Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Försvunna manuskript

Ivo Holmqvist om tre mytospunna. försvunna manuskript

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Å ha et globalt liv å leve, Del II

Innledning I Del II fortsetter jeg diskursen med å trekke opp skillet mellom materiell kultur og immateriell kultur. Rent tentativt skal det sies så mye at det immaterielle er om hva ...

Av: Thor Olav Olsen | 19 oktober, 2013
Agora - filosofiska essäer

Tarja Salmi-Jacobson

En dikt av Tarja Salmi-Jacobson

Kom alla sagoberättare och visa mig era ljuva konster strö flor över mina ögon som ständigt vänds mot marterpålen

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 20 augusti, 2016
Utopiska geografier

Flödande kulturliv i New York

New York är mer än Broadway och Times Square. För att uppleva en lugnare och kulturellare del av staden är Upper East Side väl värt ett besök. Redan kring sekelskiftet flyttade ...

Av: Lena Andersson | 15 april, 2014
Resereportage

Är rationell moralisk diskussion möjlig?



Jan Saudek The LonelinessJorden är utsatt för miljökatastrofer och klimathot av apokalyptiska dimensioner. Enligt vissa miljövetare skulle det, åtminstone med vårt nuvarande sätt att leva, behövas minst tre jordklot för att försörja de omkring 6-7 miljarder människor som nu bebor vårt enda klot. I avsaknad av extraklot borde därför en rationell lösning vara att vi låter döda i runda tal 4 miljarder människor. Vad tycker du? Jag anar att du, i likhet med nästan alla andra människor, inte vill gå med på en sådan åtgärd. Men varför det? Av intuitiva och emotionella skäl? Religiösa? Andra?

Nja, det känns inte riktigt bekvämt. Hela tanken är helt enkelt förkastlig och orimlig. Det tycker naturligtvis jag också. Men är det förkastliga egentligen så ”enkelt”? Och är inte lösningen ”rationell”? De båda senare frågorna är kanske, trots allt, inte så lätta att besvara. Men låt oss ändå lämna detta provokativa område för att istället gå över till några andra.

Bör vi bejaka självmord (för att eliminera ett till synes meningslöst lidande) och eutanasi (t.v. endast i betydelsen dödshjälp) om omständigheterna är sådana, att den person det gäller själv förefaller eftersträva detta? Ja eller nej? Motiv? Bör endast sådana dikter få publiceras offentligt som har en tydlig funktion – ett instrumentellt värde – eller bör även sådana dikter få publiceras som saknar en tydlig funktion och som så att säga får stå för sig själva? Bör rentav samhällsomstörtande eller religiöst kränkande dikter få publiceras? Ja eller nej? Motiv? Om valet står mellan att låta en frisk schimpans eller en oåterkalleligt medvetslös människa överleva – hur bör vi då bete oss? Varför?

Svaren på alla de senare frågorna beror i avgörande grad på vad människor har för bakgrundsövertygelser, vilka etiska skolor de tillhör och vilka de situationsspecifika omständigheterna råkar vara. Men kan man inte föra en rationell moralisk diskussion, som kommer fram till så tydligt motiverade och underbyggda svar att alla – eller åtminstone de flesta av oss – kan instämma? Eller begränsas den möjliga rationella diskussionen till de moralfilosofiska grupper man själv råkar tillhöra? Eller är kanske rentav en rationell moralisk diskussion omöjlig? Ja, är en moralisk diskussion förresten möjlig överhuvudtaget?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Därmed har vi nått fram till frågan i artikelns rubrik: Är rationell moralisk diskussion möjlig?

Verbum mundiFör det första går vi omedelbart med på att moraliska diskussioner är möjliga (även om man teoretiskt kan tänka sig vissa invändningar). Sådana förekommer nämligen ständigt runtomkring oss. För det andra är floran av mer professionella moralfilosofiska diskussioner också ymnig, vilket om inte annat alla etikböcker visar oss. För det tredje råder det stor enighet inom vissa moralfilosofiska grupperingar och en åtminstone betydande oenighet mellan olika moralfilosofiska skolor. Det är det sistnämnda förhållandet som pockar på särskild uppmärksamhet, och denna uppmärksamhet bör inledningsvis riktas mot begreppet rationell, eller snarare begreppet rationalitet, som det uppenbart tycks vara något lurt med. Därefter skall vi försöka illustrera att rationell moralisk diskussion förekommer inom grupper. Slutligen skall vi försöka peka på möjligheten av en sorts gränsöverskridande rationell diskussion.

Låt oss dock allra först slå fast vad vi menar med moral (eller etik). ”Etik är en kritisk reflexion över våra föreställningar om vad som är det rätta eller goda mänskliga handlings- och levnadssättet. En sådan reflexion syns särskilt näraliggande när det inte längre är självklart vad som är gott.”(Aristoteles, citerad i Andersen, 10). Detta visas också med all önskvärd tydlighet i vår samtida samhällsdebatt – särskilt inom området biomedicin. Är det goda givet av naturen (det självklara) eller bara ett uttryck för mänsklig konvention (överenskommelser efter reflexion)?

”Att den biomedicinska utvecklingen får denna konsekvens för de etiska övervägandena”, skriver Andersen (ibid, 10), ” beror på olika förhållanden. För det första innebär den nya vetenskapliga insikten och den motsvarande teknologin nya möjligheter för mänskligt handlande. Därmed ställs människor inför val, som den etiska traditionen inte ger några anvisningar för.” För det andra uppstår olika etiska val, d.v.s. en etisk pluralism, som automatiskt ger upphov till tvivel och frågetecken. Kan det alltså finnas en gemensam etisk grundval, som vi kan orientera oss efter – och hur skulle denna kunna se ut? Hur kommer vi fram till våra val? Kan vi enas om regler som möjliggör gemensamma val?

SuicideRationalitet, som logik, har med förnuft att göra. Vardagligt, och ofta vetenskapligt, handlar detta om att vara praktiskt ändamålsenlig. Mer precist vetenskapligt talar man emellertid om olika slag av rationalitet. Den tyske sociologen Max Weber talar om värderationalitet och målrationalitet. Det värderationella handlandet styrs av ideal med vilka vi inte kan dagtinga (jfr pliktetik). Det målrationella handlandet styrs av praktiska resultat (jfr konsekvensetik). Habermas talar om kommunikativ rationalitet – och dit skall vi återvända i slutet av denna artikel. Slutsats: på frågan om huruvida rationell moralisk diskussion är möjlig tycks det principiellt vara lätt att svara ”ja”; på frågan om huruvida en rationell moralisk diskussion är möjlig tycks det vara betydligt svårare att svara ”ja”. Emellertid: rationalitet har också att göra med ordning, struktur, logisk konsekvens, bakgrundsövertygelser, procedurer, intressen, principer, premisser.

Så långt kan situationen förefalla relativt klar. Det vill säga så länge vi talar om en eller flera rationella diskussioner i strikt moralfilosofisk bemärkelse: rationella diskussioner om moraliska dilemman inom den normativa moralfilosofins problemfält. Rationella diskussioner i moral. Betydligt knepigare, men också intressantare, blir det om vi utvidgar diskussionen till att också omfatta diskussioner om moral, dvs diskussioner om och reflektioner över temat moral i allmänhet.

