Jay Griffiths. En vild kvinna

Rikedom och mångfald   Jay Griffiths bok (460 sidor) Wild är ett ymnighetshorn, som svämmar över åt alla håll. Hon läste litteratur i Oxford men hennes vetande tycks mest härröra från egna ...

Av: Erland Lagerroth | 02 maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Vad vill egentligen kvinnan? - om sökandet efter en "äkta man"

Det finns kvinnor som vill bli älskade på hedniskt vis. Förmodligen har de det lättare idag än på Hjalmar Söderbergs tid, men ibland undrar jag. När alla andra sexualiteter har ...

Av: Nina Frid | 01 december, 2009
Essäer om samhället

Plockepinnspelet och Isis

En tredjedel av Syrien och nästan lika mycket av Irak har nu erövrats av Islamiska staten (IS tidigare även Isis,). Varhelst IS drar fram hugger man huvudet av kristna och ...

Av: Pierre Gilly | 17 augusti, 2014
Gästkrönikör

En politisk ontologi? Om Giorgio Agambens Homo sacer

Vad skulle det innebära att tänka oss politikens ontologi? Som ett politikens ursprung? Före värdeomdömen och olika politiska ideologier och partier. Frågorna ställs av översättaren Sven-Olof Wallenstein i efterskriften till ...

Av: Marie Hållander | 15 januari, 2011
Essäer om religionen

Del, relation, helhet, process, system, funktion. Upptäckt och utformning av ett sätt att tänka



Greta Garbo i Gösta Berlings sagaVetenskap-världsbild-sätt att tänka, det är, tror jag, den treenighet som bestämmer vårt sätt att vara och verka i världen. Och av dessa är det sättet att tänka som formar de båda andra. Det dröjde länge innan jag förstod, att jag under mer än 50 år fortlöpande hade arbetat med ett sätt att tänka, som avvek från det vanliga och som därför medförde komplikationer. Men när jag skrev min doktorsavhandling Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson, som trycktes 1958, gjorde jag en upptäckt, som kom mig att tänka på annat sätt.

Romanens värld

Det paradigmatiska exemplet är scenen i Gösta Berlings saga, då Melchior Sinclaire i släde skall hämta hem sin dotter Marianne från Ekeby, där hon stannat sedan hon blivit medveten om sin kärlek till Gösta Berling. Han är ”i sådant strålande humör, att ingenting kunde förtreta honom”. ”Det stod inte till att få se en noblare och mer välvillig gammal herre än brukspatronen /…/ Nu låg hans hår slätkammat över hjässan, ansiktet var blekt, och ögonen hade sjunkit ner i sina hålor. – Och det var heller ingen måtta med den glans, som från den klara himlen strömmade ner över februaridagen. Snön glittrade som unga flickors ögon, när första valsen spelas upp. Björkarna sträckte sitt fina spetsverk av tunna, brunröda kvistar mot skyn, och på somliga av dem satt en frans av små glittrande ispiggar. – Det var glans och festligt skimmer över dagen.” (127 f i uppl. 1952)

Det står ingenting om att vädret och naturen påverkar mannen – hans inre glädje är alldeles för stark för sådant. Men det påverkar läsaren. Det vill säga inte så mycket landskapet som sådant utan spelet, relationen mellan landskapet och mannen i dess mitt. Det är fråga om just relationen mellan de två, som förstärker intrycket av bådadera och skapar en helhet av ljus och glans. Vi är vana vid bilder och liknelser i litteraturen, men detta är något annat. Det är, inom fiktionen, fråga om två verklighetselement, som samverkar och förstärker varann. Och i detta – enda – fall finns det också ett litet ord, som visar på detta: ”Och det var heller ingen måtta med den glans…”. Det är just fråga om två element bredvid varann, och det viktiga, avgörande, är, inte något av dem utan relationen mellan båda.

Som jag visar i avhandlingen genomsätter sådana relationer hela romanen och gör den till ett lysande panorama över människa och landskap, en lovsång till ”Lövsjö härad” i Värmland. I boken kallar jag detta för ”kontrapunktiska kompositioner över människa och natur”, men man kan också tala om reflexljus eller överstrålning. Men det avgörande är att det är fråga om relation, samband, samverkan, och denna framkallas genom läsningen, i en process som resulterar i en helhet. Ett annat sätt att tänka än det vanliga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nyckelorden är alltså så långt relation, helhet, process. Efter avhandlingen skrev jag om åtskilliga andra romaner, och det gav nya tankar. Med romaner hade man också handskats styckevis och delt, genom analys efter mönster från naturvetenskapen; ”romananalys” var ett etablerat begrepp. Men i anslutning till mitt nya tänkande från avhandlingen fick jag uppslaget att se romanen som process. En process från ett tillstånd till ett annat. En episk process. Det var en fröjd att gå in i och följa romaners väg på detta sätt och därmed se dem som system, som fungerade så, att de agerade fram lösningar på problem, som lanserades som utgångspunkter för den episka processen. På den vägen kunde man få romanen i din hand i din hand.

Verklighetens värld

Erich JantschMen så långt var det ”bara” fråga om fiktiva världar. Skulle det nya tänkandet kunna ha någon relevans också för den konkreta värld vi alla lever i? Det verkade inte så, för i utforskandet av den världen härskade sedan 300 år enväldigt analys och reduktion. Att analysera forskningsobjektet ner till dess minsta beståndsdelar och reducera det till dess yttersta fysiska och kemiska natur. På den vägen hade förvisso mycket kunskap vunnits, och det är på det sättet vi i dag förstår den värld vi lever i. ”Analys” har kommit att bli synonymt med vetenskap, och vi tänker på världen som en addition av fixa beståndsdelar och på händelseförlopp fortlöpande i rak linje genom tiden.

Men reduktionen och analysen hade ju utgått från någonting, något som inte var reducerat och analyserat. Skulle inte detta också uppmärksammas och förstås? Vi lever ju inte i atomernas och elementarpartiklarnas värld utan just i den värld som vi så har hoppat över och försummat. Genom mitt nya tänkande i helhet och process var jag beredd att bejaka och förstå sådana försök. Och de fanns. Upptäckten kom genom Erich Jantschs lysande bok The Self-Organizing Universe (1980, på tyska 1979; Jantsch disputerade i tjugoårsåldern i Wien men blev sedermera naturaliserad amerikan i Berkeley). Jantsch gav en suverän framställning av de nya tankarna om självorganiserande system, men han var inte den förste, utan det var den som han tillägnade sin bok: Ilya Prigogine, ”Katalysator för det självorganiserande paradigmet”.

Javisst, Prigogine, född i Ryssland, professor i fysikalisk kemi i Bryssel och i Austin, Texas, skapade sin teori om ”dissipativa strukturer”, som inbringade honom Nobelpriset i kemi 1977. Mest lättillgängligt framlägger han sina tankar i boken Ordning ur kaos, utgiven tillsammans med journalisten Isabelle Stengers 1984 och på franska som La nouvelle alliance 1979, en titel som understryker ”förvissningen” att boken ”kan utgöra gemensam grund för naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora” (NE). Dessa tankar presenterade jag i helfigur i min bok Världen och vetandet sjunger på nytt 1994(fri översättning av engelska ”The Reenchantment of Science and the World”), och de har sedan följt mig som den vetenskap och världsbild, som jag har bejakat och gjort till min.

Men jag har också gjort en kortare presentation i en understreckare i Svenska Dagbladet den 26 februari 1995, och den tillåter jag mig fälla in här (med vissa tillägg och inskott):

Erich Jantsch. three stages of cosmic biological and sociocultural evolutionNu kan det invändas att vetenskapen visst inte har blivit oförändrad under de drygt 300 år som gått sedan Newton lade slutstenen i den "nya" vetenskapen. Om inte annat har vi ju relativitetsteorin och kvantmekaniken. De har naturligtvis förändrat bilden av världen - fast kanske inte i den allmänna uppfattningen -, men de representerar samma sätt att tänka som det som utvecklades under 1600-talet. Nämligen tanken att man finner fram till materiens yttersta struktur, till skapelsens innersta, genom analys och reduktion, genom att i atomfysiken böka sig in till materiens minsta beståndsdelar och formulera lagar för dem.

Ännu hos Einstein är universum alltigenom deterministiskt, förutbestämt. En tautologisk värld av ständiga upprepningar. Och Einstein tänker på universum som statiskt och slutet, han ser världen i befintligt skick, så att säga. Han har kallats den siste klassiske fysikern.

Men den analytiska och reduktionistiska vetenskapen är inte tillräcklig för att förstå den verklighet vi lever i. Det behövs nya tankeredskap. Ett sådant skapades redan under 1800-talet i termodynamiken, läran om värme och energi. Begrundandet av sambandet mellan värme, rörelse och arbete i ångmaskinen ledde till ny förståelse för energi-begreppet. Energin är oförstörbar, den bara omvandlas till olika former. Denna termo-dynamikens första huvudsats låter världen framstå som ett ganska lugnt och kontrollerbart ställe.

