Dödsengeln Jeffrey Weise

  ”Trots allt är jag inte vem som helst,jag vill visa er det,jag hämnas på min familj och skolan som såg att jag mådde dåligt,men inte hjälpte mig ...och världen gör ...

Av: Nina Michael | 05 september, 2013
Essäer

Romantikens fragment – Tyskland och Novalis

Straffet motsvarar skulden; att berövas all lust att leva,     att bibringas den högsta             graden av livsleda.  (Kierkegaard) Under 1700-talet kröntes den andliga utvecklingen i västra Europa med Immanuel Kant och hans filosofiska kritik, vars ...

Av: Göran af Gröning | 23 juli, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 september, 2007
Övriga porträtt

Sickan Carlsson i Filmstaden

Sickan Carlsson och kvinnorollens klassresa i svensk film

Sickan Carlsson personifierar andemeningen av ordet “folkkär”. Hennes filmkarriär stäckte sig över 69 år. När hon gick bort 96 år gammal var hon fortfarande en högt aktad kulturpersonlighet. Sickan Carlssons ...

Av: Belinda Graham | 18 oktober, 2016
Filmens porträtt

Tänderna blev långa och skarpa som knivar, saliven alldeles blå...



 

Bild: Hebriana AlainentaloDen sandstensfärgade fasaden på S:t Pauli kyrka höjde sig som ett utropstecken.

Gatan var regnblöt. Det var mörkt. Från gatstenarna steg reflexer av vatten som splittrades var gång en bil passerade. Han vred på huvudet för att se på henne. Hon såg inte på honom. Hon ville bara försvinna. Hon ville slippa ifrån livet, om det skulle vara så här. - Hon gick där med en man som påstod att hon var en hora och nu på detta groteska sätt ville pröva om inte hans farhågor skulle infrias. (Hon skulle aldrig ha svarat på den där annonsen.)

Han stod där framför henne med förvridet ansikte. Han skulle ha henne till att gå bort till en av de bilar som hela tiden saktade in och erbjuda dem sina tjänster.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han knuffade henne framåt. Det stack ut ett ansikte på en äldre man där ovan den nervevade rutan. Och med långsamma steg gick hon åt det hållet, då han plötsligt drog henne tillbaka. Med en snärt som om det varit en lasso i en westernfilm och hon ett djur som gick åt fel håll.

Hon bara fortsatte Kungsgatan fram.

Så trött.

Hon hade vid det laget precis fyllt tjugotre och var redan så trött.

Vad gjorde det henne vad han ansåg om henne?

Vad hade hon med hans perversa experiment att göra?

Efteråt sa han, att han var helt säker på att hon skulle ha stigit in i någon av de där bilarna och dessutom tagit emot pengarna om han inte hade hindrat henne, vad trodde hon själv? - Ja, vad skulle hon tro? Han som under oändliga kvällar suttit där och analyserat hennes kommunistiska sovjetkomplex. Han som tvingat henne att suga av honom i timmar, dels för att han inte kunde komma eller om han gjorde det, så skulle han få utlösning en gång till så hon fick börja om från början igen. Han som trängt in i anus på henne och hållit på tills hon blödde. Han som sa att det här var en bestraffning som var minst lika plågsam för honom som för henne, underströk det gång på gång och kysste henne på kinden. Sa att han gjorde det för att de skulle kunna bli tillsammans och en dag gifta sig och tyvärr just därför också blev tvungen misshandla henne med en nyinköpt ridpiska. Före årets slut var han dessutom tvungen betala en skuld på 160 000, han hade en dead-line, visste hon överhuvudtaget vad det var, en dead-line, fattade hon hur mycket som stod på spel, själva innebörden i ordet dead-line, så mycket engelska kunde hon väl i alla fall även om hon kom från Vilnius?

(Och ändå var också de ganska lyckliga i början, förälskade och lyckliga. De kunde ligga still och se varandra in i ögonen en timma i sträck.)

På hennes fritid såg scenariot ut nästan likadant varenda gång; han stod där framför henne och hon väntade på att slaget skulle komma. Hon visste att det skulle komma, rakt i hennes ansikte. Hon visste hur hon skulle se ut efteråt.

- Okey, då börjar vi väl med det samma, sa han och tog ett steg närmare stolen, där hon satt framför skrivbordet i hans lägenhet.

Hon bestämde sig för att strunta i honom.

Ett snedvridet leende kröp fram på hennes läppar.

Hon satt där alldeles stilla och väntade på att slaget skulle komma.

Hon väntade på slaget.

Varför dröjde han?

Det var hennes nya leende. Det överraskade honom.

Hon såg det i hans ögon.

Varför slog han inte? - Han hade höjt handen, men låtit den sjunka igen.

Hon måste se hemsk ut, så det förvånar henne inte att han kom av sig.

Hennes ansikte speglade sig i hans. Hon kände inte igen sig själv.

Hennes ögon flimrade vita och sjuka.

Vad väntade han på?

Hade han blivit så skrämd att han inte vågade slå till?

Han stod där med handen fortfarande höjd, men nu verkade den snarare vara höjd till självförsvar.

Hon satt där med sina nya läppar.

Han tog ett steg tillbaka. Höll han på att ta sats?

Nu kom slaget!

Nu kom det.

Hårt och tungt träffade det hennes vänstra tinning och hennes leende tänjdes ut i ett grin, läpparna svartnade och sprack och bredde ut sig ända till nacken, det gjorde oerhört ont, det kändes som det började blöda, hennes huvud värkte, tänderna värkte och blev långa och skarpa som knivar, saliven alldeles blå, kinderna täcktes av grå hårstrån, öronen växte ut och blev upprättstående så inte ett enda ljud undkom dem, ögonen smalnade av och slutade i fina uppåtgående vinklar vid tinningarna, fördunklades och blev helt uttryckslösa, likgiltiga, nacken blev stark och muskulös, näsan blöt och kall, omvandlad till ett mycket känsligt organ.

Hon förstorades, hon blåstes upp inifrån, svällde upp som det svampiga molnet som föregår själva explosionen för att med hennes nya enorma storhet och fruktansvärda styrka sluka hela rummet (och halva stan samtidigt), ett nukleärt moln, anden i flaskan, en varg till för att bita ihjäl honom. Men innan hon hann ta sats för att göra språnget föll hon själv plötsligt bara ner från stolen (en varg kan inte sitta upprätt på en stol), så i stället för att kasta henne över honom och sätta huggtänderna i struphuvudet på honom, kröp hon ömkligt in och sökte skydd under skrivbordet med honom stående utanför, snurrade runt där under bordet i jakt på sin egen yviga svans, flåsande med en tunga som blivit violett, med saliven rinnande nerför den starka bringan och med de nya tänderna (de i alla fall oerhört starka tänderna) beredda att hugga till med om han skulle komma på idén att förfölja henne in under bordet eller bara sticka in handen.

Värmen plågade henne, pälsen var för varm för att vistas inne i människornas hus med. Hon reste sig, snurrade runt ett helt varv igen men lade sig på nytt. Han satte sig på huk där utanför, försökte närma sig med handen men hejdade sig vid åsynen av hennes långa rovdjurständer.

Det gick flera minuter. Han tvekade inför vad han skulle göra. Hon såg det inte, för hon såg inte på honom, men hon kände det på lukten från hans kropp, på den fräna lukten av hans svett.

Till slut hotade han med att ringa efter en ambulans och då skärpte hon sig, på något vis nådde orden fram till henne - sjukhus och psykiatriska kliniker skrämde, det var kvar sedan sovjettiden - och hon kravlade fram från skrivbordet, ställde sig upprätt framför spegeln för att kontrollera att tungan inte var missfärgad. Och ovanligt lång. Kände på sprickorna i sina mungipor. Såg gång på gång ner på sina händer, så att de var händerna på en människa och inte de grå tassarna på en varg, fingrarna inte tår med svarta klor i stället för naglar längst ut. Rörde vid handens ovansida för att försäkra sig om att där inte fanns någon sträv päls. Torkade av dreglet på sin klänning. Smakade av tungan som fortfarande kändes alldeles blå (som bläck) och så väldigt lång. Den fick knappt rum i munnen.

Utanför blommade körsbärsträden i den förunderliga trädgård som blivit över som en underbar oas mitt i centrala Malmö. De tre höga fönstren vände sig ut mot trädgården. Det var så ljust och så grönt i slutet av maj. Så oändligt vackert. Och där stod hon, nyligen tjugotre år fyllda och med en erfarenhet av livet så långt som till att ha blivit en varg.

Sedan han försäkrat sig om att hon blivit sig själv igen, gick han ut en stund. Sa att han kom tillbaka om några timmar. Hon behövde tydligen vila sig lite. Verkade överansträngd, milt uttryckt!

Och hon försökte plocka ihop det som var kvar av henne, resonerade som så att hon inte var mer skadad än att det gick att reparera.

Men det räckte inte, så några veckor senare sökte hon hjälp på S:t Lars i Lund. Läkaren avfärdade dock det hela som ett utslag av hysteri, mumlade något om att han för närvarande ägnade sig åt hjärnkirurgi. "Blev tvungen ägna sig åt dom nervtrådar som var synliga i stället för dom andra", som han uttryckte saken.

(Han hade tydligen blivit skrämd, han med.)

Och hon tog tåget tillbaka till Malmö, vågade inte tala om hur det egentligen var.

Anne-Sofie Nielsen

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

The Lost Generation. En förlorad generation som återfanns i Paris

När Sylvia Beach, en litteraturintresserad prästdotter från New Jersey, slog upp dörrarna till Shakespeare and Company år 1919 anade hon inte att den anspråkslösa lilla boklådan ganska snart skulle bli ...

Av: Elisabeth Brännström | Essäer om litteratur & böcker | 24 mars, 2013

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Claus Beck-Nielsen - En identitet

Den nionde oktober år 2010 begravde den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck-Nielsen sig själv. Närmare bestämt var det hans identitet som begravdes och det skedde under värdiga former och ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om samhället | 29 oktober, 2010

En katarisk vind över världen

För 800 år sedan, närmare bestämt den 22 juli 1209, inleddes det påvliga och kungliga korståget mot katarerna. Maria Magdalena-kyrkan i Béziers i Sydfrankrike brändes ned. Enligt legenden lär en ...

Av: Percival | Essäer om religionen | 20 juli, 2009

Jag vill göra mitt hjärta till en revolt ibland de puderrosa idealen

Nu är det över. Nu måste det få vara slut. Bara tanken av vår humanitära likgiltighet idag är bröstkorgsbristande smärtsam. Tanken av att jag lever i en generation där var ...

Av: Julia Thoresson Berkquist | Gästkrönikör | 24 april, 2012

En arbetslägenhet i Stockholm

En arbetslägenhet i Stockholm Varför ser man aldrig dig i en mjukt stoppad möbel i tv? Är du bitter? - Jag har undrat med vilken saklig motivering Dagens Nyheter, Expressen, Kulturradion och så ...

Av: Peter Lucas Erixon | Utopiska geografier | 25 september, 2007

Psykotexten. Del 2. Drömmen om ett ting

"Krigskonst är att förgås med blommorna, litteratur är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor" Yukio Mishima Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 15 augusti, 2013

Vuoksa-sjön nära Kexholm  Foto; ccbysa30

Karelska korsvägar

När Finland blev självständigt drogs riksgränsen vid Systerbäck. Karelska näset förblev finskt. Åren innan revolutionen i Ryssland hade Näset varit en plats där Ryssland, Finland och Sverige hade kommit varandra ...

Av: Rolf Karlman | Kulturreportage | 18 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts