Litterära avgudar och charterturism

Litterära avgudar och charterturism Allt är inte guld som glimmar? Steven Ekholm skriver om den lönlösa jakten efter litterära reliker i bland annat Prousts Combray. Ett märkligt fenomen, även om det ...

Av: Steven Ekholm | 09 februari, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Ljusets skugga. Del 1. Kroppens avsked

Den grekiske mästaren Parmenides påstår att alla former av tillblivelse och mångfald är illusion, och säger att Varats verklighet är oföränderlig, ofödd, sluten, evig, orubblig. Samma sak finner vi i ...

Av: Gilda Melodia | 07 december, 2014
Utopiska geografier

Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Försvunna manuskript

Ivo Holmqvist om tre mytospunna. försvunna manuskript

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Vem var Pontius Pilatus?

Det glada budskapets tid är nu. Det börjar med förväntan och glädje, men allt tar en ände med förskräckelse, anklagelser om terrorism och förräderi, förakt och hat, rädsla och plågsam ...

Av: Bo I Cavefors | 09 juli, 2014
Essäer

Likkistor ska sprängas och stega härifrån ... Vladimir Majakovskij



alt... död för egen hand 1930, återuppstod inför ryska revolutionens 50-års jubileum, sattes dock snabbt i gulag av den rådande regimen, då hans skrivande ansågs vara subversivt, individualistiskt och borgerligt. Här festade han rejält på politiska oliktänkare och tog stolthet i att kunna hjälpa sitt älskade Sovjet på det sätt som regeringen såg som lämpligast. När muren sedan föll och glasnost genomsyrade Öst frigavs även han och efter att ha återsett sin älskade Lili och med henne Paris, Berlin och New York föll han åter i glömska, depression och kannibalism. När den åldrade Lili inte längre ville veta av honom och skydde hans, för henne, avskyvärda matvanor och oliderliga stank förbittrades Majakovskij än mer än han hade i av åsynen av vad tiden hade gjort med hans ungdoms drömska platser och ideal. Han beslöt sig för att gå i exil, ensamt vandrande över den ryska stäppen, ätandes endast vid behov och funderade på vad hans roll som odödlig innebar för honom som poet.

Efter att ha bidragit till ett okänt antal mystiska försvinnanden emigrerade han till Italien för att, som Zarathustra, sprida sitt budskap till de levande. Här mötte han storheter som hans ögon och tunga suktade efter men efter att ha blivit avvisad och jagad beslöt han sig för att flytta ner i de katakomber som underminerar Vatikanen. Han skaffade sig även en hundvalp, som han döpte till Sergej, men den rymde. Här bland reliker och oheliga skrifter påbörjade han en omarbetning av sin största dikt; Ett moln i byxor, döpte om det till: En zombie i byxor. Titeln kom han för övrigt på under en tågresa. När vi nu möter Vladimir Majakovskij är han en  högrest, skelettliknande varelse med en sällsam glöd i ögonen och välsittande italienska linnebyxor, han har inte helt lämnat sina socialistiska ideal, men uppdaterat dem till sitt nuvarande tillstånd. Han ser sig självt i mångt och mycket som utvald till den växande zombierasens stora profet.

Det står helt klart när man läser igenom hans manifest; tillika diktsvit, att han har en separatistisk syn på samvaron mellan zombies och andra människor. - Vi kan aldrig förenas, sade han en gång till mig när vi träffades utanför Hovedbanegården i København, då som hastigast, han slängde åt mig en kopia av råmanuset till dikten. En mening som han valde att utveckla i den intervju han gett åt Dagens Nyheter med fraseringen: - Vi vill inte förenas, annat än som ståendes högre upp i matkedjan än er. Med dessa ödesdigra ord lämnar vi er med: En zombie i byxor.

Ur ofullbordade fragment.
En zombie i byxor.



Prolog

Dom zombies
som drömmer om era hjärnors madrasser
som fetlagda lakejer på flottiga schäslonger
ska jag reta med mitt hjärtas blodiga trasor
och uppkäftigt vigla i fräcka smädesånger.