En diskussion om moral i allmänhet – vad den är, och kan vara – belyser så att säga det specifikt etiska avgörandet inom t.ex. utilitarismen från sidan, underifrån och rentav ”inifrån” för att rama in och försöka tydliggöra det moraliska som historiskt och kontextuellt fenomen. Detta är att fortlöpande kommentera och problematisera det moralfilosofiska projekt i bred mening, som i västerlandet kan sägas ha inspirerats av de gamla grekerna, allra särskilt Aristoteles. Det är således en diskussion som är analog med den talmudiska kommentaren till GT, främst Toran, fram till omkring år 500. Skillnaden är dubbel: diskussionen har aldrig avstannat och den förs vidare av en betydligt vidare krets än de inom fältet (de normativa etikerna i vårt fall, de skriftlärda i det talmudiska fallet). Bortsett från de metaetiska och deskriptiva diskussionerna inom filosofin återfinns här en imponerande mångfald av divergerande, kompletterande och konvergerande perspektiv. Vi finner sålunda i denna breda debatt om moral kommentarer och (religiösa) vittnesberättelser från teologer, historiker, sociologer, religiösa reformatorer, praktiskt verksamma kristna och tom biologer.

Diskussionen i moral och diskussionen om moral utmanar varandra, samtidigt som de förhoppningsvis syresätter varandra. Moralen som social konstruktion utmanar exempelvis föreställningen om moralen som religiöst given. Omvänt utmanar den påfallande positivistiskt influerade utilitarismen moralen som social konstruktion.

Är en rationell diskussion om moral möjlig? Jag hävdar att den uppenbart är det inom ett och samma reflektions- och/eller erfarenhetsfält, och – fast mindre uppenbart – mellan olika reflektions- och erfarenhetsfält. Det finns grund och utrymme för en tvärvetenskaplig och tvärsektoriell rationalitet. Till sist: är det möjligt att föra en rationell moralisk diskussion som innefattar både en diskussion i moral och en diskussion om moral? Jag tror det, men lämnar frågan öppen för vidare utredning.

Vi går vidare. Grunderna för alla ”inomrationella” moraldiskussioner i moral är att förutsättningarna i form av antaganden, premisser och övertygelser respektive målangivelser och syften klargjorts och artikulerats.

EruptioExempel 1.

Den utilitaristiska skolan i både klassisk (Bentham, Mill) och modern (Beauchamp & Childress principetik, Singer och Tännsjös varianter) har – enkelt och komprimerat – som sekulär förutsättning och bakgrundsövertygelse synen på människan som ”jordisk”, relativt autonom och lyckosökande varelse. Målet är att maximera lycka/nyttan för individer och – egentligen främst – hela samhället (hela mänskligheten). Deras logik och rationalitet (en målrationell sådan i Webers mening) består i att, kan man säga, kalkylera och väga vinster mot förluster i riktning mot ett maximalt utfall av gott. T.ex. i frågor om abort, eutanasi och självmord.

Den kristne etikern Meilaender har som religiös bakgrundsövertygelse – komprimerat uttryckt – synen på människan som helig, delaktig i Gud och mänskliga gemenskaper samt att hon är avsedd att förenas med Gud i ett transcendent liv bortom jordelivets förnuft. Hans logik och rationalitet (en värderationell sådan i Webers mening) består i, kan man säga, att systematiskt och konsekvent förhålla sig till moraliska dilemman utifrån – förenklat uttryckt – dekalogens bud. T.ex. i frågor om abort, eutanasi och självmord.

Grunden för alla ”mellanrationella” moraldiskussioner i moral är (i princip) desamma som de för de inomrationella.

Exempel 2.

Exempelvis de sekulära utilitaristerna Singer och Tännsjö och den religiöse ”pliktetikern” Meilaender kan därför föra en ordnad diskussion utifrån dessa förutsättningar – som visserligen ofta leder till olika lösningar, men som även kan leda till enigheter (tex i frågor om implikationerna av det faktum att människan är medmänniska, och i frågor om vissa former av passiv dödshjälp). Rationaliteten består då just i att man är medvetna om varandras logiker och respekterar dem. En syntes i vissa avseenden är möjlig.

Grunden för alla inomrationella moraldiskussioner över allmänna teman, d.v.s. diskussioner om moral, inom samma reflektions- och/eller erfarenhetsfält är analog med den som anförts ovan om inomrationalitet i moralfrågor. Detsamma gäller även om alla mellanrationella diskussioner om moral. Kort sagt: premisserna måste klargöras och målet/målen formuleras (för att dessutom även och ev. kunna överskridas).

