Diktare, playboys och arbetare i Schweinfurt

Jag befinner mig i Schweinfurt. Namnet lär betyda ”vadställe för svinen”. Här hade grisarna fordom för vana att korsa floden Main. Knappt tre mil österut ligger Hassfurt, hararnas vadställe. Och ...

Av: Johan Werkmäster | 22 oktober, 2014
Resereportage

Goebbels - den intelligente fanatikern

  Goebbels bland gymnasiekamrater 1916. Goebbels - den intelligente fanatikern Kejsardömet står i full blomning när Paul Joseph Goebbels föds 1897 i småstaden Rheydt strax nordväst om Köln. Efter segern över Frankrike drygt ...

Av: Bo I Cavefors | 25 januari, 2007
Essäer om samhället

Federico Garcia Lorca

80 år av desinformation om Lorcas död

Den 19 augusti var det 80 år sedan som den spanske poeten och dramatikern Federico Garcia Lorca mördades av falangisterna. I gryningen den 19 augusti 1936 förde de honom till ...

Av: Bo Gustavsson | 03 Maj, 2017
Litteraturens porträtt

Vladimir Oravsky

Äventyret med FOREX Banks betal- och kreditkort fortsätter

Förra året kom min bok ”Vad betyder FOREX bank och annat skämt” ut,  ISBN 9789175910932. Det var aldrig min avsikt att skriva den, men när FOREX Bank med sin ihärdiga inkompetens ...

Av: Vladimir Oravsky | 17 februari, 2017
Gästkrönikör

Det blå skrinet



Morfar hade ett träskrin. Det stod intill sängen. Han hade målat det lika knallblått som sina andra saker..  Det var gott att vara med morfar. När jag var barn var han som ett barn. Han skrattade mycket, men svarade inte gärna på frågor. Han ville inget säga om skrinet men jag tror det var ärvt. I flera generationer hade hans förfäder varit mjölnare. När männen var unga och gick som lärlingar kan de ha haft skrinet med sig. Kanske de bara gick i väg. För det gjorde han. Morfar tränade hela livet på att gå vilse.

När morfar var barn gick han ut i skogen och bodde i en riskoja en hel sommar. När han blev äldre kunde han bara försvinna. Han betedde sig som den helige Antonius, ökeneremiten. Men det var inte uppskattat i ett Sverige som just rest sig från halmmadrassen i torpstugan med vägglöss och höll på att klä sig i nylonoverall och bikini. Mormor drömde om att få ett bekvämt hus till familjen. Hon ville spara till en liten villa med toppigt tak, ett bläckhorn med eternitplattor och kopplade fönster. Var man skötsam och arbetade ordentligt var varmvatten och WC inom det möjligas gräns för en småbrukarfamilj. Men morfar var ingen duktig arbetare. När han behövdes kunde han vara borta. Flera dagar senare återfann man honom i skogen. Där hade han gått och funderat.

- Han är allt en drömmare, hörde jag folk säga om honom i bygden. Att vara en drömmare var något farligt. Det förstod jag innan jag visste vad ordet betydde.

Den blå färgen som morfar målade på sina saker var verkligen blå. Blå som havet. Inte så där blåklocksblå eller skämdpotatisblå som sjön hemma. Nej knallblå. När han målade sina möbler knallblå fick det väl gå an. Likaså när han målade det gamla träskrinet. Det var inte många som såg hans tokigheter. Men när han målade cementsockeln till sin stuga i knallblått då var gränsen nådd.

  • - Det är väl ingen båt heller, sa pappa och målade grå färg på husgrunden.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det gällde att hålla sig på land. Att lämna stranden var förbjudet. Det gick förstås bra om man skulle lägga ut ryssjor i viken. Men att verkligen lämna stranden. Nej, det var inte att tänka på.

Jag var liten när jag började gå vilse. Så här långt efteråt försöker jag förstå vad som drev mig. Jag tror jag att jag hade upptäckt den kittling som går genom kroppen när man gör det man inte vågar. En sensommardag ville jag pröva vad som händer om man går och går. Det fanns många möjligheter att gå vilse hemma. Öster om vår lagårdsbacke började skogen och det var en mil bolagsskog till nästa stuga. Att gå rakt ut i skogen och följa bekanta stigar till de tog slut, och sedan fortsätta vidare, det var planen. Den varade i många timmar. Det luktade sträv, tidig höst i skogen. Några bärplockare hittade mig och tog med mig till bilen. De släppte av mig utanför vår vedbod. 

Det var en tid senare som jag stod i farstun hemma och hörde farmor och pappa samtala inne i köket. Mamma och farfar var nog i lagårn. Det var pappa som talade mest. Jag förstod vad det handlade om. Pappa sa att pojken var en drömmare som sin morfar: Inte mycket till småbonde och ingen skogshuggare. Går man bara rakt ut i skogen blir det inga skördar och ingen ved inför vintern. Far var bekymrad, det hörde jag på rösten. Drömmare får både frysa och hungra. Farmor tröstade honom och sa att det går nog över när han växer till sig.

- Till dess ska vi vara snälla mot pojken och inte göra honom ledsen, sa farmor. Då var jag fem år.

Året därpå fick jag ett eget hus. Det var en uttjänt skogsarbetarkoja på medar. Den hade gjort sitt och skogvaktarn hade låtit pappa ta den. Den skulle ändå huggas upp nu när skogsbolaget köpt raststugor med gummihjul och oljekamin. Jag fick bestämma var den skulle stå. Mamma hade ett krav: Det skulle vara någorlunda nära hem. Pappa fraktade kojan på traktorkärran och sänkte ner den med lyftkranen i en skogsbacke som jag valt.  Mamma hjälpte mig att fälla träden runt omkring, så att det skulle bli utsikt. Jag kallade kojan för Musbo. Där stavade jag mig igenom Kalle Anka och letade efter psalmerna jag kunde i psalmboken. Först ritade jag dagbok, senare började jag skriva. Musbo var lika mycket ett yttre hus som ett inre. Mest satt jag tyst och lyssnade på skogen. Var det vinter fick jag ta med ved så det gick att elda i järnkaminen. I skymningen brukade jag gå hem till köket.

Israels folk vandrade i öknen i fyrtio år. I fyrtio dagar gick Jesus ut i öknen. Morfar gick ut i skogen. Få är de människor som inte går vilse i livet, mera sällan är det självvalt. Det är ett väglöst land som tar vid där de upptrampade stigarna slutar.  För många människor i vår del av världen kan den skogen sträcka sig över fyrtio levnadsår och mer.  Värst är den täta skog vi kallar meningslöshet.

"I mitten av min levnads stig befann jag mig i en mörk skog, ty jag hade förirrat mig." Så börjar en av världslitteraturens mest kända böcker, Dantes Den gudomliga komedin. Dante berättar om sig själv. Han är trettiofem och går vilse. Det han hamnar i är skrämmande och omtumlande. Han har inte upplevt något som påminner om det han får vara med om och han hittar aldrig tillbaka. Han förlorar för att finna. Märkligast är slutscenen. Där vecklar paradiset ut sig som en kolossal arena. Det doftar gott. Det är liksom en blomma som slår ut.

Jag anar att morfar var före sin tid. Hade han levat idag hade han kanske klarat den snabba utvecklingen, stressen, komplexiteten och kraven. Jag vill tro att hans övning i att gå vilse hade kunnat vara en gåva till hans arbetskamrater om det hade varit i dag. Han hade kunnat vara en vägvisare till hur vi gör för att urskilja det viktigaste. Skulle morfar ha utsatts för en livssituation liknande den som många av oss står i, där ingen förväntar sig något av oss utom att vi klarar allt, då tror jag att han skulle ha gjort som så många gånger förr. Han skulle ha gått sin väg. Släppt taget.

När jag tänker på morfars lena skratt och milda tystnad inser jag hur snabbt jag glömde det jag kunde som barn. Varför har jag annars pratat så mycket? Varifrån kommer mina försök att göra mig angelägen, att vilja vara med också där ingen släpper in? Försöker jag prata mig fri i stället för att lita på tyngden från tystnaden? Kanske finns det saker i det mänskliga som kräver tystnad och ensamhet för att utvecklas och mogna? Eller finns det andra sätt för jaget att vigdas till att omsluta de horisonter som till en början verkar oförenliga? Måste inte kontrollen först släppa taget för att en djupare kraft ska kunna ta över?

Är det kärleken som är blå, eller är det friheten? Jag vet inte. Kanske båda. Sannolikt skiftar Gudsalltet i blått.  Häromnatten såg jag den igen. Jag satt i morfars kök och lyssnade på en kvinna som berättade om sitt liv. Det var en dröm och i drömmen blev jag tyst. Plötsligt hade jag inget att säga och mina färdigtänkta svar la sig till ro. Nu kan jag inte komma ihåg vad kvinnan sa, men jag minns att hennes ord kändes i kroppen. I köket var allt sig likt, men när jag tittade ut genom morfars köksfönster var skogen borta. Där var ett blått hav med lustiga båtar. Den skarpa blå färgen kände jag igen, för den färgen har det skrin som står vid min säng och som jag har ärvt av morfar. I drömmen guppade hans stuga på ett knallblått hav. Vi hade lämnat stranden. Och jag hade inget mer att säga.

Mikael Mogren

Ur arkivet

view_module reorder
Stillbild ur Julian Rosefeldt ”Manifesto” (2015)

Julian Rosefeldt ”Manifesto” på Hamburger Bahnhof i Berlin tom den 18 september

Ibland hamnar man på en utställning som ger en gåshud. Julian Rosefeldts videoinstallation ”Manifesto”(2015) på Hamburger Bahnhof i Berlin är en sådan. Egentligen skulle den ha slutat i juli men ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 12 september, 2016

Ingångar och utgångar ur Borges Bibliotek

Klockan, ja något mellan tidigt och sent, kan inte urskilja riktigt och jag känner mig som insprängd i en målning av George Fredric Watt, eller ur en text av Borges ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 21 oktober, 2013

Marxismen och marknaden: Del III

Marxismens problem är att marknadskrafterna kunde smälta ner dess kritik och göra den till del av sitt maskineri. Den kritiska konsten blev insugen i varuutbudet och prissatt efter principen om ...

Av: Anton Stigermark | Agora - filosofiska essäer | 13 februari, 2014

Vilka är det som är “för många”?

Det är svinkallt. Biblioteket är stängt. Jag och en tjej till står utanför och huttrar. Jag har tajmat tiden fel, det är så kallt att jag måste ha gått jättesnabbt ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 13 oktober, 2013

Dessa underbara böcker!

Det var Jan Fridegård och hans trilogi om den arbetsskygge, romantiskt lagde Lars Hård som bjöd in mig i vuxenlitteraturen. Jag hade hunnit fylla tio och bodde ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 07 april, 2011

Varför blir inte människans skapelser levande?

Frågan kan tyckas konstig, men den dök upp, när jag såg en annons som förkunnade, att det finns 357 nya delar inuti årets bil. Det satte tankarna i rörelse. I ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 31 juli, 2011

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.