Hävdvunnen och alternativ litteraturforskning. En (vetenskaps)historisk vattendelare

Inspirerad av en granne, som ansåg, att Aniara var det främsta svenska diktverket, kom jag att läsa om en liten bok jag gett ut 1991, Aniara – en dikt av ...

Av: Erland Lagerroth | 13 oktober, 2014
Agora - filosofiska essäer

Enbusken och apelsinträdet – en omläsning av Vilhelm Mobergs “din stund på jorden”

Under fyra månader på sensommaren och framåt hösten i sitt sextiofjärde år gör svensk-amerikanen Albert Carlson upp bokslutet över sitt liv. Han utvandrade från Småland 1920 (redan året därpå blev ...

Av: Ivo Holmqvist | 17 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Barn

Ensamkommande barn vad gör vi med dom                                         ensamkommande barn   Vi skapar ett nytt ord och förvarar dom i överblivna rum Ensamkommande barn får egentligen inte finnas så vad gör vi med dom

Av: Ragnwei Axellie | 30 november, 2009
Utopiska geografier

Om vi bara försöker – en kärleksförklaring till den svenska proggen

Hur kommer det sig att den svenska proggen känns så angelägen 2013 när den är gjord i en tid så olik vår egen? Det går inte att svara på den ...

Av: Peter Sjöblom | 20 januari, 2013
Essäer om musik

Also sprach Martin Heidegger



Martin HeideggerUnder 1950-talet genomkorsas Martin Heideggers filosofi av det som den tyske tänkaren kallade Kehre, en vändpunkt. Den mest betydande i hans filosofi blir då konsten. I ”Sein und Zeit” (1927) hade han knappast tagit itu med den estetiska sfären. Poesin och konsten var i ”Holzwege” (1950) det huvudsakliga ämnet med avsnitt som går från en studie om konstverkets ursprung till en om Hölderlin i ”Wozu Dichter?”. Mänskligheten har blivit så fattig att den inte känner Gudsfrånvaro som en frånvaro. Konsten och poesin som var den sublima trösten hos Nietzsche blir en hermeneutisk – tolkande – dialog med tänkandet hos Heidegger. Det är genom konsten som sanningen kan komma till uttryck. Konsten är sanningens grund därför att den väcker häpnad och frenesi. Det som kännetecknar ett riktigt konstverk är Befremdung, det vill säga en sorts avlägsnade oväntad gåva. Efremdung är den sammanstörning som Verket framkallar. Denna verklighet är naturligtvis ontologisk – alltså 'läran om varandet och de verktyg som behövs för att beskriva denna verklighet på ett trovärdigt sätt och samtidigt i ett slutet system'. (red. anm.)

Konsten tycks inta en metafysisk värld hos Heidegger och, som sanningens bärare, kommer den hermeneutiska tolkningen av konsten att bli ett mycket lockande filosofiskt objekt hos många tänkare samtida med Heidegger: Gadamer, Lacan, Foucault, Vattimo, Lyotard och flera andra nyplatoniker i den senare delen av 1900-talet. Men den heideggerska hermeneutiken är inte entydig utan kan begripas även genom suggestiva och uttrycksfulla metaforer med mytologiska hemvister.


Redan sedan urminnes tider var jorden tänkt både som en givare av underjordiska skatter och som platsen där alla livsformerna var möjliga. På samma sätt är konsten en evig källa av oförutsägbara intuitioner som har rötter i de olika emotionella och intellektuella kärnorna. Till Jorden som tes motsvarar Världen antites, en värld som behöver framlägga och visa sina kommunikativa, ikoniska och systemiska relationer. Det är därför som ett estetiskt verk kräver ett språk i Västlandet, ett språk sammanfattat av omedelbara bilder och perceptioner. Men den heideggerska estetiken innehåller också vidsträckta betraktelser om den konstnärliga erfarenheten som ingenting har med metafysiken att göra. Heidegger beskriver konstverket som någonting strukturerat och kodifierat; någonting som kan tolkas och erfaras i sina specifika utformningar; konsten är tecken av något som ständigt fördröjs, som ständigt hänvisar till någonting annorstädes men som glider ur vårt förnuft och ändå är oåterkalleligt.

