Hans Kirk

Den kollektiva blickens mästare

Hans Kirk, född 1898 i Hadsund och död 1962 i Köpenhamn, var en av de första att introducera den kollektiva romanen inte bara i hemlandet Danmark men också i världslitteraturhistorien ...

Av: Tommy Gunnarsson | 27 februari, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Arne Sand, och mellan fingrarna

När Arne Sand debuterade 1949 med romanen Förföljaren uppmärksammades han på ett sätt som ganska få debutanter får uppleva. Det var ett Strindbergsår, och för att fira det delade man ...

Av: Daniel Svederud | 26 november, 2011
Litteraturens porträtt

Den unge Sven Lindqvist

För några år sedan, 2009, inledde förlaget Atlas en återutgivning av Sven Lind­qvists verk. Samtliga böcker som i det följande tas upp finns där utgivna. I höstas kom också i ...

Av: Gunnar Lundin | 17 mars, 2012
Litteraturens porträtt

Det finns inte ett landskap som inte är dunkelt – Om Relationens filosofi…

Congrès des écrivains et artistes noirs, kongress för svarta författare och konstnärer, anordnas för första gången i Paris 1956 på initiativ av den senegalesiske publicisten Alioune Diop och hans panafrikanska ...

Av: Viola Bao | 06 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Fragment av surrogatpyret IX



Dörrn öppnades långsamt, å en kväljande dunst av överhettad å döendedesperat lågbudgetvällevnad vällde ut när en rejält tilltagen tant klädd i va fan de nu va, nåt bjärt bjäfs som fruntimmer gilla, fyllde öppningen. Ögfäla va drepplut, fettglänsande å svettdrypande, å hon verka väldit omikring sä, utåll å wekkåll. Hon andades tungt å sörpla genom ett vid hakan fäst kraftit å långt sugrör en förnimmelsebefriande klunk rött vin ur en svartröd Kalis Nero d’Avola Shiraz Pasqua Siciliabox som va fäst i nån sinnrikt hemsnickrad anordning vid den svårskönjbara midjan. Vinet hade dregla över hela den spermafärgade blusen, eller de mesta kanske va blod. Hon glodde glosögt på morfar å stöna översägivet.

– Men Lotta, jolma morfar sötsliskit galant, känn du rent int igen mä? Ha vi vare ifrån varann så länge? Nu ha ändå åhågan om ditt prekära sinnestillstånd fått mä å färdas genom dödsskuggans dal, över Kalmas hemska lägda å genom Hiisis mörka skog, för å titta till dä …

– Chella zoccola e mammeta, flämta hon vimönnt, va int du död?

– Nä, ja grävde mä upp ur graven me dessa mina knapriga naglar, ha du verkligen glömt de?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

– Ja vet int hur länge ja ha vare här … Ja minns int hur ja kom hit eller om ja ha vare på nåt annat ännu värre ställe först … De ä nå jävlar här som ja int vet vicka dom ä, dom kräla omkring å skräna å svina på men ja tro dom kom från böckerna som ja borde ha bränt …

– Le donne imparano con avidità e dimenticano con facilità, abbémopsa ja mä puckelryggsmorskt, som om de va ja som ägde Cesare Borgias värja å hade fått böghoran Benedictus XIV å skänka mä dom klerikalt-förslaget utpressade inkomsterna från den kuvat godtrogna populasen i Amalfis abbotstift för att ja sänt han Vesuvius förstelnade uppkastningar å bett han omvandla dom förunderlit lätta stenarna till bröd.

– Håll käften innan ja garrottera dä, din agonistiska oxymoron! gorma morfar å sopa till mä me öppen hand över skulten

– Vem ä de förlästa tapet? fråga Lotta plötslit när hon blev varse mä.

– Ett pyre ja plocka upp i ett soprum, en Buhlzwerg, en skitunge som tigg stryk, morra morfar.

– Fell e pastiera, sciorde e guallarine, gnissla Lotta å spotta en loska vinslem mellan ögona mina.

– Hur ha du haft de på sluttampen då, gumman? undra morfar å gjorde en ansats till å tränga sä förbi Lotta di Classe, men hindrades därför att hon va så wäkksteli å vii i wenga.

– De ha vare ett förbannat helvete, erkände Lotta, sen ja avsa mä gudmoderskapet för all den här påstått progressiva skiten som ja en gång i tiden utan å veta varför, antagligen bara på skämt eller därför att ja va toki, gav upphov till. Du ska ha klart för dä att dom sofistiska skolastiker å populariserande aktivister som vigt sina eländiga liv åt utspädande å idisslande pedantexegeser av dom där imbecilla kvasiakademiska doktrinerna ä ett säreget hämndlystet släkte …

– Satans utopiskelande godhetsfascister, harskla morfar å fortsatte i de att han hosta upp va som såg ut å vara en halvsmält näbbmus: – Dom mest inskränkt intoleranta å outhärdlit enerverande brackpissludren ä dom som yra mest högstämt om vilken enastående fin salongsbolsjevikisk slavmoral dom ska förverkliga globalt om bara alla tvingas underkasta sä deras skrattretande moderiktiga sektövertygelser … 

– Ja va tvungen å försvara mä, sucka Lotta, dom lämna mä ingen ro, å ja kunde int vara kinki va gäll metoder om ja ville bevara liv å frihet … Vaffanculo ... perché, dove si dilibera al tutto della salute della patria, non vi debbe cadere alcuna considerazione né di giusto né d’ingiusto, né di piatoso né di crudele, né di laudabile né d’ignominioso; anzi, posposto ogni altro rispetto, seguire al tutto quel partito che le salvi la vita, e mantenghile la libertà, sluddra Lotta storvulet å snöt sä i den bok hon krama hårt i högernäven, Alla vi barn i Bullerbyn.

– Va fan, de fatta ja väl, du borde fatta att du minst av allt behöv förklara de för mej av alla förvildat sinnessjuka gubbstruttar som dräll omkring å gör jorden ett snäpp muntrare, muttra morfar. – Dessbättre jer du bra haggstärk, de vet ja sen tidigare, jaupstaka! Vergilius sa till mej en afton när vi misströstande om Fiorentinas framtid efter Luca Tonis flytt till Bayern München satt å patriotsöp falerner i Tiberius palatsruiner på Capri å misantroplura på å dödsstörta ett par störiga jetsetfnask nerför klippstupet i dom allförlåtande dyningarna: Felix, qui potuit rerum cognoscere causas atque metus omnis et inexorabile fatum subiecit pedibus strepitumque Acherontis avari … Å ja skåda bara djupt i hans svårmodiga gråblå keltögon å nicka instämmande … Men nu måst vi väl ändå få komma in! Pissnödi ä ja så ja bli rent mushaggä å dina vägnar över att ja ska behöva månkäs så här, vi som känn varann så avskyvärt väl å ha såna livliga om än omtöcknade gemensamma minnen å tala tyst om!

– Non mi rompere il cazzo! gnällde Lotta tjörmut. – Ja måst varna dä, morfar, hemmanet ä int helt judefritt …

– Herrejesus min herpessårige hebreiske moschiach, Lotta, ja älska å slänga käft me alla slags jur i vår Kamprads lekhage, de vet du ju, å ju tokfrommare å mer sektchauvinistiska dom ä desto roligare jere för mej, därför ha ja ett särskilt gott ont öga till alla Abrahams trätgirit halsstarriga å bastardiserade styvbarn, oavsett konfessionell störning … Ha du nån sann Israelvän typ Uffe Ekman på visit bli han säkert överlyckli av å se mä, ja ä ju trots allt den goj som senast munknulla Ariel Sharon.

– Jaha, men om nån av dom bli lessen i ögat då?

Morfar verka int ha hört de sista, eller också brydde han sä int. Han buffla sä grymtande in i hallen, å ja följde skälvande efter mens Lotta stängde å låste dörrn bakom oss.

Forts. följer...

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Gåramålaren Carl Ljungberg från Hammenhög

Kringvandrande målare var en vanlig syn på landsbygden för hundra år sen, särskilt i Skåne. De knackade på hos bönderna och erbjöd sig att måla av gården för mat och ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 18 september, 2017

Kafka, Slottet och Klam (en personlig resa)

Inför de kommande frågorna kring Kafkas bok Slottet har jag lagt mina litteraturvetarglasögon åt sidan, för att på så sätt närma mig texten ännu oförlöst. Vem är Klamm i Slottet? Vem ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 23 juni, 2014

Möjligheter och återvändsgränder för den nyklassiska bildkonsten

En debatt har under sommaren rasat kring den figurativa norska skolan till vilken bl.a. den (ö)kände norska konstnären Odd Nerdrum räknas. Debatten föranleddes av utställningen "Figurationer, Realism och romantik i ...

Av: Leif V Erixell | Essäer om konst | 31 augusti, 2009

En resa till dagens ände. Om Denise Mina

Himlen ligger som ett lock över staden. Det är grått och kallt, vinden viner vasst och snålt genom gatorna och ett isande regn tycks falla vareviga dag. Här härskar nöden ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 02 augusti, 2010

När Arvo Pärt kom till Mexiko

Lördagen den 20 oktober var det första gången som Arvo Pärts musik framfördes i Mexiko City, och det utav Estlands Filharmoniska Kammarkör och Tallins Kammarorkester under ledning av Tõnu Kaljuste ...

Av: Rebecka Villanueva Ulfgard | Musikens porträtt | 02 november, 2012

Sebastian Errazuriz:

Konst att gäspa till

Gäspningen som tecken är lite undanskuffad, men den har definitivt sin plats i historien. Den kan dock symbolisera så mycket mer än bara trötthet, inte minst ett inlägg i debatten ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 09 april, 2015

Från Abruzzo till Bornholm – jakten på Zahrtmann

En höstdag 2013 befinner jag mig på den danska ön Bornholm – drygt en timmes färjeresa från Ystad. På sommaren invaderas ön av turister från Sverige, Tyskland och det danska ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 08 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.