Men jag kan inte greppa det

Jag tänker på det som är ogripbart, egentligen omöjligt att tänka på eftersom det är omöjligt att förstå. Och jag tänker på kontrasten mellan det ofantligt hemska och den lugna ...

Av: Jessica Johansson | 17 augusti, 2011
Jessica Johansson

Fyra dikter: Bön och flerfaldigande, Robert Halvarsson

Gå, gå gå   Ord likt små små ljus som tänds och släcks och släcks och tänds Och om och om igen Förvirringen är lagen En grånad tjänsteman Säger gå, gå, gå ...

Av: Robert Halvarsson | 27 oktober, 2014
Utopiska geografier

Wolfgang Amadeus Mozart mellan hopp och förtvivlan

Det pågår en utställning bakom Stephansdomen i Wolfgang Amadeus Mozarts och Constanze Webers lägenhet i Wiener Mozarthaus, Domgasse 5. Lägenheten består av fyra rum och ger en intressant inramning till ...

Av: Lilian O. Montmar | 25 september, 2012
Kulturreportage

Mozart med rabatt

”När Mozart var så gammal som jag hade han varit död i många år” är en gammal kvickhet, om det nu var Tom Lehrer eller någon annan som kom på ...

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2016
Kulturreportage

Till ett försvar för delar av det traditionella och premoderna



Pieter Brugel den gamle Ikarus fallI idéhistoriska sammanhang förknippas modernismen eller moderniteten främst med två traditioner med rötter i upplysningen (och som i viss mån kan ledas tillbaka till renässansen): en förnufts- och en frihetstradition. Bland de företeelser som brukar inbegripas i upplysningens förnuftsprojekt märks bland annat kampen mot vidskepelse och övertro i allmänhet, religionskritiken och den åtföljande sekulariseringen av samhället, den klassiska, newtonska naturvetenskapen med dess experimentella metod och objektiva kunskapsideal samt framstegstanken.

Till denna tradition kan även såväl den filosofiska och politiska rationalismen och pragmatismen, som industrialismen och den rationella samhällsplaneringen sägas höra. Under upplysningen växte också en frihetsideologi och en medborgartanke fram som skulle komma att tjäna som inspiration för den moderna tidens tre stora revolutioner - den amerikanska, den franska och den ryska. Inom denna mäktiga historiska strömning utgjorde värnandet om det fria ordet och fördömandet av censur i alla dess former centrala inslag.

Man betonade vikten av en levande offentlighet där idéer och tankar öppet kunde ventileras och kritiskt granskas. Båda dessa upplysningstraditioner - såväl den förnufts- som frihetsinriktade - kan sägas ha haft människans förkovran och ett förbättrat, mer förnuftigt organiserat samhälle som sitt mål. Men upplysningstraditionen och det moderna projektet har också haft en baksida. Den har inte sällan åtföljts av en övertro på det instrumentella förnuftets förmåga att utforska och behärska naturens och tillvarons mer fördolda sidor.

En västerländsk och manlig uppfattning om förnuftet har getts en universell och normerande status. Dessutom har frihetsideologin ofta fått tjäna som förklädnad och legitimering för en politik som inneburit frihet för vissa och underkastelse för andra. Många har därför hävdat att ett direkt samband går att påvisa mellan upplysningens idéer och företeelser som den västerländska kolonialismen samt framväxten av ett modernt kontrollsamhälle präglat av disciplinering, normalisering och marginalisering av det annorlunda och oliktänkande.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Alasdair Chalmers MacIntyreUnder de senaste femtio åren har en kritik mot modernismen – filosofiskt som konstnärligt – långsamt vuxit fram och etablerat en massmedial förkärlek för det post-moderna, med dess fragmentering, collage-tänkande, dekonstruktion, diskursanalys medmera. Till detta återkommer jag. Mitt ärende här och nu är däremot ett försvar för delar av det premoderna, det klassiska, det traditionella.

Vilka utgångspunkter kan man då ha i ett sådant företag? Ja, filosofiska, konstnärliga och – inte minst – religiösa; mina tankar går därvid direkt till filosofen MacIntyre, konsten och litteraturen innan romantiken och de religiösa strömningar inom både kristendom och islam (med flera religioner) som är upptagna av mystiken och kontemplationen. Mycket av detta tankegods bör kunna tjäna som ett nyktert korrektiv till alltför splittrade och splittrande tingeltangel-tendenser förankrade i vår numera (bland mainstreamintellektuella svenskar) till dogm upphöjda s.k. post-modernism (men också till dels modernism, om man med denna avser en fixering av det sterila förnuftet).

Alltså. Om vi utgår från den antikt befryndade filosofen MacIntyres på sin tid ytterst provocerande idéer i boken "After Virtue" får vi framförallt ta del av en provokativ klassiker. Den skrevs 1981 och väckte mycket uppmärksamhet, något som även hans tidigare "omvändelse" från Marxism till Thomism (katolsk filosofi) gjort. Bokens budskap är lika omtumlande som hans omvändelse och kan ses som ett filosofiskt försvar av densamma. Men den är mer än så. Den är en svidande kritik av hela det modernistiska projektets moralfilosofi och samtidigt en argumentation för aristotelisk dygdetik.

Den premoderna traditionen grundar moralen dels på någon uppfattning om människans sanna natur och dels vad som är människans verkliga mål, hennes telos. Precis som en bra sadel är bra därför att den förverkligar det ändamål för vilket den tillverkades, så bestämmer idéen om människans ändamål (t.ex. att befrämja gemenskap och självförverkligande) vad som är en god människa. Moral handlar således om hur människan-sådan-hon-är ska växa till att bli människan-sådan-hon-kan-vara-om-hon-förverkligar-sitt-ändamål.

Modernismen förnekar en sådan teleologi och därmed någon idé om människans verkliga mål.

Denna leder till, hävdar MacIntyre, att moralen hänger i luften. Vad ska förankra den när den inte längre har att göra med hur saker och ting "är"? I ljuset av detta blir moderna rörelser som positivism och emotivism mycket förståeliga. Enligt positivismen ska vetenskap bara syssla med hur saker och ting "är" och vara kliniskt ren från värderingar. Moralen å andra sidan handlar, enligt emotivismen, inte alls om hur saker och ting "är" utan blott om hur vi tycker eller känner att det "bör" vara. Förnuft och känsla är oförenliga. Kunskap och moral likaså.

Detta är naturligtvis nonsens. Strikt filosofiskt – från Aristoteles till Habermas (men inte över Kant) – hör dessa företeelser ihop. Sett från en mer allmän humaniora-hållning (inte humanistisk, då talar vi om annat) är det också nonsens. Hur kan vi exempelvis beakta en Da Vinci eller Michelangelo – eller för den delen en Aguéli – utan att legera dessa existentiella predikament? Hur kan vi ta ställning till författare som Nietzsche och Schopenhauer utan att begrunda människans liv i världen som traditionellt förankrad, viljande och skapande? Hur kan vi – på svensk botten – läsa exempelvis Ekelund utan ett fundament av klassisk erfarenhet och bildning? Hur läsa Goethe – denne gigant! – utan att förhålla oss till Faustmyten och antiken?

Men detta är bara början. En stor del av vår jords myter, historier, känslor och sanningar är starkt kopplade till religionen. Både den mer naivt upplevda och – inte minst, utan mest - dess mystiska uppenbarelser hämtade från en sufism inom islam eller ett helgon inom kristendomen. Finns det några starkare berättelser än Genesis och Exodus inom judisk och kristen tradition? Kan vi över huvud taget bottna i verkligheten utan tankar och känslor (oavsett om vi vet varifrån de kommer eller inte) som bibringats oss genom Therese av Avila, Juan de la Cruz, den helige Franciscus, de persiska poeterna och filosoferna Rumi och Khayaam osv.? Jag håller detta för mycket tveksamt.

