Fotograf: Eva Green

Hur många har varit på La Palma? Handen upp!

Nja... Troligen skulle det synas ganska få uppsträckta händer... Kanarieöarna är för många svenskar fortfarande synonymt med Gran Canaria och Teneriffa. Visserligen har Lanzarote och Fuerteventura börjat locka alltfler – ...

Av: Björn Gustavsson | 13 december, 2016
Resereportage

Werner Bergengruen - den siste reaktionären.

För drygt femtio år sedan inbjöds Werner Bergengruen att föreläsa för studenterna i Lund, Stockholm, Uppsala och Göteborg (den gången var tyska ännu det andra främmande språk de flesta lärde ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 oktober, 2016
Litteraturens porträtt

Tiden, människans största illusion

Vad är tid? Den danske författaren Peter Høeg ställde frågan i ”De kanske lämpade”, men är inte ensam om att försöka reda ut begreppen. Marcel Aymé skriver i novellsamlingen ”Mannen ...

Av: Stefan Whilde | 03 maj, 2012
Stefan Whilde

Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | 11 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Funderingar runt det estetiska



Correggio: noli me tangereVad är estetik? Jag tror inte att jag – ens bland mina litterära och filosofiska vänner – är ensam om att någon gång ägnat saken en åtminstone hastig tanke. Varefter jag eller vi givit upp och konstaterat något i stil med: ”jaja, konst och skönhet och sånt”. Och visst: estetiken handlar bl.a. om ”konst, skönhet och sånt”. Men detta är sannerligen inte hela historien. Och framförallt: historien är inte kristallklar, och än mindre så, om man inte åtminstone nödtorftigt försöker bryta igenom en naturlig intellektuell barriär. I denna korta text vill jag försöka bidra med några enkla uppslag, som måhända kan intressera några – och möjligen leda någon vidare. Jag har inga anspråk i det här fallet, eftersom ämnet är komplicerat. Men jag har ansträngt mig för att försöka förklara – för mig själv och andra – vad det hela går ut på. I varje fall delvis.

Det var tysken Alexander Gottlieb Baumgarten som med sin år 1750 utgivna ”Aesthetica” mutade in det estetiska ämnesområdet. Han definierade estetik som vetenskapen om sinneskunskap, i enlighet med grekiskans ta aistheta som betyder just ”det sinnliga” eller ”det förnimbara”. Den sinneskunskap som estetiken undersöker kopplade Baumgarten samman med konsten, och det dröjde sedan inte länge förrän estetik allmänt började uppfattas som vetenskapen om konst och skönhet.

Även om den estetiska disciplinen sålunda inte är mer än ett par hundra år gammal hade man dock långt tidigare reflekterat över frågor rörande konst och skönhet. Som så ofta annars kan man här gå tillbaka till de gamla grekerna, som bland annat intresserade sig för konstens moraliska funktion och det skönas relation till det sanna och det rätta. Men när man talar om estetik i samband med antiken måste man omedelbart göra en reservation, nämligen att varken grekerna eller romarna hade något begrepp för de sköna konsterna. Att föra samman poesi, musik, måleri, skulptur och arkitektur under en gemensam beteckning av sköna konster började man inte göra förrän vid samma tid som Baumgarten skapade estetikdisciplinen. Det grekiska ord som brukar översättas med konst - techne - innefattade, liksom latinets ars, alla möjliga slags hantverks- och vetenskapsfärdigheter. Något förenklat kan det sägas vara de färdigheter och den teknik som krävs för att kunna bygga ett hus, göra en staty eller övertyga en publik.

Det är emellertid först i och med Kant som estetikens autonomi, och i förlängningen det moderna konstbegreppet, på allvar konstitueras. Den tredje av Kants så kallade “kritiker”, Kritik av omdömeskraften (eller omdömesförmågan), har blivit ett av de mest inflytelserika arbetena inom det estetiska fältet, och behandlar frågor som skönhet, kreativitet, konstarternas förhållande till varandra och skönhetens förhållande till etiska frågor.

Esteticismen

Den som hyllar satsen ”l´art pour l ´art”, från förra sekelskiftet, behöver inte självklart vara anhängare av den inställning, som kan kallas ”esteticism”, och som enkelt uttryckt innebär, att man helt inriktar sig på att njuta estetiska upplevelser och är likgiltig för andra värden. Det kan exempelvis vara så, att personen menar, att just konsten skall ha en enbart estetisk ”funktion”, samtidigt som han ingalunda vill begränsa sitt eget intresse till det estetiska utan också ägnar sig åt exempelvis ideellt arbete inom den sociala sektorn. Samtidigt är det givet, att den som är engagerad i vetenskap eller politik, bör ha svårt att undgå insikten, att konsten (i vid mening) kan tjäna dessa utom-estetiska syften.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

prerafaelitiskesteticismEsteticismen och ”konsten för dess egen skull” är uppenbarligen begrepp, som hänger nära samman. En anhängare av ett estetiserande förhållningssätt, kan exempelvis tänkas acceptera, att ett drama med social tendens, äger sitt estetiska egenvärde, därigenom att han uppgår i de känslor, som där kommer till uttryck, och erfar den lust, som ligger i detta ofarliga emotionella spänningstillstånd - men han förhåller sig bara estetiskt, ”passivt”; han är absolut inte benägen eller beredd att handla eller göra en insats för andra människor utifrån detta. Han kan rättvist betraktas som en egoistisk njutningsmänniska, en människa, som har sina intressen begränsade till det egna jaget. Det är även så Kierkegaard karakteriserar honom i ”Tre Stadier på Livets Vej”.

