Louise Brooks, varken ängel eller hora

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan.Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar pianist ...

Av: Guido Zeccola | 10 februari, 2012
Essäer om film

Keepalive (2015), skulptur av Aram Bartholl

Den trådlösa konsten

I fotografiets barndom, när tekniken ännu inte var fulländad, uppstod ibland tekniska fel på kameror och film som gjorde att när filmen framkallades i mörkrummen så upptäckte fotografen att det ...

Av: Mathias Jansson | 03 september, 2016
Essäer om konst

Farväl till kärleken: Beckett om tid och lycka

I Samuel Becketts I väntan på Godot finner vi ett odödligt uttryck för vad man skulle kunna kalla en av livets kanske största paradoxer (eller aporier): Livet är kort – ...

Av: Carl Magnus Juliusson | 28 februari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Minnets förvandlingar. Om Walter Ljungquist

I de fyra första novellerna i Walter Ljungquists En dörr står på glänt sätts de vuxnas liv mot barnets. De vuxna sörjer tomheten från något förlorat. Barnets liv är ett ...

Av: Gunnar Lundin | 17 maj, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Apologi för det mörka Del II. Essä om utdrivningen av samvetet



En fullständig ändamålsenlighet har ej oxen under oket, knappast maskinen.OFFERTORIO

Proposta. Leviathan

Makten över medmänniskan, medborgaren, eller som det förr hette undersåten är maktens medel och mål. Förutsättningen för att detta skall bli möjligt är att individen, den enskilde inordnas i det samhälleliga maskineriet. I en levande flercellig organism har varje cell sin egen plats och funktion. Men samtidigt är varje enskild del en spegling av helheten. Varje cell bär på koden varur en ny hel identisk kopia kan frambringas… Denna genetiska kod är dold och förborgad i varje cells inre … Och skall vi tillägga varje sådan cell bär inom sig hela nyckeln till den evolution arten genomgått. Alltså varje cell bär på ett inre, fördolt, gömt inom ett skyddande hölje.

Metaforen för det välfungerande samhället var en gång i tiden sådan, återgiven till exempel i den antika berättelsen om konflikten mellan patricier och plebejer. Även där användes givetvis metaforen för att rättfärdiga maktens anspråk och diskreditera de maktlösa.

Men i det moderna samhället eftersträvar man en maskinliknande struktur. Varje del skall fungera som et välavpassat kugghjul i helheten, och dess eventuella ”inre” saknar intresse, betraktas som en störning och felfaktor. Den ”mänskliga faktorn” blir förklaringen till ofullkomligheter, olyckor, katastrofer och misslyckanden, Det inre blir då en anomali något icke funktionellt som bör elimineras eller åtminstone kontrolleras. För att detta skall vara möjligt krävs att helheten och varje del är totalt genomskinlig och mätbar… varje del är även utbytbar eller kan elimineras ur maskineriet om den visar sig överflödig. Sådana delar kan kasseras, skrotas eller sparas för eventuellt framtida bruk…

 

Risposta.

Citat ur Rabbe Enckells stora dikt . ”O, SPÅNG AV MELLANORD”.

En fullständig ändamålsenlighet har ej
oxen under oket, knappast maskinen.
Hos oxen finns det animaliska som inte är dragdjuret.
i maskinen finns det ofullkomliga som är mänskan.
Ändamålsenlighet kan inte ge utslag
i domen över vad vårt liv är värt
Nej, sjukdom, brist och hopplöshet,
det är livet och dess aldrig uppgivna skansar.

