Med Mattias Sandström i det undermedvetna

I filmen "Fuerteventura", som till stor del utspelas på Kanarieöarna, blandar Jesper samman samtid, dåtid och framtid. Samtidigt dras han in i en kärlekshistoria med en spansk kvinna som påminner ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 14 januari, 2011
Filmens porträtt

Främlingen främmandegjord blir en vän

1800- och 1900-talslitteraturen är full av flanörer; från den mållösa strövaren Peter Walsh i Virginia Woolfs ”Mrs. Dalloway” till modernismens promenerande variant av Odysseus, Leopold Bloom i James Joyces ”Odysseus” ...

Av: Matilda Amundsen Bergström | 24 Maj, 2012
Reportage om scenkonst

Monets hus i Giverny,  exteriört Foto Johan Werkmäster

I Monets fotspår genom Normandie

Ett nytt konstreportage av Johan Werkmäster den här gången på spaning efter Claude Monet

Av: Johan Werkmäster | 12 december, 2017
Essäer om konst

Postemmakrönika 8 Maskrosbarnet

Gick likt ett av livsfrö inlevelsehärdad som den säregna maskrosen vilken som fröat av sig från växtplats på höghustaket tillbaka till landet bredvid vildrosen och tusenårsalmen emellan, sa här ändå ...

Av: Stefan Hammarén | 03 juni, 2010
Stefan Hammarén

Att närvara med stor frånvaro



altMina skuldror värkte, jag hade skrattat lite för mycket till vänster.
Det var då jag skapade mig en besvärlig personlighet att matcha med.

Det är inte lätt att låta sig bli tagen så där, du vet, det är riktigt svårt att bestämma sig för att släppa taget. Fast för mig var det ganska enkelt. Mina fingrar lydde mig inte och läpparna vägrade röra sig fast jag skrek högre än jag någonsin gjort förr inuti mitt huvud, sprängde fiktiva trumhinnor. Det kan bli så har jag läst. Instinkter äger besluten och du måste komma ihåg att separera vitan från gulan annars skär det sig...

En gång är ingen gång- det är en början.

Han slet ett hål i mitt bröst och nu lever han som en läcka i mitt medvetande. Ringlar längsmed min ryggrad och varje droppe känns som tusen nålar i kota efter kota, segment efter segment. Resterna dunstar till slut men lämnar en viss eftersmak. Det är inte lätt att vara så svår att få bort, inte lätt att vara koncentrerad - vattentät men ändå så lättabsorberad. För han gick rakt in i mig. Jag kan inte komma ihåg när mina känslor för honom uppstod, de bara fanns där helt plötsligt när vi lekte tillsammans den där sensommardagen i lekparken.
Mitt första minne av honom: jag, min syster, han och hans nya tjej där vi lekte 'Mamma, pappa, barn' med dom och dom, dom vuxna, var barnen. Det är lite löjligt kanske men jag minns tydligt ljuden från fåglarna som simmade i svandammen bredvid. Jag var så lycklig.
Det finns alltid ett undantag som bekräftar regeln men ofta tar det ett par tre hundra tagningar innan man hittat riktigt rätt. Ungefär som med mig och satan - det tog många stearinklädda middagar innan vi förstod att vi egentligen inte hade så mycket gemensamt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag var inslagen redan som barn, fint paket med bortslitet papper. Då spelade jag död för att fly medan han slog för att höras och treenigheten räckte sällan för ett par ögon som missade ljuset om och om igen. Medan dagarna gick började jag någonstans på vägen att acceptera rörliga blåmärken. Jag försökte att ge mer än vad jag tog medan han tog sig hela friheten. Med fingrar som bara grävde hud i mitt huvud, men aldrig i honom, blev hålet i mitt bröst större och större. Sedan försökte jag så hårt att glömma allt, och du ska veta att jag försökte riktigt bra. Jag glömde många saker riktigt länge och jag lyckades nästan lura mig själv att det aldrig hänt. Men jag kunde inte sluta minnas, inte helt. Det kom tillbaka och nu kan jag inte sluta känna hans hand mot min hud och jag kan inte få tyst på hans röst när den säger att jag är vuxen nu.

Så det är i stilla tystnad som det spelas filmer i mitt huvud, filmer som borde glömmas, brännas och förgås; begravas med en vacker gravsten och gott om vädertåliga blommor.

Kan du förstå att jag känner skuld? Att även barnfötter känner gruset sticka under sulorna när man springer barfota? Eller du vet - vägen till himlen är alldeles för kort och det är lätt att missa, det är lätt att missa första steget...

altOm jag hatar dig, kan du inte bara hata mig tillbaka då?

Någon slår hårt på min kropp och vill att jag ska svara, men numret är avstängt nu. Jag har skurit bort fingertopparna, jag lämnar inga avtryck, har kastat bort allt det där. Jag kommer bända loss hans fingrar om han försöker slingra sig tillbaka, men han vet bättre, han aktar sig nu. Jag önskar han försökte. Jag önskar att han fingrade på lyckan nu för då skulle jag fånga upp hans hand och bryta varje finger ett efter ett.

