Bygdeböcker i Västerbotten

Byaböcker är en fascinerande och, i takt med avfolkningen och avkristningen av Norrlands landsbygd, mycket livaktig genre. Ögonskenligen paradoxalt – men drivkraften att dokumentera de försvunna levnadsformerna och de strävsamma ...

Av: Nikanor Teratologen | 16 juli, 2012
Gästkrönikör

Dessa underbara böcker!

Det var Jan Fridegård och hans trilogi om den arbetsskygge, romantiskt lagde Lars Hård som bjöd in mig i vuxenlitteraturen. Jag hade hunnit fylla tio och bodde ...

Av: Stefan Whilde | 07 april, 2011
Stefan Whilde

Bild Privat ägo

Rent spel med Sven Frödin

En essä av Ulf Stenberg om konkretisten Sven Frödin.

Av: Ulf Stenberg | 11 maj, 2016
Konstens porträtt

Carin Ellberg – en älva i konsten

Carin Ellberg. Foto: Michael Steinberg Carin Ellberg – en älva i konsten Carin Ellberg är en intuitiv berättare i bilder och former som lyfter den "lilla" världen - en förutsättning ...

Av: Charlotte Norlin | 25 september, 2007
Konstens porträtt

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 5



Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.




"Länge hade jag haft för vana att gå tidigt till sängs. Ibland fick jag knappt tid att släcka ljuset förrän mina ögon föll ihop; det skedde så hastigt att jag inte hann tänka: nu somnar jag. Men en halvtimme senare väcktes jag av tanken att det var på tiden att försöka sova; jag ville lägga ifrån mig den bok jag alltjämt trodde mig ha i händerna och blåsa ut ljuset. Men det var redan utblåst, det hade min vän Åke gjort. Han var till hands, en tillfälligt inlånad och mycket omtyckt gäst hos oss i Combray".

Annons:

Storstrejken

 

En äldre man, Knutte, anmälde sig. Det hade gått rätt till. Han hade köat, tagit nummerlapp och väntat på sin tur. Men det var något märkligt med honom. Han hade ingen berättelse. Det var det han ville berätta om. Hans berättelse var frånvaron av berättelse. Han kom ingen vart. Berättelsen lämnade honom hela tiden i sticket, huvudpersonerna hade lämnat den utan misskund, de skyllde på allehanda ting. För tråkigt, för krävande, för dåligt betalt. Han satt med sitt tomma blad och hoppades att hans huvudpersoner ville återvända. Det där med lönen kunde han tänka sig att reglera i en ny förhandling. Men det var tyst. Inget hände.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Därför var han här. Han hoppades få hjälp. Han kanske skulle kunna få låna huvudpersoner av någon, tillfälligt förstås, och naturligtvis lämna tillbaka dem efteråt. Men icke. Hans huvudpersoner hade agerat före honom och gått ut i en vild strejk, samtidigt som man vädjade till andra huvudpersoner i andra berättelser om att sympatistrejka. Läget var med andra ord låst och tillbommat.

 

De villkor han erbjöd var inte tillräckligt bra. Det var den enkla sanningen. Det utbröt allmän förvirring bland de författare som redan fått sina berättelser upplästa. Det hördes till och med rop och skrik inifrån dessa. Om att några huvudpersoner ville lämna de redan upplästa berättelserna och agera på egen hand, när det gällde val av roller, intriger och upplösningar. Och inte minst lönerna som var på tok för låga med tanke på vad de många gånger fick utsätta sig för.

 

En kompromiss var av nöden. Men de revolterande lyckades till och med vrida texterna ur händerna på sina författare. Det som varit en lugn författarafton hade med ens förvandlats till ett slagfält mellan författarna och deras huvudrollsinnehavare. Där fanns så skilda personer som greve Holstein-Saxen, ballerinan Olympia, riddaren och hans häst Bruno, handlarn Arvid med flera. De framförde i skarpa ordalag invändningar mot hur de hade behandlats av sina författare. De krävde omförhandlingar och det omedelbart, annars skulle de lämna berättelserna för gott.

 

Tills lille Kalle helt sonika samlade ihop pappersbuntarna, som låg spridda över golvet, och la dem i en prydlig hög på bordet, talade om nödvändigheten av att hålla sams och att ingen av dem kunde överleva utan den andre. Det blev tyst. Ingen sa något. Strejken var över för denna gång. Man återvände i ordnade former till sina berättelser.

 

 

 

På besök hos Marcel

 

Visserligen hade samtliga huvudroller återvänt till sina berättelser, men det trilskades på sina håll. Knutte fick problem med en berättelse om några resenärer till Nordpolen. Det var för kallt, tyckte man, fast visst kunde man tänka sig att åka iväg men traktamentena måste i så fall vara betydligt högre. Risktilläggen likaså. Han fick skrinlägga hela projektet. Ett annat projekt fick också skrinläggas. Det var för tråkigt, tyckte man.

 

Så där höll det på, tills Knutte fick nog och slog näven i bordet. "Kom med egna förslag så får vi se vad jag kan göra". Det blev tyst. Innan en av huvudrollerna tog till orda. Han hade varit med ett bra tag så han visste vad det handlade om. "Vi är trötta på dig och dina berättelser. Vi vill se något annat, vi vill helt enkelt byta författare då och då för att vidga våra vyer och skaffa oss nya erfarenheter, också träffa andra, mer berömda huvudroller i mer berömda författares böcker. Sola oss i den litterära glansen, helt enkelt".

 

Knutte slogs av häpnad inför all denna vältalighet. Men han förstod, det vara bara det att han själv aldrig tänkt i de banorna. Byta berättelse! Träffa andra huvudroller! Har väl aldrig hört på maken. Vad skulle hans författarkolleger säga? Ja, de skulle rent av kunna få besök av Knuttes huvudroller och vad skulle deras huvudroller säga om detta intrång? Frågorna radade upp sig. Knutte hade bara att acceptera deras önskemål. Den ena huvudrollen efter den andre ställde sig i kö och framförde önskemål om berömda texter där de ville medverka. Ja, kanske kunde de rent av vara behjälpliga när det gällde att rätta till och bättra på förhållandens hos sina historiska kolleger.

 

Först ut var en ung man som förläst sig på Marcel Proust, vi kallar honom Åke. Han hade alltid önskat sig att få närvara vid Marcels kvällsgående då denne otåligt inväntar moderns godnattkyss.

Sagt och gjort. Åke var på plats. Rätt in i den berömda texten.

 

"Länge hade jag haft för vana att gå tidigt till sängs. Ibland fick jag knappt tid att släcka ljuset förrän mina ögon föll ihop; det skedde så hastigt att jag inte hann tänka: nu somnar jag. Men en halvtimme senare väcktes jag av tanken att det var på tiden att försöka sova; jag ville lägga ifrån mig den bok jag alltjämt trodde mig ha i händerna och blåsa ut ljuset. Men det var redan utblåst, det hade min vän Åke gjort. Han var till hands, en tillfälligt inlånad och mycket omtyckt gäst hos oss i Combray".

 

Något i den stilen? Åke nickade belåtet. Han fick även sitta med vid middagarna, vara med på de långa promenaderna, besöken hos tant Léonie och naturligtvis fick han också smaka på de berömda madeleinkakorna. Åke var nöjd.

 

Efter Åke kom Kajsa. Hon drömde om Lolita och Humbert Humbert. Inte för att hon ville uppleva något liknande utan mer för att omslutas av författaren Nabokovs språk och i dess magiska famn slussas in i en främmande värld. Sagt och gjort. Kajsa var på plats. Men Knutte ville inte precisera var i texten hon dyker upp, eftersom det redan uppstått problem, för att uttrycka det milt, med Åkes närvaro i inledningsmeningarna i Proust Magnum Opus. Upprörda reaktioner inkom från hela världen över tilltaget att placera Åke i Marcels sovrum. Det uppfattades som brutalt och ytterst smaklöst.

 

Åke tog naturligtvis detta mycket hårt. Men reaktionerna var befogade. Hur skulle det se ut om olika huvudroller från vitt skilda böcker började befolka världslitteraturens mästerverk. De skulle helt enkelt inte få plats. Vem skulle hålla med mat och husrum? Slutligen utfärdades det ett förbud mot dessa utflykter. Huvudrollerna fick snällt hålla sig till förstautgåvorna och stanna kvar där. Knutte var däremot nöjd. Nu kunde han äntligen börja skriva. Han hade tänkt sig något stilla, lugnt och fridsamt efter denna allt annat än lugna och fridsamma period.

 

 

 

 

 

 

 

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Vladimir Oravskys fundering om svenska filmtitlar

I förra veckan visades den engelska filmen ”Blown apart” på TV11. ”Blown apart” är den ”svenska titeln. På originalspråket heter filmen ”Incendiary”. Hur ovanligt är det att man i Sverige översätter ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 19 december, 2012

Ett bibliskt stoff

Ännu i början av 1800-talet fanns i svenska hem ofta inga andra böcker än en psalmbok och en katekes – möjligen också en Bibel, för dem som i bästa fall ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 16 februari, 2016

Albert Engström i Lönneberga socken, Kalmar län. Bild Public Domain Wikipedia

Ett stelt folk – om ett par Albert Engströms teckningar

I de lumpbodar och loppmarknader som jag råkar besöka dyker ibland de märkligaste ting upp, nu senast en bok i vackert grönt klotband, utgiven 1907 av E. Lundquists bokförlag i ...

Av: Ivo Holmqvist | Konstens porträtt | 24 mars, 2016

Menneske - før og nå

Jeg avrundet mitt forrige skrift (TK, 19. november, d.å.) med noen betraktninger om relasjonene mellom menneske (sjelen, det psykiske) og verden(det fysiske, det materielle), og dette gjorde jeg på ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 03 december, 2009

Om den aktuelle Hjalmar Söderberg

Vår värld är i grunden ett mysterium. Att människan finns till, att naturen och universum existerar. Vi tränger in i mikrokosmos och ser atomens beståndsdelar vilka beskrivs som vågor och ...

Av: Gunnar Lundin | Övriga porträtt | 19 maj, 2012

Når det gode livet er om å kjenne seg lykkelig hver eneste dag

Innledning. Å ha et helt liv å føre betyr ikke det samme som å snakke om og kjenne at livet har i seg en form for helhet, e.g. at begrepsliggjøringen av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 05 mars, 2012

Folkhögskola och sprängkraften

Folkhögskolan och sprängkraften Det stora alvaret. Så kallas den trädlösa kalkstensplatå som utgör ungefär en fjärdedel av Ölands totala yta. Två kilometer därifrån ligger Ölands folkhögskola, en av Sveriges mötesplatser ...

Av: Elin Bengtsson | Allmänna reportage | 26 januari, 2007

Lugn bara... Om jagidentiteter i Kristina Lugns verk

Den klaustrofobiska normaliteten som vi alla avkrävs och stundtals kvävs i kanske ändå med nödvändighet och milt tvång kan sägas äga rollen av avstampskliché och stabil utgångsfaktor och referenspunkt i ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 22 september, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.