James Wood

Hur fungerar berättelser?

Kritikern James Wood har gått från recenserandet till en professur fast det brukar vara tvärtom. Med sin How fiction works som kom för nio år sedan skrev han in sig ...

Av: Ivo Holmqvist | 17 oktober, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Oslo från Ekebergsrestaurangen. Foto: Björn Gustavsson

Oslo som kulturstad

Det finns många goda anledningar att besöka Oslo; en allt viktigare anledning är att stans konstliv på senare år blivit allt mer spännande. Och den norska huvudstadens satsningar på konstområdet ...

Av: Björn Gustavsson | 19 juli, 2015
Resereportage

En dikt av Stevenson i översättning av Erik Carlquist

 Till R.L.Stevensons korrespondenter under hans tid på Samoa hörde skotten S.R.Crockett (1859-1914), som övergivit prästbanan för att bli romanförfattare. Denna dikt, tillägnad Stevensons landsman, är skriven i "Villa Vailima", Stevensons hem ...

Av: Robert Louis Stevenson | 24 april, 2013
Kulturreportage

Aufgehoben mellan oljud och harmoni

Att jag började gilla den brittiska rockgruppen Aufgehoben lärde jag mig idag, med en tallrik curry framför mig, var genom ett misstag. I mitt ständiga och ivriga och ibland tröttande ...

Av: Gustaf Redemo | 30 januari, 2009
Musikens porträtt

Veckan från hyllan, vecka 22-2012



Gregor FlakierskiDet har varit rasistiska demonstrationer i Tel Aviv nyligen. Krav framfördes att illegala invandrare från Afrika ska utvisas. Rop hördes som uppmanade till pogrom. Förbipasserande svarthyade personer attackerades. Några sudanesiska invandrare blev misshandlade. Några parlamentsledamöter från högerpartiet Likud deltog i demonstrationen.

Rasism är förkastlig var den än förekommer. Det går naturligtvis inte att ställa högre krav på vissa folk. Något tillspetsat kan man säga att alla har rätt att bete sig korkat.

Vilket de också gör. Det är inte bara på Tel Avivs gator som det marscheras. Det händer lite varstans, och platserna blir fler och fler.

Men ändå, det är trist att den som har varit slagen bara vill vara den som slår. Och även om det som sagt inte går att kräva högre standard av judar än av andra, kan jag inte låta bli att i alla fall vara en liten liten smula förvånad.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Minnet är kort, så det kanske kan vara på sin plats att påminna. Och det gäller oss alla!

Djävulssonaten. Ur det svenska hatets historia
Ola Larsmo
Bonniers, 2007

Den 17 februari 1939 äger en studentkårsmöte rum i det så kallade Bollhuset i Uppsala. Efter långa och stundtals bittra förhandlingar och diskussioner antar man en resolution å Uppsala studentkårs vägnar som uttrycker oro för den judiska invandringen från Tyskland. Mötet i Uppsala följs av flera på olika håll i landet, och är ett led i en välorganiserad kampanj, som kan inte kallas för något annat än en manipulation av folkopinionen.

Bakom kampanjen står vad vi idag skulle kalla för ett nätverk av personer, som sedermera kom att göra framgångsrika karriärer inom olika områden. Deras senare argument var ”vi visste ingenting”, vilket Larsmo på ett övertygande sätt visar är ren och skär lögn.

Kampanjens målsättning var att sätta en dagordning, som formulerade ett ”judeproblem”. Det ställde sig så mycket lättare som att det fanns en stark opinion mot invandring sedan krisåren på 30-talet. Argumenten mot ”judeimport” var dels att den skapade antisemitism (!), dels att det medförde att svenskar förlorade arbetstillfällen. Om nu någon tycker att det finns slående likheter med dagens debatt, är det ingen tillfällighet. Enda skillnaden är att problemet idag heter ”invandrare”, och allt oftare ”muslim”, och beror på ”kultur” istället för ”ras”.

Skiljelinjerna i debatten följer inga strikta partigränser, men det går att urskilja två läger: på den ena sidan delar av Högerpartiet och Bondeförbundet, på den andra delar av socialdemokratin och frisinnet. Inget av de invandrarfientliga partierna har någonsin gjort minsta ansats att göra upp med sitt förflutna. Man hänvisar till att man gjorde processen kort med eventuella nazister i partileden, vilket är ganska sant, och att man visst inte var Tysklandvänlig, vilket är mindre sant. Framför allt förtiger man sin inställning till invandring, och följaktligen till ”judefrågan”, och vill inte kännas vid sin antisemitism.

Resten av det politiska fältet står någonstans i mitten och avvaktar. Och det kommer en vändning. Den är inte fullt så opportunistisk som kritikerna ibland hävdar, då den inträffar FÖRE Stalingrad. Det är deportationerna av de norska judarna i oktober-november 1942, som får den svenska opinionen att svänga. Omvändningen gäller emellertid bara norska judar, de som är ”som vi”. Judar från Östeuropa är fortfarande persona non grata.

Larsmo skriver både engagerat och initierat, även om det stundtals är faktaspäckat i mastigaste laget och det är svårt att hänga med i alla turer i debatten. Boken avslutas med en skildring av de konkreta konsekvenser som den invandringsfientliga politiken fick för en enskild individ. Den judiske musikern Leiba Wolfberg försökte ta sig in i Sverige, blev avvisad, och deporterad till Auschwitz och senare till andra koncentrationsläger i Tyskland. Den är en fascinerande och gripande historia, som ställer både gårdagens och dagens invandrardebatt i skamvrån. Tyvärr gör Larsmo här en riktig feldisponering, och precis när historien om Wolfberg tar fart, gör han en ny utvikning bland utredningar, riksdagsdebatter och tidningsskriverier.

Som helhet betraktad är boken ingen fullträff, men den är en oumbärlig läsning för alla som vill förstå sin egen historia. Den ger röst åt den berättelsen som finns i det som Larsmo kallar för ”den kollektiva tystnaden”, och som det har skrivits märkligt lite om. Här var det skammen och inte hälsan som teg still.

 

Gregor Flakierski

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Veckans porträtt: Tuija Nieminen Kristofersson om Tuija Nieminen Kristofersson

Tuija Nieminen Kristofersson om Tuija Nieminen Kristofersson    Tuija Nieminen Kristofersson Foto: Hans Kristofersson Och asterisken, tecknet som Aristarchos uppfann och använde när han hänvisade till en versrad av Homeros, lyste som diktens starka sken en ...

Av: Tuija Nieminen Kristofersson | Litteraturens porträtt | 09 november, 2006

Jeremiah Karlsson

En novell av Jeremiah Karlsson

Jeremiah Karlsson debuterade 2012 med "Tystnadens älskare, stjärnornas vän", Sveriges första socialtjänstthriller, ett slags modern tjänstemannaromaner där polisen är utbytt mot socialarbetare och mordutredningarna mot invecklade familjeproblem. Han har bl.a ...

Av: Jeremiah Karlsson | Utopiska geografier | 30 december, 2016

Brott och Straff 2 Testamentets anda - bouppteckningens materia

Släktingarna kröp omkring som likmaskar och karvade på den avlidnas efterlämnade bråte. Konfrontationer kring varje tings nominella eller påstådda affektionsvärde i arvegodset stegrade den febriga temperaturen. Gamla komposter av osämja ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 31 oktober, 2009

Maja Stenis 1923-2008

Lustig längtan - en sökares samhällssyn

En gång i tiden var jag också en snäll, liten pojke. Mamma tyckte då att det nog inte var så bra för mig att vid fem års ålder sitta ...

Av: Dr Jan Stenis | Utopiska geografier | 23 mars, 2015

Pacifister i det virtuella kriget

I maj 2003 beslöt sig det amerikanska försvaret för att bege sig in på dataspelsindustrins territorium. Stridsklädda soldater ur specialstyrkan invaderade E3 (Electronic Entertainment Expo) understöd av svarta Black Hawk ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 01 oktober, 2008

Vad har David Bowie med Frida Strindberg att göra?

I August Strindbergs lilla trerummare i Blå Tornet börjar hösten 1911 sanden i timglaset rinna ut med allt högre hastighet: ” Nu värker det hela dygnet oberoende av vad jag ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 10 november, 2011

Klaustrofobisk skräck utlovas på Spårvägsmuséet

I mitten av april gör skräcken entré bland tunnelbanevagnarna på Spårvägsmuséet i Stockholm. Teaterföreställningen Silverpilen 21.32 är ett samarbete mellan muséet och Minerva Produktion där man använder tunnelbanevagnen som arena ...

Av: Marcus Ridung | Reportage om scenkonst | 26 mars, 2012

Seamus Heaney 1939-2013

Irländarna är ett läsande folk som vet att uppskatta sina författare. Man kan möta fyra av dem på konstverk i mer än dubbel storlek i en bokhandel i centrala Dublin ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 31 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.