Konsten talar ett språk i stånd att kommunicera sina värderingar till var och en just därför att det grundas på en syntax som tillhör en universell hermeneutik. Det är på dessa förutsättningar som Heidegger upphöjer poetens plikt till summa och syntes av det som en gång var filosofens roll. Poeten ordar ty han säger mer än någon annan människa, poeten är den som riskerar mest därför att han förhåller sig till en värld till honom främmande och fientlig. Poeten blir en sorts hypostas till den enskilde individen och representerar människan som konfronterar sig med det “som är i fara och faller” i Varat – som Dasein, alltså: att-vara-in-i-världen eller ”därvaron”, ”tillvaron”. Poeten vet ingenting om framtiden dock stöter han sig fram, mot någonting han har i själva verket redan har passerat.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vändpunkten hos Heidegger betyder som sagt ett stort intresse för språket som intar en ontologisk värld. I ”Unterwegs zur Sprache” från 1959 – nu på svenska i översättning av Sven-Olov Wallenstein och Ola Nilsson för Drucksache förlag – indikerar Heidegger möjligheten till ett ontologiskt Språk. Språket är Varats röst, Varats väsen och natur, Daseins kärnpunkt. Språket är inte ett verktyg för att kommunicera mellan människor, språket språkar människan. Förhållandet mellan tänkandet och litteraturen skapar en terapeutisk betydelse som är nödvändig för att kunna tolka världen. Det är i det ursprungliga diktandet som vi möter det som föregår och grundar tanken och dikten. Det är för dennes skull som vägen mot Språket avstår det abstrakta anspråket på en sägbarhet genom det kodifierade ordet, utan att fördenskull förneka ansträngningen mot det som ändå kan sägas. Den tänkande poesin bidrar att fastställa herraväldet av en diktande tanke.


Tanke och språk


Heidegger hämtar vattenHur kan man finna en gångstig som leder oss till en annan begynnelse, inte längre förbunden till metafysiken och dess sätt att tänka på Varat? Hur kan man överstiga metafysiken? Vändpunkten hos Heidegger får nu en ny betydelse. Den som väntar på en ny begynnelse och ställer sig utanför det moderna tänkandet som karakteriseras av människans herravälde över alla andra varanden. Det är kanske för det skull som Heidegger redan från slutet av det andra världskriget i ”Brev om Humanismen” tar avstånd från existentialismen eftersom den, genom Sartre, bara blev en form av modern subjektivism och därför tillhörde metafysiken. Det som nu skiljer Heidegger från hans ”Varat och Tiden” är att människan, enligt honom, inte längre bestämmer över Varat utan blir en Varats herde.

Människan är i sin tur templets präst, Varats vaktare. På det sättet flyttas brännpunkten från Varats existens till dess Sanning, en sanning som aldrig är statisk utan visas och göms för oss hela tiden. Varat konfigureras som händelse, och företeelse. Vändpunkten föranleder en genomförsel från glömskan – som är metafysikens – till bevakningen av Varats innersta väsen. Detta betyder dock inte att sanningen om Varat blir någonting orubbligt och definitivt. Beslöjandet av sanningen och glömskan, fortsätter att förbli kvar. Det är därför som Heidegger ständigt återkommer till traditionen och klassikerna, till filosofin före Sokrates och Platon, men det gör han på ett annat sätt än det som inramas i det metafysiska tänkandet.

Försokraterna kallas av Heidegger tänkare och inte filosofer, därför att filosofin enligt Heidegger börjar med Platon. För att försöka överskrida metafysiken är det nödvändigt att finna det ursprungliga elementet på vilket hela det metafysiska systemet baserades utan att kunna bli Språk.

Tänkandet övergår därför till historisk analys för att regenerera, i en ny begynnelse, det som blivit gömt och glömt i den tidigare begynnelsen. Det handlar inte om en historiografi som tros vara vetenskap, det som är nytt är att denna erfarenhet aldrig blir sig lik utan ständigt förnyas i nya riktningar och på nya banor. Tänkaren förhåller sig med allt det som tidigare blivit tänkt av filosofin, en filosofi som inte längre är fast och säker utan kan hela tiden ifrågasättas. Detta betyder att allt det som är värdigt men som ännu inte blivit tänkt kan börja tänkas.

KlotetDialogen med traditionen kan börja när Varats historia blir en historia av dess sanning, när tanken blir Vara. Heidegger kommer här tillbaka till Parmenides (”Detsamma är att tänka och vara”), tillbaka till den stund när tänkandet ännu inte blivit abstraktion, den stund när det platonska fadersmordet på Parmenides ännu inte hade skett. När Heidegger talar om tänkandet menar han inte någonting som har med sunt förnuft och teori att göra: logiken, enligt honom, ger inte ett svar till alla frågor, tvärtom, logiken tror sig förtjänt ett anspråk på det som är sanningen, detta betyder att också logiken är del av det metafysiska tankesystemet. Att tänka är för Heidegger någonting mer praktiskt, det vill säga det ursprungliga avseendet att bevaka Varat och att bebo världen. Detta blir möjligt bara om vi lämnar metafysiken, det vill säga det moderna sättet att tänka. Filosofins historia är metafysikens historia menar Heidegger.

Läsaren inser säkert hur långt bort från Husserl och fenomenologin i ”Sein und Zeit” Heidegger är här. Han skulle, om han levde, resolut förneka alla bindningar till postmodernismen av idag. Heideggers tänkande är antimodernt och traditionellt… på riktigt. Han försöker efterlikna de tidigare tänkarna (Tales, Herakleitos, Parmenides med flera) som befann sig framför något som aldrig någonsin hade blivit sagt och tänkt. Och språket som dessa tänkare till slut mötte blev förintat av Platon och Aristoteles. Det moderna tänkandet ser språket som ett sätt att kommunicera med varandra. Det moderna tänkandet ger också orden vissa värderingar som kan förstås och uppskattas av världen. På detta sätt tvingas människan att tro på det som inte baseras på Sanningen (alltså Varat) utan på idéer och kriterier om sanningen. Varat förblir gömt; filosofi, religion, vetenskap har makt över varanden utan Vara. Teaterns masker utan hjärnor, kroppar utan själar.

Men människan skapar inte språket, människan finner det som redan är, språket som är Varats hem. Det är bara genom att söka borg hos Varat som människan når sanningens essens. Poeten på vägen mot språket är vägvisaren, den som ”skaldar” ordens etymologi och säger det osägbara. Varat är människohemmet ty i Det bor människans väsen, i Det kan Sanningen uppenbara sig, i Det kan människan finna sitt mirakel, i Det kan hon möta ”skeendet av Sanningen”. Därför behöver människan stigar och inte handlingar.

 

Men Heidegger är fortfarande gisslan hos Västlandets dårskap

Heidegger kommer tillbaka till försokraterna och till Parmenides, alltså till tänkarna som Aristoteles definierar som fysiker, men han missar ändock en viktig aspekt hos Parmenides: evigheten.

Skåda hur det frånvarande ändå för tanken är ständigt närvarande; ty du skall inte skilja det varande från det varande. Varken när det enligt ordningen överallt sprids eller när det sig samlar”. (Parmenides)

Världens tillblivelse blir då en lek mellan varanden som först visar sig och sedan försvinner från våra sinnen. 

Döden är illusionDet engelska ordet disappear som är motsatsformen av appear är här mer illustrativt. Tinget, varandet, appear och sedan, med döden disappear. Men detta disappear är inte ett intet, utan disappear och faller i det not-appearing när den disappear från våra sinnen, från erfarenheten. Det som inte visar sig, det not-appearing eller det som inte uppenbarar sig, är inte förintat utan det har slutat att uppenbara sig...bara det! Men det fortsätter att finnas som not-appearing. I det varandet framträder Varat” . (Guido Zeccola ”Det Sakrala”, 2010 s. 66)

En illusion ligger bakom den tro som säger att allting kommer från intet och till intet återkommer. Hur kan det finnas något som inte är? Frågar sig… Parmenides… men inte Heidegger. Hur kan Intet överhuvudtaget finnas om detta är intet? Innebär inte detta att metafysiken kallar Intet (eller gud) det som förnuftet inte kan orera? Betyder inte detta att metafysiken, ett synonym för filosofin, kallar Intet det som i Varat är gömt och glömt?

Redan nu, som levande, är människan lindad i en fullkomlig vaka som är radikalare än alla motsägelselagar och förnuft. Det är i denna vaka som människans suveräna öde uppenbaras.

Någonting hon inte längre tror på eller har glömt.

Människan är inte det som förnuft och myt vill få henne att tro, människan själv är, i djupet, denna fullkomliga vaka.

Vakan öppnar sig och visar en... Gloria. Och det gör den genom att i sig omfamna Alltets otaliga drag, det vill säga människoglädjen.

Den fullkomliga vakan är Ödet.

