De mortuis nihil nisi bene Med anledning av Alla helgons dag

En av mina vänner dog i kräfta. ”Han skall gravsättas på lördag”, tillkännagav hans flickvän som trodde att jag skämtade en smula när jag svarade ”it’s bad for him. Jag ...

Av: Vladimir Oravsky | 02 november, 2013
Gästkrönikör

Att fixera en undflyende verklighet

I mitten av 1950-talet utkommer en diktsamling med det förbryllande namnet Rasterrasser på mytomspunna Metamorfos förlag. En samling klädd i en anspråkslös brun pärm. Därinnanför återfinns dock en för tiden ...

Av: Josefine Ek | 12 Maj, 2009
Essäer om litteratur & böcker

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | 18 Maj, 2016
Konstens porträtt

Ofog och villaägarna

Bredd i samverkan är ofta önskvärt. Men så uppstår också frågor om träffsäkerhet. Kulturens Per-Inge Planefors har varit i Askersund på ett dynamiskt nätverksmöte. Nitton personer från Aktionsgruppen Rädda Vättern ...

Av: Per-Inge Planefors | 11 mars, 2013
Gästkrönikör

Sagan om det lilla hotellet



Det var en gång ett hotell. Det låg inte centralt men inte heller så långt bort från allting. Det var inte stort, men man kunde inte säga att det var alldeles litet. Standarden var inte så bra, det var ganska nergånget och slitet, och i behov av renovering både här och där, men ändå fungerade det mesta, och man behövde inte skämmas för det. Beläggningen var ganska låg, och framför allt sjunkande, men faktiskt inte så helt jättedålig.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hotellets direktör, han hade ett vanligt namn, ska vi säga att han hette Andersson, hotelldirektör Andersson, var kanske ingen stor stjärna inom sin bransch, men han hade en lång och gedigen erfarenhet, han arbetade hårt och ville verkligen göra sitt bästa.

Direktör Andersson ägde sitt lilla hotell och kunde bestämma allting själv där. I varje fall nästan, för att hotellet var med i en kedja, vilket var alldeles nödvändigt för affärerna. Och Kedjan ställde vissa krav, som gjorde att direktör Andersson trots att han kunde bestämma allting själv, bestämde ganska lite. Kedjan krävde ovillkorligen att hotellets budget skulle vara i balans, och helst lämna ett överskott på si så där ett par procent. Annars skulle lilla hotellet inte få ta del av Kedjans marknadsföring, utjämningsbidrag, lokaliseringsstöd och andra förmåner som var helt nödvändiga för lilla hotellets fortsatta framgångsrika affärsverksamhet. Och om direktör Andersson misskötte sig alldeles så skulle Kedjan komma och tvångsförvalta hans lilla hotell, det fanns det en särskild paragraf för.

"Men hur ska det gå till?" frågade direktör Andersson de som satt i styrelsen för Kedjan.

"Man måste tänka modernt, Andersson", svarade de, "det handlar om successful management". De använde alltid mycket utrikiska ord. "Effektivisera, rationalisera, och framför allt slimma." "Vad heter det?" frågade Andersson.

"Men för helvete karln", de moderna affärsmänniskorna var ingalunda främmande för kraftuttryck, "slimma! Slimma organisationen, slimma leveranserna, slimma lagerhållningen, slimma cashflödet. Slimma!"

Direktör Andersson gick hem och slog i alla ordböcker han hade. Slimma betydde ungefär det samma som att göra mager, och översatt till vanlig svenska måste han börja spara.

Sagt och gjort. Direktör Andersson gjorde sig av med sin receptionspersonal, minskade på öppettiderna, och satt själv i receptionen. Han avskedade hela städpersonalen, och anställde en kvinna från ett afrikanskt land med ett namn som inte gick att uttala. Hon utförde ensam samma arbete som fyra personer skötte tidigare, och det till en minsta möjliga lön. Direktör Andersson tröstade sitt samvete med att hon säkert tjänade mycket mer än vad hon skulle kunna göra i sitt afrikanska hemland.

Också vaktmästaren fick gå. I stället fick man ringa en jourfirma vid akuta fall. Tyvärr blev de allt fler.

Direktör Andersson slimmade vidare, och tyckte att det gick riktigt bra. Vad som däremot inte gick så bra var det lilla hotellets beläggning, som befann sig i fritt fall. Gamla gäster kom inte tillbaka, nya var svårt att locka till sig.