Naturligtvis får man emellertid inte tala om ”esteticism” redan när ett praktiskt intresse saknas. Konsten kan vara social i vidare bemärkelse. Och även om en ”ren konstnärs” strävanden kan tyckas egocentriskt begränsade, kan han skilja på den renodlade esteten genom att ställa höga andliga krav på sig själv. Esteticismen är en slapp njutningsattityd. Den måste därför stå främmande inför konst, som speglar inre kamp.

Hur etiska och intellektuella värden kan upplevas i och genom estetisk betraktelse, och på så vis bli estetiska värden – är en sak. Här skall bara konstateras, att det har en mer än teoretisk vikt att bestämma den estetiska erfarenhetens egenart, samtidigt som det är angeläget för estetikern, metodiskt sett, att göra en sådan bestämning. Genom att denna är entydig och klar, undviks förhoppningsvis också begreppsförvirring – och estetikern behöver den för att ha sitt verksamhetsområde avgränsat.

Aristoteles och Longinos

Även om Platon var mer ambivalent i sin syn på konsten och det sköna än vad man vanligtvis föreställer sig utifrån de fördömande resonemangen i ”Staten”, kan man konstatera att Aristoteles uppfattning var betydligt mer positiv. Att Aristoteles också hade ett stort intresse för estetiska frågor vittnar hans numera förlorade skrifter om det sköna, musiken, problem i diktandet och en dialog om diktare. Därtill kommer ”Om diktkonsten”, den äldsta bevarade framställningen som behandlar litteratur som just litteratur. Den är inte komplett utan innehöll ursprungligen också en numera förlorad del om komedin.

Nicolas Poussin: Eco och Narcissus, 1628Till skillnad från Platon betonar Aristoteles att efterbildandet i högsta grad är naturligt för människan. Människan efterbildar hela tiden, och det är genom att göra det som hon redan från barndomen lär sig saker; genom imitation lär vi oss våra första kunskaper. Samma drift att efterbilda ligger också till grund för konsten och litteraturen. Vidare menar han att diktning handlar om det som skulle kunna ha hänt, snarare än vad som verkligen har hänt, vilket är historieskrivandets ämnesområde. Diktaren framställer något möjligt, sannolikt och allmänt. Därigenom får dikten också en allmängiltig dimension, ja rentav ett filosofiskt värde, vilket historieskrivningen saknar.

Med "sublim" menas en transcendent upphöjdhet eller storhet i fysiskt, moraliskt, intellektuellt eller konstnärligt avseende. Begreppet avser särskilt någonting som är så upphöjt att det inte kan jämföras, och är bortom beräkning eller mätbarhet. Sublimitet har under långa tider varit konstens främsta ideal, men dess definition har förändrats under århundradena.

Den första man känt till som utredde sublimiteten i allmänhet var den författare som brukar omnämnas som Longinos, i skriften Om det sublima (Peri hypsous, ca 200 e.kr.), som Nicolas Boileau översatte 1674. För Longinos var sublimiteten ett slags intensitet som låg extasen nära och berodde av en stor själ.

Att konsten även har en moralisk och karaktärsdanande sida var en självklarhet för tänkare som Aristoteles och Plotinos. Det är en tanke som har visat sig vara ovanligt seglivad.

Exempelvis byggde mycket av retoriken kring Designåret 2005 på en sådan föreställning om att god design och konst kan ha en positiv inverkan på människan. Huruvida det verkligen förhåller sig på det sättet kan dock diskuteras. Anmärkningsvärt är att Filodemus från Gadara redan på hundratalet f Kr bröt med den tidigare nämnda, under antiken annars allmänt accepterade föreställningen att musik kan stärka karaktären genom att ge uttryck för olika känslotillstånd och sinneslägen. Enligt Filodemus är musik lika litet efterbildande som kokkonst och den gör oss varken till bättre eller till sämre människor. Det är en tänkvärd iakttagelse. Frågan är om den inte är giltig för all konst. Jag hävdar motsatsen.

Kant

Man kan (alltså) knappat ta upp detta problem utan att gå in på Kants ”Kritik der Urteilskraft” (KU; 1790); ett arbete som betytt – och betyder! – åtskilligt inom estetiken. Kants estetiska tänkande har varit särskilt betydelsefullt just när det gäller det aktuella problemet: den estetiska erfarenhetens egenart, och hur denna skiljer sig från den praktiska (moraliska och teknologiska) och vetenskapliga (teoretiska och intellektuella). Omdömesförmågan utgör enligt Kant mellanledet – eller den isolerade trädan – mellan förstånd/praktik/moral och förnuft/teori/intellekt/kunskap.

