Adolf Hitler. Foto: Wikipedia

Hitlers maktdrömmar

Bo I Cavefors om Adolf Hitler som försökte skapa ett kontinentalt maktcentrum mot bolsjevismen och Storbritannien.

Av: Bo I Cavefors | 25 februari, 2015
Essäer om politiken

Sosialetikk. Del I

Innledning Sosialetikk er ikke det samme som sosialpolitikk. Det trenger å bli forklart. Resonnementet mitt er slik. Mens all sosialpolitikk er bundet opp til politiske styresett der ulike sosiale tiltak er ...

Av: Thor Olav Olsen | 07 februari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Bland topparna i årets skivutgivning - i bokstavsordning

Artister: AnglesTitel: Epileptical WestSkivmärke/Distribution: Clean Feed/ www.cleanfeed-records.comArtister: The Bulgarian Voices Angelite with Huun-Huur-Tu & The Moscow Art TrioTitel: LegendSkivmärke/Distribution: Jaro/BAMArtist: Daniel HerskedalTitel: City StoriesSkivmärke/Distribution: Norcd/MusikkoperatöreneArtister: Femton olika artister och grupper ...

Av: Leif Carlsson | 23 december, 2010
Kulturreportage

Ulysses

En ny reflektion från Melker Garay, den här gången om James Joyces Ulysses.

Av: Melker Garay | 30 juli, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Tänderna blev långa och skarpa som knivar, saliven alldeles blå...



 

Bild: Hebriana AlainentaloDen sandstensfärgade fasaden på S:t Pauli kyrka höjde sig som ett utropstecken.

Gatan var regnblöt. Det var mörkt. Från gatstenarna steg reflexer av vatten som splittrades var gång en bil passerade. Han vred på huvudet för att se på henne. Hon såg inte på honom. Hon ville bara försvinna. Hon ville slippa ifrån livet, om det skulle vara så här. - Hon gick där med en man som påstod att hon var en hora och nu på detta groteska sätt ville pröva om inte hans farhågor skulle infrias. (Hon skulle aldrig ha svarat på den där annonsen.)

Han stod där framför henne med förvridet ansikte. Han skulle ha henne till att gå bort till en av de bilar som hela tiden saktade in och erbjuda dem sina tjänster.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han knuffade henne framåt. Det stack ut ett ansikte på en äldre man där ovan den nervevade rutan. Och med långsamma steg gick hon åt det hållet, då han plötsligt drog henne tillbaka. Med en snärt som om det varit en lasso i en westernfilm och hon ett djur som gick åt fel håll.

Hon bara fortsatte Kungsgatan fram.

Så trött.

Hon hade vid det laget precis fyllt tjugotre och var redan så trött.

Vad gjorde det henne vad han ansåg om henne?

Vad hade hon med hans perversa experiment att göra?

Efteråt sa han, att han var helt säker på att hon skulle ha stigit in i någon av de där bilarna och dessutom tagit emot pengarna om han inte hade hindrat henne, vad trodde hon själv? - Ja, vad skulle hon tro? Han som under oändliga kvällar suttit där och analyserat hennes kommunistiska sovjetkomplex. Han som tvingat henne att suga av honom i timmar, dels för att han inte kunde komma eller om han gjorde det, så skulle han få utlösning en gång till så hon fick börja om från början igen. Han som trängt in i anus på henne och hållit på tills hon blödde. Han som sa att det här var en bestraffning som var minst lika plågsam för honom som för henne, underströk det gång på gång och kysste henne på kinden. Sa att han gjorde det för att de skulle kunna bli tillsammans och en dag gifta sig och tyvärr just därför också blev tvungen misshandla henne med en nyinköpt ridpiska. Före årets slut var han dessutom tvungen betala en skuld på 160 000, han hade en dead-line, visste hon överhuvudtaget vad det var, en dead-line, fattade hon hur mycket som stod på spel, själva innebörden i ordet dead-line, så mycket engelska kunde hon väl i alla fall även om hon kom från Vilnius?