Hos mig finns ingen gubbsjuk trånad
och på min själ växer inga gråa hår.
Världen har jag med röstkanonader bedånat
här kommer jag - en vacker ung zombie på etthundrasexton år.

Ni ömsinta
ni vill sörja till violiner!
dom råbarkade vill ha ett krig som pukornas brak.
Men ingen av er kan vända ut och in på er
tills ni blir bara läppar som jag.

Kom ska jag lära er -
De odödliga korrekta som en liga av änglar
trasklädda i de förfallande gemaken.

Som håglöst smackar med läpparna
över köksan utan en tanke på sidorna i kokboken.

Om ni vill -
blir jag bara en kropp som kreverar
- i en annan tonart än himmelens lyror -
om ni vill -
kan jag uppträda argt och stapplande
- inte en karl men en zombie i byxor!

Jag tror inte på Nizzas blomsterängar!
Jag lovsjunger rätt och slätt
män sönderlegade som sjukhuslängor
och kvinnor utslitna som gamla talesätt.

altI



 

 

 

 

 

 

Tror ni det här är malariayra?

Det har hänt.
Det var i Odessa det hände.

"Jag kommer klockan fyra" -
sa Lili.

Åtta.
Nio.
Tio.

Bort från fönstren
gick kvällen
in i en mardrömslik natt
decembermörk
plågad.

Bakom min bräckliga rygg ett gnäggande gapskratt
från kandelabrarnas lågor.

Jag tror inte någon skulle känna igen mig
i den här stönande
hopkurade
seniga kolossen
Vad kan nu en sån klump tänkas önska sig?

En sån klump önskar sig kött!

Det spelar inte nån större roll
om man är gjord av konster
och om ens hjärta är ett intorkat russin.
På natten vill man ändå
gömma sin flabb
i någonting mjukt och kvinnligt.

Och nu
står jag
väldig och hukad i ett fönster
och skrapar tapeten med mina naglar.
Ska denna hunger bli som jag önskar?
Blir den
liten och ynklig eller stor som en jätte?
Med en sådan kropp blir det knappast en stor en
det blir nog bara
lite oskyldigt mellanmål
som skyggar för de tutande automobilhornen
men älskar hästspårvagnarnas spröda bjällror.


På mitt huvud faller våta droppar
när jag längtande
stirrar in i regnets ansikte ärrigt av koppar.
Jag väntar
medan stadens dånande människooffer stänker.

Med en kniv löpte midnatten amok
rusade ikapp
och högg ner
den flyende kvinnan.

Som den halshuggnes huvud från en stupstock
föll det tolfte slaget.

Alla små gråa människospillror
mot rutorna snyftande
och förvrids i en jättegrimas
likt alla de grinande monsteransikterna
på Notre-Dame i Paris.

Åt helvete med henne!
Har jag inte väntat tillräckligt länge?
Snart slits munnen sönder i ett tjut.

Jag hör:
mjukt
som en sjukling ur sängen
hoppade den döde ut.
Först gick den sakta sakta
varv efter varv
sen satte den upp
en oerhörd
fart.
Nu flänger den runt med en annan död
i en ursinnig dans.

I våningen under rasar putsen ner.

De odöda -
små
stora
allihop!
dansar
tills benen viker sig under dem
i en vansinnig galopp!

Och natten får rummet att slamma igen
och ögat fylls av gyttja från den igenslammade gränden.

En dörr går igen med ett skärande gnäll
som om hela hotellet
gnisslade tänder.
Du kom in
vass som ett "nu är det slut"
vred handskarnas sammet
och sen bröt det ut:
"Du förstår -
jag har blivit smittad av en annan!"

Än sen då
är det så oerhört?
Jag ska nog klara mig.
Jag är fullständigt oberörd!
Som pulsen
på ett lik.

Kommer du ihåg?
Du sa:
"Kärlek
hunger
passioner
George A Romero" -
och allt jag såg var:
du är en Gioconda
som måste stjälas från Louvren!

Och så gjorde dom det.

Jag ska åter dra iväg efter lystnad
med de mörka ögonbrynen upplysta av lågor.
Än sen!
Också i nerbrunna hus
finns det hemlösa luffare som sover!