Immanuel KantKU har två huvuddelar, varav den förra rör den estetiska omdömesförmågan, den senare den teleologiska. Kant definierar omdömesförmågan i vid mening som förmågan att tänka sig det enskilda såsom underordnat det allmänna. Om det allmänna är givet, kallas den omdömesförmåga, som underordnar det enskilda under det allmänna, ”bestämmande”. Om däremot det enskilda är givet och det allmänna sökt, kallas omdömesförmågan ”reflekterande”. Både den teleologiska och den estetiska omdömesförmågan är av detta slag. Den reflekterande omdömesförmågans princip är ändamålsenligheten. ”Naturen föreställes genom detta begrepp så”, skriver Kant, ”som om ett förstånd innehöll grunden till enheten i det mångfaldiga av dess empiriska lagar”.

När vi tillskriver naturen ändamålsenlighet, förfar vi, ”som om” ett förstånd rörde sig i tingen. Kant föregriper naturligtvis därmed Hans Vaihingers fiktionsfilosofi, som i hög grad inspirerats av just honom. En fiktion är ett falskt antagande eller en falsk föreställning, som vi håller fast vid, ”som om” den vore sann, trots att vi är medvetna om att den i någon mening inte är det. Sådana medvetna illusioner, som man kunde kalla dem, är enligt Vaihingers av stor betydelse inte minst inom vetenskapen, och Kant anser också, att naturens ändamålsenlighet, dvs. den teleologiska ändamålsenligheten, är mycket värdefull som, heter det, ”regulativ princip”.

Estetisk ändamålsenlighet kan sägas vara ungefär detsamma som ”skönhet”. Det sköna tillfredsställer enligt Kant ”utan intresse” och ”utan begrepp”, och sålunda skiljer sig den estetiska erfarenheten dels från den praktiska och etiska, dels från den teoretiska och vetenskapliga. Kant skriver vidare, att det estetiskt ändamålsenliga är ”ändamålsenligt utan ändamål”. Det skänker estetisk lust genom sin blotta form.

Om man som exempel tar en skål med frukter, så är det uppenbart, att den praktiskt inställde i hög grad är intresserad av om den är verklig eller inte. Sin hunger kan han näppeligen stilla med avbilden. Den estetiskt inställde, som t.ex. enbart ser på färgsammanställningarna, kan emellertid – och naturligtvis – mycket väl nöja sig med avbilden. Att förhålla sig ”intresselöst” innebär alltså bl.a. att ha kopplat bort de sinnliga behoven eller begären. Med den mening, som Kant lägger däri, får man inte alls ha önskningar eller vara inriktad på yttre vinst, när man förhåller sig estetiskt; det enda kravet skall vara, att det åskådades form skall vara sådan att den ger upphov till estetisk lust.

Vårt omdöme om ett tings skönhet, har, för att fortsätta följa Kant i spåren, ingenting att göra med begreppslig kunskap om tinget ifråga. Liksom ”intresselösheten” tillkommer det estetiska smakomdömet ur ”kvalitativ” synvinkel, så tillkommer enligt Kant begreppslösheten det ur ”kvantitativ”. Det goda, det etiskt riktiga, skiljer sig enligt honom för från det sköna, genom att det är förbundet med intresse: man kan inte tala om något som gott utan att sätta det i förbindelse med ett ändamål, medan däremot det sköna, för att alltså tala med Kant, är ändamålsenligt utan ändamål. Dessutom är det goda inte heller, som det sköna, begreppslöst. Man måste ha ett begrepp om ett ting (en händelse, en företeelse) för att veta om det är gott eller ont.

Man kan nog inte förneka, menar jag, att dessa kantska bestämningar äger ett korn av sanning. Å andra sidan tror jag inte, att de utan vidare kan godtas. För att inte utesluta väsentliga delar av konsten (i vid mening) från den estetiska erfarenheten måste de omformuleras och mildras; ja, kompliceras och problematiseras.

Först och främst är begreppet ”intresselöshet”, så som Kant uppfattar det, alldeles för strängt. Som jag ser det. Även människor med estetisk bildning upplever ofta ett slags kompensation i konsten för verklighetens ofullkomlighet. Detta slag av konstupplevelse existerar och har stor betydelse, absolut, och det förefaller åtminstone mig i många fall vara en mycket adekvat reaktion på ett konstverk, eftersom den konstskapandes eget motiv inte sällan har varit att få en fiktiv ersättning för det som förmenats honom i livet i övrigt.

Att den estetiska tillvaron blir betydligt fattigare, i den mycket stränga kantska betydelsen, förefaller mig uppenbart. Exempelvis kommer de upplevelser, som är naturliga inom ”romantisk” konst, falla utanför det estetiska. Den estetiska fiktionen är ofta just det som dess skapare saknat i sitt vardagliga liv. För att inte tala om åskådarens, läsarens, lyssnarens! Skall man definiera det estetiska livet så trångt, att dessa funktioner faller utanför, så måste man åtminstone ge vägande motiv för detta. Man bör kunna visa, att det estetiska klart kan hållas isär från andra slag av erfarenheter. Men det är enligt min mening möjligt att ge en bestämning av den estetiska inställningens egenart, så beskaffad, att den fiktiva kompensationen, som faktiskt är ett viktigt element i upplevelsen av konsten, också blir erkänd som estetisk.

