Emmakrönika XVIII, Kaikkein

"Mitä kirjailijat... yrittävät tehdä? Se kaikkein tuntematon yrittää jopa luoda universumin varsinainen nainen dokumentissa, josta tai missä hän on elänyt, mistä (joskus mihin) muut haluaisivat elää." / vet inte mer ...

Av: Stefan Hammarén | 28 Maj, 2009
Stefan Hammarén

Tanker om Platon og filosofien hans

 Det er slettes ikke så dumt å hevde at med stor grad av sannsynligvis var det slik for Platon at han trodde og mente at kultur uten moral medførte at ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 mars, 2013
Agora - filosofiska essäer

Argentinska resebrev - II

  Trumman "el bombo" har ett ambivalent förhållande till världen som dess ljud vibrerar genom. Till skillnad från militära marschtrummor, som den äger ett visst utseendemässigt släktskap med, är det svårt ...

Av: Axel Andersson | 11 december, 2010
Resereportage

Den långa färden

Liten dårfinkerapport mindre, än en dag i mars igår nu. Min tidigare psykiater i Trädstockholm, vilken var alldeles för normal och verkade homosexuell i vinjett, eller delvis bisexuell eftersom han ...

Av: Stefan Hammarèn | 23 september, 2013
Stefan Hammarén

Veckan från hyllan, Vecka 28- 2012



Gregor FlakierskiEfter en alldeles för lång vinter och en obstinat vår har sommarvärmen äntligen kommit till Norrland. Till södra Sverige kom den några veckor tidigare, med rena Medelhavstemperaturer.

Så är det ofta, övergången från vinter till sommar, från iskallt till behagligt varmt, från bylsigt påklätt och buttert inbundet till glädjefullt fritt och utmanande öppet sker i detta land nästan alltid lika plötsligt och abrupt. Författaren, rabulisten och rättshaveristen Anderz Harning, må han vila i frid, påstod att svenskarna ägnar sig åt kvalificerat självbedrägeri när de tror att det finns flera årstider i Sverige, när det i själva verket bara existerar två: en lång vinter och en kort sommar (han var från Hälsingland).

Det skulle kunna vara förklaringen till den gränslösa sommarhysterin som råder i Sverige. Någonstans i skarven mars/april blir alla människor som förhäxade och totalt exalterade. Människorna spanar mot horisonten, solens upp- och nergångar kontrolleras noga, det suckas och det längtas, och det görs upp semesterplaner.

Jag har sett någonstans uppgifter om att Sverige är det land som har bland den högsta per capita konsumtionen av glass. Det kan eventuellt förklaras av att svenskar, i likhet med ryssar men olikt de flesta andra folk, äter glass även på vintern. Men hur förklarar man att vi är världsledande i innehav av cabrioletbilar? I det här klimatet?!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är nog helt enkelt så att när de första solstrålarna tittar fram och temperaturen kryper upp förbi tiogradersstrecket cabbar vi ner och på med glass i stora lass – FÖR NU ÄR DET SOMMAR!

Och i stort sett varje år är det samma besvikelse när människor fullt påklädda i tjocka jackor, vantar och mössor står och huttrar i kyla, blåst och regn, och diskuterar väder från morgon till kväll. Tills värmen och solen kommer tillbaka för ett par dagar till, och triumfens sommarögonblick är här igen.

I verklighetens dialektik finns det alltid motreaktioner, som i allkonstnären och numera Spanienpensionären Bengt Sändhs ”Vals om sommaren”, där han skaldar: ”Nu är den förbannade sommar´n här/en obeskrivlig plåga”. Men jag tycker ändå att det är bara en del av samma väderfixering och sommareufori.

Jag har alltid varit skeptisk till allt tal om nationalkaraktärer, att det och det är typiskt för vissa folkslag, och så vidare, men undrar just om inte det mest svenska är sommarhysterin.

Och naturligtvis besvikelsen. Inte bara över vädret, utan hela SOMMARPROJEKTET. Livet tar inte semester, och det som är jävligt i vanliga fall, under resten av året, fortsätter att vara jävligt under sommaren.

En del saker blir till och med värre. Läser just på svt:s nyhetssajt att ”Under sommarmånaderna ökar anmälningarna om grov kvinnofridskränkning/../Tvärtom ökar antalet anmälningar med i snitt sex procent under månaderna juni, juli och augusti, jämfört med övriga året/../den främsta orsaken är ett ökat alkoholdrickande och att stora förväntningarna på en lyckad semester har betydelse.”

Det är hur som helst helt oacceptabelt. Alltid. Semestertider eller inte.

En författare som har skrivit bra om våld mot kvinnor är Roddy Doyle, särskilt i romanerna om Paula Spencer.

Paula Spencer
Roddy Doyle
Övers. Hans Berggren
W&W, 2007

Hur börjar man sitt liv på nytt, och dessutom inte från noll, utan från en punkt betydligt längre ner än så?

Paula Spencer är 48 år gammal, alkoholist, nykter sedan en kort tid tillbaka, och fortfarande ”/…/ svettas ut sprit som hon drack för flera år sedan”. Hon är änka efter Charlo, som misshandlade och förnedrade henne under många år innan han blev skjuten av polisen under ett kidnappningsförsök. Paula har fyra barn, som alla har hanterat sin svåra uppväxt på olika sätt och med växlande framgång. Hon städar – utför hushållsnära tjänster? – och är både stolt och skamsen över sitt arbete, men trots att kroppen emellanåt säger ifrån släpar hon sig till jobbet, minnet av ”fasan i att inte ha några pengar” driver henne vidare.

Runt omkring henne träder det nya välmående Irland fram, den keltiska tigern med mer pengar, kaffelatte-kultur, nya bilar, byggboom och stigande fastighetspriser. Något litet av de spektakulära framstegen kommer också Paula till del. Den stora världen har kommit till den lilla förorten, och med den invandrare från Östeuropa och Afrika, människor som Paula inte riktigt vet vad hon ska tycka om.

”Paula Spencer” är en fristående fortsättning på ofattbart grymma ”Kvinnan som gick in i dörrar” (1997). Den nya romanen är mer psykologiskt inträngande. Paula plågas av sina hemska minnen från misshandelns och alkoholismens tid och sitt dåliga samvete. Hon trevar sig tillbaka till kontakten med sina barn och bygger upp livet på nytt med sin familj och sina vänner. Alla hennes relationer präglas av en stor komplexitet över vilken det förflutna hela tiden kastar sin skugga.

Doyle använder sig mycket av dialog, där han lyckas perfekt att fånga en vardaglig ton, som för handlingen framåt, samtidigt som det blottlägger tankeflödets motsägelsefullhet.

Personerna är trovärdiga och nära nog totalt uppriktiga. Det saknas inte heller den mycket speciella irländska humorn, rå men hjärtlig.

Sakta går livet vidare. Och det är OK.

Gregor Flakierski

Ur arkivet

view_module reorder

Person, karakter og samfunn. Del I

Innledning Artikkelen min er både om å leve for seg selv òg leve sammen med andre, det vil si i samfunn med folk som er annerledes enn oss selv. Like nedenfor mangler ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 december, 2013

Det namnlösa är himmelens och jordens begynnelse. Om Taoismen

Taoismen är en gammal kinesisk filosofi i likhet med konfucianismen. Trots stora skillnader har de sin gemensamma källa i en äldre förklaringsmodell för den verklighet som ligger bortom våra sinnesupplevelser ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 07 oktober, 2010

Om utdanning og danning

Tematikken for herværende essay er, i vid forstand, moralfilosofi, det vil si at det er om hva en bør streve etter å realisere, hva som er høyverdig og hva som ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 september, 2009

Stillbild ur videon Quick Sand av Leon de Bruiines

Den självförstörande konsten

Är det inte som den svenska nationalskalden Esaias Tegnér skriver i dikten Det eviga från 1810: ”Det sköna är evigt: Med fiken håg / Vi fiska dess guldsand ur tidens våg.” ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 17 mars, 2016

Tellus Dormitorium

  1. I mörkrets skugga håller de ledningar i psykets kraftfält på kaféer i sömn med blommor i bankfack sittande så sorglöst utan glasögon så vilse med lunchbestick instuckna i uppsvällda inbakade produkter uppstaplade på osynliga ...

Av: Jaromir Svozilik | Kulturreportage | 13 Maj, 2013

Walking on Manchester

I Manchester regnar det alltid och vinden blåser oavbrutet, men britterna kallar det vänligt för “bris”. Det är en mörk och kaotisk stad, där det gamla olyckligt tränger sig med ...

Av: Nadia Scapoli | Resereportage | 23 januari, 2014

Sonic Boom: "Jag har verkligen ett bra jobb"

Pete "Sonic Boom" Kember är ett fenomen och en engelsk nationalklenod. Från begynnelsen i legendariska psych-drone-rockbandet Spacemen 3 i mitten av 80-talet och framöver via egna bandet Spectrum och sidoprojekt ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 28 oktober, 2010

Om samtidskonsten

Den moderna konstens äventyr är slut. Samtidskonsten är bara samtida med sig själv. Den transcenderar inte sig själv, vare sig i riktning mot det förgångna eller mot framtiden. Dess enda ...

Av: Jean Baudrillard | Essäer om litteratur & böcker | 04 april, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.