Exempel 3.

Under ytanKultursociologen Smith kan givetvis diskutera fenomenet moral bland likasinnade, eftersom de följer samma premisser, metodregler och verifierbarhetskriterier. De är interaktionister, konstruktionister (Berger) och narratologer som söker begripa och förstå moralen som ett intersubjektivt, narrativt och socialt konstruerat fenomen. På motsvarande sätt kan naturvetarna och biologerna Kruse, Wilson och Rolston föra en inomrationell diskussion om evolutionsetik beroende på en gemensam sociobiologisk och positivisk logik.

Exempel 4.

Den kristne religionshermeneutikern och NT-exegeten Hays och – låt oss säga – reformatorn Luther är båda givetvis ”experter” på Bibeln. Men Hays är vetenskapsman och tolkar Bibeln i enlighet med en mycket systematisk metod innefattande de varandra överlappande stegen deskription, syntetisering, hermeneutisk tolkning och (bl.a.) pragmatisk testning. Resultatet läses av mot kristen praktik. Bibeltolkningen är just en tolkning – men på grundval av vetenskaplig metod. Martin Luther, å andra sidan, är naturligtvis inte vetenskapsman – åtminstone inte på samma, moderna och systematiska vis. Hans närläsning av exempelvis Romarbrevet ger dock upphov till vissa förståelser som han sedan gör till sina. Men medan Hays, i yrket åtminstone, talar med forskarens röst, talar Luther med ”hjärtats röst”.

Kan man då säga, att dessa både tolkningar representerar en mellanrationell diskussion om moral? Mitt svar är i förstone nej. Detsamma gäller om vi istället för Luther beaktar religiösa praktiker som exempelvis baptister och kväkare i Bristol i England på 1600-talet. Men: om vi förmår klargöra bakgrundsövertygelserna och trosuppfattningarna är det möjligt att etablera en sorts mellanrationalitet. Den gemensamma bakgrunden är Bibeln. Bakgrundsövertygelserna påminner om varandra – men sammanfaller inte. Inte heller trossatserna. Projektet är dock möjligt, anser jag.

Modernitet och postmodernitet och modern modernitet

Biomedicinsk etik är den normativa, praktiska etik som är specifik för hälso- och sjukvård - har det påståtts (jfr Hermerén). Den traditionella medicinska etiken, företrädd av bland andra Beauchamp & Childress (1994), kännetecknas då av moralresonemang som kretsar kring förmodat oberoende aktörers rättigheter, där beslutsfattande sker, oberoende av sammanhang, med utgångspunkt från de fyra principerna: autonomi, inte skada, göra gott och rättvisa. Somliga kallar detta för en principetik - som väl ger associationer till just vad det handlar om: abstrakt kalkyl utifrån abstrakta principer - men är naturligtvis samma teleologiska konsekvensetik vi diskuterar på annat håll. Denna syn på etiken har blivit utsatt för kritik, främst för sitt abstrakta synsätt där sammanhanget har en underordnad betydelse, liksom tanken på att alla berörda skulle vara jämlika och oberoende (jfr Sherwin, 1998; Kuhse, 1999; Secker, 1999)

Diskussionen om vårdandets moraliska natur utifrån Noddings (1984) och Gilligans (1985) arbeten, har haft stor betydelse för utvecklandet av en specifik omsorgsetik (tex Fry, 1989; Eriksson, 1995; Bradshaw, 1996). Omsorgen utgör då den moraliska betraktelsegrunden och tyngdpunkten ligger på relationen mellan den som vårdas och den som vårdar. Även detta synsätt har kritiserats, främst pga att ett undvikande av explicitgjorda normer och principer gör det svårt att tala å någons vägnar. Det kan även vara svårt att granska motiven för omsorgen, som ofta är outtalade och inbyggda i praktiken. Fokuseringen på att tillfredsställa andras behov kan också i förlängningen legitimera ett förtryck av den som ger omsorgen, menar kritikerna (Sherwin, 1998; Kuhse, 1999; Koehn, 1998).