Drömmen om det helt genomlysta, helt rationella samhället där det individuella ansvaret helt eliminerats via regelverk, prejudikat, rutiner anmälningar vilka konstaterar när det väl är för sent med efterklokhetens osvikliga infalliabilitet( sic!) vad som ”borde” eller ”kunde” ha gjorts är den dröm Sverige länge närt och omhuldat. Konventikelplakatets anda lever än… Och i förlängningen dröm om samhället som en perfekt maskin tillverkad av politikers och experters ingenjörs konst. Felfunktioner kan avläsas via mätarställningar och elimineras via reparativa ingrepp… Och fungerar en indikator inte tillräckligt bra skapar vi en ny mätare ett nytt myndighat som mäter den ursprungligas funktion, ad infinitum. Givetvis är varje kugghjuls uppgift att även för sig registrera sin egen och andras malfunktion och anmäla därom till övermaskinmästaren och hans ingenjörsteam. Sist och slutligen finns det ingen som är direkt eller personligen ansvarig för någonting i ett sådant perfekt uttänkt system där problemen endast är felfunktioner, ofullkomligheter som kan och skall förbättras avlägsnas eller åtgärdas… Givetvis kan någon av ändamålsenlighets skäl utpekas som ansvarig i juridisk mening men inte etisk eller moralisk Men märk väl inte för att den egentligen är ”skyldig” eller ”oskyldig” som individ utan för att det krävs att det för syns finns någon som är skyldig. Som i fallet på Astrid Lindgrens sjukhus… Ett barn som var döende och bortom räddning, avled, frågan är nu om någon av de åtgärder som gjorts var dödande… Här ställs då medicinsk expertis mot juridisk… Faktum är att barnet ohjälpligt dog, och frågan borde då lyda skedde det på ett sätt som orsakade onödig plåga eller ej… För föräldrarna kommer det aldrig att finnas ett svar som inte orsakar smärta:” Varför måste vårt barn dö?” Om det var av en överdos av morfin eller tiopental saknar i etisk mening totalt betydelse… I verkligheten fanns inget att göra, men det verkar som om man inte tagit hand om föräldrarnas ångest och smärta på ett adekvat sätt. Men psykologisk eller själavårdsaspekten har ju totalt hamnat utanför vad man beaktar numera… Det finns ingen större smärta än att förlora ett barn… Och jurister kan sällan lindra den… även läkare som numera lär sig att man skall inte slösa tid på att lyssna på klienten utan säga ” du är sjuk”, och här får du medicin som gör dig bra. Ingen medicin i världen kan ta bort denna maximala smärta… Man måste möta den…

Nu till mitt egentliga ärende: Vad hände i Sigtuna? Var i detta fall de två barnen ” bortom räddning”? Svaret är ett otvetydigt nej. Liknande fall har setts i Finland, ett där modern tog livet av sin man, båda barnen och sig själv när fasaden utåt inte höll längre. Men i det fallet hade ingen sökt hjälp hos socialen, utan det hela handlade om att ett elegant korthus höll på att rasa samman… I ett andra fall rörde det som en thailändsk kvinna som blivit som blivit lämnad och i stället för att enligt överenskommelse lämna tillbaks barnen till fadern som hade vårdnaden efter ett lov valde att döda dem… Else-Britt Kjellqvist har berört detta utförligt i ”Skammens väg till Kärlek”. Gemensam nämnare i alla tre fallen tycks även så vara skammen… Skammen över att ha misslyckats som mor., hustru, kvinna… Och så är det högst antagligt att antalet fall då mödrar dödat sina barn minskat antagligen i takt med att samhället bättre tolererar och tar hand om ensamstående mödrar… och att stigman efter en skilsmässa minskat… Minns att det i Finland ofta traditionellt hette om en kvinna blev lämnad ” inte ens en karl kunde hon hålla kvar hos sig”, kommentaren ofta fälld av föräldrar som tyckt att deras dotter var omöjlig eller besvärlig. Quod erat demontrandum

Den trotsige och den konciliante bor i samma bröst, i samma hjärtekammarVad är då mitt ärende? Det lyder så här: Varför har vi producerat ett ”välfärdssamhälle” som är ett sken, ett maskineri som sätter humaniteten ur spel. Frågan om det ur övergripande synpunkt gäller ”ändamålsenlighet” "samhällsnytta eller” lönsamhet”. Alla dessa synpunkter är totalt acceptabla ur utilitaristisk synpunkt när det kommer till kritan. Det är ur utilitaristisk synpunkt fel att dela ut pengar på ”vaga” grunder till ”svaga” och eventuellt opålitliga individer eller grupper. Det avgörande är om paragrafer, regelverk och rutiner följts vilket ju givetvis borgar för att besluten är ”rättvisa”.