Men denna sats försummar vad som verkligen sker i ugnen, där kolet brinner. Bränslet som ångmaskinen förbrukar förvandlas visserligen till rörelse och arbete, men en stor del av energin förloras i form av "spilld" värme och slagg och kan inte återvinnas. På samma sätt i mekaniska system, där en del av energin förloras i form av friktionsvärme. Värmen och energin konsumeras, förloras, förskingras. Det fackmässiga ordet är dissipation. 

För den spillda, oanvändbara energin skapades begreppet entropi. Världen går mot ett sluttillstånd av termisk jämvikt, av total entropi. Av passivitet, leda och död. Här finns en bakgrund till sekelslutspessimismen, förra sekelslutets pessimism.

Insikten att värmen och energin förskingras ledde till en motsättning mot den newtonska världsbilden. För Newton är världen reversibel. För hans ekvationer är det likgiltigt åt vilket håll planeterna rör sig. Världen är en karusell som bara går runt och runt. Världen har ingen historia, den bara är. En statisk värld i all sin dynamik, en stationär maskin.

Öppna, skapande system långt från jämvikt – en existensform okänd i Newtons, Einsteins och kvantmekanikens värld

Ilya PrigogineMen också termodynamiken har sin begränsning. Den sysslar bara med en natur nära jämvikt eller i varje fall på väg mot jämvikt, inklusive den sista: entropidöden. Men är detta en rättvisande bild? Är oföränderlig, statisk jämvikt det normala i världen? Man behöver bara gå ut i ett vårlandskap med vinande vindar, rinnande vatten, växande grönska, sjungande fåglar för att se att så inte är fallet. I stället förhåller det sig så, att världen är full av öppna system långt från jämvikt.

Den som klarlagt detta är den belgiske kemisten Ilya Prigogine i sin teori om "dissipativa strukturer", för vilken han fick Nobelpriset 1977. Dissipativa strukturer är ett ogemytligt begrepp, men det betyder bara att dessa öppna system konsumerar energi på samma sätt som de motorer som konstruerats av människan. Men de är överlägsna dessa motorer, därför att de organiserar sig själva, reglerar sig själva och överskrider sig själva i nya skapande akter.

Ett enkelt exempel är virveln i strömmande vatten, t ex i badkarsvattnet när man drar ur proppen. Den uppstår när vattnets hastighet blir så stor, att den vanliga strömningen inte räcker till. Vattnet får liksom en "kick" och organiserar sig själv som en virvel. Det befinner sig nu "långt från jämvikt", d v s långt från statisk, stillastående jämvikt. Men det betyder inte att virveln faller sönder eller går under. Tvärtom, darrande och rörlig balanserar den liksom på en egg - och håller balansen. En dynamisk balans, i motsats till den statiska, som innebär stillastående och oföränderlighet.

Det är lätt att se att virveln existerar och fungerar genom att den är öppen i båda ändar: vattnet kan obehindrat strömma in i den och lika obehindrat ut igen. Den så att säga "lever" av genomströmningen av materia och energi. Men samtidigt är den en självständig, separat struktur, men väl att märka en process-struktur, ett rörligt mönster i ett skeende. Virveln rör sig i en spiral, och dess delar samverkar inbördes på ett som är svårt att genomskåda. 

Ett annat fall är ljuslågan. Från början befinner sig ljuset och veken i oföränderlig jämvikt, består av fast material. Men när vi sätter till en tändsticka, tillför vi en så häftig temperaturstegring, att veken fattar eld och genom sin värme smälter stearinet på ljusets topp. Det smälta stearinet sugs då upp i veken, där temperaturen blir så hög (600°), att det också förgasas. Det förgasade stearinet sprider sig kring veken och reagerar med luftens syre, d v s det förbränns vid en temperatur av 1200° och avger då både ljus och värme. Värmen är så hög, att processen underhåller sig själv: stearinet smälter, sugs upp i veken, förgasas, förbränns och alstrar på nytt värme, som än en gång kommer processen att fortsätta. Systemet föder och matar bokstavligen sig självt (feedback).

Det är ovanligt tydligt att ljuslågans process står nära den vi själva lever av och på och är. Står nära livets process överhuvud. Det är fråga om en konsumtion av materia och energi från omgivningen, en metabolism, en ämnesomsättning, en "matsmältning". Överallt rör det sig i själva verket om förbränningsmotorer - blott att "motorn" inte driver eller producerar något annat än sig själv (en autotelisk process).

Naturen skapar här sina egna enheter och helheter, sina individer, ja en existensform som är helt okänd i Newtons, Einsteins och kvantmekanikens värld. Den värld där livet inte har någon plats, i synnerhet inte livet i form av den geniale och oberäknelige uppfinnaren själv.

Instabilitetströskel och nyskapande. En ny evolutionslära

Sri AurobindoDet kanske allra märkligaste med den här existensformen är att den inte bara kan skapa sig själv utan också kan skapa om sig. Det sker när den av inre och/eller yttre fluktuationer - orgelbundna och oförutsebara förändringar - drivs fram mot en kris. Tydligast kan man kanske se det i virveln i det strömmande vattnet. Dess kontur och inre struktur är aldrig stilla, utan virveln står liksom och darrar. Förändringar i vattenströmmen och i virvelns inre förhållanden prövar så att säga ständigt dess hållfasthet, och blir fluktuationerna för stora, bryter virveln samman och något annat mönster träder i stället. Det skapas ett nytt modus vivendi.

En sådan dramatisk skiljelinje har kallats instabilitetströskel. Här överskrider systemet alltså sig själv och skapar sig en ny existensform - vilken låter sig inte förutsägas. Det är fråga om en urform för allt skapande, som kan ge förståelse för skapandets mysterium - så långt det nu är möjligt. Vid instabilitetströskeln, när systemet står och väger, kan även mycket små fluktuationer - t o m på kvantnivån - bli avgörande. "Liten tuva välter ofta stort lass". 

Vid instabilitetströskeln upphör alltså determinismen och friheten tar vid. Den osäkerhet, som atomfysiken och kvantmekaniken har visat finnas på mikronivån, finns alltså också på det makroskopiska plan, där vi själva lever. Det är ett paradigmbrytande resultat i en vetenskap, som alltsedan 1600-talet har satsat just på determinismen.

Och detta gäller inte bara en instabilitetströskel utan systemets hela utveckling över en rad sådana trösklar. Utvecklingens möjliga vägar liknar ett beslutsträd med förgreningspunkter vid varje instabilitetströskel.

Vad som öppnar sig här är en ny evolutionslära som distanserar Darwins. Evolutionen är inte bara adaptiv utan också kreativ. "Skapande är evolutionens kärna, inte anpassning; livsglädje och inte bara säkrandet av överlevnad". Evolutionen framträder "i all slags kreativ dynamik, alltifrån de processer som frambringar partiklar och atomer lika väl som galaxer och stjärnor hela vägen fram till mänsklig kreativitet i konst och vetenskap, teknologi och samhällsplanering" (Erich Jantsch). Längre kan man inte komma från Descartes' och Newtons rigida värld (och från Newtons rigida människa).

Det är alltså den skapande förmågan hos denna existensform som har gjort att universum kunnat utveckla den ofattbara komplexitet och rikedom, som vi har lyckan att leva i i dag. Och den (tills vidare?) yttersta komplexiteten är naturligtvis människan själv. Eller som Prigogine uttrycker det: "Vi skall förstå naturen så, att det inte är absurt att påstå att den har frambragt oss." Eller med hans geniale uttolkare Erich Jantsch: "I självorganisationsparadigmet är livet inte en tunn och i sista hand meningslös superstruktur ovanför den obesjälade materien utan den naturliga konsekvensen av utvecklingens framstöt mot högre organisation."

Och som kan driva oss över i andliga skapelser av alla slag, t ex denna artikel. Vi kommer aldrig ifrån den fysikaliska basen, men på den kan hela vår värld byggas. I form av självorganiserande system.

Teilhard de ChardinIbland tänker jag på den sex timmars hjärtoperation som jag var med om vid 83 års ålder. Jag var visserligen inte med som medveten iakttagare, men det är lätt att föreställa sig den vy som öppnade sig för läkare och sköterskor, när de skar upp mitt bröst: en uppsättning stora och små paket av kött vilande i kroppsvätska. De förstod att urskilja olika organ, men allt vara ju bara olika former av kött och ben. Undret, det stora undret är ju att dessa köttslamsor kan verka och samverka, så att det blir och förblir en individ, en individ som inte bara kan leva utan också kan skapa allsköns ”andliga” produkter. Av köttslamsor och mat och dryck kan det bli både Hamlet, Sixtinska kapellet och Beethovens nionde. Det är det stora undret som vi alla har skäl att lova och prisa - lika stora skäl som Heidenstam på hans gravtumba:

Tacksam prisade han

det ofattliga

att det förunnades honom

genomleva ett liv

på jorden

som människa.

 

Ett nytt evangelium

Människan är alltså ett resultat av, ett uttryck för naturens skapande förmåga. Detta har kallats för naturalism. Själv skulle jag vilja kalla det ett nytt evangelium. Ett evangelium som befriar oss från Sisyfos utsatthet, sådan Camus gestaltar den i Myten om Sisyfos: människan ensam mellan straffande gudar och en främmande, fientlig värld.

Den nya uppfattningen om naturen och människan är en frälsningslära, en frälsning från ett artificiellt men högst smärtsamt främlingskap i en värld som vi har framgått ur. En värld som i sin förmåga att skapa sig själv är gudomlig och som i själva verket är det paradis vi söker (något annat lär inte stå till buds). Samtidigt som vi gör vårt bästa för att fördärva detta paradis.

Prigogine och Jantsch har visat oss på och gett oss möjlighet att förstå allt detta. Men bara om vi förmår tänka i relationer, processer, helheter, system och funktioner. Dessvärre är det nog många, kanske de flesta, som inte förmår det och som därför betraktar den som gör det som en förvillare.

Jag lever alltså i en värld, som överallt organiserar sig själv och där skillnaden mellan människa och natur är mindre än vi vanligen föreställer oss – precis som det framgår av Melchior Sinclaire i strålande lynne farande fram mitt i det strålande februarilandskapet. Och där någon skapande gud inte behövs utan framstår som ett passerat människopåfund.

 

Erland Lagerroth

Ur arkivet

view_module reorder

Inga kontanter och en utebliven rabatt

Min vän hade ånyo varit i Göteborg, men nu hade ingen försökt att sälja kläder till honom från ett bilbaksäte, däremot böcker på det överstora mässgolvet. Därför återvände han egentligen ...

Av: Anders Björnsson | Gästkrönikör | 29 september, 2014

Indiana Jones i Egypten

Indiana Jones och hans arabiske vän

Det är nu klart att det blir en ny Indiana Jones-film, den femte i ordningen. Filmen ska upp på biograferna sommaren 2019. Vart ska han resa den här gången?

Av: Mohamed Omar | Essäer | 28 mars, 2017

”Man kan se skaparkraften som sina fotspår” Att läsa Boel Schenlær

Boel Schenlær utkom 2011 med 'Nomad i exil'. Det var en utgåva fylld av poetiskt djup, livsvisdom och medveten framtidssyn. Detta kanske kan låta lite orakelbetonat och tungrott så jag ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 24 juli, 2013

Ett kvinnoporträtt, Dora Maars upprättelse

Dora Maar Britt Ståhlberg Norées bok "Dora Maar och Picasso" kastar ett nytt ljus på Picassos musa, älskarinna och konstnärskollega. Britt flyttade till Paris på 70-talet och har blivit kvar ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 18 mars, 2009

”Skjuta din älskarinna?Har du blivit galen?I Frankrike är det bara sin lagvigda man…

 På detta direkta vis ville Marya Chéliga informera främst unga kvinnor om fransk lagstiftning, som de förväntades vara helt okunniga om, då det rådde förbud mot att informera om den ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer | 31 maj, 2014

Pojkflickan med den kritiska rösten har gjort sitt intåg i den marockanska filmen

I den marockanska filmen Traitors som visades under Stockholms filmfestival, gjord av amerikanen och numera Marockoboende Sean Gullette, står en ung kvinna Malika, i gestaltning av Chaimae Ben Acha (som ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 07 december, 2013

Elden. Foto: Suneth Haduva

Fridfull lunk på Urkult 2015

Missade du Urkult? Här får du till livs Liv Nordgrens och Suneth Haduvas inspirerade upplevelse av Urkult-festivalen, anno 2015.

Av: Liv Nordgren | Essäer om musik | 10 augusti, 2015

En ovanligt viktig och angelägen bok

Nog har jag genom decennierna sett honom flera gånger. Inte sällan har jag slumpmässigt stött på honom i de sedan några år, beklämmande och sorgesamt, stängda antikvariaten vars böcker nu ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 13 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts