Den bortglömde Strindberg

I våra dagar är poeten August Strindberg helt bortglömd. En orsak kan vara att hans genomslagskraft som romanförfattare och dramatiker har fått överskugga lyriken. En annan orsak kan vara att ...

Av: Bo Gustavsson | 09 september, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Tanke Ord av Benny Holmberg

Två nya dikter av Benny Holmberg

Av: Benny Holmberg | 11 februari, 2017
Utopiska geografier

Cirklar

Strindberg föreställde sig samhället bestående av cirklar; inom varje cirkel ett sällskap, och människorna i en cirkel begrep sig föga på människorna i en annan. Ofta är det en märklig ...

Av: Gunnar Lundin | 24 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Brott och straff 4 Jordabalkens potens - köpekontraktets konsistens

När fast egendom står på spel blir arma människor som förbytta och antar paragrafiska skepnader. I egendomens förbannelse blir lagarna till magiska redskap, hävstänger för trollkonster och förklädnader och möjliga ...

Av: Benny Holmberg, | 17 november, 2009
Essäer om konst

Väntan som finns



altDet som finns finns i väntan rör oss

och blir till. Väntan på vad? På vem?

Du är ett ensamt korn som faller och faller. ..

Träden i oktober flammar och

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

fäller sina blads dalande. Dalande

dagar, dal av dagars dalande. Jag går

i dalen som dalat ensamt korn i 35 år.

Stigen längs ån och bron där jag stannar

och ser ned i det sakta strömmande

vattnet. Sjögräsets tysta dans

väntar i det som finns. Strömmande

dans av dagars dalande. Jag står utanför

dansen av rör oss och blir till. Dalande

dagars dans där jag står utanför i dal

av väntan som finns i det som finns.

Ensamt korn faller dals ord som finns

utanför. Stigen längs ån, stegen längs

O:n, stagen av dalande dag som finns

i det som finns i väntan. Ensamt

korns stag som stadgar rör oss och blir

till. Korn av utanför kastat

i väntan som finns och dalar i dans.

Korns dal blir 35 års steg längs åns O:n

strömmande klaraste väntan

i dans som faller i det som finns.

Med tusen, ja två tusen år i steget

följer jag vita stenars stig längs O:n

och Å:n och A:n som väntar ett alfabet

rör oss och blir till. Utanför kastad

ensamt korn dalande dagars alfabet som

finns i det befintligas fängelse rör oss

och blir till. En ask släpper sina

dalande små askar i vinden. Vem

öppnar de små askarna i det befintliga?

Dalande dagar av små askar där

hemligheten ligger gömd i väntans alfabet.

Vems hemlighet? Vems väntan?

Små askar dalar det befintligas fängelse

i det som finns i det som finns. Askar

av det som finns i väntan och blir till.

Du är ett ensamt ord i en ask som

är tom. Det är en bro av ett ensamt

ord där jag stannar och ser ner

i det du som strömmar bundet befintligt

i dans rör oss och blir till. Utanför

befintlig med två tusen år i det bundnas

dans av O:n och Å:n och A:n.

Jag står på det befintligas bro och ser

någon komma gående på stigen längs Nej

och Ja. Svalor viner strax över det strömmande

Ja och det strömmande Nej. Någon kommer

gående i det strömmande som speglar / seglar

en annan väntan i det som finns. Bryter

sönder det som finns med stegen rör oss

och blir till. Bryter sönder och lägger

i askar av dalens dalande dagar. Nej

och J a smulas till ett skens färgstoff på

svalors vingar som viner strax ovan

strömmande väntan i det befintligas

fängelse. Någon går ut ur utanför i dal

av dalande dagars alfabet. Troget grått

ljus i oktober då ett ensamt fallande

korn av ord kommer gående längs

den strömmande rörelsen av Nej och

Ja. Rör sig och blir till genom

det befintligas tjocka murar av ljus,

troget ljus som knackar sin kods

väntan. På bron av ord har jag stämt

möte då någon kommer gående i

väntan som finns i det som finns. Ingen

althar kommit, ingen har redan gått då

det trogna multnar i plankorna, det

trogna dalar i en dal av väntan, det

trogna vänder sitt ansikte till väntan

rör sig och blir till. Du är det ensammaste

ord i oss som kommer gående längs

Jas och Nejs spegel / segel av bilder. Du går förbi

spegelbilderna, ytans dans och det strömmandes

dans bunden, sammantvinnad, surrad

vid det befintliga. Festen kommer gående

längs språket som stagnerat och nästan

torkat ut. Festen kommer gående med

en dahlias ansikte virvlande kronblad

i väntan som virvlar kronblads väntan.

Jag ser in i detta ansikte av fest och blir

tyst surrad vid väntan, bunden

vid det ensammaste korn som dalar

dal av dagar. Virvlar dal av dahlia

utanför det befintliga? Jag står i dal

av virvlande dahlia 35 år i ryggen och

två tusen år i benen virvlande

dagars dal av dahlia. Festen går

över det befintligas bro längs språket

som stilla tiger i dalande alfabet av

dahlias dagar virvlande väntan rör oss

och blir till. Det som finns finns

i det virvlandes väntan utanför

surrad stag längs språkets rännil

mellan lera och Å och O och A. Det

prasslar i prepositionerna av svalors

flykt för 35 år sedan och aldrig.

Det prasslar ett aldrig som väntar

och virvlar i det strömmande nästan

stillastående befintliga. Ett litet

korn av ljus prasslar, det ensammaste

korn dalande dahlia i oss. Ett djurs

bindeord, nos som nosar, sniffar

luktstråk i det befintliga. Prepositioner

prasslar i vassen - två uttrar som leker

uttrar utan att veta om det betecknade

och det betecknande. Det leker det som finns

alti leken utanför semantiken. Svartglänsande

prepositioner bland i med under från till

av strömmande. Min vänstra hand leker

vänster och min högra leker höger. Jag står

med händerna i fickorna på bron av ord

och väntar rör oss och blir till. Den tolvårige

pojken som dog i cancer för 22 år

sedan sitter på bron och metar. Jag frågar

om det nappar. Han svarar inte

men ser glad ut. Jag frågar om han hör

prasslet av prepositioner i vassen.

Han nickar. Ett dammkorn i vågskålen.

Han har ett ansikte av dahlia av dalande

alfabet. Jag åker skidor över bron och där sitter

pojken och metar. Jag stavar ett annat

ljus. Då jag frågar om det nappar svarar han:

"Man måste ha tålamod. När flötet

dyker tredje gången i floden Poros för

tvåtusen femhundra år sedan drar jag upp."

Skuggan av ett dammkorn i vågskålen

stavar ett annat ljus. Vinterdagens

vita skugga av väntan stavar rör

oss och blir till, denna vita skugga

i vågskålen. Det är det vita på en attisk vas

från 5oo-talet före Kristus och pojkens svarta

silhuett lutar sig fram på bron av ord som är ett intet

i vågskålen. Han har ett ansikte av

dalande dahlias alfabet då han släpper sin väntans

dammkorn. Vem lär mig ansiktet av

virvlande dahlia? Jag är ett intet

i vågskålen av väntan. Vem lär mig

det som finns i det som finns?

Jag står på bron av ord och ser

ner i den klaraste fråga: vem lär mig?

Mörkret lär mig då det kommer sakta

och ömt in i rummet och tecknar

avlösning åt tingens trogna vakttjänst.

Vad vaktar tingen i det som finns i det

som finns? Åt vem? De vaktar det befintligas

bortvända namn där pojken kastat

sitt flöte. Jag frågar om det nappar och

han gör en gest i luften som är gesten jag

ofrivilligt gör då jag lagt ängsblommor

på en liten vit kista. Blommor på en vit

liten kista och orgelmusik är det befintligas

vaktavlösning. Vem lär mig? En and simmar

i det strömmande. Anden simmar motströms

i det strömmande in i ett vitt bländande.

altAndens vitt bländande simmar i det avstannade.