I liknelsen om ”Den barmhärtige samariten”( Lukasevangeliet 25 – 38 ) som Carsten Palmer Schale har som en av grundstenarna i en tänkvärd essä om makten ”Samhällsproblem framträder genom kunskap -och -moral ställs detta på sin spets redan för tvåtusen år sedan. Prästen handlar ”rättvist” enligt det religiösa regelverkat han skyndar förbi till sin ”viktigare” gudstjänst. I vår sekulariserade värld vi kanske inte riktig fattar, att det i judisk religion fanns en föreställning om att det måste finnas ett visst antal rättfärdiga som bad och följde ritualerna till med yttersta noggrannhet för att Gud skulle skona världen som än en gång och alltid på nytt förbrutit sig sedan Noahs tid… Alltså detta kunde försvaras med att han måste lämna den rånade blodige mannen för att rädda hela världen… Levitens motiv var ju mindre upphöjt, han upplevde situationen som farlig och ville inte bli indragen i något obehagligt eller livsfarligt. Alltså räddade han sitt eget skinn. Vad gör då tjänstmannen som följer reglementet bokstavligen och troget? Han kan göra det ” för allas bästa2 eller för att själv ”slippa obehagligheter”. Men om nu då någon tagit en femhundring, eller en tusenlapp ur sin egen plånbok, och gett det åt den desperata mamman med ett jag vet att du betalar tillbaks när du kan”. Tjänstefel. Måhända. Moraliskt fel. Kanske inte ens ur en devot Sverigedemokrats synpunkt… Vad vi än anser om kristendomen är detta kärnan i budskapet. Kärleken till nästan står över lagen, sabbatsreglerna mm. Och så är det med säkerhet inom Islam, Buddhism ja i alla religiösa läror. Det handlar om att följa den inre genuina rösten, samvetets röst och att ta avstånd från ”avguderiets” kategoriska imperativ av idag, Guldkalvens: ”Njut”. Konsumera, var lönsam var alla dina herrar det vill säga dina eller andras behov till behag… Många anser att detta handlar om politik. Vi blir inte bättre människor för att vi röstar höger, vänster eller miljövänligt etc. Det är frukten, våra handlingar, vårt civilkurage som avgör vilka vi verkligen är. Inget system i världen kan frånta dig att i sista hand är det du och endast du själv som bär ansvaret för dina handlingar. Ingen annan, inga andra inget annat. Den visaste av tankar: att du en gång kommer att vägas mot dina handlingar är en mycket vis och tungt vägande tanke. Den man önskar att hade större utrymme i vår värld av idag…

Länge går vi böjda under omständigheterna.
Man spårar dem överallt - som jurymän
de dömer oss, friar eller fäller.
Så länge vi lever står vi inför domarskranket.
Ack vem kan träda i svaromål annat än
på ett högst ofullständigt sätt?
På vems sida står rätten, på vems den sanna kärleken?
Det är frågor som icke avgöres med en gång,
Utan ständigt upprepas i halvheternas värld.
Den trotsige och den konciliante
bor i samma bröst, i samma hjärtekammar
och växlar ständigt samma meningsbyten.

