Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Litterära artefakter

Hur lätt är det inte att betrakta sina litterära artefakter med en viss misströstan? Hur lätt är det inte att känna missmod ögonblicket efter att man har lagt ner sin ...

Av: Melker Garay | 13 april, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Hedendom - shamanism och paganism i vår tid

Svenskarna sägs ofta vara världens mest sekulariserade folk. Det talas om postkristna svenskar som lämnat kristen tradition bakom sig. Den sekulära och religionskritiska naturvetenskapliga världsbilden betonar empirin och förnuftet som ...

Av: Lena Månsson | 26 februari, 2017
Essäer om religionen

En kryddställ för tysk turism

Från ungefär mitten av 1800-talet var förbindelserna Tyskland–Sverige täta och mycket djupgående. Detta framkom inte minst av den stora utställningen om Tyskland och Skandinavien som visades på Nationalmuseum på 1990-talet ...

Av: Björn Gustavsson | 11 augusti, 2014
Gästkrönikör

Den relativa maktens århundrade

Det 21:a århundradet kommer inte att bli det nya amerikanska århundradet som de nykonservativa förutspådde i slutet av 1990-talet. Kommer det i stället att bli det antiamerikanska seklet som den ...

Av: Pierre Hassner | 20 november, 2013
Essäer om samhället

Veckan från hyllan. Vecka 17-2013



Gregor FlakierskiIgår fredag var det årsdagen av upproret i Warszawas ghetto. Det är 70 år sedan spillrorna av det judiska samhället tog upp den ojämna kampen med den nazistiska övermakten. Ghettots hjältemodiga kämpar ska givetvis hyllas, men vi får inte heller glömma alla de andra. På ett sätt var det hjältar allihop.

Några personliga reflektioner:

Varje år under hela 60-talet fick jag den 19 april följa med min pappa till monumentet för Warszawaghettots hjältar. Där högtidlighölls utbrottet av upproret i ghettot 1943. Jag minns det som extremt dystra tillställningar med en atmosfär av sammanbiten tystnad.

Dystert kan det mycket väl ha varit, men annars måste minnet svika mig. En militärorkester (om den var militär) spelade dramatiska marscher på det där militäriska sättet som man fortfarande är så förtjust i Polen. Det var kransnedläggning, det hölls tal, det fanns utländska delegationer på plats, och det måste ha varit en hel del folk där.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och ändå så tror jag att minnet inte är helt fel ute. Det var säkert en dyster stämning, med en sammanbiten – eller om det var trotsig – atmosfär som sa, ja vi finns här. Och tystnaden, som ett vittnesbörd, från de omgivande kvarteren där ghettot låg, och från alla miljoner som levt där och som det förutom monumentet inte finns ett spår av längre.

När upproret bryter ut är ghettot i Warszawa – det största i det nazistockuperade Europa – redan i stor utsträckning tömt på sin judiska befolkning. De som inte har dukat under för svält och epidemier har forslats bort till förintelselägret Treblinka. Av en halv miljon människor finns omkring 50 000 kvar. De är väl medvetna om vad som väntar. Några hundra har slutit sig samman i Judiska Kamporganisationen, och när tyskarna går in i ghettot för att slutgiltigt (ett nazistiskt favorituttryck)likvidera ghettot bjuder de väpnat motstånd. Överraskningsmomentet är totalt och de lyckas driva ut tyskarna. (Hanna Kralls ”Hinna före herren Gud”, som är samtal med en av upprorets ledare Marek Edelman, är en personlig skildring av händelserna. Rekommenderas.)

Men utgången av den ojämna kampen är ändå given. De judiska motståndsmännen är mycket klent beväpnade, de har köpt sina vapen för dyra pengar av den polska motståndsrörelsen och på svarta börsen, och varje kämpe har en revolver, några handgranet och hemmatillverkade brandbomber.

De tungt beväpnade tyskarna är tio gånger så många, och de har artilleri, pansar och flyg till sitt förfogande.

Och tyskarna är inte helt och hållet tyskar. Betydande styrkor av letter och litauer deltar också, och SS-generalen Jürgen Stroop, som ledde operationen, uttrycker i sin rapport en viss förvåning över de så kallade ”szaulis” stora entusiasm inför uppgiften.

