Gilda Melodia

Glädjesmarta

En ny krönika av Gilda Melodia.

Av: Gilda Melodia | 05 april, 2016
Gilda Melodia

Etik inom äldreomsorgen

De äldre, sjuka och dementa är en stor grupp människor med varierande symptom och sjukdomsbild. Det gemensamma för alla är att de ofta kommer i kläm i dagens rationella produktionssamhälle ...

Av: Lena Månson | 02 september, 2010
Essäer om samhället

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 april, 2013
Agora - filosofiska essäer

En Konsertupplevelse utöver det vanliga

 Stockholm, Drottningholms slottsteater, 6-10 juni Stockholm early music festival 2012 Det har under denna vecka varit ett mycket ambitiöst program med vad som kallas tidig musik, en term som är mina ögon ...

Av: Alexander Sanchez, Jessika Ahlström | 17 juni, 2012
Musikens porträtt

Julvandring i underjorden



ImageDet här är Västerlandet. Solen har gått ner i väster, och det är mörkt. Förmodligen är det Europa det är fråga om. Ja, så är det. Europa och Stockholm, stockarnas holme. Alltför många stockar och alltför liten holme. Snark. Snark ...

Jag går i en tunnel mellan Ropsten och Askrikegatan. Askans rike har jag hört talas om. Är det Jorden? Världsasken Yggdrasil känner vi till. Bakom min rygg ropar stenarna. Jag tänker: "Om dessa tiga skola stenarna ropa." Det är julnatt. Det är inte alla som sover. Vissa tror på en lysande fortsättning efter år 2012, efter 2016 ... Och så vidare.

Jag vet inte vad jag ser. Jag har sett en hel del. Till exempel Snövit, vit som snö, röd som blod, svart som ebenholts. Den bilden finns inte kvar i tunnelbanan, inte heller fotot av karenfolket, som under en mycket lång tid kämpat mot en omänsklig diktatur i Burma. - Burma, Tibet, Kongo, Rwanda, Somalia, Darfur, Zimbabwe ... Utsattheten är stor. Tunneln är lång. Bakom mig ropar stenarna.

Jag vet inte vad jag kommer att se, men jag har sett. Vill jag fortsätta att se? Se vad då? Säkerligen finns det ett ljus vid tunnelns mynning, ett naturligt ljus, när dagen bryter in. Inom mig hör jag koltrastarnas sång. Inom mig hör jag hur löven spricker ut, hur blommorna blommar och koltrastarna sjunger. Jag ser det jag hör.

Överallt finns det människor som inte bara sover utan även handlar, som inte bara talar i apparater om makt och maktmissbruk.

Här i tunneln är det natt, julnatt, i väntan på en stor födelse.

Någon som följer mig genom mörkret lyssnar till min talsång: "I wish you a Merry Christmas and a Happy New Year!" Sången tycks oändlig. Likaså gången. Det är julnatt, men det kunde vara vilken natt som helst i väntan på den stora fredstiden, poeten Arthur Rimbauds jultid, Julen på jorden - en tid när alla tyranner har gett upp och solen och jorden förstås på rätt sätt.

Några människor möter jag inte under min vandring, men en människa följer mig för att visa mig vägen i den tysta natten. Det är som om hela världen sov och som om aldrig någon någonsin skulle vakna eller vilja vakna. Jag ser inte mycket, det är sant. Men jag ser ändå allt genom att inte se. Världens historia rullas upp för min inre syn, och jag sörjer de blommor som trampas ned av vilda horder.

Snart kommer kanske ett tåg, men nu kan jag ingenting höra, och det tåg som passerade för några minuter sedan var tomt. Var det ett spöktåg på väg till ingenstans eller på väg till den plats där stenarna ropar?  Hur länge har dessa stenar ropat? Hur länge skall de fortsätta att ropa innan någon vaknar?  Tidningarnas spalter tiger. Alla andra medier tiger.

Det är tyst, men stenarna ropar utan att höras. I natten.

ImageMina försiktiga steg och min följeslagerskas steg kan höras. Om jag lyssnar hör jag ett lätt eko som försvinner i fjärran. Har jag hört rätt? Finns det ett liv någonstans i tunneln? Och vem är min följeslagerska? En medmänniska eller en andevarelse? Jag fortsätter att se utan att se. Det är det enda jag kan göra.

