Intervju med Anne Riitta Ciccone

Tidningen Kulturens Roberto Fogelberg Rota har träffat regissören Anne Riitta Ciccone med anledning av filmen "Il prossimo tuo" (Din nästa) från 2008, en film om tre berättelser i tre olika ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 21 oktober, 2010
Filmens porträtt

”SE PÅ MINA VERK TILLS DU SER DEM!” Tankar om konstens oavhängighet.

”Jag kan helt enkelt inte se expressionismens, futurismens, kubismens och andra ’ismers’ verk som det konstnärliga geniets högsta uttryck. Jag förstår dem inte. Jag finner inget behag i att se ...

Av: Thomas Notini | 18 mars, 2014
Essäer om konst

Världen är kall och ödslig

Världen är kall och ödslig Här är Europas kokande gryta av arbetslöshet och elände. Imponerande är det onekligen, men tröstlöst.  Tidningen Kulturens Crister Enander besöker i andanom Karin Boyes Världsstat. Det finns ...

Av: Crister Enander | 02 november, 2006
Essäer om litteratur & böcker

Benjamin 9

 

Av: Håkan Eklund | 16 oktober, 2011
Kulturen strippar

Göran af Gröning

SÅ MÅNGA NÄTTER … SÅ MÅNGA SPRIDDA TANKAR



Om man kunde utplåna allt det neurosen ristat in i anden och hjärtat, alla de osunda avtryck som den lämnat efter sig, alla de orena skuggor som åtföljer den! Allt som är ytligt och otillständigt. Endast strävandet efter Tomheten bevarar oss från den övning i besudlande som är tro i tron att inget vara.


Och de tänkare i vilkas inre alla stjärnor rör sig i godtyckliga banor är inte de djupaste; de som ser in i sig själv som i ett ofantligt universum och bär vintergator i sitt inre, den vet också hur oregelbundna alla vintergator är; de leder ända in i existensens kaos och dess labyrinter.
Och ni som antar att människan i alla tider hyllat nyttan nästan som den högsta gudomen, vart kommer då poesin ifrån? Mitt svar blir att den vildvuxet sköna oförnuftigheten i poesin vederlägger er, ni marknadens slavar.

SÅ MÅNGA NÄTTER FÖR EN ENDA MORGON

Jag ser hur skymningen placerar sitt fotografiska filter mellan mig och de avklädda björkarna,
som i tystnad därute, utan fotosyntes, längtar sin glömska.
Det blir åter morgon, jag går,
jag väntar utanför, jag möter mina ögon igen,
irisspruckna som nariga läppar,
matta i ett asymmetriska ansikte,
avgränsade den brutala hänryckning
som övergått till det milt stilla
och visionen ebbar ut.
Var detta ingången?
Jag lade handen på teaterns låsta dörrhandtag och gick in:
jag var ensam.
ENSAM ...

(II)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Min vän, jag har så sällan innehåll i mitt skrivande, det blir vakuum. Lättare då att skärskåda varför och vad texten är – vad jag lär.
Tror, tänker jag, att förutsättningen för att skriva (verkligen skriva) är att lyfta sig. Att skriva är en längtan, en längtan att få vara till, att bli fångad och våga överlämna sig åt motsättningarna. Skrivandet är för mig först och främst att vara närvarande i nuet, men även att uppleva andra tider simultant, och just där i försjunkningen sker förändringen – den livsviktiga, in och ut andningen.

Genom att betrakta konstnären omväxlande som skapare och skapelse, kan vi visa att också han själv utgör ett stort hinder för sin anpassning i samhället. Allt går emot en människa vars jäktade umgänge med folk kränker både varelser, saker och idéer. Den sensmoral man kan dra ur dessa iakttagelser kan sammanfattas i dessa ord: en stor människa måste vara olycklig.

"Vi söker efter de skuggfria bänkarna på den plats där aldrig
främmande röster skrämde bort oss – i drömmar flätas våra armar
samman – vi vederkvicker oss vid det långa milda ljuset
Vi känner tacksamma hur vid stilla susande spår av strålar från
trädtopparna droppar ner på oss och blickar blott och lyssnar när i
pauser de mogna frukterna dansar ner på marken."
/ Stefan George

(III)

Vi de ljusskygga och undvikande!
Vi är dödstysta outtröttliga vandrare på höjder som vi inte uppfattar som höjder, utan som vår släta mark, vår trygghet!

Även en bit av sovrummet upptar min blick, ännu obäddat med sömndruckna skuggor som dröjer sig kvar, skärvor av min natt, trötta speglingar som behöver vädras ut, rätas ut, slätas ...
Darrar i min kropp, barrar i min knopp, vill försöka resa mig upp. Inte än, något sövande finns kvar, vilande, något som viskar Eos.