Kapten Ahabs dilemma

Call me Ishmael! Kalla mig Ismael. Så inleder Melville sin oförlikneliga roman om jakten på den Vita Valen, Moby Dick. Ismael, vem är då han? Du, jag människan, medborgaren, undersåten. I Bibeln är han Abrahams oäkta son med tjänarinnan Hagar som med henne på Saras önskan drivs ut i öknen med sin mor. Islams anfader…Ismael är alla vi som lever in exilium. Och vilka är de? I första hand de fördrivna landsflyktiga. Men i existentiell mening är vi alla utkastade i världen, fördrivna ur paradiset... Och vid varje försök att skapa ett ”himmelrike” på jorden”, ett jordiskt paradis häftar en evig förbannelse… Varje sådan utopi har skapat ett större lidande dels för dem som bebor det, därför att tvingas leva i, ja just det en maskin som eftersträvar perfektion och obönhörligen delar in delarna i ett system av dem som passar in och dem som exkluderas och antingen drivs ut ur hela systemet, aldrig släpps in eller som tvingas leva i en inre exil… det ”utanförskap” som det ständigt hänvisas till… I den utopiska fantasin att det kunde avskaffas. Om bara inte den andre fanns där som en obehaglig påminnelse om faktum…

Kapten Ahab är den oförsonlige fienden till Leviathans makt, fundamentalisten, anarkisten, revolutionären som i sin oförsonlighet kräver absolut underkastelse av den besättning han driver i döden. Det är inte Leviatan som förföljer honom, nej det är han som vill döda, Leviatan är ren natur, om vi så vill naturrättens upphov, en mystisk mytisk varelse, en bild av Guds gåtfulla outgrundlighet, den blinda driften, det omedvetna, bortom gott och ont…Ananke, ödet vad vi vill… Han är Ahabs öde, genom det ”sår” han tillfogat honom genom att beröva honom ett ben, och Ahabs undergång styrs av hans outsläckliga behov att hämnas…Och vi kan utan vidare se att parallellerna är dagsaktuella…

Bortom det förnekade såret, det kvinnliga könets spricka,Om såret

Det finns hos oss alla något
som var för skört att inte brista,
för skört eller oändamålsenligt.
Skall vi därför döma det?
En fullständig ändamålsenlighet skulle aldrig
Finna vägen till det liv som är mer än orsak och
verkan.

Bortom det förnekade såret, det kvinnliga könets spricka, den springa ur vilket livet föds finns den oförlösta drömmen om ett evigt liv in paradisum, i evigt ofödd salighet. Om vi icke som fostret aldrig funnit skötet för trångt och gett signalen att nu är det dags och stannat där, i det trånga mörka och till sist kvävande skötet vad hade då inträtt? Om inte döden? Den unika lyckan i att ”aldrig ha blivit född”... Om vi nu tänker ut vad blir konsekvensen av denna tanke? Att moderskötet, modersfamnen, symbiosen att vila i mörkret utan kunskap om världens ondska och lidande vore den största lycka. Men detta sker ju då vi dör och återbördas in i moder jords sköte, förmultnar och uppgår i alltet. Återförenas? Men mitt ärende här är att visa på att vad makten vill är att ge oss är denna illusion av ett evigt liv inom modersskötets ofelbara orubbade salighet. Och detta är den kvinnliga principens yttersta aggressiva väsen, Den kvävande omfamningen. Kvinnan den gåtfulla sfinxen är denna fasas yttersta manifestation, spindeln i nätet, stryparen. Ja i den antika mytologin ströp sfinxen sina offer, dem som inte kunde lösa hennes gåta. Oidipus ställdes inför den utanför Tebe, löste den och då kastade sig sfinxen utför ett stup och hennes huvud krossades. Men obevekligt dras Oidipus in mot sitt öde; han dräper ovetande sin far och äktar sin mor Iokasta. Än en gång är han så bunden till det kvinnliga. Då han vill utreda orsaken till pesten i Tebe uppenbaras sanningen för honom. Iokasta har hela tiden försökt hindra och avråda honom från att gräva i gåtan. När han löst det hänger hon sig själv. Oidipus sticker ut sina ögon, tillfogar sig det yttersta såret och drar i landsflykt. Men nu blind och ledd av sin dotter. Än en gång en kvinna…

