Dödsengeln Jeffrey Weise

  ”Trots allt är jag inte vem som helst,jag vill visa er det,jag hämnas på min familj och skolan som såg att jag mådde dåligt,men inte hjälpte mig ...och världen gör ...

Av: Nina Michael | 05 september, 2013
Essäer

Romantikens fragment – Tyskland och Novalis

Straffet motsvarar skulden; att berövas all lust att leva,     att bibringas den högsta             graden av livsleda.  (Kierkegaard) Under 1700-talet kröntes den andliga utvecklingen i västra Europa med Immanuel Kant och hans filosofiska kritik, vars ...

Av: Göran af Gröning | 23 juli, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 september, 2007
Övriga porträtt

Sickan Carlsson i Filmstaden

Sickan Carlsson och kvinnorollens klassresa i svensk film

Sickan Carlsson personifierar andemeningen av ordet “folkkär”. Hennes filmkarriär stäckte sig över 69 år. När hon gick bort 96 år gammal var hon fortfarande en högt aktad kulturpersonlighet. Sickan Carlssons ...

Av: Belinda Graham | 18 oktober, 2016
Filmens porträtt

Fragment av surrogatpyret XIV



Vi tog oss in i den dunkla pisstinkande salen utan å yttra ett ord, åtminstone ja kräka på, å där fanns två varelser till som morfar ha prata om förut, en ilsnikte å ilfyrefarnese liten best som gick under namnet Göte Röös, som berusat dräglande halvlåg i kafferskinnsoffan å just höll på å huurk ner på pungjävulsfällen, å en haggdriven å gliver helyllestinta som ä spritt språngande galen å het Ester Aipac. Först glystre ja hon bara där hon stöka på å haamse ihop stöldgods i en vrå, men Göte såg ja nu rätt tydlit. De va han som skötte musiken på hemmanet, de va en gigantisk anläggning me takhöga högtalare som han styrde me en spermakleti fjärrkontroll. Just när vi kom in växla han spår från SS marschiert im Feindesland till Death in Junes All pigs must die. Han räta stirrögt upp sä när han fick syn på morfar, å de förgrämda ansiktet såg både ofrage å bulut ut när han rikta sina köölbeckanste svarta ögonhål mot mej. Han sänkte volymen, kraxä ångeststönande bortur harshn, reste sä gnisslande upp å vingla fram mot oss. 

– Ja se att du ha skaffa dä en ny liten bögfitta, Holger, morra han reserverat kamratlit, å gläfste sen åt mej:

– Stå du å fiirr, döhlamökus?, å kom we mä me på skulten me sin beniga högerhand, kall som ett fruset liks. Göte stod obehaglit nära å längnätäven av den sorkfärgade kyrkrocken va stark.

– Va riktit lii du å för n’färmelsch? fnyste han, å så till morfar, som log brett å visa tandstumparna å huggtänderna: – Jer han lika därnskut n’mörjus som den förra du hade, han som höll på å ha ihjäl mä?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

– Helge mena du?

– Ja de där satapyret som störta ner mä i Kågeälven, må hans namn i Jehovas fasansfulla evihet vara nerpissat av en sockersjuk å asberusad Svinert Öholm!

– Den här ä ännu värre, bekände morfar, han skriv som när jejta piss ner i sanna. Helgepyret va en oförtjådd sjebedele, de trovisaste tosster du kan drömma om, men handenna jer sä pävrut å säjjnjör att ja int vet va ja ska få mä för rå me han… Snacka om n’pulut n’pyppel…

– Va het de här kreaturet då? He likert dy nå lompen…

– Surrogatpyret Bärnt, fyllde morfar i.

– Fy helvete vilket sinnessjukt skämt, Bärnt, snacka om tröstlöst hjonnamn… Hur fick du tag på han då?

– Ja ä morfar, de ä aldri nån brist på pyren, vet du.

Dom stirra varann i ögona me okuvlit hat å obeveklit äckel.

– Vi skildes visserligen som okönt, Göte, om minnet mitt int ha besluta sä för å svika mä igen, men de hoppas ja verkligen att du ha lagt bakom dä…

– Ja du, din tiensjyl, du jer ju int oäven när he gäll å få dä å bera ihop, ibland ha du faktiskt vare så ohaaven att ja kört dä på porten… Så vansinnit prostersam å påbräjdu att man aldri ha sett dess like i Nordanlanden, prekalera han. – Men va lönsch hä å älta förspillda möjliheter att göra ont å tillfoga skada? Vi ha njute som vilda bestar av lidandet, låt resten vara en tystnad avbruten av omänskliga viskningar…

Under tiden hade resten av sällskapet grymtande å skrockande satt sä till rätta där dom kunde få plats, utom Lorenz Wucher, som rulla ihop sä me slutna ögon å en knappt hörbar oavlåtli jämmer på en hög fuktiga trasmatter. Abu å Ossian slog sä ner i kafferskinnsoffan i diverse fåtöljer som såg underlit skinnflådda å hälsovådliga ut. Göte å morfar tog mä i varsin arm, släpa mä till soffan å mööla ner mä mellan sä så dom andra två som satt där fick möxa sä ut på flankerna. De wart ohygglit trångt, den kadaverstinkande soffan va nåkerstjähle för fyra morska karar å en kåtunge. Själen göla i sin tigerbur, men ja våga int nöjvtrå dom… grusit brusande korn belamra synfältet… allt smälte samman å djupseendet va ödelagt. Kärje va de snärtä att he wart olevant. Ja blunda lite å försökte samla mä, tänka på nåt annat, nåt från antvarn, långt bort från soffan där dom eggade gubbarna satt å myste å jäste över lite kallskuren mänskli närhet. Ossian tycktes bli så till sä att han mjuulke på å försökte göra nåt fulskönt me dökuken sin, men tydligen va de så nösselet att han gav upp. Spittuven Abu Garcia gav ifrån sä ett uppsluppet Captain Spauldingskratt som harmoniera fint me refrängen i Alabama Thunderpussys Sociopath Shitlist.

Desirée, Mamma Scan å Lotta hade sin väsensnatur trogen sarve uppå å huckra så dom hosta upp segsiddje, men nu kalla Lotta efter lite nödtvunget vinsörplande till sä den förvirrat bükkserande Ester Aipac me ett besynnerligt slemkluckande strupjud som starkt påminde om Andamannegritosarnas läte när dom me kall fasa i sinnet i sin isolering tvingas inse att dom ha spela igenom alla scenarios i samtliga Age of Empiresversioner. Hon befallde me ett ”Bräk dä, bööhl!” att sprit å nåt läckert å knapra på skulle serveras, å när den höggravida kvickstylen Ester lydit trippa iväg me sitt oföränderliga sinnesslöa småleende muttra Lotta snörskt me ond blick å en rost- eller blodfläcki machete i knät: – L’utero, come la ruota, è un’invenzione molto semplice e non povera di conseguenze…     

Forts. följer...

Ur arkivet

view_module reorder

The Lost Generation. En förlorad generation som återfanns i Paris

När Sylvia Beach, en litteraturintresserad prästdotter från New Jersey, slog upp dörrarna till Shakespeare and Company år 1919 anade hon inte att den anspråkslösa lilla boklådan ganska snart skulle bli ...

Av: Elisabeth Brännström | Essäer om litteratur & böcker | 24 mars, 2013

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Claus Beck-Nielsen - En identitet

Den nionde oktober år 2010 begravde den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck-Nielsen sig själv. Närmare bestämt var det hans identitet som begravdes och det skedde under värdiga former och ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om samhället | 29 oktober, 2010

En katarisk vind över världen

För 800 år sedan, närmare bestämt den 22 juli 1209, inleddes det påvliga och kungliga korståget mot katarerna. Maria Magdalena-kyrkan i Béziers i Sydfrankrike brändes ned. Enligt legenden lär en ...

Av: Percival | Essäer om religionen | 20 juli, 2009

Jag vill göra mitt hjärta till en revolt ibland de puderrosa idealen

Nu är det över. Nu måste det få vara slut. Bara tanken av vår humanitära likgiltighet idag är bröstkorgsbristande smärtsam. Tanken av att jag lever i en generation där var ...

Av: Julia Thoresson Berkquist | Gästkrönikör | 24 april, 2012

En arbetslägenhet i Stockholm

En arbetslägenhet i Stockholm Varför ser man aldrig dig i en mjukt stoppad möbel i tv? Är du bitter? - Jag har undrat med vilken saklig motivering Dagens Nyheter, Expressen, Kulturradion och så ...

Av: Peter Lucas Erixon | Utopiska geografier | 25 september, 2007

Psykotexten. Del 2. Drömmen om ett ting

"Krigskonst är att förgås med blommorna, litteratur är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor" Yukio Mishima Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 15 augusti, 2013

Vuoksa-sjön nära Kexholm  Foto; ccbysa30

Karelska korsvägar

När Finland blev självständigt drogs riksgränsen vid Systerbäck. Karelska näset förblev finskt. Åren innan revolutionen i Ryssland hade Näset varit en plats där Ryssland, Finland och Sverige hade kommit varandra ...

Av: Rolf Karlman | Kulturreportage | 18 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.