Bruno K Öijer reciterar

När Bruno K Öijer träder fram på scenen på Södra teatern i Stockholm vet applåderna inga gränser. Och finns det ett tema för denna kväll så är det just att ...

Av: Tomas Nilsson | 17 mars, 2009
Litteraturens porträtt

Hebriana Alainentalo tre dikter

nu har jag lämnat varje möte       med dig i porten denna öppning som stängde hjärtats utrop   där jag flämtar andetagen som om jag vore döende   intill ett liv av sorg omkring trädskuggorna vars kronor nu ler tyngre mot marken    

Av: Hebriana Alainentalo | 23 december, 2013
Utopiska geografier

Tappad rätt ner i bilen

I Jim Jarmuchs märkliga episodfilmfilm "Night on Earth" finns ett avsnitt med en tysk taxichaufför i New York som varken kan köra bil - den skuttar fram när han trampar ...

Av: Ulf Stenberg | 17 juli, 2009
Gästkrönikör

Carl von Clausewitz och kriget

I Sverige publiceras sällan intressanta krigshistoriska och krigsteoretiska studier, men en sådan undantagsbok är Europas krig. Militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrigets slut av Alf W ...

Av: Bo I Cavefors | 05 juli, 2014
Essäer

Veckan från hyllan, Vecka 28- 2012



Gregor FlakierskiEfter en alldeles för lång vinter och en obstinat vår har sommarvärmen äntligen kommit till Norrland. Till södra Sverige kom den några veckor tidigare, med rena Medelhavstemperaturer.

Så är det ofta, övergången från vinter till sommar, från iskallt till behagligt varmt, från bylsigt påklätt och buttert inbundet till glädjefullt fritt och utmanande öppet sker i detta land nästan alltid lika plötsligt och abrupt. Författaren, rabulisten och rättshaveristen Anderz Harning, må han vila i frid, påstod att svenskarna ägnar sig åt kvalificerat självbedrägeri när de tror att det finns flera årstider i Sverige, när det i själva verket bara existerar två: en lång vinter och en kort sommar (han var från Hälsingland).

Det skulle kunna vara förklaringen till den gränslösa sommarhysterin som råder i Sverige. Någonstans i skarven mars/april blir alla människor som förhäxade och totalt exalterade. Människorna spanar mot horisonten, solens upp- och nergångar kontrolleras noga, det suckas och det längtas, och det görs upp semesterplaner.

Jag har sett någonstans uppgifter om att Sverige är det land som har bland den högsta per capita konsumtionen av glass. Det kan eventuellt förklaras av att svenskar, i likhet med ryssar men olikt de flesta andra folk, äter glass även på vintern. Men hur förklarar man att vi är världsledande i innehav av cabrioletbilar? I det här klimatet?!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är nog helt enkelt så att när de första solstrålarna tittar fram och temperaturen kryper upp förbi tiogradersstrecket cabbar vi ner och på med glass i stora lass – FÖR NU ÄR DET SOMMAR!

Och i stort sett varje år är det samma besvikelse när människor fullt påklädda i tjocka jackor, vantar och mössor står och huttrar i kyla, blåst och regn, och diskuterar väder från morgon till kväll. Tills värmen och solen kommer tillbaka för ett par dagar till, och triumfens sommarögonblick är här igen.

I verklighetens dialektik finns det alltid motreaktioner, som i allkonstnären och numera Spanienpensionären Bengt Sändhs ”Vals om sommaren”, där han skaldar: ”Nu är den förbannade sommar´n här/en obeskrivlig plåga”. Men jag tycker ändå att det är bara en del av samma väderfixering och sommareufori.

Jag har alltid varit skeptisk till allt tal om nationalkaraktärer, att det och det är typiskt för vissa folkslag, och så vidare, men undrar just om inte det mest svenska är sommarhysterin.

Och naturligtvis besvikelsen. Inte bara över vädret, utan hela SOMMARPROJEKTET. Livet tar inte semester, och det som är jävligt i vanliga fall, under resten av året, fortsätter att vara jävligt under sommaren.

En del saker blir till och med värre. Läser just på svt:s nyhetssajt att ”Under sommarmånaderna ökar anmälningarna om grov kvinnofridskränkning/../Tvärtom ökar antalet anmälningar med i snitt sex procent under månaderna juni, juli och augusti, jämfört med övriga året/../den främsta orsaken är ett ökat alkoholdrickande och att stora förväntningarna på en lyckad semester har betydelse.”

Det är hur som helst helt oacceptabelt. Alltid. Semestertider eller inte.

En författare som har skrivit bra om våld mot kvinnor är Roddy Doyle, särskilt i romanerna om Paula Spencer.