Alexander Gottlieb BaumgartenOckså det estetiskas åskådlighet och begreppslöshet måste fattas på ett särskilt sätt, om inte definitionen skall bli för trång. Uppfattningen om det ”skönas” åskådlighet är för övrigt mycket gammal (den möter hos exempelvis Platon, Tomas av Aquino, Baumgarten m.fl.). Likafullt torde det inte vara så lätt, som det måhända först kan tyckas, att med bestämningen avgränsa den estetiska erfarenheten från den vetenskapliga. Att musiken och bildkonsten är ”åskådliga” år utan vidare klart. Men litteraturen? Där är orden och bokstäverna åskådliga i vanlig mening, dvs. de uppfattas direkt genom våra sinnen, i detta fall genom synen. Men så till vida är naturligtvis all litteratur åskådlig, också den vetenskapliga.

Det som sedan betecknas med orden, kan endast i vidgad bemärkelse bli åskådligt för läsaren – han kan få en åskådlig föreställning om någonting t.ex. Men uppenbart nog föreställer sig inte läsaren det som betecknas med varje ord för sig – läsningen skulle då ta en avsevärd tid i anspråk. Man säger ofta, att man, när författarens skildring är ”lyckad”, får en levande (eller åskådlig) bild av personer och händelser. Men om skildringen är rent psykologisk, så att den uteslutande rör inre förlopp, som i verkligheten inte kan bli föremål för perception? Ren sådan skildring kan vara livfull – ja; men åskådlig blir den bara, om man ytterligare tänjer ut denna term.

Å andra sidan är det tydligt, att också vetenskapen kan vara åskådlig. Att exempelvis atomfysiken använder sig av ”modeller” (från Demokritos över Rutherford och Bohr till dagens M-teoretiker), är kanske mindre väsentligt i detta sammanhang, eftersom målet där ändå är att nå fram till ett universellt begreppssammanhang. Dock är det så, att man inom en rad vetenskaper, text inom sociologi och historia, liksom inom konsten, snarare återger det individuella än det universella. Nu är ju inte heller detta helt sant. Men låt oss för resonemangets skull hålla fast vid denna iakttagelse.

Heinrich Rickert (t.ex.) har just gjort den bekanta distinktionen mellan sådana generaliserande vetenskaper som fysiken å ena sidan och historievetenskaperna å den andra, att dessa senare har ”das Einmalige” som forskningsobjekt. Och Croce vill på grund av denna likhet mellan historien och konsten se dessa som två närbesläktade slag av kunskapsverksamheter.

Det tycks alltså bli större mening, om ”åskådlig” byts ut mot ”individuell” (eller partikulär), och ändå verkar det även med den determinationen vara alltför svårt, att klargöra skillnaden mellan den estetiska erfarenheten och den vetenskapliga.

Correggio: Zeus och IoBegreppslösheten är också den mer än problematisk. Pga. att det sköna skulle tillfredställa ”utan begrepp”, menar Kant, att man inte alls behöver argumentera om estetiska smakomdömen. Lundafilosofen Hans Larsson invände mot detta: ”Däremot är jag inte övertygad om att i avseende på bevisbarheten det sköna är annorlunda ställt än det goda. De estetiska tyckena kunna till en viss gräns motiveras”. Om man exempelvis berömmer ett litterärt arbete, därför att det ger träffsäker karakteristik och visar psykologisk skärpa, kan man också motivera sin åsikt. Det som i så fall fordras av kritikern är emellertid, att han själv är en god psykolog. Att ”Othello”, ”Macbeth” och ”Timon av Aten” är betydande verk, kan vi motivera utifrån vår kännedom om svartsjukans och maktlystnadens respektive människoföraktets psykologi. Vi kan se, hur psykologiskt följdriktigt de olika inställningarna och känslorna växer fram, och vi kan hänvisa till den ”organiska” strukturen hos dessa verk, dvs. det faktum, att personernas enskilda handlingar kan förstås utifrån det tillstånd, som behärskar dem.

Ändå tror jag, att de kantska bestämningarna inte utan vidare bör förkastas. Tvärtom är Kant den jag funnit, som framstår som den bäste att ha som utgångspunkt vid diskussionen om det snårigt svåra som estetiken sysslar med. Men formuleringarna kanske bör justeras. Exempelvis hävdar jag, att begreppet isolering i viss mån kan innesluta Kants bestämningar och på så vis tjäna till att avgränsa den estetiska erfarenheten från både den praktiska (moraliska, tekniska) och den vetenskapliga (teoretiska, intellektuella). Risken är dock att en sådan operation leder till ännu trängre bestämningar. Om inte det estetiska synfältet skall snävas in alltför mycket bör man fatta isoleringen i en vidare och mer fruktbar mening (än exempelvis hos en Münsterberg).