(Och ändå var också de ganska lyckliga i början, förälskade och lyckliga. De kunde ligga still och se varandra in i ögonen en timma i sträck.)

På hennes fritid såg scenariot ut nästan likadant varenda gång; han stod där framför henne och hon väntade på att slaget skulle komma. Hon visste att det skulle komma, rakt i hennes ansikte. Hon visste hur hon skulle se ut efteråt.

- Okey, då börjar vi väl med det samma, sa han och tog ett steg närmare stolen, där hon satt framför skrivbordet i hans lägenhet.

Hon bestämde sig för att strunta i honom.

Ett snedvridet leende kröp fram på hennes läppar.

Hon satt där alldeles stilla och väntade på att slaget skulle komma.

Hon väntade på slaget.

Varför dröjde han?

Det var hennes nya leende. Det överraskade honom.

Hon såg det i hans ögon.

Varför slog han inte? - Han hade höjt handen, men låtit den sjunka igen.

Hon måste se hemsk ut, så det förvånar henne inte att han kom av sig.

Hennes ansikte speglade sig i hans. Hon kände inte igen sig själv.

Hennes ögon flimrade vita och sjuka.

Vad väntade han på?

Hade han blivit så skrämd att han inte vågade slå till?

Han stod där med handen fortfarande höjd, men nu verkade den snarare vara höjd till självförsvar.

Hon satt där med sina nya läppar.

Han tog ett steg tillbaka. Höll han på att ta sats?

Nu kom slaget!

Nu kom det.

Hårt och tungt träffade det hennes vänstra tinning och hennes leende tänjdes ut i ett grin, läpparna svartnade och sprack och bredde ut sig ända till nacken, det gjorde oerhört ont, det kändes som det började blöda, hennes huvud värkte, tänderna värkte och blev långa och skarpa som knivar, saliven alldeles blå, kinderna täcktes av grå hårstrån, öronen växte ut och blev upprättstående så inte ett enda ljud undkom dem, ögonen smalnade av och slutade i fina uppåtgående vinklar vid tinningarna, fördunklades och blev helt uttryckslösa, likgiltiga, nacken blev stark och muskulös, näsan blöt och kall, omvandlad till ett mycket känsligt organ.

Hon förstorades, hon blåstes upp inifrån, svällde upp som det svampiga molnet som föregår själva explosionen för att med hennes nya enorma storhet och fruktansvärda styrka sluka hela rummet (och halva stan samtidigt), ett nukleärt moln, anden i flaskan, en varg till för att bita ihjäl honom. Men innan hon hann ta sats för att göra språnget föll hon själv plötsligt bara ner från stolen (en varg kan inte sitta upprätt på en stol), så i stället för att kasta henne över honom och sätta huggtänderna i struphuvudet på honom, kröp hon ömkligt in och sökte skydd under skrivbordet med honom stående utanför, snurrade runt där under bordet i jakt på sin egen yviga svans, flåsande med en tunga som blivit violett, med saliven rinnande nerför den starka bringan och med de nya tänderna (de i alla fall oerhört starka tänderna) beredda att hugga till med om han skulle komma på idén att förfölja henne in under bordet eller bara sticka in handen.

Värmen plågade henne, pälsen var för varm för att vistas inne i människornas hus med. Hon reste sig, snurrade runt ett helt varv igen men lade sig på nytt. Han satte sig på huk där utanför, försökte närma sig med handen men hejdade sig vid åsynen av hennes långa rovdjurständer.

Det gick flera minuter. Han tvekade inför vad han skulle göra. Hon såg det inte, för hon såg inte på honom, men hon kände det på lukten från hans kropp, på den fräna lukten av hans svett.

Till slut hotade han med att ringa efter en ambulans och då skärpte hon sig, på något vis nådde orden fram till henne - sjukhus och psykiatriska kliniker skrämde, det var kvar sedan sovjettiden - och hon kravlade fram från skrivbordet, ställde sig upprätt framför spegeln för att kontrollera att tungan inte var missfärgad. Och ovanligt lång. Kände på sprickorna i sina mungipor. Såg gång på gång ner på sina händer, så att de var händerna på en människa och inte de grå tassarna på en varg, fingrarna inte tår med svarta klor i stället för naglar längst ut. Rörde vid handens ovansida för att försäkra sig om att där inte fanns någon sträv päls. Torkade av dreglet på sin klänning. Smakade av tungan som fortfarande kändes alldeles blå (som bläck) och så väldigt lång. Den fick knappt rum i munnen.

Utanför blommade körsbärsträden i den förunderliga trädgård som blivit över som en underbar oas mitt i centrala Malmö. De tre höga fönstren vände sig ut mot trädgården. Det var så ljust och så grönt i slutet av maj. Så oändligt vackert. Och där stod hon, nyligen tjugotre år fyllda och med en erfarenhet av livet så långt som till att ha blivit en varg.

Sedan han försäkrat sig om att hon blivit sig själv igen, gick han ut en stund. Sa att han kom tillbaka om några timmar. Hon behövde tydligen vila sig lite. Verkade överansträngd, milt uttryckt!

Och hon försökte plocka ihop det som var kvar av henne, resonerade som så att hon inte var mer skadad än att det gick att reparera.

Men det räckte inte, så några veckor senare sökte hon hjälp på S:t Lars i Lund. Läkaren avfärdade dock det hela som ett utslag av hysteri, mumlade något om att han för närvarande ägnade sig åt hjärnkirurgi. "Blev tvungen ägna sig åt dom nervtrådar som var synliga i stället för dom andra", som han uttryckte saken.

(Han hade tydligen blivit skrämd, han med.)

Och hon tog tåget tillbaka till Malmö, vågade inte tala om hur det egentligen var.

Anne-Sofie Nielsen

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Farväl arbetsförmedlingen!

Jag har sagt upp mig från arbetsförmedlingen. Jag känner mig befriad. Jag känner mig lättad och plötsligt kom det en massa kraft till mig, och lust som jag inte känt ...

Av: Stina Tobiasson | Gästkrönikör | 22 februari, 2013

Djur inom poesin

Djur och poesi hör absolut ihop. Konstigt vore det ju annars. Vi är själva djur, djur är poetiska i många bemärkelser, djur står oss nära. Under litteraturhistoriens gång har dock ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 21 februari, 2012

En Londonresa

Jag inleder min sommarvecka i London med att åka dubbeldäckare… Inte den klassiska Routemastermodellen – EU-regler stoppade de där charmiga gamla modellerna där man via en öppen bakre perrong kunde ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 15 oktober, 2013

Detalj ur Begravningen av greve Orgaz (1586–1588), El Greco

Greken från Kreta

I skuggan av de välvda gångarna nere vid Heraklions hamn på Kreta stötte jag på ett par skyltar som berättade att den gamla hamnen från den venetianska tiden hade varit ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 30 juli, 2016

Emmakrönika VIII - Musans fitta

Var växer man kanské fortast, får den inre växtvärken hårdast slagen om, inte i den hårda blodröda armén. Ej på krigsfronten med löpgravssjuka, eller på slutna fängelset, eller när får ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 07 december, 2008

Vad är samlarsjälen för något?

Vet jag naturligtvis inte, men en aning hemsökts i tanke på vad som fångar den. Förra året läste jag Fredrik Sjöbergs essäartade roman Flugfällan, av orsak att jag själv skrivit ...

Av: Stefan Hammarén | Essäer | 07 maj, 2011

Att lyssna är att observera sig själv

  Helmut Lachenmann var hedersgäst vid den internationella festivalen Stockholm New Music, i mitten av februari. Musikologen och musikern Stefan Thorsson föreslår här en fascinerande läsning av den tyske tonsättaren.Konstverket One ...

Av: Stefan Thorsson | Musikens porträtt | 04 september, 2010

Barbara Hashimotos installation Sea of Junk Mail (2008)

Från kärleksförklaringar till Viagra-reklam – brevet i konsten

Det går tydligen att göra konst av allt. Sedan internets intåg har konstnärer använt sig av dess olika möjligheter för att skapa konst. Till exempel den irriterande ström av skräpmejl ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 21 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.