Paula Spencer
Roddy Doyle
Övers. Hans Berggren
W&W, 2007

Hur börjar man sitt liv på nytt, och dessutom inte från noll, utan från en punkt betydligt längre ner än så?

Paula Spencer är 48 år gammal, alkoholist, nykter sedan en kort tid tillbaka, och fortfarande ”/…/ svettas ut sprit som hon drack för flera år sedan”. Hon är änka efter Charlo, som misshandlade och förnedrade henne under många år innan han blev skjuten av polisen under ett kidnappningsförsök. Paula har fyra barn, som alla har hanterat sin svåra uppväxt på olika sätt och med växlande framgång. Hon städar – utför hushållsnära tjänster? – och är både stolt och skamsen över sitt arbete, men trots att kroppen emellanåt säger ifrån släpar hon sig till jobbet, minnet av ”fasan i att inte ha några pengar” driver henne vidare.

Runt omkring henne träder det nya välmående Irland fram, den keltiska tigern med mer pengar, kaffelatte-kultur, nya bilar, byggboom och stigande fastighetspriser. Något litet av de spektakulära framstegen kommer också Paula till del. Den stora världen har kommit till den lilla förorten, och med den invandrare från Östeuropa och Afrika, människor som Paula inte riktigt vet vad hon ska tycka om.

”Paula Spencer” är en fristående fortsättning på ofattbart grymma ”Kvinnan som gick in i dörrar” (1997). Den nya romanen är mer psykologiskt inträngande. Paula plågas av sina hemska minnen från misshandelns och alkoholismens tid och sitt dåliga samvete. Hon trevar sig tillbaka till kontakten med sina barn och bygger upp livet på nytt med sin familj och sina vänner. Alla hennes relationer präglas av en stor komplexitet över vilken det förflutna hela tiden kastar sin skugga.

Doyle använder sig mycket av dialog, där han lyckas perfekt att fånga en vardaglig ton, som för handlingen framåt, samtidigt som det blottlägger tankeflödets motsägelsefullhet.

Personerna är trovärdiga och nära nog totalt uppriktiga. Det saknas inte heller den mycket speciella irländska humorn, rå men hjärtlig.

Sakta går livet vidare. Och det är OK.

Gregor Flakierski

Ur arkivet

view_module reorder
György Kurtág

Ett monument byggt av fragment…

Ett i sanning unikt tillfälle, djupt berörande gavs på Dramatens Lilla scen. Musik av György Kurtág till texter av Kafka i ett vad jag kan bedöma fulländat utförande av Elin ...

Av: Oliver Parland | Kulturreportage | 15 januari, 2017

Emmakrönika XIV

herregud vilka åsnor sa myran. Kan hon vara oberörd som en stridsvagn vars larvfötter en pissmyra satt sin syra på, myran som tömd klev upp vidare in i röret och ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 26 mars, 2009

Nero II

Natten har sänkt sig över mina första konstellationer. Jag sover genom rumlande nebulosor och imperier av kristall, drömmer mina drömmar om gudar och gamla rim. Jag svävar någonstans mellan solsystemens ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 28 juli, 2014

… Mot Bröderna Karamazov och det ”oroliga blodet.” (Del II)

Ännu en morgon med blicken sömnigt klar. Glad över att ha vaknat till ett vinterlandskap och min uppmärksamhet är ljudlös. Jag väntar på en stjärna, inte nattens utan den av ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2014

Kristian Borg, foto Vendela Grönroos

Om stolthet, skam och klassresor

I Finnjävlar berättar ett femtontal sverigefinnar om klass och klassresor, diskriminering och motstånd. Om stolthet, skam och kampen för självkänsla.

Av: Thomas Wihlman | Essäer om litteratur & böcker | 19 oktober, 2016

Kunsthaus Graz med belysning på kvällen. Foto: Mathias Jansson

Konststaden Graz – bland rymdskepp och ljussvärd

Den offentliga konsten i Graz är precis som arkitekturen ganska traditionell och domineras av äldre skulpturer och monument.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 augusti, 2016

Jan Guillou och jantelagen

Det är märkligt hur vissa saker tycks förbli sig lika. Dansen dansas med samma gamla innötta steg; de tåtrippande herrarna och hälklackslösa damerna rör sig i ett mönster som tydligt ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 14 september, 2011

Trästans besjungare, ensamhetens diktare

Illustration: Hebriana Alainentalo Trästans besjungare, ensamhetens diktare Hans Mörk fann tidigt sin kallelse som en ensamhetens diktare, och hans idag svåråtkomliga böcker sprider hopp om att aldrig ge upp. Örebro, ute ...

Av: Måna N. Berger | Essäer om litteratur & böcker | 20 november, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.