Kort sagt: det är vår kännedom om verkligheten utanför konstverket som delvis sätter oss i stånd att bedöma konstnärens skicklighet att behandla sitt motiv. Den som förhåller sig renodlat estetiskt, isolerar objektet från praktiska och vetenskapliga sammanhang så till vida, att han inte har några syften utöver det omedelbara inre berikandet. Den praktiskt inställde stannar inte i betraktelsen eller den omedelbara upplevelsen som ett ändamål i sig, utan bedömer det uppfattade med hänsyn till dess nytta (om man nu råkar vara utilist), värderar det som ett medel för någonting annat (denna instrumentella hållning kan förvisso starkt ifrågasättas). Den estetiske betraktaren isolerar från nyttosammanhang, liksom från alla andra syften utöver betraktandets glädje. Hans slutliga intresse stannar vid detta. Liksom den praktiskt inställde förhåller sig också vetenskapsmannen i detta avseende på ett annat sätt än den estetiskt inställde. Han syftar liksom den nyttoinriktade till ett sammanhang utöver den omedelbara betraktelsen av objektet. Varje enskild forskarprestation uppfattas endast som ett led i ett enda stort arbete. Det enskilda verket avser att eliminera någon lucka i det begreppssammanhang, som utgör vår kännedom om ”verkligheten”.

Att ett konstverk upplevs estetiskt, när det ses isolerat i den anförda bemärkelsen, innebär inte, att man nödvändigtvis alltid bör förhålla sig på detta sätt inför det. Det är inte fråga om en värdering (i enkel mening), utom en determination i klarhetens intresse. Också vetenskapen, exempelvis psykologin, och det praktiska (moraliska) livet har mycket att få ut av de skönlitterära verken och andra konstens skapelser. Vi kunde nu stanna här. Ändå vill jag lägga till en kort notering om en annan sida av saken.

Ordet får därvid gå till den franske filosofen Frédéric Pauhlan (1856-1931). I verket ”le mensonge de l ´art” (Lögnen i konsten), 1907. Enligt Pauhlan blir också de ”lägre” sinnena – känseln, lukten, smaken – estetiska och kokkonsten sålunda en estetisk konst. Detta måste bli följden, menar han, när isoleringen i bemärkelsen ”autoteli” betecknas som det enda specifikt estetiska. Innan nästa paragraf vill jag därför avsluta med följande skrivning hos Paulhan:

”Allra först och för att börja med de lägsta fakta kan smakförnimmelserna, lika väl som alla andra orsaka den konstnärliga attityden; man kan betrakta dem som sådana, abstrahera från deras nytta och på så vis njuta dem ” och (om kokkonsten) ”Det är tydligen inte för den simpla nyttan som man komponerar sådana saker; det är alltså inte bara för att leva, som man förtär en delikat och utsökt rätt. Den sensation, som man önskar, och som den ger, är eller kan vara omtyckt i sig själv, och detta är så sant, att många för den skull ådrar sig matsmältningsbesvär”(!).

Sublimitet – Kant och Lyotard

Correggio: DanaeFör Kant representerade det sublima en känsla som han härledde från en estetisk bedömning med vilken vi inser begränsningen som vår mänskliga natur utgörs av, det vill säga att vi förstår att vi inte kan nå något som är bortom vår egen räckvidd.

Som ideal var sublimiteten särskilt utbredd under klassicismen och romantiken, där det för konstens del så småningom utmynnade i pittoreska bilder som inte längre speglade den filosofiska idén. Sublimiteten som ideal började avfärdas under modernismen, men fick något av en återfödelse med Jean-François Lyotard. För Lyotard är sublimiteten ett viktigt uttryck för gränsen för vår begreppsliga makt och avslöjar mångfalden och instabliteteten i det postmoderna samhället.

Det sublima är det som är absolut stort, det som oavsett jämförelse alltid förefaller oss

övermäktigt. Det sublima är skimrande, strålande, bländande ljust och praktfullt. Det är också mörkt, mystiskt, skrämmande och fruktansvärt fasansfullt. Det slår mot oss med full kraft och överväldigar oss – aldrig har vi känt oss så obetydliga och små – men så försvinner det plötsligt och där står vi stärkta med höjt självförtroende å hela mänsklighetens vägnar. Det sublima är naturen i uppror men det är också ett uppror i vårt inre, i medvetandets subjekt. Det sublima är det vackraste, mest överdådiga vi någonsin beskådat men det är också det vi aldrig kommer att kunna se, det som överhuvudtaget inte låter sig visualiseras. Det sublima är ett öde landskap under det att solen går upp, det är den obegränsade rymden och stjärnornas oändliga antal, det är en allestädes närvarande övermäktig intelligens – ett illasinnat panoptikon, det är en resa genom dimensionerna, det är upphörandet av åskådlighetsformerna tid och rum, det är död och återuppståndelse och det är en mystisk svart monolit. Som denna inledning låter påskina är det att ringa in det sublima inget lätt företag. Samtidigt är det just detta, vår oförmåga att konkretisera begreppet, som gör det sublimt (efter en mycket intressant MK-uppsats från 2001 av Fredrik Toresson vid filmvetenskapliga institutionen, SU).

Exempelvis James Joyce låter oss ana det oframställbara i själva sitt skrivsätt. Hela skalan av kända narrativa och även stilistiska element sätts in, nya aktiva element prövas. Det litterära språkets grammatik och ordförråd accepteras inte längre som givna, de förefaller snarare som akademismer, ritualer som hindrar hänvisningen till det oframställbara.

