt samband mellan tingen – det overkliga, i vilket framförallt fantasin rör sig. Därefter förnekar den i sin tur det overkliga: detta dubbla förnekande utmynnar emellertid inte i en bekräftelse av det verkliga, tvärtom tillbakavisas det och blandas med det overkliga. Därpå utnyttjas en tredje term som både förnekar och bekräftar de båda idéerna, en term som både förenar och innesluter dem, nämligen det öververkliga. Detta öververkliga är ett av poesins kännetecken.

Permeides: man tänker inte det, som inte är”, och Nietzsche som hela tiden funnits med börjar här tala: - ”vi har hunnit till andra ändan och säger därför att ”vad som kan tänkas måste utan tvivel vara en fiktion. Och inte för att du ljög för mig, utan att jag inte längre tror dig har tagit mig djupt.”

De överlägsna andarna har, enligt Nietzsche, svårt att frigöra sig från en illusion: de inbillar sig nämligen att de väcker avund bland medelmåttorna och uppfattas som undantagsvarelser. I själva verket uppfattas de bara som något som är överflödigt och som man inte skulle sakna om de var borta. Och vad förstår vi egentligen av vår nästa mer än hans gränser, jag menar det av honom som liksom präglar sig in och lämnar spår i oss? Vi förstår ingenting annat av honom än de förändringar hos oss själva som han är orsak till. Vi tilltror honom de förnimmelser som hans handlingar framkallar inom oss, och förlänar honom på så sätt en falsk, omvänd positivitet. Vi gör honom till en större eller mindre satellit i vårt eget system, allt efter omfånget av hans kunskap om oss: och när han lyser mot oss eller förmörkas, och vi i bägge fallen är den yttersta orsaken – så tror vi ändå att det förhåller sig tvärtom. Vilken värld! Vår helt och fullt drömda värld.

När vi sedan säger ”Tiden” så menar vi oss själva. De flesta abstraktioner är helt enkelt våra pseudonymer. Det är överflödigt att säga ”Tiden saknar lie och tand”.

 

Vi vet det. Vi är tiden.

Concupiscentia oculorum – det platonska bemödandet att ”se” tingens väsen istället för att uppleva dem med total existentiell övertygelse. En ”Heideggeriansk” antites skulle man kunna uttrycka och för att förtydliga: jag skulle aldrig försvara med Heidegger och hans ofrånkomliga och avskyvärda nazi-sympatier och tystnad efter kriget, men håller hans Zein und Seit från 1927, både språkligt och innehållmässigt, som den moderna västerländska filosofins storverk. Husserl – Heidegger – Gadamer, tre starka kopplingar i mitt läsande men i dem går det inte att bortse från Kierkegaard vars inflytande på Heidegger och hans ”Dasein” var mycket stort, även om det ontologiska tänkandet senare tog över det teologiska. Det komplexa hos Heidegger återknyts av hans tidigare elev Hannah Arendt där hon i Den banala ondskan med språklig emfas lyckas visa hur ondskan (i massförintelse) tar sig uttryck på det mest skrämmande och byråkratiska tillvägagångssätt. Och hon klarar den svåra balansgången att göra det obegripliga begripligt som inget annat jag tidigare läst. Fråga: vad skulle hon säga om vår västerländska situation idag? Vart skulle en Musil/Carnetti peka? Ja, bara några stilla tankar under den grön lampans sken och klockan har slagit; god morgon!

För att närma sig en diktares innersta och verkligen förstå måste du, tror jag, gå över en gräns och vandra tills du står naken!

Det är både uppsåt och den konstnärliga viljan som är grunden för ett enastående författarskap.

”Diktare

till dikt nödda”

Fundamentet till den stora, svåra diktningen som handlar om livets och konstens villkor: villkoren för diktarens liv och konst. Diktare av den ”svåra” skolan har inför det uttrycket sin tvetydighet. Att vara ”nödd till dikt”, inte kunna något annat eller ens kunna vilja något annat ger en tillvaro som innebär utestängdhet från en vanlig tillvaro, inte bara från det normativa arbetet och allt vad det betyder av trygghet och det goda samvetets regelbundenhet.

Modernt individualistiskt tänkande har just inga motsvarigheter i de gamla myterna. Där är individen, isolerad för sig, adiafora. Den som lever för sig själv i sig själv är icke-existerande. Det är enbart i relation till andra som människan blir människa. En tolkning av etymologin till ordet människa säger att det betyder det mätande. Hon mäter sig i förhållande till andra människor. Hon existerar enbart som ett jämförelsematerial.

Nu säger man: varje människa är unik

Förr sade man: varje människa är människors dubbelgångare

Tänker också på att mer älska sina goda sidor än sina fula är självbedrägeri och leder till ett hycklande beteende som är ovärdigt en människa. Man har mer att skämmas för sin brist på uppriktighet än över en s.k. dålig handling. Ingen är sämre än den som anser sig vara en bättre, och ingen är bättre än den som är medveten om sin ”dålighet”. Nu kommer tvisten: fördelen med att öppet visa sina fula sidor är bl. a den att man av omgivningen kommer att bli hunsad. Och det är en utmärkt sak. Vara utsatt är det ideala.

Och så här skrev den tysk-rumänska poeten Rose Ausländer:

”Sju helveten genomvandra.

Himlen ser det gärna.

Gå! Säger den.

Du har ingenting att förlora.”

 

Göran af Gröning8/12

Sakta närmade sig min förtvivlan, och bakom mig hade jag lämnat en annan förtvivlan – skrivet i soffan. På den plats varifrån jag kommit har bara funnits artificiell död, och det gjorde den även på den plats dit jag nu återvänt. Detta tillstånd jag då befann mig i, låter sig endast i dag antydas, och det är med största svårighet och bara under det starkaste motstånd. Mitt sinnestillstånd låter sig inte återges, mitt känslotillstånd låter sig inte klart definieras, jag aktar mig också för att gå längre än nödvändigt eftersom jag själv finner det pinsamma i ett överskidande av gränsen i riktningen mot sanningen eller överhuvudtaget en i detta gällande sanning outhärdlig.

Detta att känna skräck är något återuppväckt; en aning som går tillbaka, olusten som jag trott mig kunna ana. Menar jag inte försaka? Vill så förorsaka driften till att finna ursäkter som ursäktar sig själva, de som förlamar, gör mig konturlös och vag; inför andra dock beständig, lysande och klar. Har dragit mig undan, vänd från ljuset, och där utanför de tryggas synkrets söka det saknade: det som inte är fastställt som mindervärdigt. Här avtog plötsligt lusten i all sin kraft och blev en synlig frånvaro, hög och oberörd av mina tankar.

Om mitt försök att bringa klarhet på detta sätt bara skapar kaos, då blir tyvärr du, kära läsare, bödeln som jag själv frammanat. Vad som hänt är att jag tycks leva i det förflutna om och om igen utan att märka det. Om jag vågar generalisera den observationen skulle jag vilja hävda att jag traskar runt i mina egna spår utan att märka det. Men jag irrar, som om varje försök att öka skärpan gjorde bilden suddigare och allt blir kallare, kylan är nu mitt momentum. Iskristaller bildar broar i mitt inre och kapslar så in mitt blod i nervförgrenande fickor. Ensamheten är fortfarande ett nådens ljus. Aldrig stänger jag min dörr bakom mig annat än i medvetande om att jag utför en barmhärtighetsgärning mot mig själv.

Hur svår blir inte denna fortsättning, hur nertyngd är inte soffan, hur slut är inte jag (egentligen) nertyngd i soffan. Vill du ens ta över stafettpinnen, efter all denna ambivalens? Tror att fällan slog igen, att jag nu är låst för all tid. Lyssnar du? Orkade du döma eller såg du att jag redan var dömd? Nog med frågor nu.. Klockan 07.14 och sömnen har varit god. Mon ami, ta dig all tid, jag kan bara vänta.

 

Din trogne Göran

 

 



Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin 36

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 21 april, 2012

En ovanlig strateg

General Vo Nguyen Giap har avlidit 102 år gammal. Denne vietnamesiske strateg kämpade mot japanerna, besegrade fransmännen vid Dien Ben Phu 1954 och tvingade USA att dra sig tillbaka ur ...

Av: Bertil Falk | Porträtt om politik & samhälle | 08 oktober, 2013

Kroppens strukturer i ledning och leda

Utifrån temat leda skriver jag om kroppar som känner leda och kroppar som utsätts för en hantering som är tänkt att utesluta leda. Kroppsbegreppet Vårt synsätt på kroppen har förändrats radikalt i ...

Av: Birgitta Smiding | Agora - filosofiska essäer | 28 juni, 2012

Det övervakade lönearbetets kultur

Machoismen är någonting jag har extremt svårt för. Även om jag som skådis alltsedan de sena tonåren har gjort mitt bästa för att avlägsna mig från alla sådana miljöer så ...

Av: Johannes Söderqvist | Essäer om samhället | 06 november, 2012

Balustrad

Små gummor Rostiga grönsaker fladdrar i vinden. Träden såsar sig ännu i nedan. En fågel, ett skepp, ett uppochnervänt strandparaply. Promenadvägen mot slottet är kantad med minnen som ingen vågar ...

Av: Hans Hallerfors | Utopiska geografier | 27 september, 2008

Veckan från hyllan. Vecka 22-2013

Kravallerna i Husby och andra förorter. Ett smärtsamt nederlag för alla. För Husbyborna, för Stockholm, för Sverige, för hela samhället. Förhoppningsvis blir det en väckarklocka som får oss alla att uppmärksamma ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 25 maj, 2013

När Kroatiens kondomer läcker

Den kroatiska nationen ligger i hjärtat av Europa, mellan det historiska Centraleuropa och Medelhavet. Nationen har i högre utsträckning än många andra länder haft kontakter med Orienten. Efter ett svårt ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 10 december, 2013

Someone for me – Whitney Houston tribute

För några år sen berättade jag för en tjejkompis i Stockholm att jag hade vaknat upp med en dröm om att Whitney Houston var död. Hade drömt om att alla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 15 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.