Han brukade dansa på min skyttegrav förr i tiden och jag hatade det, men nu tycker jag att han borde komma närmare. Han borde komma hit och dansa med mig igen - för jag har blivit vuxen barnsoldat och har många vackra namn medan jag inte ens vet vad jag borde kalla honom längre. Jag är inte dum, bara elak så gör mig inte ond.

Visst är det svårt att vara ängel när hela världen är så full utav djävlar?

Vad letar jag efter egentligen? En sushibit med små fenor från en clownfisk där det står "Sluta leta efter Nemo, sluta leta för fan!"? Jag vill hitta meningen, vill lära känna den, starta en givande relation och författa sanningar utan förutfattade meningar. Han, han lever på botten med en önskan om att nå toppen, hans skatben klättrar på skelett som aldrig haft en chans att stå upprätt. Det är han mot världen och det berättigar saker som att han är en vandrande parasit som letar efter ett värddjur, sedan skyller han på mig för att han aldrig uppträtt upprätt, fan, han är ett litet kräldjur. Det var inte jag som sökte en ryggrad fast jag saknade bygglov och brändes gång på gång!

Nej, jag är inte Guds bästa barn, men jag ljuger faktiskt inte,
till skillnad från dom andra som tror att tron
Har något med det här att göra.
Jag trodde på tomten men det var inte sant,
men vem behöver renar när jag har renat
och jag bangar aldrig att shotta den ensam
framför dataskärmen i natt.

Få se nu, det är fem fingrar för varje hand som känner sig för och det är mellan fyra ögon som vi läser mellan raderna. Tre är alltid en för mycket och det säger du inte två gånger. En gång är ingen gång men det känns i magen efteråt.

Vad ska jag med miljoner stjärnor till
när inte en enda av dem lyser för mig?

Efter det han gjort, efter det jag gjorde och efter det som jag alltid gör - är han en fågel begraven under ett träkors för mig. Ja, nu är han min trasiga docka, allra längst ner i leklådan. Han ska aldrig mer få stå på mina ben. Jag gjorde allt jag kunde. Men mina händer är sådana som för att få jobbet gjort inte får röra sig och det var därför jag spelade en fågelunge, under ett träkors.

Det kommer alltid att finnas en mor som saknar sin son eller far som önskar att han varit mer än vad har var och i döden förlåter vi det mesta. Hur förlåter jag att han slog hål på tiden?

Jag är ledsen, jag skulle kunna fortsätta för alltid men jag vill inte längre nöta mina sulor på tappade meningar. Det är dags nu, att gå visare.

Han är inget särskilt, vilka mardrömmar han än har gett mig
så är han mänsklig som alla andra. Inte mer än människa.

Det här är en nattvisa från mina nakna händer:

"Jag var ihålig tom, vände mig mot solen för att finna en värme men slutade i en bur. Håligheten är inte fylld, men mitt bröst är inte tomt -jag kommer att äga min framtid."

Annika Sjöström

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Hebriana Alainentalo

Hebriana Alainentalo, tre engelska dikter

Tre dikter på engelska av Hebriana Alainentalo

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 30 december, 2017

Röjar-Ralf ”dags att röja” - livet som en transit hall

I Shakespeares klassiska komedier går huvudpersonerna, både de goda och de onda, ofta från civilisationen till naturen och tillbaka till civilisationen igen, alla har blivit trevligare (och lärt sig att ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 18 september, 2013

Emmakrönika XXX Sista krönika?

efter natts funderingar, inte trollbunden, tror jag mig insett att det aldrig blir något emellan oss mer mera, att det verkligen är det du vill och avgjort för gott för ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 30 oktober, 2009

Livet på 60 grader 2

 

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 16 februari, 2012

Magnus Göransson

Hästbilder

Idioten vaknar mitt i en väpnad konflikt med sin väckarklocka. Klockan hade tydligen kastat första stenen men när idioten kom till sans var kriget redan över. Ingen vinner krig och ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 16 mars, 2016

Requiem. Dödsmässan enligt Brahms och Verdi

Dödens skugga faller över skapelsen, det outsägliga vemod Walter Benjamin beskriver, syndafallet och exilen, utdrivningen vi lever i gestaltar vi ständigt åter och åter i konst, i dikt, i musiken. Memento ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 21 februari, 2012

Gilda Melodia

Glädjesmarta

En ny krönika av Gilda Melodia.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 05 april, 2016

Lars Gustafsson Foto CC BY-SA 4.0

Lars Gustafssons 70-tal: fakta, fiktion och autofiktion

Lars Gustafsson är en av den svenska litteraturens mest mångfacetterade författare. I det avseendet kan han erinra om giganter som Strindberg och Goethe! Hans publikationslista omfattar som bekant inte bara ...

Av: Torsten Rönnerstrand | Litteraturens porträtt | 09 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.