Döden är ofarlig

I begynnelsen fanns inga tankar. Varken det ena eller det andra existerade, varken kärlek eller rädsla – ingenting gick att uppleva eller strävade efter att bli upplevt. När encelliga organismer utvecklades ...

Av: Stefan Whilde | 01 februari, 2013
Stefan Whilde

Platon och Västlandets öde

”Varje separation är en länk” (Simone Weil) Den västländska civilisationen grundas på en tolkning av verkligheten som pågår sedan Platon och Sokrates tid.Att närma sig Platon är som att närma sig ...

Av: Guido Zeccola | 09 februari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Robert Warrebäck

Robert Warrebäck. En novell

Robert arbetar för närvarande på en samling sammanlänkade noveller om missbruk, kärlek, sorg och skuld. I nuläget finns åtskilliga av hans tidigare noveller, artiklar och essäer (och en del poesi) ...

Av: Robert Warrebäck | 04 januari, 2016
Utopiska geografier

”SE PÅ MINA VERK TILLS DU SER DEM!” Tankar om konstens oavhängighet.

”Jag kan helt enkelt inte se expressionismens, futurismens, kubismens och andra ’ismers’ verk som det konstnärliga geniets högsta uttryck. Jag förstår dem inte. Jag finner inget behag i att se ...

Av: Thomas Notini | 18 mars, 2014
Essäer om konst

Veckan från hyllan, Vecka 14 - 2012



 Gregor FlakierskiPå fredag fyller Ingvar Kamprad år. Jag visserligen inte för vana att hylla gamla nazister, men visst är Kamprad ett fenomen. Gammal nasse som sagt, skatteflykting, och alkis därtill, men ändå bror och du med hela svenska folket. Och allt detta bara för rangliga möbler som man blir hela vansinnig av att försöka skruva ihop. Märkligt.

Kamprad spelar också en liten perifer roll i den svenska nutidshistoriens mindre smickrande sidor. Om detta har Elisabeth Åsbrink skrivit en spännande bok. Här några rader om den:

Som en avlägsen spegel fortsätter andra världskriget att fascinera. Märkliga människoöden, ofattbara tragedier, avskyvärd ideologisk inskränkthet, byråkratisk småsinthet, mod, mänsklig värme, förtvivlad föräldrakärlek, historien om Förintelsen skildrar genom sin extrema karaktär det mänskliga livets djupaste aspekter i en mycket skarp relief. Det är en historia som både varnar för det som hände och för att vi ändå ingenting lärt.

Om det har Elisabeth Åsbrink skrivit den Augustvinnande boken ”Och i Wienerwald står träden kvar”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det var mest av en slump som Åsbrink kom över de drygt 500 breven från familjen i Österrike till Otto Ullmann, som i februari 1939 tretton år gammal hade kommit till Sverige som ensamt flyktingbarn. Han kom genom den i Wien verksamma Israelsmissionen, som hade som syfte att omvända judar och därmed rädda dem från det straff som de led på grund av att de hade förskjutit Jesus/Messias. Efter Anschluss insåg man förmodligen att straffet var i hårdaste laget.

De barn som var kvalificerade var antingen redan döpta, villiga att låta sig döpas, eller, som i några få fall, åtminstone intresserade av att ta emot dopets sakrament. Föga förvånande var intresset påfallande stort.

Från de svenska myndigheternas sida krävde man dels att barn inte skulle stanna längre än två år i Sverige, för att sedan hämtas av sina föräldrar, ett krav som av uppenbara skäl snart blev inaktuellt, dels att föräldrarna själva inte sökte inresa.

Elisabeth Åsbrink skriver om ett iskallt Sverige, inpyrt av antisemitism. För det var inte riktigt så att dörren var stängd för alla. Det kommer 70 000 finska krigsbarn till Sverige, oftast väl emottagna. De judiska barnens antal uppgår till 600. Det är siffror som talar sitt eget tydliga språk.

Samtidigt med Ottos historia berättar Åsbrink om familjens öde i det nazistiska Österrike. Snaran dras sakta åt, förföljelsen tilltar, inget land vill ta emot dem, trots förtvivlade försök att komma undan hamnar de i koncentrationslägret Theresienstadt, och mördas slutligen 1944 i Auschwitz.

Elisabeth Åsbrink har utfört ett gigantiskt researcharbete, som stundtals är mer spännande än en gastkramande deckare.

Höjdpunkten kommer förstås med skildringen av vänskapen mellan den judiske flyktingen och nazisten, IKEA-grundaren och sedermera folkikonen Ingvar Kamprad. Som det visar sig långt mer engagerad, och betydligt längre i tiden, än han tidigare velat medge. Och än idag hyllar han den svenske Führern Per Engdahl. Ännu en fläck i det svenska folkhemmet.

För Elisabeth Åsbrink var arbetet med de 523 breven ett sätt att förhålla sig till sin judiska identitet. Hon är själv ett barnbarn till en överlevande från Förintelsen.

Snart är alla ögonvittnen från den tiden borta. Desto viktigare att nästkommande generationer fortsätter att berätta.

Gregor Flakierski

 

Ur arkivet

view_module reorder
Nawaz i West Hampstead, London 2015. Foto: Eregis. CC BY 2.0.

Maajid Nawaz, Sam Harris. Nya vägar och nya värderingar för islam

Islam är inte bara terrorism och intolerans. Mohamed Omar om religionens verkliga ansikte bortom alla fördomar och ignorans.

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 09 januari, 2016

Judgment in Hungary: en rättegång som speglar Europas mörkare sidor

Under Göteborgs internationella filmfestival visades Ezter Hajdús dokumentärfilm Judgment in Hungary. Jag såg dokumentären på Göteborgs Stadsmuseum som tidigare visat utställningen ”Vi är romer”. I museets foajé visades också bilder ...

Av: Linda Johansson | Essäer om film | 17 mars, 2014

Old Von i Wellington

Några år in på första världskriget bodde D. H. Lawrence och hans tyska hustru Frieda (på långt håll besläktad med flygaresset von Richthofen, den röde baronen) i Cornwall. Där skrev ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 12 juli, 2014

Veckan från äldreomsorgen

Ett ämne som tyvärr inte går att undvika. Nu ska det bli lag som tvingar kommunerna att släppa in privata företag i äldreomsorgen. På ett sätt är det logiskt. Efter ...

Av: Gregorz Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 december, 2011

Minnen från Ludvig XIV:s hov

En typ av bok som alltid har fascinerat mig är de som får det att kännas som att man har förflyttats till en annan värld. Ibland kan det handla om ...

Av: Tobias Harding | Övriga porträtt | 18 december, 2012

Stillbild ur Rewell Altunagas “Elegia” från 2015

Det grymma havet

På stranden ligger den lilla pojken i vattenbrynet. Det ser ut som om han sover. Fotografiet av treårige Alan Kurdis döda kropp som spolades upp på en turkisk strand 2015 ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 07 oktober, 2017

Bildens sång

Alla färger syns tydligt, för idag röd bok och sol - varmt mot huden och solskyddsfaktor bör läggas på. Ta hand om fotsulor och andra ytor, och om mjuka-mjuka rösten ...

Av: Ida Thunström, text och bild | Essäer om konst | 27 december, 2017

Drömmen om autopoeten

Drömmen om den självskrivande poesimaskinen, autopoeten har länge varit en dröm för många poeter och konstnärer. Med dagens teknik kan den drömmen bli sann. Johannes Heldén & Håkan Jonsons digitala ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.