- Utopiska geografier
- Publicerad:
Sommartid av Calle Flognman
Sommaren är vattnets tid. Som klirrande svalka i glas, som spegel för kvällens kitschiga pasteller eller, för en småbarnsförälder, som badtur till stranden. Sjövattnet mot handen som likt lindblomsté för tanken till den egna barndomens vatten som för min del låg insvepta i Dalsländska skogar. Och snarare än madeleinekakor var det ostmackorna som halvsmält i värmen. Efterhängsna fläckflugor och tidens obönhörliga gång. De sandkorn vi tar med oss i sandalerna och fina, snart glömda stenar hemburna i plasthink.
Noter
Tistel hämtar stoff från en dikt av Jan Zwicky. I-älven-varo är en bearbetning av en vachana som tillskrivs Basava. Tisselskog, vid sjön Råvarpens kant, hyser ett hällristningsområde som varje år besöks av skolklasser från närliggande orter.
plasklek
Stora och lilla lelång ler
över ärting och hölj skiner solarna silarna
svärdlång knarrar en edsla iväg
och torrt marar erven i ånimmelse
av granna ärr och varp.
tistel
Stöd Tidningen Kulturen
Paddornas stirr som jag minns det,
vid en gemensam tistel ett ljus genom gräset,
refrängen full av sländor som smugglade stöldgods
fram och tillbaka över vildvins vindel på en trädstam.
Och myrornas tissel under blad, som jag minns det,
drottningens begravning den morgonen.
Det påföljande käbblet i paddornas parlament
hela den kvällen och långt in i nästa som jag minns det,
ett ansikte som skymtade i den grumliga ytan
hur det mörknade, sjönk tillbaka.
tisselskog
På slåtterängarnas bett i borealen
faller tallskuggor slött över hällarnas rynkor.
Fingret som åter petar i skålgropen,
klassen i bussen, dieseldoften,
det vilda vid tio års ålder kanske elva,
den mjuknade smörgåsen, skvalpet i flaskan
och stenen som låg under tallen, lagom
platt sten mellan tumme och finger.
Utsikten inför det ljuvliga nederlaget
som i femte sjätte sjunde sjunker mot botten.
Var stenen redan ristad att slungas, studsa
i bågar göra ringar och sen aldrig mer?
Hällormar väser om dagar
som roderlöst drivit och driver förbi
som seglat längs älven, lagt ankar.
Ådringar på den handryggen som ristade,
ristar stenbågar ut över vattnet
till mötet med den glittrande ögonblick
när ingenting studsar eller sjunker
ner mot botten
i-älven-varo
Stocken som guppar i älven
en gång frö för vinden, nu kedjad
till sten varken flyter eller sjunker jag.
Och älven den rinner och rinner förbi.
Här i strömmen strävar jag uppåt
och nedåt utan att komma varken uppåt eller nedåt.
Hur kan jag vara något annat än tacksam?
Calle Flognman