I nästan en månad bjuder judarna ett förbittrat motstånd. Man tillämpar dels en stadsgerillataktik, dels har man byggt upp befästa bunkrar, där man strider till slutet. När en sådan bunker där upprorets ledning, med bland annat Mordechai Anielewicz, på Milagatan håller till, blir upptäckt, begår alla där kollektivt självmord (händelsen skildras i Leon Uris pekoral ”Mila 18”). Gatans namn betyder Vänliga gatan.

De dödsdömdas utsiktslösa kamp väckte naturligtvis starka reaktioner utanför ghettots murar. Många var fulla av beundran och respekt, men det fanns också de som uttryckte likgiltighet, och rent av avståndstagande och antisemitism som inte stod nazisterna efter, framför allt från det högernationalistiska lägret.

De judiska motståndskämparna hyllas för att de valde att dö värdigt, och inte lät sig ”slaktas som får”. Det var också på det sättet som de såg sig själva, och det är en uppfattning som lever starkt än idag.

Men synsättet är långt ifrån oproblematiskt. Om de som dog med vapen i hand gjorde det med värdighet betyder det att alla de andra dog ovärdigt? Att de lät sig slaktas, inte som människor utan som oskäliga djur?

Människor instängda på en trång yta, förnedrade, utsvultna, omgivna av en fientlig värld, som försökte fly ut på landet, eller sökte gömställen i källare och på vindar, mödrar som in i det sista skyddade sina barn från dödsångest och fruktan, dog de motståndslöst och ovärdigt?

Motstånd är inte bara att skjuta med ett vapen. De mördade judarnas död var tragisk, men de trotsade sina bödlar in i det sista, och dog med värdigheten i behåll.

All ovärdighet ligger hos mördarna.

Gregor Flakierski

PS. I maj kommer Artur Schulz bok ”Judarna har vapen!” om upproret i Warszawas ghetto. Ser fram emot.

 

Ur arkivet

view_module reorder
Den estniske sångaren Georg Ots

Bariton med bredd

I slutet av 70-talet gjorde jag min första resa till Estland - eller som det då officiellt hette ENSV, Eesti Nõukogude Sotsialistlik Vabariik (estniska socialistiska rådsrepubliken). Vi var inte många ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 10 december, 2016

Daniel Barenboim Foto Monika Rittershaus

Stalin, Mozart och vi

Josef Stalin älskade Mozarts musik och berördes av den på djupet. Han lyssnade ivrigt till den, på radio och grammofon, på operan och i konsertsalen. Den Store Ledaren, som mördade miljontals ...

Av: Thomas Notini | Essäer om samhället | 18 december, 2016

Johan Jönson

Johan Jönson; poet, född 1966 – har gett ut böcker på Displaced press (i översättning av Johannes Göransson), OEI editör, Maskinen och Albert Bonniers förlag men är även verksam som ...

Av: Johan Jönson | Utopiska geografier | 26 september, 2011

Jacob Ullberger och Thomas Fagerholm spelar på Annorlunda Musikskola. Foto: Maria Ekström.

Jazz för vuxna

En vanlig tisdag i maj övar jazzensemblen Dixie I på låtarna de ska uppträda med på uppspelningen kommande vecka. Det här är den yngsta gruppen av Jacob Ullbergers jazzensembler på ...

Av: Maria Ekström | Musikens porträtt | 05 maj, 2016

Den skapande individen

Tankar om den skapande individen heter en bok av John Landquist från 1970. Landquist var professor i pedagogik och psykologi i Lund 1936-46, men det var snarast en parentes i ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 17 maj, 2011

Nyårsdagen 2007

Nyårsdagen 2007 Första januari 2007 – när jag hör om stormvarning klass tre beslutar jag mig för att åka tåg till Malmö och fotografera. Tar med min gamla Canonkamera, som jag ...

Av: Jenny Nilsson | Bildreportage | 01 februari, 2007

Carl-Heinrich von Stülpnagel – terrorist i tredje riket

När Hitler inser att attentat mot honom den 20 juli 1944 i väsentliga delar organiserats i Paris av överbefälhavaren för det ockuperade Frankrike, generalen Carl-Heinrich von Stülpnagel, fräser Führern till ...

Av: Bo I. Cavefors | Övriga porträtt | 01 januari, 2015

Opplysningstidens konsepsjon om dannelse av et selv

Innledning Både R. Descartes (1596 – 1650) og I. Kant (1724 – 1804) regnes som opplysningstenkere. Kant skrev til og med et stridsskrift, som er kjent som Hva er opplysning? For ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.