Driver du med mig?
"Mer sällsynta än kopek i ett fattighus
är ditt poetiska vansinnes smaragder."
Kom ihåg!
Det var när man hånade Vesuvius
som Pompeji jämnades med marken.

Hör på!
Mina herrar!
Ni som älskar
helgerån
massakrer
och skumraskaffärer.
Har ni någonsin sett
något lika förfärligt
som mitt ansikte
när
det
är alldeles orörligt?

Och jag känner -
"jag"
är för litet för mig.
Det finns något inom mig som inte vill stanna.

Hallå!
Vem är det jag talar med?
Mamma?
Mamma!
Underbart sjuk är din son.
Hans hunger står i lågor.
Han vet inte vart han ska gå härifrån
det kan du hälsa hans systrar Ljuda och Olja.
Varje ord
till och med skämt och plattityder
som skriks ut över hans förbrända läppar i kväll
kastar sig ut som nakna luder
genom fönstren på en brinnande bordell.

Man vädrar i luften -
här luktar bränt!
Nu kommer dem farande
i blänkande hjälmar!
Hallå alla lakejer
man klättrar försiktigt på ett brinnande hus!
Salva efter salva
full med kulor pumpas jag.
Jag vill klättra nerför revbenens stegpinnar.
Nu hoppar jag! Hoppar jag! Hoppar jag!
Men stegen brister.
Man kan inte hoppa från en hunger som kräver!

Från det pyrande ansiktets
trasiga läppar slungas
en förkolnad jättekyss plötsligt fram.

Mamma!
Jag kan inte sjunga.
I min hemstads kyrka står kören i brand!

Som barn ur brinnande byggnader flyr
förkolnade naglar och blod ur mitt kranium.
Så sträcktes
skräckens händer mot skyn
från det brinnande däcket på Lusitania.
På uppskrämda människor
i rofyllda lägenheter
stirrar eldskenets röda ögon från himlen.
Jag står här och vrålar till kommande sekler:
jag zombie!

altII

Prisa mig!
Fast jag aldrig gjort något stort!
Jag stämplar ordet "nihil"
över allt som gjorts.

Älska?
Jag har aldrig älskat någonting!
Hunger?
Vad ska man annars med kvinnor till?

En gång trodde jag
att det går till så här när massakrer skapas -
en zombie dyker upp
lämnar munnen på glänt
och står där själlös och fånig och gapar -
och så har det hänt!
Men nu vet jag bättre -
innan hungern tränger fram
irrar vi runt tills vi får skavsår av att vanka
och långt där inne i hjärtats slam
sprattlar fantasins imbecilla braxenpanka.
Med klimpar av brosk och allitterationer
kokar vi ihop en soppa på hjärna och näktergalar
medan gatan vrider sig i konvulsioner
med avskuren tunga och inte kan tala.

Högmodigt uppreser vi nya Babelstorn
men gud
förbittrar de dödas tungomål
och vi krossar
städerna till åkerjord.

Barnet håller smärtan tillbaka den tiger
men i dess strupe står ett skrik vertikalt.
Beniga droskor och svullna taxibilar
fastnar på tvären i ungdomens hals.
Plattare än tuberkulos
ligger barnets bröst sönderfotgängat.

Med mörker har staden blockerat vägen.

Och när den -
trots allt! -
sen kastade upp folkmassorna på torget
med en hostattack som fick kyrktrappan att gå i kras
tänkte jag:
i ärkeängelkörens sånger
kommer den utplundrade guden för att utkräva straff.


Sen sätter vi oss ner och bräker:
"Kom så går vi och käkar!"

Matheson och hans Mathesöner har kletat ner staden
och försett den med hotfullt rynkade ögonbryn.
Bland de döda ordens stinkande kadaver
är det bara två som frodas i dag -
"Hjärna"
tror jag
och "Mer hjärna".

Poeterna
svullna av gråt och snyftningar
kastade sig på gatan och slet sig i håret:
"Hur kan man med såna ord ge poetisk lyftning
åt strofer
om mord
och ätandet av andra om våren?"

