Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé

Årets upplaga av Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé, och har sålunda vuxit till ett mycket lyckat komplement till årets övriga biorepertoar. Tidningen Kulturen tittade lite extra på tre av festivalens ...

Av: Mattias Löfroth | 04 december, 2007
Kulturreportage

Migrationens metaforer

Till Marco Kurtz Vi hör talas mycket om rötter på vår halvö och bortom den. Om våra samhällens och gemenskapers historiska rötter. Om våra ursprung i vissa geografiska områden sedan tidernas ...

Av: Juan Goytisolo | 23 februari, 2014
Essäer

Skapandets värld

Lever vi i skapandets värld eller i slaveriets? En av 1900-talets mest vidsynta, egensinniga och originella filosofer heter Nikolaj Berdjajev (1874–1948). Han tänkte för fritt och stort för att passa ...

Av: Percival | 26 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Greed 1924

Den kompromisslöse extravaganten

Hollywood har alltid varit en plats för extravaganter. Men frågan är om någon slår Erich von Stroheim i extravagans. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att ingen slår ...

Av: Ulf Stenberg | 31 mars, 2016
Filmens porträtt

Susann Wilhelmsson



ImageDjuret 1

 

Djuret rycker och drar i kättingen som håller den fast. Förankrad i betonggolvet och gallerna av metall. Kättingen skaver kring halsen. Svetten rinner i tunna strömmar längs med tinningen och ner för halsen. Droppar i små pärlor som landar i halsgropen. Huden glänser av fukt och förtvivlan.

Djuret vankar av och an i den bur som kommit att bli hans. Fram och tillbaka. Utan gräns och utan återvändo. Söker den efter en utväg med vilda ögon. Söker för att finna en utväg och ser mycket riktigt plötsligt en glipa genom gallerna som kan vara tillräckligt stor.

Djuret inser emellertid snabbt att glipan är för liten och sätter sig ner. Resignerar. Detta är döden, tänker han.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kättingen skaver mest kring halsen där den sitter ganska hårt fast. Små röda blåsor har uppstått under metallkragens tryck. Det kliar och skaver. Gör ont.

Djuret beslutar sig för att ställa sig upp igen för ett sista försök. Hjärtat bultar i bröstet. Kall metall mot skoningslöst hårt tillslutna galler rasslar och glimmar i mörkret. Ingen återvändo. Djuret minns sin barndoms dagar då han sprang över savannen genom solgult torkat gräs. Fri och vacker, ja nästintill skamlös och fri sprang han utan bojor, utan band i en vild och hämningslös dans. Det var nästan för bra för att vara sant, tänker han och längtar efter nästa soluppgång. Han längtar efter ljuset som utan nåd ska göra honom fri igen, som ska få honom att känna alla markens och luftens dofter igen. Djuret ser sig omkring med vilda ögon efter en sista utväg. En utväg som inte finns. En hägring. En chimär.

Så blev till sist livet och jag med det. Frustrationen och längtan rycker och sliter, bedrar och förhindrar. Den släpper aldrig sitt grepp.

Du måste lära dig leva med den för du lär aldrig klara dig utan den. Lär dig istället att betrakta den som din vän. En vän i nöden väl beprövad. Man vet vad man har men aldrig vad man får. Så sa man mig och så säger man än.

Med vilda ögon ser jag mig omkring och inser att jag sitter fast och att livet gick. Alltför fort. Förundrad, förblindad, förälskad i livet men inte i dig.

Sårbar

Naken

Sårbar

Vit

Alabaster

Genom

Skinligt

Skör

Så kände jag mig i mötet med dig.

Och det gjorde ont att inse att du kunde skåda rakt in i min själ.

Likt ett kastmärke sitter det.

Såret i min själ.

Såret som gör mig osynlig i världen, synlig för världen.

Det röda kastmärket sitter i pannan fullt synligt för alla och mig själv.

Gör mig hudlös och naken, sårbar och rädd.

Kastmärket är egentligen bara en ingång till det du verkligen vill se.

När du skalar av huden och alla dess porer ser du köttet, bultande och rött.

Senor, nerver och blodomlopp ligger utanpå och fullt synliga. Tillgängliga för dig.

Huden är nu avskrapad och ligger bredvid.

Jag kan se det och jag sörjer. Sörjer min hud. För den var mitt skydd. Mitt skydd mot omvärlden. Nu är jag hudlös och tom. Genomskinligt skör. Ren och vacker. I dina ögon. Men inte för mig.

Sårbar för andras blickar viker jag undan och girar bort. Slingrar, hal som en ål för jag vill inte vara med om det här ! Att bli skådad, rakt in, penetrerad, av andras blickar, som om de kunde se allt jag tänker och känner. Lika tydligt som kastmärket i min panna. Lika tydligt ser du min själ, min smuts och skam. Min skuld. Ja, min längtan också. Det jag allra helst och allra minst av allt vill visa. Det blottar jag. För att du vill. För ditt eget höga nöjes skull. Blottar jag strupen för dig - bit! Förinta mig så som jag förintar mig själv. Skrapa bort min hud - se mig ! För här är jag och bara nu. Bara för dig. Bara nu. Osynlig i världen, men inte för dig. För du har förmågan att skåda rakt in, rakt in i min själ, mitt näste.

Här bor jag nu i ett genomskinligt bo, ett glashus, synligt för alla, inför öppen dager, kan jag inte gömma mig, det finns ingenting som heter privat, det finns ingenting som kan kallas mitt. Jag är till för dig och till allmän beskådan.

För dig utgiven.

Tag och ät.

 

Djuret 2

 

Tiden står nu stilla. Helt stilla. Rakt upp. I givakt. Minnet är sin egen autostrada. Tankarna far likt projektiler genom himlarymderna. Från dåtid till nutid.

Djuret sitter nu hukad i burens ena hörn. Fogad. Kuvad. Det kalla golvet svider i skinnet. Djuret undrar själv hur det kan komma sig att det blev så här. Vad hände egentligen? Hur gick det till? Allt som oftast kommer han fram till att

allting tog sin början

den där dagen när

den där mannen

trädde in i hans liv.

Domptören. Allhärskaren.

Domptören. Dominant. Dominus. Djuret leker med orden. Dom, dom, dom...

När du trädde in på arenan föll en dom i mitt liv

Rovgirigt grinande tog du över

Jag lät det ske

Men hade inget val

Liten och rädd

Stod du helt plötsligt framför mig

Pompös och kolonial

Med en makt som fick klockor att stanna, hjärtan att ge upp, blommor att vissna

Tog död på min själ

Mitt spirande själv

Betsel, träns, grimma och piska

Var dina redskap

Ord kan också vara pisksnärtar

Fruktan är vishetens begynnelse brukar man säga

Jag vet inte om jag blev särskilt vis på kuppen

Tänker djuret

Gråter

Stora salta droppar faller ner i pälsen

som en gång i tiden var glansig och stark

kastar som av en händelse en blick på sitt ena ben

djuret ryser fortfarande vid tanken på

hur ärret kom till, djupt och fult, nu i kylan blått, på gränsen till svart

Det räcker med det som är nu

Det räcker med det som är nu

Nuet kallar

Det gäller att leva

Över

Överleva en dag i sänder

Ord från en annan tid ekar

Ger gensvar

Vackra ord från en svunnen tid

ett svunnet jag

kallar

viskar knappt hörbart

men fullt urskiljbart

de trösterika orden

Kom du kavata kom

Du försvann aldrig

Du tog bara paus

Du vilade i ett tillstånd av kaos.

Ur arkivet

view_module reorder

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 05 Maj, 2012

Samuel Beckett – Murphy och ”den blinda viljan”

Hamm: What time is it? Clov: The same as usualHamm: Have you looked?Clov: YesHamm: Well?Clov: Zero.  / Samuel Beckett: Endgame Vi kommer in i Murphy (1938), skriven av Samuel Beckett, då en ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 13 juni, 2014

Greiða úr horni sem fannst í Vimose á Fjóni. Elsta rúnaristan

I runornas tid, del 2

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 26 november, 2015

Solnedgång på Island. Foto: Wikimedia

Litteraturen på våra nordiska öar

När vi talar om nordisk litteratur, i nutid, talar vi nästan alltid om Sverige, Norge, Danmark och (i Sverige tyvärr skamligt lite) Finland. Men hur då med våra ”nordiska öar” ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 04 december, 2015

Sigurdsristningen vid Ramsund, Sundbyholm

I runornas tid

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från Vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 22 november, 2015

WASA

Segelfartygens storhetstid

Trots att jag inte kan ro, är jag mäkta stolt över alla sjömän i släkten. Samt väldigt begeistrad över fartyg i största allmänhet och undersköna segelfartyg i synnerhet. De tillhör ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 23 augusti, 2017

Avslut – Början – Agape

Grekerna hade flera ord för att uttrycka det som för oss är Kärlek. Till exempel Fileo som har mest med kunskap, tendens och lust att göra. Och sedan Eros, kropparnas ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 10 november, 2014

Luciafirandet i Svensk-Finland

Vårt Luciafirande grundar sig på ett helgon och martyr Lucia, en helig jungfru som på 283-talet levde i Siracusa på Sicilien. Enligt legenden var hon en varmt troende kristen och ...

Av: Nina Michael | Kulturreportage | 13 december, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.