Detta är alltså dilemmat: den moderna estetiken är en det sublimas estetik, men av nostalgisk art; den medger ett hänvisande till det oframställbara endast som ett frånvarande innehåll, men formen erbjuder fortfarande läsaren eller åskådaren tröst eller tillfredsställelse, tack vare sin igenkännbara beskaffenhet. Men dessa känslor bildar inte den verkligt sublima känslan, som är en inre förening av tillfredsställelse och smärta: tillfredsställelse över att förnuftet går utöver all framställning, sorg över att fantasin eller sensibiliteten inte når upp till begreppet.

Av detta följer att det sublima inte heller kan framställas eller visualiseras. Detta drar Jean-François Lyotard till sin spets. Och med denne har det sublima uttrycket utvecklats till en ren abstraktion. Det sublima är nu det som inte låter sig avbildas – en negation. En rent temporal begivenhet, att någonting överhuvudtaget tilldrar sig. Denna polarisering inom den sublima teoribildningen, om dels explicit sublimitet, tydligt förankrad i empiriska kategorier och dels implicit sublimitet, att koppla till det vilket inte låter sig framställas sinnligt – utgör den kanske tydligaste skiljelinjen inom begreppets genealogi och aktualiserar på samma gång andra centrala aspekter av det sublima.

”Lyotard found particularly interesting the explanation of the sublime offered by Immanuel Kant in his Critique of Judgment (sometimes Critique of the Power of Judgment). In this book Kant explains this mixture of anxiety and pleasure in the following terms: there are two kinds of 'sublime' experience. In the 'mathematically' sublime, an object strikes the mind in such a way that we find ourselves unable to take it in as a whole. More precisely, we experience a clash between our reason (which tells us that all objects are finite) and the imagination (the aspect of the mind that organizes what we see, and which sees an object incalculably larger than ourselves, and feels infinite). In the 'dynamically' sublime, the mind recoils at an object so immeasurably more powerful than we, whose weight, force, scale could crush us without the remotest hope of our being able to resist it. (Kant stresses that if we are in actual danger, our feeling of anxiety is very different from that of a sublime feeling. The sublime is an aesthetic experience, not a practical feeling of personal danger.) This explains the feeling of anxiety.

What is deeply unsettling about the mathematically sublime is that the mental faculties that present visual perceptions to the mind are inadequate to the concept corresponding to it; in other words, what we are able to make ourselves see cannot fully match up to what we know is there. We know it's a mountain but we cannot take the whole thing into our perception. Our sensibility is incapable of coping with such sights, but our reason can assert the finitude of the presentation. With the dynamically sublime, our sense of physical danger should prompt an awareness that we are not just physical material beings, but moral and (in Kant's terms) noumenal beings as well. The body may be dwarfed by its power but our reason need not be. This explains, in both cases, why the sublime is an experience of pleasure as well as pain.

Lyotard is fascinated by this admission, from one of the philosophical architects of the Enlightenment, that the mind cannot always organise the world rationally. Some objects are simply incapable of being brought neatly under concepts. For Lyotard, in Lessons on the Analytic of the Sublime, but drawing on his argument in The Differend, this is a good thing. Such generalities as 'concepts' fail to pay proper attention to the particularity of things. What happens in the sublime is a crisis where we realise the inadequacy of the imagination and reason to each other. What we are witnessing, says Lyotard, is actually the differend; the straining of the mind at the edges of itself and at the edges of its conceptuality.” (Eng. Wikipedia).

Det mycket intressanta här, ja, det mest intressanta, är väl att modernismens portalfigur helt plötsligt tenderar att smälta samman med postmodernismens portalfigur. Eller: Kant och Lyotard kan ”tala med varandra”. Dem oerhörda, såsom Kant såg det, låter sig förenas med det osammanhållna och föränderliga hos Lyotard. Ja, tom det oändligt tolkningsbara à la en Derrida.

Lyotard och seglatsen

Den s.k. ”postmodernisten” François Lyotard var alltså mycket intresserad, märkligt nog kan tyckas, av Kants estetik. Bl.a. hävdar han ungefär, i en vacker passage, att Kants Urteilskraft tjänar som segel på den båt som förbinder kunskapen med moralen. Ännu viktigare, i sammanhanget, är dock följande:

Jean-Francois Lyotard. Foto: Bracha L. EttingerThe importance of reflective judgment becomes apparent once we recognize what Lyotard calls the "enigmatic" character of the critical project:

The reader of Kant cannot fail to wonder how the critical thinker could ever establish conditions of thought that are a priori. With what instruments can he formulate the conditions of legitimacy of judgments when he is not yet supposed to have any at his disposal? How, in short, can he judge properly 'before' knowing what judging properly is, and in order to know what it might be? Somehow the critical thinker must formulate the proper conditions of judgment "before" he has the right to make use of them in validating those very same conditions. Added to this justification paradox is the inability of the understanding to conceive of its own constitutive limiting principles in the first place. In much the same way that teeth cannot bite themselves, conceptual thought is blind to its own limitations or a prioris: "It is the limit itself that understanding cannot conceive of as its object. The limit is not an object for understanding. It is its method." (Lyotard, Lessons, 32).