Då rycker pojken upp flötet. Det finns

en väntan i det som finns. Men du måste

leta länge och noga. Du fingrar med attiska

fingrar på låsen av det vitt bländande. Vem

lär mig? Jag är ett intet i denna frågas

vågskål. Vem lär mig? Vem döljer

sig med det vi inte vet? Vem

döljer sig med det vi inte ser?

Vem döljer sig med våra frågor

och viker undan fliken av ingen

fråga och ser på vår bortvändhet?

Så många, oräkneligt många står i den vita

väntan i det som finns. Så många,

många står i den vita väntan i det vita

ljuset och viker undan fliken av vår

bortvändhet och ser på oss i det som finns

i det som finns. Vem lär mig se

med min bortvändhet? Vem lär mig

lyssna i min dövhets rum? Oräkneligt

mångas vita väntan i det som finns

finner mig där jag inte finns i

det som finns. Då rycker pojken

upp flötet och det befintligas ögonblick

säger: "Rör mig inte." I allt handen rör

vid finns det skimrande ögonblicket som

säger: "Rör mig inte." Handens väntan

i det befintliga är att bli rörd vid

av det som säger: "Rör mig inte."

Händers väntan är att bli rörd vid av det

som inte finns i det som finns. Vem

lär mig? Så många, många står i den vita

väntan i det som inte finns i det som finns.

Vem lär mig?

Det finns flammande väntan på tröskeln

till det befintliga i det befintliga. Flammande

utanför som är en annan väntan i den

väntan som finns utanför. Vem lär

mig det vitas flammande utanför

i den väntan som finns i det som finns?

... tillitsfullaste tomhet... rör oss

och blir till...

Anslag, klanger av svartaste mörker i november.

Tiden kan inte bli svartare än så här.

Det svarta på en attisk vas från 500-talet före Kristus.

Jag står på den svarta tidens

bro och ser ner i det strömmande svarta

i det svarta, en ny färglära av

den svartaste tid i tiden av tillitsfullaste

tomhet.

Bo Gustavsson

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Enbusken och apelsinträdet – en omläsning av Vilhelm Mobergs “din stund på jorden”

Under fyra månader på sensommaren och framåt hösten i sitt sextiofjärde år gör svensk-amerikanen Albert Carlson upp bokslutet över sitt liv. Han utvandrade från Småland 1920 (redan året därpå blev ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 17 augusti, 2012

Lillian Ross

Lillian Ross 1918-2017

”Tell you what, Huston said, in his amazed tone. I´m going to show you how we make a picture! And then come out to Hollywood and you can see everything ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 26 september, 2017

Det urolige sinn. Del I

Innledning Artikkelen miner om tre ulike oppfattelser om menneskesinnet, der den enkelte oppfattelse utgjør et element i en mer omfattende teori om hvilke ting som fins i universet. Det gis, etter ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 03 december, 2012

Kvinna, 1969. Foto: Anne Edelstam

Det sprakar av färger på Waldemarsudde

Vardagslivets poesi kallas utställningen (t.o.m 4 juni 2017) med verk av den spanske surrealisten Joan Miró - en av 1900-talets mest uppmärksammade konstnärer. Besökaren möter skulpturer, tavlor och affischer med ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 03 mars, 2017

Abdel-Qader Yassine

”Vi vill inte ha er här...!!”

”Vart är du på väg?” frågar han mig och kommer helt nära. Baksmällan kommer tidigare än väntat.

Av: Abdel-Qader Yassine | Gästkrönikör | 06 december, 2017

BRYT

En person jag känner har varit utbränd och sjukskriven i många år. Nu har regeringen ändrat reglerna för fas 3, vilket drabbar henne. Efter att ha gått på vad hon ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 16 juni, 2011

Bild av Anikó Bodoni Lind

Den fria rörligheten

Under Naturmorgons tidiga timmar i P 1 kunde man häromdagen lyssna till den önskade fria rörligheten. Det handlade då om djur det vill säga. vargar. En specialist önskade sig en ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 02 april, 2016

Årskrönika av Crister Enander

Det blir bara ytligare. Det blir mindre betydande. Halten sjunker i snabb takt och det som kan kallas för bestående förvandlas alltmer till något mossigt och absurt antikvariskt. Men var ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 24 december, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.