To the children who lived in Song My

There were little feet Running about Song My. Playful little feet Moving lightly In the whitening sand. There were little voices Laughing at play in song My, Little voices of children Moving in safety Round their mother.  

Av: Hans-Evert Renérius | 14 september, 2009
Utopiska geografier

Gammalt tänk får hjulen att snurra igen

I den ljumma dagen ser jag henne ligga i Vikens vatten. Röd och svart till färgen, doftandes av tjära. Hon är smäcker och stolt med sin skorsten, skovelhjul och galjonsfigur ...

Av: Helena Svensson | 06 november, 2010
Allmänna reportage

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte ...

Av: Nikanor Teratologen | 19 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Stefan Whilde

 Torbjörn Säfve och skönheten

På teatern i Zaragoza möts Torbjörn Säfve och Lucientes Francisco de Goya för att mäta vem som dyrkar kvinnorna allra mest, detta trots att såväl proffsboxning som skönhet är förbjudet ...

Av: Stefan Whilde | 02 november, 2015
Stefan Whilde

Det blå skrinet



Morfar hade ett träskrin. Det stod intill sängen. Han hade målat det lika knallblått som sina andra saker..  Det var gott att vara med morfar. När jag var barn var han som ett barn. Han skrattade mycket, men svarade inte gärna på frågor. Han ville inget säga om skrinet men jag tror det var ärvt. I flera generationer hade hans förfäder varit mjölnare. När männen var unga och gick som lärlingar kan de ha haft skrinet med sig. Kanske de bara gick i väg. För det gjorde han. Morfar tränade hela livet på att gå vilse.

När morfar var barn gick han ut i skogen och bodde i en riskoja en hel sommar. När han blev äldre kunde han bara försvinna. Han betedde sig som den helige Antonius, ökeneremiten. Men det var inte uppskattat i ett Sverige som just rest sig från halmmadrassen i torpstugan med vägglöss och höll på att klä sig i nylonoverall och bikini. Mormor drömde om att få ett bekvämt hus till familjen. Hon ville spara till en liten villa med toppigt tak, ett bläckhorn med eternitplattor och kopplade fönster. Var man skötsam och arbetade ordentligt var varmvatten och WC inom det möjligas gräns för en småbrukarfamilj. Men morfar var ingen duktig arbetare. När han behövdes kunde han vara borta. Flera dagar senare återfann man honom i skogen. Där hade han gått och funderat.

- Han är allt en drömmare, hörde jag folk säga om honom i bygden. Att vara en drömmare var något farligt. Det förstod jag innan jag visste vad ordet betydde.

Den blå färgen som morfar målade på sina saker var verkligen blå. Blå som havet. Inte så där blåklocksblå eller skämdpotatisblå som sjön hemma. Nej knallblå. När han målade sina möbler knallblå fick det väl gå an. Likaså när han målade det gamla träskrinet. Det var inte många som såg hans tokigheter. Men när han målade cementsockeln till sin stuga i knallblått då var gränsen nådd.

  • - Det är väl ingen båt heller, sa pappa och målade grå färg på husgrunden.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det gällde att hålla sig på land. Att lämna stranden var förbjudet. Det gick förstås bra om man skulle lägga ut ryssjor i viken. Men att verkligen lämna stranden. Nej, det var inte att tänka på.

Jag var liten när jag började gå vilse. Så här långt efteråt försöker jag förstå vad som drev mig. Jag tror jag att jag hade upptäckt den kittling som går genom kroppen när man gör det man inte vågar. En sensommardag ville jag pröva vad som händer om man går och går. Det fanns många möjligheter att gå vilse hemma. Öster om vår lagårdsbacke började skogen och det var en mil bolagsskog till nästa stuga. Att gå rakt ut i skogen och följa bekanta stigar till de tog slut, och sedan fortsätta vidare, det var planen. Den varade i många timmar. Det luktade sträv, tidig höst i skogen. Några bärplockare hittade mig och tog med mig till bilen. De släppte av mig utanför vår vedbod. 

Det var en tid senare som jag stod i farstun hemma och hörde farmor och pappa samtala inne i köket. Mamma och farfar var nog i lagårn. Det var pappa som talade mest. Jag förstod vad det handlade om. Pappa sa att pojken var en drömmare som sin morfar: Inte mycket till småbonde och ingen skogshuggare. Går man bara rakt ut i skogen blir det inga skördar och ingen ved inför vintern. Far var bekymrad, det hörde jag på rösten. Drömmare får både frysa och hungra. Farmor tröstade honom och sa att det går nog över när han växer till sig.

- Till dess ska vi vara snälla mot pojken och inte göra honom ledsen, sa farmor. Då var jag fem år.

Året därpå fick jag ett eget hus. Det var en uttjänt skogsarbetarkoja på medar. Den hade gjort sitt och skogvaktarn hade låtit pappa ta den. Den skulle ändå huggas upp nu när skogsbolaget köpt raststugor med gummihjul och oljekamin. Jag fick bestämma var den skulle stå. Mamma hade ett krav: Det skulle vara någorlunda nära hem. Pappa fraktade kojan på traktorkärran och sänkte ner den med lyftkranen i en skogsbacke som jag valt.  Mamma hjälpte mig att fälla träden runt omkring, så att det skulle bli utsikt. Jag kallade kojan för Musbo. Där stavade jag mig igenom Kalle Anka och letade efter psalmerna jag kunde i psalmboken. Först ritade jag dagbok, senare började jag skriva. Musbo var lika mycket ett yttre hus som ett inre. Mest satt jag tyst och lyssnade på skogen. Var det vinter fick jag ta med ved så det gick att elda i järnkaminen. I skymningen brukade jag gå hem till köket.

Israels folk vandrade i öknen i fyrtio år. I fyrtio dagar gick Jesus ut i öknen. Morfar gick ut i skogen. Få är de människor som inte går vilse i livet, mera sällan är det självvalt. Det är ett väglöst land som tar vid där de upptrampade stigarna slutar.  För många människor i vår del av världen kan den skogen sträcka sig över fyrtio levnadsår och mer.  Värst är den täta skog vi kallar meningslöshet.

"I mitten av min levnads stig befann jag mig i en mörk skog, ty jag hade förirrat mig." Så börjar en av världslitteraturens mest kända böcker, Dantes Den gudomliga komedin. Dante berättar om sig själv. Han är trettiofem och går vilse. Det han hamnar i är skrämmande och omtumlande. Han har inte upplevt något som påminner om det han får vara med om och han hittar aldrig tillbaka. Han förlorar för att finna. Märkligast är slutscenen. Där vecklar paradiset ut sig som en kolossal arena. Det doftar gott. Det är liksom en blomma som slår ut.

Jag anar att morfar var före sin tid. Hade han levat idag hade han kanske klarat den snabba utvecklingen, stressen, komplexiteten och kraven. Jag vill tro att hans övning i att gå vilse hade kunnat vara en gåva till hans arbetskamrater om det hade varit i dag. Han hade kunnat vara en vägvisare till hur vi gör för att urskilja det viktigaste. Skulle morfar ha utsatts för en livssituation liknande den som många av oss står i, där ingen förväntar sig något av oss utom att vi klarar allt, då tror jag att han skulle ha gjort som så många gånger förr. Han skulle ha gått sin väg. Släppt taget.

När jag tänker på morfars lena skratt och milda tystnad inser jag hur snabbt jag glömde det jag kunde som barn. Varför har jag annars pratat så mycket? Varifrån kommer mina försök att göra mig angelägen, att vilja vara med också där ingen släpper in? Försöker jag prata mig fri i stället för att lita på tyngden från tystnaden? Kanske finns det saker i det mänskliga som kräver tystnad och ensamhet för att utvecklas och mogna? Eller finns det andra sätt för jaget att vigdas till att omsluta de horisonter som till en början verkar oförenliga? Måste inte kontrollen först släppa taget för att en djupare kraft ska kunna ta över?

Är det kärleken som är blå, eller är det friheten? Jag vet inte. Kanske båda. Sannolikt skiftar Gudsalltet i blått.  Häromnatten såg jag den igen. Jag satt i morfars kök och lyssnade på en kvinna som berättade om sitt liv. Det var en dröm och i drömmen blev jag tyst. Plötsligt hade jag inget att säga och mina färdigtänkta svar la sig till ro. Nu kan jag inte komma ihåg vad kvinnan sa, men jag minns att hennes ord kändes i kroppen. I köket var allt sig likt, men när jag tittade ut genom morfars köksfönster var skogen borta. Där var ett blått hav med lustiga båtar. Den skarpa blå färgen kände jag igen, för den färgen har det skrin som står vid min säng och som jag har ärvt av morfar. I drömmen guppade hans stuga på ett knallblått hav. Vi hade lämnat stranden. Och jag hade inget mer att säga.

Mikael Mogren

Ur arkivet

view_module reorder

Konceptfilm som söker det nordiska uttrycket

Filmen Vilsen handlar om att släppa taget om det förgångna, därav titeln. Projektetstartades av Göran Sjögren för flera år sen och utgick från ett koncept som skulle berättas. Manusförfattaren Omar ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 25 juli, 2013

Aquilino Ribeiro, enligt Bottelho. Detalj

Aquilino Ribeiro - en glömd författare

Att den portugisiska prosan tillhör världens främsta är väl knappast ett kontroversiellt påstående. Få länder har så många författare av nobelprisklass. Antonio Lobo Antunes med sin stundtals heidlöst formexperimentella stil ...

Av: Jesper Nordström | Litteraturens porträtt | 24 november, 2015

Födelsedagens dag

Härmed utnämner jag 22 januari till Födelsedagens dag. Yes meine Damen und Herren, i dag, tisdagen den 22 januari firar vi ”Födelsedagsdagen”. Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse. I dag är det ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 22 januari, 2013

Köchelförteckningen firar 150-årsjubileum

Österrikiska Krems firade för tolv år sedan tvåhundraårsdagen av stadens berömde son, Ludwig Alois Ferdinand Ritter von Köchels födelsedag, den 14 januari 1800 i Stein an der Donau. I år för ...

Av: Lilian O. Montmar | Musikens porträtt | 02 augusti, 2012

18. Ines. Hemligböckerna, hemligtårarna och kaffetårarna

Hon kastade kuvertet från banken oöppnat bland korsordstidningarna i pappersinsamlingen. ”Välj hur dina pengar ska växa, välj dina barns ekonomiska framtid” stod det skrikande illgult över hela sidan. ”Där kan du ...

Av: Ines | Lund har allt utom vatten | 13 april, 2012

Snövit och sju små dvärgar dansar varje julafton

Den nya Snövit kan ta vara på sig själv!

Det var en gång en prinsessa som hette Snövit ...  “Once upon a time.” Så brukar sagor börja. Det var en gång. Once upon a time är också titeln på den amerikanska TV-serien ...

Av: Belinda Graham | Reportage om film | 24 december, 2017

Remember Manhattan

  Silence (over Manhattan) A black September shadow cloaks the dawn,The City’s once white teeth now rotting stumps,Midst choking dusty embers ether-borne,Its shrunken soundless heart now barely pumps.Infernos upon retribution rise,Fanaticism maddening ...

Av: Guido Zeccola | Allmänna reportage | 11 september, 2011

Naturvitenskap versus humaniora

Essayet mitt om naturvitenskap og humaniora er delt inn i seks-6- hovedavsnitt. I det første hovedavsnittet (A) skriver jeg mest om relasjonen mellom naturvitenskap og filosofi, hovedavsnitt  (B) er i ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.