Det finns en risk att den som vårdar, oavsett om denne bekänner sig till ett principetiskt eller omsorgsetiskt synsätt, definierar en döende människas behov utifrån andra utgångspunkter än den sjukes egna (Davies, 1990; Koehn, 1998; Kuhse, 1999), Det kan vara intuition (Wulff et al., 1992; Miyaji, 1993) eller ett hävdande av den egna kunskapen som överlägsen (Savulescu, 1995). I traditionell biomedicinsk etik är det främst paternalism som representerar ett sådant hot. Överträdelser mot autonomin med hänvisning till omsorgsetik, som ofta förknippas med en specifik kvinnlig moral (Noddings, 1984; Gilligan, 1985), kan då betraktas som maternalism, något som i grunden inte är mer acceptabelt (Kuhse, 1999).

Lyotard

Enligt Lyotards bok ”La condition postmoderne” från år 1979 uppkommer den postmoderna kulturen samtidigt med det postindustriella samhället. Det postmoderna definieras av Lyotard här som en misstro mot metaberättelser och en nedgång för stora berättelser. Övergripande sammanhang saknas, och den moraliska grunden ter sig helt olika för skilda grupperingar. Individen och hennes minigrupp är självgående.

Överlappande rationalitet?

1. Tidig konvergens

Destrucio HominesOm Kants etik kan betecknas som regeldeontologisk, ställd inför krav, med innebörden att en handling för att vara rätt måste ha andra egenskaper än att den medför goda konsekvenser (pliktuppfyllelse, maximtrohet, universalitet osv.), så är de utilitaristiska av en annan typ: de hävdar att en handling är rätt om den medför maximalt goda konsekvenser. Men nu är detta inte hela saken, eftersom exempelvis Kants universalitetsanspråk, grundat i ett rent och upplyst förnuft, åtminstone tycks implicera, att en regeldeontologisk handling, som följer av den handlandes plikt, kommer att leda till goda konsekvenser på olika nivåer och i samhället i stort - samt att utilisterna menar att det är en plikt att handla så att man inte bara tar hänsyn till sig själv (som hos renodlat etiska egoister som exv. Hobbes), utan även till andra. Vidare har Kant modellerat sina varianter av det kategoriska imperativet på bl.a. NT: s gyllene regel, och har naturligtvis även det goda för andra i sinne, även om den enskildes plikt framstår som det enda styrande. Det allmänna bästa står alltså i explicit fokus hos utilisterna, men åtminstone i implicit fokus även hos Kant. Av värde är också att notera, att den handlande enligt Kant måste ha gjort sin maxim till sin egen - något som för tankarna till exempelvis "hjärtats röst" hos Luther och "det goda sinnelaget" hos Thomas. Det högsta möjliga goda för Kant är annars den goda viljan.

2. Aktuella försök

Hos den moderna diskursetikens grundare Karl-Otto Apel och den i medierna mer närvarande Jürgen Habermas, har ett procedurbestämt argumentationsförfarande övertagit den roll Kant tillskrev det kategoriska imperativet. Följande två krav på diskursetiken är grundläggande. En norm äger giltighet, om och endast om alla berörda skulle instämma i den, om de deltog i en praktisk diskurs. Det andra kravet är att endast sådana normer kan komma ifråga, vars konsekvenser vid ett allmänt hörsammande frivilligt kan accepteras av alla. Diskursetiken är i denna utformning en beslutsinriktad process men inte för vilka frågor som helst. Habermas procedurala etik är en offentlighetsetik, för vilken 'livsvärlden' endast utgör en oproblematisk, förreflexiv och konstitutiv bakgrund till den kommunikativa rationalitetens förankring i den autonoma världens offentliga handlingar. Apel ser framför sig en ideal kommunikationsgemenskap, Habermas talar om 'praktiska diskurser'. I dessa deltar 'likaberättigade kontraktspartners’; företeelsen påminner om rättviseteoretikern John Rawls initialsituation. I den skall deltagarna föreställa sig att de inte vet något om sin omgivning eller ens sin egen ställning i samhället. Ett 'idealt rollövertagande' ersätter en situation, där människor av kött och blod faktiskt talar med varandra medvetna om alla de faktorer som lett fram till deras 'jag' i det liv som levs här och nu. Åtminstone Habermas mål är att återupprätta moderniteten.

3. Benhabib

Det är min personliga övertygelse att Apel och Habermas starkt bidragit till att lägga grunden för en användbar och reflektiv offentlighetsetik. Och det kan i detta sammanhang påpekas att distans, abstraktion och (en viss typ av) konsensusskapande proceduralitet har ett värde däri att frågor och problem om rättvisa kan diskuteras under mer "ordnade" former. Däremot förefaller det mig att Seyla Benhabib (1986, 1987, 1990, 1992) är inne på rätt spår när hon vill korrigera (fr.a.) Habermas diskursetik i riktning mot en som också tillåter - eller rentav uppmuntrar - formuleringar av oenighet. Ty även om det yttersta målet torde vara konsensus (om än en tillfällig och historiskt föränderlig sådan), kan man inte redan i utgångsläget förutsätta den konsensus som man så att säga skall nå fram till. Jag väljer därför att betrakta den benhabiskt modifierade diskursetiken som den etik som bör vara vägledande på ett övergripande plan i det offentliga rummet. Jag vill kalla denna form av modifierad diskursetik för argumentationsetik. Därefter kan vi gå vidare och reformulera en ny form av interrationell diskurs- eller dialogetik. En etik som – i likhet med Habermas – alltså strävar efter att återupprätta moderniteten.

 

Carsten Palmer Schale

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Carol Rama. Ögon

Med språkets flöde. Tankarna. Upphöjda.

Det ser ut som det blir en tidig morgonskrivarstund. Klockan är ställd på 03.30. Och jag känner redan de första tankens trötthet men med lite starkt kaffe och öppnandet av ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 09 juli, 2017

8. Jenny

Lund var en trygg stad. En plats där ingenting hände. Inget farligt i varje fall. Det var i Malmö de sköt folk, inte här. Till och med årstiderna var ovanligt ...

Av: Jenny | Lund har allt utom vatten | 03 februari, 2012

Skolan i Athen (1511) av Rafael..

Den matematiska konsten

Det finns dem som anser att matematik är en konst och att siffrorna speglar skönheten i Universum. Den brittiska filosofen och matematikern Bertrand Russel gick så långt att han menade ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 21 Maj, 2016

The truth is not yet to be revealed

Det finns människor som berör mer andra. Människor som tatuerar in sig i ens minne. Och det fantastiska är att man kan möta de människorna var som helst, när som ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 03 februari, 2012

Är höga klackar och chica fransyskor förenliga med den gröna vägen?

Det var en av frågorna jag ställde mig under denna miljövänliga vår vi har haft i Paris, med utställningar, konferenser och mässor. Miljöfrågorna verkar ha blivit trendiga i Frankrike. Att ...

Av: Anne Edelstam | Reportage om politik & samhälle | 12 juni, 2009

Stefan Lekbergs havsgård… Ett konstnärshem som berör

Skönheten är begärlig. För dem som tvingas leva bortom naturen, i bostadsområden skapade endast för förvaring kan skönheten bli som en hägring. Många människor lever till synes helt utan omgivande ...

Av: Boel Schenlær | Konstens porträtt | 25 juli, 2013

Simone Weil: ängelns öde

Mystiken har fått en renässans, den har blivit ett populärt sätt att söka sin andlighet. Vare sig man studerar medeltida mystiker och helgon, går på pilgrimsvandring eller åker på ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 15 februari, 2010

Hänt i skvättet 11

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 09 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.