Och medan direktör Andersson funderade på vad som kunde göras, mullrade det hotfullt från Kedjans huvudkontor. "Överskriden budget, inte uppnått sparmål, dalt, slöseri och ineffektivitet, hur länge ska ni leva över era tillgångar?"

Nu var goda råd dyra. Direktör Andersson satt hela dagen och funderade. Han kunde inte sova, och satt uppe hela natten. Tittade genom räkenskaperna, bokföringen för de sista fem åren, kontoutdragen, fakturor, ja allt som kunde hjälpa honom att komma på hur han skulle kunna spara ytterligare.

När natten övergick i dag och solen tittade blygt fram kom han på det. Allt var redan slimmat, den enda utgift av betydelse som fanns kvar var telefonräkningen. Han sträckte på sig, grep telefonluren och ringde till telefonbolaget. Där var de en smula förvånade över att han ville säga upp sitt telefonabonnemang, sanningen att säga var det otroligt mycket förvånade.

-Men, du skämtar väl, inte kan du väl stänga telefonväxeln. Hur ska då...

"Jag skämtar aldrig om allvarliga saker", svarade direktör Andersson förnärmat. "Successful management. Effektivisera, rationalisera, och framför allt slimma. "

Han bekräftade uppsägningen. Det blev så förunderligt tyst, och han undrade om inte tystnad i själva verket var ingenting annat än slimmat oväsen. Han slog bort tanken som oväsentlig. Allt kändes bra, han v ar tillfreds med sig själv. Sparmålen var uppnådda, budgeten var i hamn, ingen tvångsförvaltning hotade längre.

Jag mötte direktör Andersson flera år senare. Det var på Frälsningsarméns soppkök, och han var inte direktör längre, bara Andersson. Nej, han ångrade ingenting, sa han. Utom möjligen att han skulle ha gått med småföretagarnas A-kassa.

"Men du vet", sa han medan han glupskt högg in på maten, "ersättningsnivåerna är nu så låga, så det spelar egentligen ingen roll. Jag klarar mig fint på det sociala."

Gregor Flakierski

Ur arkivet

view_module reorder

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 11

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 19 juni, 2017

Tove Folkesson. Foto: Gian-Luca Rossetti

På jakt efter Carpe diem-generationen

Hon blev rosad för sin debut "Kalmars jägarinnor", som handlade om ett egensinnigt gäng tonårstjejer. I Tove Folkessons nya roman "Sund" fortsätter en av jägarinnorna sökandet efter mening och sanning ...

Av: Yrsa Winbergh | Litteraturens porträtt | 16 april, 2015

Erotisk krönika VII – Ensamhetens lust

Nätterna är ljusa, lämnar inget i skugga. De ord som nyss lämnat deras läppar hänger kvar i rummet. Ingen av dem ville höra, än mindre se. I en hårslinga fastnat ...

Av: Karin G. Eng | Gästkrönikör | 09 augusti, 2012

Langsomhet

Innledning Det gis ulike slags holdninger. Med ‘holdning’ forstår jeg ‘å ha en fast innstilling over livet’. Ett eksempel på en holdning, eller en innstilling, overfor livet, er at det gjelder ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 juli, 2014

Per-Inge Planefors

Skattefria zoner för påfolkning

När vi reflekterar över höst-vintern 2015 förvånas vi över hur praktiskt taget en hel debatt kasade. För att inte säga gled iväg lika förrädiskt som en lavin. Jag tänker på ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 28 december, 2015

Veckan från hyllan, Vecka 26 - 2012

Det har varit val i Grekland. Huvudfrågan gick inte av för hackor – det gällde att rädda landet ut ur krisen. Valet vanns av det konservativa Ny demokrati. Vad som ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 juni, 2012

Mats Waltre. Nya dikter

Vad är poesi? Det är lätt att tänka på produkten – dikten på pappret. Att den ska vara vacker i någon mening, gestalta djup och så vidare. Men det är ...

Av: Mats Waltre | Utopiska geografier | 09 juni, 2014

En hundra år gammal kyla

Det var ett tag sedan vi lämnade motorvägen. Nu slingrar vi oss fram på små vägar mellan solbelysta fält. Säden gungar sommargrön i julihettan och vi letar med hjälp av ...

Av: Elisabet Lunhga | Gästkrönikör | 17 november, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts