”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Synden

Innledning Temaet for denne epistelen er dobbelttroen og dobbelttroende folk. Mitt synspunkt er at dobbeltroende folk er langt hardere ute å kjøre enn den en oppfatter som fundamentalist. I det sistnevnte ...

Av: Thor Olav Olsen | 22 december, 2014
Agora - filosofiska essäer

Hjältemodets upplösning och förruttnelse. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | 30 december, 2013
Essäer

Sol Invictus i Rom. Terme di Caracalla. Foto: Wikipedia

Den obesegrade solen

Är julhögtiden något som har med Kalle Anka att göra eller är den någonting annat? Är julafton Jesus födelsedag eller har den kristna religionen tagit på sig äran och ansvaret ...

Av: Guido Zeccola | 20 december, 2017
Essäer om religionen

Toleransens dilemma. Del II. Åter till det historiska och globala



Rudyard KiplingDen moderna historien sträcker sig från åtminstone Napoleonkrigen över industrialiseringen till det brittiska imperiet – och från de båda världskrigen och Auswitch över det kalla kriget till den 11/9 2001. Och vidare. I det närmaste följande avser jag att göra några nedslag i denna långa och betydelsedigra epok, utan något som helst anspråk på att vara ”heltäckande” (hur skulle någon enda människa kunna ha ett sådant?).

I filosofins historia är det framför allt Immanuel Kant (1724- 1804) som har lyft fram människovärdet (på tyska Menschenwürde) som (den antropocentriska) etikens grundläggande norm. Tolerans är även ett begrepp som ägnas särskild uppmärksamhet hos den ännu aktive Habermas. Habermas är (åtminstone numera) liberaldemokrat. Han försvarar det pluralistiska samhället, att individen föregår politiken och att allas lika värde (”den egalitära universalismens moraliska norm”), tolerans, yttrande- och religionsfrihet (”individualismens etiska norm”) är oundgängliga förutsättningar för ett fungerande samhälle. Enligt Habermas är det liberalismens stora förtjänst att den förmår hantera mötet mellan dessa båda normer. Mellan Kants död och vår samtid har det gått nästan exakt 200 år.

Vad har hänt? Bland annat följande (under någon dryg sida eller så får den mer renodlade filosofiska diskussionen dock här träda åtminstone lite åt sidan, varefter vi återkommer).

Efter Wienkongressen 1814-15, med von Metternich som banérförare, delades Europa upp i efterhand alltmer nationalistiska stater med – ibland – imperialistiska anspråk. Allra mest bland dessa kanske det Storbritannien som lyckades etablera ett imperium av rang. Ett imperium med många nedslående uttryck för intolerans. Dikten The White Man's Burden av den engelske (indiske) författaren Rudyard Kipling (1899) står för mig här som ett emblem över den verkligt djupa intoleransen. En samtida kritiker är den polsk-engelske författaren och sjökaptenen Joseph Conrad (inte minst i dennes I mörkrets hjärta). Inte sedan spanjorernas härjningar i Sydamerika stod väl kolonialismen starkare.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Industrialiseringen, som hade börjat redan under mitten av 1700-talet i Manchesterregionen i England, slog igenom med verklig kraft runt 1830-50. Samtidigt – mot slutet av denna epok – framträdde inte minst Karl Marx på scenen. Han intog, ur toleransens synvinkel, en enligt min mening konsekvent men ändå problematisk inställning. Han var sålunda för kolonialismen i ex. Indien, med motivet att den ekonomiska rörelsen framåt skulle gå snabbare även där. I likhet med Freud och Weber var han vidare intolerant visavi religionen (åtminstone i princip; detta kan diskuteras). I motsats till fallet med Weber (jfr lamaismens syn på honom!) fick Marx tyvärr lärjungar som misstolkade delar av hans ideologi: fr.a. Lenin och Stalin m.fl. Sovjet kom alltså något halvsekel efter Marx död att representera ett av vår samtids allra mest intoleranta politiska system.

Som motvikter till vissa (möjligen och troligen felinformerade) uttolkare av Marx framträdde, enligt min mening, inte minst de stora humanisterna John Stuart Mill, Bertrand Russell och Julian Huxley. Parallellt vantolkades emellertid Charles Darwin, i riktning mot en ytterligt intolerant form av s.k. ”socialdarwinism”. Antisemitismen bredde också ut sig och fick Theodor Herzl att sjösätta (den åtminstone då försvarbara) sionismen (1896-1903). I Frankrike försvarade (med början i den berömda artikeln J ´accuse!) Zola den falskt anklagade och judiske militären Dreyfus. I Europa samlades högar av infekterade mellanstatliga kontroverser, inte minst pga. imperialismambitionerna hos England, Ryssland, Tyskland, Serbien, Österrike-Ungern och andra. Och snart var det 1914. Världskriget bröt ut – och avslutades väl egentligen inte förrän 1945. Mellan detta stora krigs två faser – så ser jag det – inträffade emellertid dock annat, och mer positivt. Alltfler länder införde kvinnlig rösträtt, slaveriet motarbetades på många håll, NF hade en kort tid av positivt inflytande.

Joseph Conrad. Bild från Wikipedia

Allt detta överskuggades dock av det oerhört råa första världskriget, och det oerhört råa andra världskriget. Särskilt i det senare fallet ingick på flera sidor dessutom ett stort mått av intolerans i termer av ras och nation. Nazismens utrotning av judar och romer och andra står i särklass – men detta hindrar ändå inte att motsvarigheter förekom på många andra håll: i Afrika (av européerna i deras respektive kolonier), i Sovjet, i Kina (i regi av både japaner och européer), i USA (särskilt i sydstaterna), i Turkiet (massmorden på armeniska och assyriska kristna) osv. Inte minst vi svenskar var framstående på det rasistiska området.

Men så kom ändå den formella freden. 1945. Men. Kan man skriva poesi efter Auschwitz? Theodor Adorno menade att det var omöjligt. Andra ansåg motsatsen. Och dikter skrevs. Och FN bildades. Och långsamt drog en sorts restaurering av världen – inte minst Europa – igång. Redan ganska tidigt (Indien, Pakistan osv. innan 1950) frigjorde sig en del kolonier från sina förtryckare. Detta fenomen accelererade sedan fram till mitten av 1960.talet. Ändå kvarstod – och kvarstår – en (ny-)kolonial anda på många, många håll. Dessutom tillkom ytterligare varbölder – var och en med inslag av intolerans i olika former. Israel-Palestina. Det kalla kriget mellan USA och Sovjet. Persien/Iran. Berlinmuren. Fascismregimerna i Sydeuropa och Sydamerika. Och så vidare.

Åter en sorts vattendelare presenterades dock under 1960-talet – fr.a. i Europa och USA. I skuggan av Vietnamkrigen skanderades exempelvis Make love not war. Politikeråret 1968 präglades i västvärlden av en politisk vänstervåg som utlöstes bland framför allt studerande ungdomar i flera länder. Det var efterkrigstidens barnkullar, som nu nått övre tonåren, och vände sig mot det etablerade samhället. Hippie och flower power blev symboler för deras generation.

1968 var dock även bl.a. Herbert Marcuses år. Och därmed är vi också åter på den mer stabilt filosofiska scenen. Marcuse blev först berömd i och med publiceringen av ”Den endimensionella människan” (1964; på sv. 1968) – ett radikalt angrepp på den endimensionella vetenskapens empiri och logik. Det största intresset för oss i detta sammanhang är dock – och naturligtvis – Marcuses resonemang om tolerans. Han säger ex. att den positivistiska filosofin påtvingar oss toleransen inte genom terror – utan genom det teknologiska samhällets överväldigande, anonyma styrka och effektivitet. Toleransen genomsyrar det allmänna medvetandet; även så kritikerns medvetande. I ett samhälle som fungerar på det sättet som repressiv helhet ”kan friheten göras till ett mäktigt instrument för herravälde” (ibid., s. 24). Denna – till synes – paradoxala tes vidareutvecklade Marcuse sedan i sin berömda uppsats Repressiv tolerans (1965, på sv. 1968).

Toleransen i vårt avancerade industrisamhälle måste innebära intolerans gentemot dominerande politiska strömningar, attityder och åsikter, säger han där, men tvärtom en vidgad tolerans gentemot politiska strömningar, attityder och åsikter som nu trycks ner. Toleransen är subversiv och syftar till frigörelse. ”Omvänt är det som idag proklameras och utövas som tolerans i många av sina mest effektiva manifestationer något som tjänar förtrycket” (Marcuse, H. Repressiv tolerans, Kritik av den rena toleransen, s. 100).

Herbert MarcuseNu har naturligtvis Marcuse, särskilt under decennierna kort därefter, utsatts för mycket kritik. Jag tycker, personligen, att det ligger en del i denna kritik – men ingalunda något helt avgörande. Likafullt skriver en av mig högt värderad – och nyss avliden – lärdomsgigant som Harry Järv (i Radix 1979:4, avslutningen) följande:

”Den repressiva toleransen är huvudsakligen en skapelse av Marcuses hegelianskt arbetande fantasi, en lek med ord, ett bollande med begreppsbestämningar som vänder upp och ned på verkligheten. Toleransen är just vanlig oförarglig tolerans utan repressiv avsikt, och där syftet verkligen är illvilligt repressivt är också den toleransvarianten i de flesta fall att föredra framför den av Marcuse förordade intoleransen (visavi systemen och maktordningen, min anm). Men det finns visst gränser för toleransen. Man kan inte acceptera vad som helst.”.

Nej, man kan sannerligen inte acceptera vad som helst. Icke desto mindre, anser åtminstone jag, har Marcuses och Järvs respektive ståndpunkter komplicerats något alldeles oerhört under de ca 30-40 år som gått sedan båda var särskilt verksamma på området. Och även om jag, som sagt, finner mycket av det Järv anför som tänkvärt och rentav övertygande, finner jag att Marcuse i själva verket är än mer tänkvärd och övertygande. Särskilt i ljuset av vad som alltså följt efter den tid det här hittills handlat om. Dessutom har flera bemärkta personer, ex. Wittgenstein (innan Marcuse) och von Wright (efter Marcuse) m.fl., anfört en liknande kritik av vår tids teknologiska framstegscredo som - i varje fall implicit – Marcuse.

De senaste 30-40 åren har för övrigt mycket hänt också – och särskilt – på den politiska scenen. Men även på andra håll. Sexdagarskriget. Kriget mellan Iran och Irak. Inbördeskriget i Libanon. Khomeini. Berlinmurens fall. Irak- och balkankrigen. Den 11 september (här fattat som attacken med efterverkningar mot tvillingtornen i New York 2001; inte den CIA-stödda militärkuppen i Chile 1973). Kriget i Afghanistan. Det nya kriget i Irak. Utbredningen av ny antisemitism, islamofobi, kristofobi, rasism, etniskt våld (ej minst i Afrika) osv. De strukna kommentatorsfälten på diskussionssajterna. Rysslands reducerade roll. Kinas större roll. Krisen i EU och USA. En tilltagande empatiförlust. En globalt såväl som lokalt ökad segregation. Ett förytligande, förtingligande, massmedialt skvalande. Narcissismen som ideologi. Karriären som religion. Miljökrisen.

Die Toleranz und das IntolerableSamt: förvandlingen av toleransens mening och framträdelseformer. Allt detta tangerar och fördjupar det tidigare sagda. Inte minst har rumänen Andrei Plesu i artikeln ”Die Toleranz und das Intolerable” (Basel, 2004) framfört intressanta åsikter i ämnet. Plesu anknyter för övrigt, och spännande nog, till just ovan nämnde Marcuse och dennes repressiva tolerans. I en Understreckare i SvD den 25/9 2012 har Håkan Lindgren härtill bidragit med ett berikande och kommenterande referat av Plesus artikel. En passant vill jag dock framhålla (men mer om honom en annan gång) Jürgen Habermas, som ett ännu intressantare exempel som kombattant i frågan än Plesu. Rent spektakulärt är Habermas´ diskussion 2003 med dåvarande teologiprofessorn och kardinalen Joseph Ratzinger (numera påven Benedictus XVI) kanske särskilt salt.

”Tolerans kan betyda att vi accepterar en avvikande åsikt, men tycks oftare innebära att vi ignorerar den. I det senare fallet riskerar en dialog i försök att förstå det annorlunda bara att uppfattas som hotfull” (den kongeniala underrubriken till Lindgrens artikel i SvD, mina kurs).

Visst påminner detta om Marcuse? En värre kritisk variant, rentav? Eller – säger Plesu – att skillnaden avskaffats som skillnad. Tolerans gentemot någon man är likgiltig inför kostar ingenting. Lindgren skriver:

”Verklig tolerans är bara möjlig i så små grupper att alla känner varandra väl, anser Plesu. I idealfallet är det säkert så, men mot hans idealiserade bild av den småskaliga gemenskapen talar all litteratur skriven av människor som flytt från familjens eller byns strikta sociala kontroll. För att ge begreppet tolerans lite nödvändig konkretion skriver Plesu: bara den som har makten att vara intolerant kan vara tolerant. Det håller jag med om. Men när han säger att man bara kan tala om tolerans när den ena parten är mäktigare än den andra vill jag invända. Varför han inte föreställer sig en situation med två jämbördiga parter förstår jag inte – det är ju först då som tolerans blir något mer än tillbakahållen övermakt. Och hur avgör man vem som är den mäktigare parten? Skall man fråga sig vem som känner sig mest underlägsen? Konflikter där båda parter samtidigt upplever att de befinner sig i ett orättvist underläge är inte ovanliga – i sådana fall är det just den ömsesidiga underlägsenhetskänslan som är grunden till konflikten Hur löser vi det problemet? ”.

Bra fråga. Och, skriver Lindgren lite längre fram:

Kenan Malik”Yttrandefrihetens fiender förlorade slaget om ’Satansverserna’, men ser man till läget tjugo år senare måste man konstatera att de har vunnit, skrev Kenan Malik i ’Index on censorship’ (4/2008). Tro inte att han bara menade muslimer: föreställningen att man inte bör yttra sig så att någon känner sig sårad har blivit allmän, fortsätter han.”.

Visst ligger det mycket i detta, genmäler jag.

Men föreställ er nu följande konfliktfyllda situation: där någon/några tolererar allt (vi) vs att någon/några inte tolererar någonting (dom). Hur gör vi då? När flathet/likgiltighet ställs mot principiell kränkthet/aggression? Går det i dagens Sverige att över huvud taget kritisera romer, judar och muslimer? Och kan vi bemöta ”deras” kritik mot ”oss”? Se där en nöt att knäcka!

Jag inledde denna tudelade artikel med bl.a. Alexander den store och mina egna vänkretsars bubblor. Jag har i denna del bl.a. avhandlat några av de stora förändringarna politiskt och socialt de två senaste seklen – samt något kommenterat Herbert Marcuse (och Harry Järv) och Andrei Plesu (och Håkan Lindgren). Och nu? Jag väljer att avsluta med en måhända lätt provokation.

Personligen är undertecknad principiellt emot stening och piskning. Jag är dessutom emot brott mot mänskliga rättigheter och folkrätt i Gaza och på Västbanken i Palestina. Slutligen är jag stark motståndare mot prästerlig pedofili, våld mot abortläkare, förbud mot kondomer och sträng religiös dogmatik på det hela taget. Alltså är jag, i enlighet med den moderna massmediala jargongen, såväl islamofob som antisemit och kristofob. För övrigt, vilket åtminstone inte gör det hela lättare, är jag försvarare av djur och natur (även växter och mineraler), och därmed kritisk till förenklad och ytlig antropocentrism. Jag är med andra ord anti-humanist - också.

För att spä på det hela ytterligare betraktar jag mig som kristen humanist med starka sympatier för ekumenik och - rentav - synkretism. För många innebär detta, tydligen, att jag är en omöjlig skvader i den samtida debatten. Icke desto mindre vidhåller jag dessa mina övertygelser. Vart kan detta leda?

Politiskt till en socialliberal eller frihetligt socialistisk position. Religiöst till en odogmatisk värnare av alla likas värde och försvaret av vår nästa. Sammantaget till ett djupekologiskt och medmänskligt centrerat ställningstagande som skyr allt vad våld och förtyck heter - i alla dess former. Oavsett banéret under vilket en del proklamationer framförs. För tydlighetens skull kanske jag förresten borde deklarera att jag både är attraherad av och djupt skeptiskt mot "österländska religioner" - i synnerhet en del av dess praktiska yttringar. Helt konkret mynnar mina idéer ut i bl.a. följande frågor:

1. Varför tycks "vänstern" ha så svårt att kritisera och demonstrera mot diktaturer som Iran och Saudiarabien? Var klampas det under plakat med texten "Mot Iran och Saudiarabien!"?

2. Hur kan det komma sig, att inte hela världssamfundet gör slag i saken och faktiskt driver igenom alla FN: s och EU: s deklarationer mot Israels politik visavi Palestina?

3. Varför ser vi inte att Benedictus XVI är en naken clown?

4. Var finns kritiken mot de olika varianterna av buddhismens och hinduismens avarter?

För alla de belåtna som njuter av västerlandets nuvarande relativa frihet förefaller kanske resonemanget inte bara polemiskt, utan även torrt och akademiskt. Men den vetenskapligt mekanistiska åskådningen är farlig. Det finns ingen medelväg. Antingen har människan en fri själ och är en självständig individ eller också är hon en sorts maskin. För övrigt är det min absoluta övertygelse, att frihet och gemenskap förutsätter varandra. Friheten som rättighet måste därvid vara individuell; gemenskapen baserad på självständiga sammanslutningar. Kollektiv kamp är ibland nödvändig, men den ytliga kollektivismen får aldrig förväxlas med den djupa universalismen. Genomskinliga och porösa strukturer är en annan förutsättning för ett drägligt liv för oss alla.

 

Carsten Palmer Schale 

Ur arkivet

view_module reorder
Erik B. Gustavsson,

Jag mötte en målare

Jag träffade Erik B. Gustavsson (1913-2005) vid en utställning i en stockholmsförort; han närmade sig de åttio, men mannen som klev in i lokalen var ungdomligt flott ekiperad, på ett ...

Av: Gunnar Lundin | Konstens porträtt | 27 september, 2010

Poesi i poetik och praktik

Det råder oftast en förvirring kring begreppet poetik och det blir i det dagliga användandet till en brokig blandning av metodik, estetik, poetik därtill uppblandat med en politisk hållning. Sammantaget ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 21 december, 2016

Materia och ande – den stora gåtan

Vi håller oss med många antiteser. En sådan är människa och natur. Motsättningen kan förefalla självklar, men det är den inte. Människan är en del av naturen, och naturen har ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2014

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gerhard Leberecht von Blücher

Krig och fred i Belgien

I samband med det tyska överfallet på Danmark och Norge stävade en nästan ny kryssare, uppkallad efter just Blücher, in mot Oslo natten till den 9 april 1940. Ombord ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 23 oktober, 2015

Allt är trafikens fel

Trafiken påverkar mig. Sedan tre år tillbaka har jag som Eksjöbo lärt mig att köra fortare men jag har blivit ögontjänare på kuppen. Min hastighet växlar numera beroende på antalet ...

Av: Isabella Clevenhag Sörängen | Gästkrönikör | 27 mars, 2012

Toleransens dilemma del 1 av 2

Ohyggligheterna i Syrien. Ockupationen på Västbanken. Förtrycket i många muslimska länder. Galna kristna, som sätter eld på Koranen. Kongo Kinshasa. Guds befrielsearmé i Centralafrika. Muhammedkarikatyrerna. De fruktansvärda övergreppen på kvinnor ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 08 oktober, 2012

Israelisk musik från många kulturer

Israelisk musik från många kulturer Israels 6 miljoner invånare omfattar 100 nationaliteter. Uppgiften kommer från cd-häftet till The Rough Guide To The Music Of Israel. Förvånande? Kan det stämma? Det beror ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om musik | 03 maj, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.