Tunneln har sin historia. Tunnlarna har brett ut sig. Många människor ser sällan dagens ljus under den mörkaste tiden. Det är natt, men det kommer att ljusna.

Ett hav glittrar vid horisonten. Farao Echnaton, som en gång levde i forntidens Egypten och skapade en solstad, Achetaton, stiger åter upp och hälsar ljuset som stiger vid horisonten. Solskivan, Aton, syns. Dagen bryter in, den stora dagen: Dagens inbrott.

Varför har jag gått i denna tunnel så länge? Sjungit och gått utan att höra ett enda ljud utom svaga ekon - kanske från det förflutna. Vem är det som följer mig? Är det ett öde, en bestämmelse, en gåta? Det här är underjorden, the Tube, the Underground, le Métro - de hemlösas och de utstöttas  hemvist.

"I wish you a Merry Christmas and a Happy New Year."

Sången fortsätter. Ja, den fortsätter kanske även sedan mina steg har tystnat. Jag lyssnar. Jag hör röster. Är det ljuset vid mynningen som sjunger? Eller är det stenarna som ropar? Har tunneln ett slut?

ImageVad gör människorna där ute i ljuset eller där inne i ljuset? För de flesta rör sig väl i ljuset, eller gör de något annat? Lever de i mörkret? De har sin boskap, sina husdjur, sina verktyg, sina apparater. De kan konsten att kommunicera. Men förstår de varandra? Förstår de sina husdjur? Och varför har de så många apparater?

Någonstans i den tunnel där jag befinner mig borde det finnas en mynning. En gång i tiden försökte jag tala till människor där ute eller där inne. Jag är inte säker på att vi förstod varandra, jag och de, de och jag. Det gör detsamma.

Ord gör det inte alltid lättare. Hur är det med musik, rörelse, gester? Världen är rik på möjligheter, rik på förhoppningar, önskningar, besvikelser, framgångar. Nu tror jag att det hela är en illusion. Man föds, man dör, man överlever och man lämnar minnen efter sig. Man bär på minnen.

Många röster jag hör låter uppgivna och kanske övergivna. De söker makt. De vill övertyga. I de ljusaste stunderna sjunger de.

Även tunneln och mörkret där jag befinner mig är en illusion. Ja, hela världen som just nu genomgår en födelseprocess.

Åtminstone tänker jag tala till solarna. De upphör aldrig att sjunga, och inom mig hör jag det fornegyptiska solnamnet Ra-Horachte: "Horus-i-horisonten-som-jublar-vid-horisonten-i-sin-egenskap-av-ljuset-som-är-i-solskivan."

Percival

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
William Blake  Inferno

Djuren har ingen talan

Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar. (Charles Darwin 1838)

Av: Lena Månsson | Reportage om politik & samhälle | 13 oktober, 2016

Post-Emmakrönika 2, Rastplatsen II

En enkel orak rastplats i omedelbarhet av en annan i avståndet knappt emellan övervunnet. De bevittnade vetgiriga, ställda råkat med fler sig rygg mot varann det aldrig pinsammare om än ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 25 februari, 2010

En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | Kulturreportage | 15 augusti, 2010

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 16 juli, 2012

Kolonisterna på Lappmarksmyrarna

Per Albin Andersson. Foto: Familjen I första numret av Tidningen Kulturen 2008 skrev Lilian O. Montmar en artikel under titeln: Eskilstunakolonister på gungfly i Västerbottens väglösa land. I förra påsken hittade ...

Av: Per Albin Andersson | Reportage om politik & samhälle | 14 augusti, 2008

Lily Tuck: Woman of Rome - A Life of Elsa Morante

För sin roman ”The News from Paraguay” fick amerikanskan Lily Tuck 2004 års National Book Award, inte alldeles oförtjänt. Det är en historia på faktiskt underlag om kärlek och politik ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 04 september, 2012

Nell Walden och Der Sturm

Kvinnliga konstnärer hade en aktiv roll i det svenska modernistiska projektet. De ifrågasatte den traditionella könsordningen och sökte nya estetiska uttryck men marginaliserades ofta av de samtida manliga kritikerna. Daniel ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 15 november, 2013

Serena Williams. Foto:  Flickrworker

Om Båstad och systrarna Williams

I dessa dagar besöks Båstads tennisarena av världsettan Serena Williams. Efter Wimbledonsegern, även detta år, tar hon sig till det avlägsna Båstad. Det är en ära att ha henne här ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 16 juli, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.