Vad jag här vill exemplifiera är att moderns välde inte är ett skydd mot det onda. Och adressen är att det svenska samhällets strävan att skapa en illusion av absolut trygghet för alla är omöjlig, förkastlig och farlig. Vi ser det i de fall som ovan beskrivits. Ingen kan garantera oss ett skydd mot lidande, smärta olycka och död. Såret blir endast omöjligt att läka för den som träffas av det därför att sådant får inte ske… Så tillsätter man ännu en myndighet eller kommitté att utreda vad ”som gick fel” eventuellt utpeka en skyldig likt skådeprocesserna i Stalins sovjet där allt som svek i det perfekta systemet med planekonomi och proletariatets diktatur berodde på sabotage etc. Maskineriet, och planen var perfekt, sovjetmänniskan en övermänniska kapabel till allt och felet berodde då på resterande element av kulak och borgerlig natur vilka kunde elimineras… I rättvisans namn. . eller som utilitaristen skulle formulera det, ”för det allmänna bästa”…

I det moderna demokratiska samhället är straffet mer ”humant” det sker närmast via skambeläggande, i dess olika former så uttömmande beskrivna av Else-Britt Kjellqvist och andra. Den som utses att bära skammen får då även bära såret och smärtan och vi övriga kan slå oss till ro…

Så låt oss inte döma det som gjorde oss sårbara,
bragte oss på kant med livet och till verklighetens
tjuvbarn
Såret bevisar att det fanns något
som gick utanför ramen för nödvändigheten, något
som krävde mer och fann mindre,
var ett slöseri med kraft tills verkligheten
gjorde det till blind svaghet.

 

i jakten på den åtråvärda dyrbara ambran Om Frihet och Brist

För mig är villebrådet fritt när det jagas
I dödsskräck av ett jagande koppel.
För mig är mördaren fri när han väntar
Med själen på helspänn dörrklockans ringning-

Att vara fattig är att vara uppmärksam-
Alla står vi i den kö nödvändigheten ordnat.
Ändamålet vet vi ej, vi ställer oss i kön
Utan att veta vad varan är värd:
Begärlig eller ej, sak samma!
Som isblomman på fönstret formar sig kön
Och längst,
Där man inte kan vänta sig att få.
Tålmodigt våra livsdagar ut,
Frusna och eländiga
Snart utsiktslöst- och dock fortsätter vi
för nöjet att vänta - och när vi ej väntar längre
för nöjet att vänta med dem som ännu gör det.
Vi värmer oss i skenet av hoppfullhet lika snålt
som gatumånglarn vid sin fyrpanna.

Leviatan demaskerad

Så kan vi då avsluta denna jakt på den vita valen… Man har tolkat den på så många sätt. Velat se den som en uppgörelse med homoerotisk problematik hos Melville… Dick är ju ett könsord i den anglosaxiska världen motsvarande vårt ”kuk”. Spermaceti val, skildringen av hur besättningen (givetvis idel män) kramar sönder den ännu varma spermacetin som tagits ur de fångade valarnas huvud, i jakten på den åtråvärda dyrbara ambran … visst kan vi se detta. Men att ta Melville ”ut ur skåpet” är ingen nyhet, och dessutom fullständigt trivialt numera. Plus att det inte kan förstås i dagens kontext efter förintelse, kriminalisering, diagnostisering, hatbrott… Då handlade det mer eventuellt om ”synd” något man gjorde, inte en diagnos eller identitet… Men jag håller före att Moby Dick är en symbol för det kvinnliga, naturen, bröstet, som för Ahab blivit det onda bröstet… Hans jakt på bröstet och det kvinnliga ”som lyfter oss bär” har här blivit till det onda det som leder till undergång är barnets omättliga krav på obegränsad tillgång till modern hennes bröst. Och etta krav gäller att alla hennes gränser och begränsningar skall utplånas. Hon måste dö… Vi kan se detta i vårt krav på obegränsad evig tillväxt. Att fadern bleknat bort, diskrediterats och förintats leder till detta. Ty fadern representerar lagen, gränsen realiteten, modern lusten, njutningen tillfredställelsen… Därav kan vi dra slutsatsen att kravet på tillgång till allt och den erbjudna illusionen att detta vore möjligt är i sista hand ett dödligt gift… det Slavoj Zizek så träffande formulerat: ”Dagens kategoriska imperativ lyder: Njut”. Vi kan endast ana vilken katastrof det kan leda till då vi ställs inför det faktum att det inte är möjligt för mer än ett litet fåtal under en begränsad tidsrymd… René Girard och Sigmund Freud har mycket att säga om detta… Men sådana vill röster vill givetvis makten tysta med ”föråldrat”, Pessimistiskt etc. även Rabbe Enckell här så träget citerad faller offer för detta…

Conclusio et consolans

Vad är då hamnen i hela denna odysseiska exposé? Detta är kungstanken i det hela:

Att vara fattig är att vara uppmärksam,
uppmärksam på liv och död, känna
i hur tätt de följer på varann
i vårt hjärta, lika tätt som blåstskuggorna på en
fana.

de skarpa och de lena, de ljusa och de mörka.Att vi var gång vi likt Prästen och Leviten driver ut samvetets röst ur vårt sinne och handlar fel trots att vi vet att vi gör så försvagar vårt jag, vår person, tömmer vår själ och sviker vår ande… Det är illa nog, men än värre om vi skyler över denna insikt och förnekar den. På så sätt förvandlas vi antingen till Ahabs oförsonlighet den där placerar ondskan utanför oss själva och på sätt berövar oss själ, kraft och ande, eller förvandlas vi till drivved, vrakspillror berövade egen vilja och intention… Även där ligger ”felet” någon annanstans, i systemet maskineriet, i samhället. Ty inget samhälle ingen institution kan vara annat än kallt, okänsligt och exkluderande i sista hand. Det är den enskilda människan som kan välja mellan gott och ont. Ingen lagbok, manual eller myndighet kan göra det… Även om det numera är klarlagt at din handling finns planlagd i din hjärna sex sekunder innan du utför den och blir medveten om den så är det du själv som utför denna handling ingen annan. Och ingen annan kan stå till svars för den än du själv. I denna insikt vill jag sluta: Du är bunden till ditt öde. Du skall acceptera dig själv ärligt och fullt ut. Har du gjort ont, onda handlingar måste du stå för det inför ditt samvete. Din möjlighet att bli ”bättre” och med mindre sannolikhet upprepa det onda kan möjligtvis utvecklas ur din förmåga att erkänna detta. Så länge du förnekar eller skyller ifrån dig sker ingen som helst förändring. Men ”makten” vill gärna ha dessa manipulerbara marionetter till sitt förfogande… oavsett om den stavas lönsamhet/effektivitet eller folkhemstrygg Jante/samhällelig ingenjörskonst. Illusionen om den absoluta tryggheten och ”rättvisan” är här dess verktyg.

Maktens väsen

Makten är som begrepp en abstraktion. Den uppkommer ur det ansvar vi avhänder oss. Om vi accepterar Hofstädters tanke att ”medvetande” uppkommer ur en ”loop” där subjektet iakttar sig självt som ett objekt, en självbespegling kan vi se att den samhälleliga makten över medborgarna/undersåtarna växer ju fler reglerande och varandra övervakande myndigheter vi skapar. Alltså den blir till något annat än summan av dess delar. Det skapas ett tyranni av okontrollerbar kontroll där vi själva ingår som delar i detta system. Skenbart av egen fri vilja…Vad vi får i gengäld är en garanterad mängd av panem et circenes samt en mer eller mindre illusorisk känsla av att ”samhället” tar ansvar för oss, ger oss trygghet. Under en stor del av förra seklet skapades denna trygghetskänsla av väldiga arsenaler av kärnvapen...försvars- och undergångsmaskinerier…

Befrielsen

En befrielse ur detta ligger i den enkla insikten att själv ta ansvar inför sitt eget öde, att acceptera det och att svara inför sitt eget samvete. Att värna om vår egen och andras integritet. Kunde en av orsakerna till att speciellt unga kvinnor idag är så benägna till självdestruktivt beteende denna uppfläkthet, där allt blottläggs av detta ständigt ökande krav på total insyn av de skamlösa, som hatar och förnekar gränsen mellan det inre och yttre, den membran som möjliggör livet och den sanna lusten. Membranen genomborras, penetreras fläks upp och endast ett skälvande, vibrerande kaos återstår, torkar upp och upplöses. Mörkret det fördolda privata, avgränsade är hotande och farligt om ansvaret går förlorat. Biktstolens, psykoanalytikerns soffa, terapirummets helgd får inte gå förlorad. Ingen övervakning i världen råder bot på sådana missbruk om den inte bärs av ett personligt ansvar…Dessa absurda krav på evidensbaserad övervakning av allt berövar oss det inre rummet, och det förtroliga konfidentiella…Till sist blir döden det enda privata vi äger, graven det enda rum där den obarmhärtiga uppslitande exponeringen upphör.

I Ithakas hamn

Så stilla möter våren:
alla kryddsängarnas gömmer redan
frön –alla kryddsängarna.
trädgårdsmästaren älskar framom annat.

Av förväntas spänning fylld
fröstavarnas
prassel i påsen-nu de hamnat
i myllans lena veck förseglade där.

Han älskar dem mest:
de skarpa och de lena,
de ljusa och de mörka.

Detta sista citat ur Rabbe Enckells dikt får stå som avslutning, fästet för min fot då jag stiger i land.

 

Oliver Parland

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del III

 Vår egen tid I senere artikler har jeg tatt opp anliggender som har å gjøre med vår menneskeværen; det på høy tid å vende tilbake til spørsmålet om en har å ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 05 februari, 2013

Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 29 oktober, 2013

Vår båt reser sig ur den orörliga dimman och vänder bogen mot eländets…

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 13 juli, 2012

Ett litet axplock bland 100-åriga faktasier

”Du kanske tror att framtiden står skriven bland alla kreativa tankar på internet? Så är det inte. Framtiden finns bland de dammiga böckerna på bibliotekens hyllor. De verkligt kreativa hjärnorna ...

Av: Bertil Falk | Kulturreportage | 23 juni, 2012

Einar Askestad C e l e b r i t e t…

 C e l e b r i t e t e r   ett urval porträtt ur samtiden     De här publicerade porträtten utgör endast en ringa del av det samlade materialet, precis som ...

Av: Einar Askestad | Utopiska geografier | 22 december, 2014

Hur det gick för bakelsebagaren

Ett av fransk TV:s mest betittade program häromkvällen var ”Qui sera le prochain Grand Pâtissier?” som sändes i kanalen France 2 på bästa sändningstid. 2,4 miljoner bänkade sig framför TV:n ...

Av: Eva-Karin Josefson | Kulturreportage | 24 juni, 2014

Klas Lundström: En modern Dagerman i det krisdrabbade Europa

Klas Lundström är journalist och författare. Han samarbetar med flera tidningar och tidskrifter, bland andra Fria Tidningar och Tidningen Kulturen. Klas är intresserad att resa, men det gör han liksom ...

Av: Guido Zeccola | Övriga porträtt | 11 april, 2013

"Anti-skriket" Edvard Munchs utställning i Paris

La Pinacothèque heter en relativt ny, privatägd, flervåningsutställningslokal, belägen i centrala Paris, bakom Madeleine-kyrkan vid de elegantaste och dyraste matbutikerna. "Från Rembrant till Vermeer" hade en enorm succé och kön ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 11 mars, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.