Strikt filosofiskt – från Aristoteles till HabermasFör övrigt behöver man inte vara i strikt mening religiös för att uppleva känslor av djup och oförklarlighet. Mycket av konsten och poesin handlar om just detta. För övrigt bör vi minnas, att många av våra största författare och filosofer ännu in på sent 1900-tal, åtminstone (troligen än om vi rör oss från det beklämmande provinsiella), var besläktade med och påverkade av myterna, de universella upplevelserna av exempelvis helighet, det sunt ovetna. Läs Hans Ruins banbrytande skrift ”Poesiens mystik” (från 1925, återutgiven i flera omgångar långt senare); läs latinprofessorn och prästen Anders Pilzs bok ”Se ansiktet!”; läs – Tomas Tranströmer!

Sedan kommer då – på mycket gott, och en del ont – den stora upplysningstiden med dess goda – men på sikt krassa och underminerande – förnuft. Sedan följer en oerhörd utveckling på det teknisk-naturvetenskapliga fältet, som saknar historisk motsvarighet, men på bekostnad av andlighet, tro, moral. Detta är illa – men kräver en annan artikel. Men vad mera och vidare är: efter moderniteten i vid mening, och modernismen inom konst och litteratur, kom efterhand en strömning – låt oss säga med födelsedag någon gång under franskt 1950-tal, som kom att kallas post-modernismen. Denna strömning – som jag personligen är stark motståndare till – har medfört mycket collage, tingeltangel och miniécrits utan universell eller ens lokal täthet. Här håller jag upp exempelvis Habermas mot Derrida! Men det om detta. Som också kräver en artikel. Vad vare sig moderniteten/modernismen eller (och långt mindre) postmoderniteten/postmodernismen förmår göra reda för är mysteriet. Människan. Meningen. Mångdimensionaliteten. Medvetandenivåerna.

Och det är här – hävdar jag – vi verkligen MÅSTE stanna upp och förvånas, förundras och betänka. Och det är här vi kan finna rent vatten i de traditionella källorna.

En kritik av moderniteten och postmoderniteten är framförallt en kritik av dekadansen, av konsumismen, av relativismen, hedonismen och gudlösheten.

 

Carsten Palmer Schale

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Peter Englund. Foto: Wikipedia

Litteraturkrönika i mars

Efter de mastodontiska dagboksvolymerna häromåret med djungeltäta textmassor återkommer Lars Norén med en hårt komprimerad lyrik à la 70-talets dagboksdikter; den nya volymen Fragment (Bonniers) påminner om vilken betydande poet ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 26 mars, 2015

Nazister paraderar. Foto: Wiki

Homosexualitet och nazism

Bo I Cavefors om de udda relationerna mellan nazism och homosexualitet.

Av: Bo I Cavefors | Essäer om politiken | 14 augusti, 2015

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Tysk höst

Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 09 november, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 19-2013

Det blev ledigt mitt i veckan tack vare förstamajfirandet. Arbetarrörelsens högtidsdag är en av de få sekulära helger som vi har. Den liberala ledarskribenten i min lokaltidning ondgjorde sig på ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 04 Maj, 2013

Oedipusmyten och Japan

Bakgrund Syftet med denna artikel är att göra en analys av Sophokles, Kung Oedipus och den roll berättelsen kan ta i ett mer samtida material. En nutida referens till ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 23 Maj, 2011

Hösten

Dimma över Moon Road Alley tidig september och nattlighet En mjuktovad fukt ...

Av: Anna Nyman | Utopiska geografier | 06 september, 2010

Frankrike och dess kulturpolitik

  Tre ord kan enligt min mening beskriva den franska kulturpolitiken: - Excellence- Elegance- Echanges Enligt de officiella dokument som styr det franska kultur- och kommunikationsministeriet (Ministère de la Culture et de la ...

Av: Mikael Jönsson | Essäer | 16 februari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.