Träffsäkerhet och friktion mm – samt om Ingamaj Becks ”Kring bilden i det samhälleliga rummet”

Redan Rolf Ekman (1960) och andra var alltså inne på, att estetiken också måste ta hand om mycket annat än det i gängse mening (?) ”sköna”. Varför och vad? Varför: därför att mycket av konsten, litteraturen och musiken osv. har ett självklart estetiskt värde – samtidigt som det har eller kan ha ett etiskt och/eller teoretiskt. Vad: Goyas målningar från Napoleonkrigen, Picassos Guernica och många av (exempelvis) renässansens och senrenässansens målningar av Jesus. Osv. Willy Kyrklund, Sf-författare och Borges. Här handlar det dock främst (om än inte enbart) om träffsäkerhet. En annan infallsvinkel – bland många fler – handlar om ”friktion”, dvs. där – enligt mitt sätt att se, såväl estetiskt som etiskt/teoretiskt värde alstras ur kontraster, kollisioner, paradoxer, parabler osv. Exempel: Man Rays strykjärn, Pistolettos ”Museibesökare” och Paul Klees många intressanta tolkningar av världen och livet.

En person, som enligt min mening på ett högst beundransvärt sätt talat om bl.a. detta är Ingamaj Beck. Inte minst i boken ”Kring bilder i det samhälleliga rummet”. Hela den boken är en formidabel djupdykning i (bl.a.) ämnet konst och estetik. Läs den – se den!

Den bok jag här nämner av Ingamaj Beck (hon har skrivit fler och skrivit mycket annat såsom exempelvis konstvetare, översättare och romanförfattare) är för mig en ”bladvändare”. Den är inte bara klok och intressant i största allmänhet – den är i bästa bemärkelse djup. Hon hänvisar exempelvis, vid sidan om sina egna mycket tänkvärda analyser, till Julia Kristeva Edith Kramers, Hans Freyer osv. Detta är faktiskt en av de bästa böcker jag personligen över huvud taget läst/sett.

Alltså. Varje bild befinner sig och/eller har befunnit sig i en kontext – eller i ett samhälleligt rum. Detta faktum är helt avgörande för hur bilden, boken, statyn osv. tolkats och tolkas. Och en tolkning blir aldrig färdig (som Derrida skulle ha sagt, men som var senare i ledet i förhållande till Becks bok). Och vad säger oss då detta om estetiken? Mycket.

Bl.a. säger det oss, att varje konstverk (i vid mening) har sina uttolkare. Detta låter måhända bekant – men för alla är det, enligt min åsikt, inte fallet. Caravaggio, Hill, Bacon, Pollock osv. är alla inte bara barn av sin tid – fra. är de barn av vår tolkning. En av många styrkor i Becks bok är dessutom att hon s.a.s. gestaltar problematiken genom att inleda varje kapitel med en egensinnig och biografisk synvända. Några exempel är dessa:

Jag – så som du kan uppleva mig – är en produkt av vårt samhälle. Inom mig bär jag vår civilisations historia och dess krav på vad en kvinna skall vara. /.../ Endast när jag brutit tystnaden kan jag bli medskapande i historien och vara subjekt i mitt eget liv.

Om jag börjar tala till dig, vilka möjligheter har jag då verkligen få sagt vad jag vill? /.../ Eller är det bättre att sluta tala för att du äntligen skall lyssna?

/.../ Du kanske befinner dig någon annanstans, i en annan tid, i ett annat rum och även om jag talar tydligt så förstår du mig inte. /.../

Och så vidare i all sin rikedom.

Dostojevskij och osthyveln

Correggio: Venus Eros och satyrenLåt oss mycket kort reflektera över Raskolnikovs gestalt i Dostojevskijs ”Brott och straff”. Finns det någon mer ”renodlad” estetik i detta verk? Naturligtvis gör det. Den är, med en estetisk term, arkitektoniskt sammanhållen, intrikat invecklad, balanserad och – estetisk. Men i övrigt? Ja, Raskolnikovs ständiga oro för att bli avslöjad som mördare måste väl anses, även med de strängaste anspråk, vara mycket fint levandegjord, dvs. också skildrad med psykologisk sanning. Vad beträffar det praktiskt-moraliska, slutligen, så handlar ju boken, kan man anse, om en brottning mellan nytto- och pliktetik – som ändar i en ”seger” för pliktetiken.

En osthyvel kan nu tyckas ytterst banal. Icke desto mindre finns det osthyvlar och osthyvlar. Alla av dessa är, mer eller mindre, funktionella, dvs. praktiskt-tekniska. De är också ofta, mycket estetiska, i termer av design. Men är de praktiska ur en moralfilosofisk synvinkel? Det är nog tveksamt. Poängen här är emellertid, att man kan ta i stort sett vilket föremål, vilken företeelse och vilken idé som helst – och se att den har drag (mer eller mindre) av såväl etik som estetik och teori (åtminstone funktionellt sett, om vi håller oss till osthyveln). Just i detta sammanhang vill jag på nytt rikta läsarens uppmärksamhet på Man Rays strykjärn. Visst har den mycket att säga om både det en och det andra och det tredje (särskilt inom ramen för sin kontext)?