Men bakom poeterna -
gatornas härskaror:
studenter
krämare
och horor.

Sakta i backarna!
Mitt herrskap!
Ni är inte hariga
här tigger vi inte om allmosor!

Vi dom zombifierade
som rör oss fram i väldiga skaror
ska inte lyssna utan vältra ut dom som klänger
sig fast som gratisbilagor
till alla dubbelsängar!

Är det dom vi ödmjukt ska tigga
om hymner
och oratorier.
Det är vi som skapat den hymn som stiger
dånande som eld ur städer och landsbygd.

Vad angår mig Voodoo
som i sitt drömfyrverkeri
trattar omkull med Mefistofeles på dom himmelska golven.
Jag vet -
mer mardrömslik än Goethes fantasi
är en spik i min kista.




Jag
som med en enda ord ur mitt gyllene gap
pånyttföder själen
och gör kroppen fri
säger er:
mer värdefullt än allt jag skapat
är ett enda dammkorn fyllt av liv!

Lyssna!
Så får ni höra
dagens skränhalsade Zarathustra predika
och stönande rulla sig på marken!

Vi
med sömndruckna lakansansikten
och läppar som hänger ner som ljuskronorna från taken
vi
straffarbetare i stadens spetälskehus
där allt liv förgiftas av det guldiga såret och smutsen
är renare än all veneziansk azur
som havet och solarna putsat!

Strunt i alla
Homerosars och Ovidiusars hymner
där det inte finns plats för oss
koppärriga och sotiga hjältar!
Jag vet -
själva solens ljus skulle skymmas
av den gyllene flygsanden i våra själar!

Senor och muskler är sannare än böner.
Skulle vi tigga tiden om nåd!
Vi -
varenda en -
griper med näven
de drivremmar som håller världarna igång.

Jag har bestigit salongernas Golgator
i Petrograd Odessa Kiev New York och Moskva
och där fanns inte en enda
som
inte gapa:
"Korsfäst
korsfäst den satan!"
Men ni -
odöda massor -
är mig kärare än allt annat
också ni som inte förstår mig.

Har ni sett
hur hunden slickar den hand som slår den.

Som åt en lång och skabrös anekdot
har alla samtida flabbat åt mig.
Men jag ser
genom tidens berg någon komma hitåt
som ingen annan ser.

För i spetsen för alla de hungrande trälarna
osedd av alla de närsynta människorna
kommer tjugohundratolv marscherande
smyckad i revolutionernas törnekrona.

Det är jag dess profet som kallar;
jag är överallt där smärtan finns.
På varje enskild tår som faller
har jag korsfäst mig.
Här ges ingen förlåtelse mer.
Där en gång ömheten odlades
har jag svedjat själar.
Det är svårare än att storma och riva ner
jag vet inte hur många tusen Vinterpalats.

Och när
frälsaren kommer annonserad av uppror -
ska jag
slita hjärtat ur bröstet ditt
och trampa på det
tills det blir stort! -
och hissa det som ett blodigt baner.
III

Men varför detta
och varifrån -
rakt genom den ljusa glädjen slår
smutsiga zombieknytnävar!

Dårhusskräcken dök upp
och drog ner förtvivlans ridå
över era hjärnor.

Och
som när man vräker sig ut
från de kvävande spasmerna
i ett kantrande slagskepps buk -
kröp genom sitt söndertrasade
illvrålande öga; jag zombie.
Med söndergråtna ögon nästan klibbiga av blod
reste jag mig
började gå
och sa
med en ömhet som man inte väntat sig från en så död person:
"Det är bra!"

Det är bra när en grav hindrar
insyn i själens kval!
Det är bra
när "Drick van Houtens...!" fortfarande
skriks ut ur schavottens gap.

Och detta ögonblick
bengaliskt
skrikande
vill jag inte byta ut
mot någonting i världen ...

Men ur cigarröken
likt ett likörglas blickade
kommunismens nuna försupen och vedervärdig.