Ödet är uppenbarelsen av det som verkligen är, det vill säga varanden – människor, växter, djur, stenar, spöken, levande, döda, gudar, himlar, världar…

Ödet visar att varje varande är sig själv, det förändrar sig inte utan förblir evigt; evig alltså, och inte oändlig.

Jorden i sin isolering fortsätter att tro, sedan Platon, på tillblivelsen, det vill säga att människor och ting blir annat än sig själva. Viljan till makt och viljan till frälsning ser oss som ett segment mellan två intet. Ur detta perspektiv betyder döden att bli någonting annat, det vill säga det omöjliga.

Kristendomen försöker tolka döden som ett sätt att bli annat än sig själva, genom att mörda Gud (Adam), eller genom en allians med honom (Jesus).

Kristendomen försöker vinna över döden med hjälp av döden.

Men Erakleitos säger: ”Det som väntar på människorna när de är döda det är det som de inte förväntar sig och inte kan tänka sig.”

Det betyder saker som är oändligt mycket mer än det som människan önskar och drömmer om. Någonting större än den monoteistiska tron kan ana. Någonting mer än varje tanke om odödlighet, om uppståndelse och reinkarnation kan föreställa sig.

Det som väntar på oss är större än alla dessa illusioner, större än det som religioner och filosofier lovar oss.

Det som väntar på oss är mycket mer än det mest omättliga begäret kan önska.

Det som väntar på oss är det som vi redan i evighet är, men som vi ännu inte kan språka och se.

Guido Zeccola

 

Källa

Martin Heidegger
På väg mot språket
Översättning: Sven-Olav Wallenstein och Ola Nilsson
Drucksache förlag

Ur arkivet

view_module reorder

Buddhismen och Västvärlden. Samverkan och anpassning

Buddha Shakyamunis födelse ur sin mors sida (Nepal, 1570)Buddhismen är en ytterligt mångskiftande religion som innehåller ett flertal skolor och olika tolkningar har gett upphov till skilda riktningar. Den viktigaste ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 09 mars, 2009

Erik B. Gustavsson,

Jag mötte en målare

Jag träffade Erik B. Gustavsson (1913-2005) vid en utställning i en stockholmsförort; han närmade sig de åttio, men mannen som klev in i lokalen var ungdomligt flott ekiperad, på ett ...

Av: Gunnar Lundin | Konstens porträtt | 27 september, 2010

Saturnalia av Ernesto Biondi

Levende fornuft, våre sterkeste følelser og menneskelig forstand

Mennesket er utstyrt med fornuft, følelser og forstand, evner som kommer i grader hos de enkelte individ. En kan uttrykke det foregående slik. Med henblikk på alt som tilhører fornuftsområdet ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 mars, 2015

Multikulturella författare på Bok & Bibliotek i Göteborg

Bokmässan i Göteborg bjöd som alltid på ett överflöd av intressanta och spännande seminarier med gäster från när och fjärran. I seminariet ”Multikulturella författarskap” möttes tre författare från olika delar ...

Av: Benita Funke, Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 09 november, 2012

Emmakrönika XXIV. Om allt går i lås

Om det här året går helt riktigt i lås får jag äntligen inte mindre än fem böcker utgivna, 1, 2, äntligenskarabéerboken I-III, Hotellogram, därtill en bok antagen på ett av ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 20 augusti, 2009

Från Friskatorpet: Lögnen, sanningen

Växtligheten tog över. Rabatterna växte igen snabbare än de hann rensas och gräsmattan växte sig för hög för gräsklipparens blad, förvandlades till äng. Tistlarna har växt sig manshöga, nässlorna lutar ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 19 augusti, 2010

2000-talets första teaterdecennium

Om Nummer Specialutgåva 2010 Sökande och samlande utgör sedan urminnes tider handlingsmönster i människans liv. Sökandet och samlandet möjliggör hennes överlevnad. Nyfikenheten driver henne att ständigt lära sig mer om sin ...

Av: Anna Nyman | Essäer | 08 februari, 2010

Bortglömd diktare jubilerar

Det jubileum som tilldrar sig den kulturintresserade publikens huvudintresse detta år, måste utan vidare vara Richard Wagner-jubileet. Mer i skymundan kan man notera 200-årsminnet av det tyska befrielsekrigets store skald ...

Av: Simon O. Pettersson | Litteraturens porträtt | 17 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.