Tillbaka till Kant

Jaha. Men ändå! Tillbaka till Kant. Varför? Därför att professor dr Immanuel Kant är den förste estetiske filosof, tycks det mig, som lagt en verklig grund för att gå vidare. De flesta andra börjar, enligt mitt sätt att se, i ett bludder. Kants egen idé om ”vattentäta skott” mellan kunskap, etik och estetik är däremot en sak. Han visste nog inte bättre ...(!). Flera av hans efterföljare, exempelvis Koestler och Habermas, har dock gjort det. Samtidigt: det är i de allra flesta djupa teoretiska sammanhang svårt att förbigå denna geniale ensling från Königsberg.

Vad Kant, enligt min mening, gör, är att – som i sina båda andra, och mer kända kritiker – dra upp linjer, spika fast principer och försöka renodla. Utifrån detta kan sedan andra, vilket ymnigt har varit fallet, utvidga, fördjupa, problematisera osv. Men Kant har lagt grunden. Kunskapen är mycket väldefinierad i den första kritiken (och ytterst modern för sin tid, oavsett vad den griske aristokraten Hume kunde ha att säga från sitt slott i Skottland); pliktetiken och det kategoriska imperativet (i alla dess versioner) är en förebild för all pliktetik (som dock i praktiken varit död fram tills NU). Estetikens ”ändamålsenliga ändamålslöshet” är fascinerande. Om vi därtill lägger hans fantastiska tankar om det sublima, lägger han därigenom inte bara band på sig själv – han spränger gränserna därhän, att en strimma av ljus bryter fram också för Bachelard (människan är en låga!), Lyotard (estetiken är ett segel!) och – rentav - Derrida (allt är skillnad och process). Jag tror nu nog inte, att Kant själv skulle ha hållit med om dessa reflektioner och reaktioner under sin egen livstid – men om han levat idag är jag övertygad om att han hade varit central i det filosofiska samtalet. Av dessa skäl finns all anledning att ständigt återvända till Kant (och för den delen Aristoteles).

Avslutande kommentar

ormen och appletEstetik. Ja, har vi inte åtminstone kommit en bit på vägen? Vi kan fördjupa oss intill vansinne i alla dess möjliga vindlingar och vrår, men vi kan faktiskt också se det hela med större klarhet. Vad som då framförallt engagerar och intresserar mig, är att så – till synes – vitt skilda tänkare som Kant själv (och delvis Aristoteles) har så mycket att säga, till tänkare som Lyotard (och många andra). Det är som om, påstår jag, extremerna alltid tenderar att mötas om vi bara går tillräckligt djupt. Modernismen och postmodernismen bitar varandra i svansarna. Moderniteten fanns innan modernismen och postmodernismen lär leva även efter post-post-modernismen.

En av mina ”ikoner” (fast jag inte egentligen tycker om den moderna betydelsen) är och förblir Jürgen Habermas (den just nu siste motsträvige upplysningsfilosofen och modernisten). På flera ställen skriver Habermas:

”Systemvärlden håller på att ockupera sitt eget ursprung, livsvärlden”.

En parafras vore: ”Den postmoderna offentligheten tenderar att ockupera sitt eget ursprung i livsvärlden”.

I det ena fallet handlar det om ”mekanik” bortom all kommunikativ rationalitet. I det andra fallet handlar det om collage, fragment och tingeltangel bortom all mänsklig solidaritet. Måhända att en nymornad Slavoj Zizek skulle kunna förena dessa extremer i en social strömkrets- som dessutom förmådde förena vetenskap, estetik och etik. Det är både min förhoppning och övertygelse.

Carsten Palmer Schale

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Från diskurs till vägledande sanning

Bakgrund  Denna text handlar om hur en diskurs kan förvandlas till vägledande sanning. Utgångspunkten för detta arbete är Talal Asads argumentation kring religionsbegreppet vilket lyder: My argument is that there cannot be ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 16 april, 2012

Titta det snöar i Mumindalen!

Muminfamiljen är varken människor eller djur. Dock sover de vintersömn. I berättelsen "Granen" blir de emellertid störda av en hemul som krafsar bort snön från taket på deras hus. (Kan ...

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 28 december, 2009

Madame Bovarys cyberfascination

Frankrike skapar webbplatser som visar att slikt svenskt Internetutnyttjande ännu så länge är redigt på efterkälken, såväl i forsknings- och undervisningssammanhang som i samverkan med det omgivande samhället. Ett exempel ...

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 28 oktober, 2008

Rak och ärlig mexikansk filmproduktion

Skådespelaren, producenten och regissören Gael García Bernal har hänfört en hel värld med sin charm och talang i Mexikos absolut mest firade filmer som "En dagbok från en motorcykel", "Älskade ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 27 december, 2009

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 maj, 2014

I shot the sheriff

Sen fredagskväll. Mycket sen. Ska vi verkligen ta tunnelbanan? Okej, rädslan ska inte få bestämma.

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 18 september, 2008

Jakten på den sista cigaretten - om Italo Svevo

Vädret är som våren brukar vara - lynnigt och fullkomligt opålitligt. Solen som lyst och värmt den nerkylda staden under flera dagar har försvunnit och himlen har liksom havet mörknat ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 29 mars, 2010

Om Kazuo Ishiguro

Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.