Hur vågar ni kalla er levande och gå runt och kvittra
som det gråaste av alla dom gråa fjäderfäna!
Idag
måste
världens kranium splittras
och ätas upp av de dödas massor!

Endast en tanke roar er
"Dansar jag inte tjusigt?" -
Men jag roar mig
på andra sätt som ni ser -
med hallickarna på torgen och affärsmannen där!
Ni
som livsledan gjort blöta och molokna
jag är trött
på era tårars evinnerliga skval
och lämnar er
med solen fastklämd som monokel
i mitt ögas uppspärrade gap.

I otroliga kläder
ska jag vandra under solen
älskad av alla ska jag animera min kropp
och i koppel framför mig trippar farbror Adi
som en mops.

Som en hjärna ska jorden breda ut sig framför mig
med en liderlig oro darrande i fettet.

Tingen får liv -
deras läppar rör sig
och jollrar:
"Jäna, jäna, jäna".

Plötsligt
satte åskmoln
och övriga molnigheter
hela himlen i häftig vaggning.
De liknade skaror av stapplande lik
som förklarat en vredgad strejk mot hela livet.

Fram ur molnen kröp ett fruktansvärt dunder
och snöt i sina enorma nävar med kraft
och himlens ansikte förvreds några sekunder
i en Järnladys stränga grimas.

Och någon
som fastnat i molnens fjättrar
sträckte ut handen mot ett kafé -
på samma gång
öm som ett velourhjärta
och grym som en autodafé.

Tror ni
att det är solen som smeker kafét
den här kvällen?
Nej han är tillbaka general de Gallifet
för att arkebusera rebeller!

Upp med händerna ur fickorna alla dagdrivare -
grip till knivar gatstenar revolvrar
och alla ni armlösa invalider
kan stångas med danska skallar!

Kom alla hungriga
svettiga
förtvivlade
som surnat i trasor och armod!

Kom!
Alla måndagar och tisdagar
vi ska måla er till helgdagar i blod!
Knivarna ska få de levande att minnas
vilka dom ville göra banala!
Jorden
som fetmat som en älskarinna
som Rothschild inte längre vill veta av!

Låt flaggorna fladdra i skottlossningens brand
som de fladdrar alla högtidsdagar -
hissa charkuteristernas blodiga skrov
högt i lyktstolparnas galgar.

Jag svor
föll på knä
högg till med kniven
kröp efter någon
för att bita mig fast.

Röd som Marseljäsen skälvde på himlen
solnedgången i dödskamp.

Redan vansinnig.

Ingenting kommer att ske.

Armén ska komma och glupskt
tugga och svälja
i mörkt frosseri.

Se -
himlen har igen blivit alldeles iskariotisk
med en handfull silverstjärnor bestänkta av förräderi.

Den har kommit.
Som Mamaj sörplar vi i oss allt
sitter tungt med baken över staden.
Våra ögon kan borra hål i denna svarta natt
svartare än Azef!

Jag trycker ihop mig i ett hörn av krogen
dränker in själen och duken med blod
och ser
hennes runda ögon över borden.
I mitt hjärta har Madonnans blick ätit sig in.

Varför skänker du krogrumlarna ljus från din gloria
som målats efter schablon?
Ser du
här upprepas samma historia:
man föredrar Barabbas
framför din Golgatason.

Kanske bär jag avsiktligt i människomassan
ett ansikte inte nyare än andras anletsdrag.
Kanske
är den vackraste
av dina söner
just jag.

Ge
tidens snabba död
till dom som börjat mögla i sin glädje
så att barn vänder sig i sitt armod så att
pojkarna äter sina fäder
och flickorna sina barn.

Och må de nyfödda här i vårt land
växa upp till gråsprängt nyfikna vise män.
En gång ska dom ge
sina nyfödda namn
allt eftersom vi vecklar vårt nya språk.

Kanske är jag som diktat om vidriga imperier
och om maskiner som aldrig rostar
i det vardagligaste av alla evangelium
den absolut sista aposteln.

Och när jag skriker
fräckt och av alla krafter -
från timme till timme
och morgon till kväll -
ska kanske Kristus känna hur det doftar
av blod torkat på min själ.
IV

Lilja! Lilja! Lilja!
släpp in mig Lilja!
Jag kan inte stå här på gatan!
Vill du inte?
Du väntar
men mina kinder insjunkna som hål
prövad av alla
gråblek i ansiktet
ska jag komma mumlande
som ett sluddrande tandlöst fån
att i dag har jag
"utomordentligt hederliga avsikter".

Lilja
du ser -
min rygg är redan krum.

Där nere på gatan
plirar människornas ögon ut ur små rum
över deras fläskiga fyravåningskrävor
utslitna av förti års knog -
och deras hånflabb fastnar
när dom mellan mina tänder
- får dom aldrig nog! -
ser rester av gårdagssmekningarnas blodiga upplopp.

Trottoaren gräts ner av blod
och omringad av leverpussar ligger där blek
en lodare i dyblöt överrock
och slickar gatornas stenlagda lik
och på gråa ögonhår -
ja! - på istapparnas
ögonhår blör -
ja! - blod på stuprörens nedfällda ögonlock.

Av dödens tunga var alla fotgängare slickade
och i vartenda ekipage glänste en fetlagd atlet:
genomätna människor
sprack
och talg sipprade ut ur sprickorna
gammalt kotlettkött och söndertuggade lemmar
i en grumlig smet.
Lilja!
Hur ska deras feta ögon
kunna genomborras av ett så mjukt namn?
Fågeln
som tigger med sånger
kan ge sin bön en melodisk klang
men jag Lilja
är en människa av kött och blod
som hostats upp av tuberkulosnatten i Presnjagatans hand.

Lilja är det en levande människa du vill ha?
Släpp in mig Lilja!
Krampaktigt ska mina fingrar gripa om ringklockans
järnhals!

Lilja!

Gatans betesmarker har plötsligt förvildats.
Övermaktens snara om min hals dras till.

Öppna!

Dom gör mig illa!

Titta - i mina ögon
har damhattnålar trycks in!

Hon släppte in mig.

Mitt barn!
Var inte rädd
bara för att jag på min tjurnacke bär
ett berg av svettiga kvinnobukar genom livet -
det jag släpar på är
miljoner rena kärlekar
och miljoner miljoner smutsiga smårätter.
Var inte rädd
bara för att jag ännu en gång
ska slänga min käft mot tusentals kvinnor
i otrons snöglopp -
"Majakovskijs alla älskarinnor!" -
på denna zombies hjärta
rider ju en hel dynasti av tsarevnor galopp.

Lilja närmare!

Naken och skamlös
eller i darrande rädsla
skänk dina blommande läppar till mig:
till maj har vi aldrig levat jag och mitt hjärta
i det liv vi har levt
finns bara hundratals april.

Lilja!
I sonetter sjöng poeten sin hyllning till Tiana
men jag
är en människa
helt av kött
och om din kropp ber jag
som de kristna ber:
"Giv oss i dag
vårt dagliga bröd".

Ge mig Lilja!

Lilja!
Jag är rädd för att glömma din smak
som en poet är rädd för att glömma
ett ord
som nätternas plågor fött fram
(jämlikt med Gud och lika stort.)

Din kropp
ska jag älska och vårda
som soldaten
som kriget stympat
överflödig
och ratad
är rädd om det ben han har kvar.

Lilja -
vill du inte?
Du vill inte!

Ha!

Ännu en gång
ska jag mörk och beprövad
ta mitt hjärta
där tårarna blöder
och bära det
som hunden
tillbaka till hundkojan bär
sin tass som tåget kört över.

Vägen ska glädjas när mitt hjärteblod droppar
det ska fastna som blommor i rockens damm.
Tusen gånger ska solen dansa kring jorden
som Herodes dotter
kring Johannes huvud trådde sin dans.


altOch när de dansat slut
alla de år som mitt liv har släckt -
ska vägen till min faders hus
av miljoner blodsdroppar vara täckt.

Då ska jag kravla mig fram
nersmetad av nattliga dikens sörja
och i alla ödmjukhet
gripa hans arm
och viska det här i hans öra:

- Hör nu på herr Gud!
har du inte tröttnat på
att vareviga morgon och kväll
fukta ögonen i denna kladdiga molnkompott?
Vet du vad -
vi sätter snurr på en karusell
runt kunskapens träd på ont och gott!

Du som finns överallt i vartenda skåp ska du finnas
och vi ska ställa sånt vin på vårt bord
att aposteln Petrus svårmod försvinner
och han skakar loss i en parningsdans.
Och evorna ska åter fylla paradiset:
Du bara befaller -
och jag ska
utan en tanke på priset
ragga upp de snyggaste flickorna på boulevarden.

Vill du det?

Inte?

Skakar du på ditt lurviga huvud
och lägger dina gråsprängda ögonbryn i veck?
Tror du
att han där
bakom dig den där bevingade spjuvern
vet det allra minsta om begär?

Jag är också en ängel det är vad jag var -
ett offerlamm tyckte alla som såg mig
men aldrig mer till stona ger jag
delikata vaser av Sèvresplågor.
Allsmäktige med armar och ben var det du som försåg oss
du såg till
att vi fick huven som äter och äter -
kunde du inte komma på nåt
som gör att vi utan att plågas
kunde kyssas och kyssas och kyssas?!


Jag trodde du var en dundergud allsmäktig med evigt liv
men du är bara en ynklig halvbildad gudsputtefnask.
Se jag böjer mig ner
och drar fram en skomakarkniv
ur mitt stövelskaft.
Din bevingade skojare!
Kryp ihop i ditt paradis!
Ligg där med dina skrämda fjädrar och flaxa!

Ditt rökelseosande kräk jag ska sprätta upp dig
härifrån till Alaska!

Släpp fram mig!

Mig stoppar ni inte så lätt.
Jag vill helt lugnt påpeka några saker -
vare sig jag ljuger
eller har rätt.
Titta -
man har huggit av stjärnornas huven
och allting blöder i en himlamassaker!

Hej du!
himlen!
Ta av dig hatten!
Jag kommer!

Tystnad.

Universum sover
det väldiga örat är lutat mot tassen
med gnistrande stjärnklor.

2010

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Det där med matematik och kärlek

Det är väl det svåraste som finns, relationer, vilken typ av relation det än är. Vi är en massa av människor som ingår i diverse relationer med varandra, ibland förstår vi ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 24 augusti, 2014

Det är inte en riktig post!!!

  Nu är äldsta Postryttaren läst som jag har tillgänglig i sadeln [stapeln i förvaringsmöbeln], tidigare har jag även anmält flera andra hejdlösa årgångar. Den har tett sig ganska lik under ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 03 mars, 2011

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | Reportage om scenkonst | 03 december, 2013

Dante Gabriel Rossetti. Plötsligt ljus

Dante Gabriel Rossetti (1826-1882)  var en av de ledande bland de s k  prerafaelitiska konstnärerna, som sökte sig tillbaka till medeltida motiv. Han var också poet, och är nu kanske ...

Av: Dante Gabriel Rossetti | Utopiska geografier | 05 juli, 2014

Den målande arkitekten. Om Friedensreich Hundertwasser

Böljande fasader, organiska former och byggnadsverk som sticker ut i stadsrummet. Byggnader som uppfattas som annorlunda, roliga, konstiga, eller fantastiska. Arkitektur som bryter med funktionalismens strikta formspråk, och istället inbjuder ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 15 juni, 2013

En musikkrönika om Gary Moore

Det kan handla om musik i snart sagt vilken genre som helst… Det kan vara filmmusik: exempelvis temat i ”Schindlers list”… Philipp Glass kompositioner för ”The hours”… Cavatina-temat i ”Dear ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 08 juni, 2014

Fladdrande vattenskuggor

Anne-Sofie Nielsen är född 1948 i en mindre stad i Småland. Hon har bedrivit humanistiska studier på universiteten i Lund och Stockholm, har en fil. kand. i franska, konst- och ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | Utopiska geografier | 17 juni, 2017

Benjamin och dr Krabba

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 08 oktober, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.