"Det finns alltid en karaktär av försummelse, underlåtenhet, moralisk förströddhet; en bekvämlighet inför andra människor. När passionen inte driver vad är det då vi inte kan blunda inför?"
Då jag avskärmat mig och är inne i skrivandet är det omöjligt att vara utanför i sig. Kraften går samman i linjen och all lidelse samlas till en punkt.
Fråga: Vad avgör om texten bottnar? Tiden.

Tänker också att originalitet inte är en garanti för textens kvalitet men att följa sina egna vägar är en förutsättning för att kunna växa.
Fråga: Hur veta vilken väg, den egna?

EFTERSOM INGET LEVER

i rörelse
om linjerna möts
hämtas ursprunget
fram ur tingen
fastslår sin form
av blicken lagd tillrätta
namnad och ett med sina namn
(som en torkad gren)
trots att som oftast
finns ett innan
ett blankt ögonblick
då den torkade grenen
vägrar att bli gren
synen vägrar att se
en vit plats
där inget kan dö
eftersom ingenting lever

(IV)

Tiden som omedveten, obeveklig mot oss, svällande organiskt, åt alla håll, samtidigt. Och där ute – vad vi kallar universum – rör det sig, som solen, som jorden, allt. Tänker, tänker jag, att all utveckling är organisk – åt alla håll – likt fraktaler.

Fråga:
Hur många av oss förväntar sig att det fortfarande – i vårt självgoda flöde likt en Gargantua vars frågeställning inte söker djupet utan förflyktigas på ytan – ännu finns någon fri omutlig själ som kan ge sin definition om vad som är stort och evigt och som säger nej till att bli uppköpt av den kortsiktiga köpmarknaden, mediala vinstlystnaden och en människosyn där systrar och bröder åter blivit en synligt osynlig försäljningsvara

Och jag sade till detta, för mig själv, att jag inte börjat än, jag kanske aldrig börjar. Vad är en legitim fiktion? Montaigne föreslog en analogi mellan den legitima fiktionens supplement och det artificiella supplement som naturens brist kallar på.

Jag har inte börjat ännu. Jag kände mig tvungen att börja med detta, tänker jag. I det etiska tänkandets begynnelse skulle logos, språket, ha funnits, men detta står inte nödvändigtvis i motsats till en annan incipit som betyder: i begynnelsen skulle kraften ha funnits. Det som måste tänkas är alltså kraftens utövande i själva språket, i dess intima väsen, liksom i den rörelse genom vilket detta utövande fullt ut desarmerar sig självt, tänker jag.
Så min vän, jag har börjat...

Rader som ger svindel, för att de en gång gav svindel, åter det svindlar i skapandet av allt för många himlar. Vi är där igen – har vi alltid varit?
Har man konstaterat detta, har man av intresse konstaterat detta, blir det intressant, ja, gripande – vad rör mig gripande!

Melisa Machado:

XII.

Jag skylde hans kropp med blommor och örter,
sedan med fyra månaders segling på torra land.
Möra, lät vi oss vaggas av tidvattnet.
Lovat vare detta sköte, tjurfäktarsvärdet:
dess mjukhet och rustning.

XIII.

Låt mitt hår flöda i ditt tungomål.
Jag åldras inuti mig,
med ljuset skälvande som en kniv.

XIV.

Din måne har kommit.
Den är som en frukt i min mun.

XV.

Vintern i fåglarnas buk.
Kölden i det fuktiga brödet.
Och din tunga i febern.

XVI.

Min tunga löst vid tändernas rad.
Torven, myren, slänten.
Den soliga sluttningen.
Håret som en filt.
Månens skuggsida.
En hund som snurrar kring sig själv.

/ del ur DEN SVARTA SÅNGEN
Översättning: Magnus William-Olsson

(V)

Till din fortsatta läsning ...

Käre läsare, det jag har släppt eller förlorat gäller de värden som måste vara synliga och närvarande för närvaron i världen. Därför är inte längre mystiken någon utväg för mig. Min världs frånvaro är en förströelse. Den får därför aldrig klappas samman till en mystisk enhet av visioner igen som börjar syna mig så snart de har vaknat upp ur själens natt och kommit ut ur den mörka tunneln. Vad passar bättre än Bo Carpelan?

"Nu säger jag dig: tag avtagsvägen till källan,
den kortaste vägen till blåklockan
som hänger under molnvalvet.
Där vid vindarnas inhägnad
går den du velat fråga:
"Är det du far?"
Han vänder sig om.
Det är som åren åter var obrukade."

Tänker, tänker jag, när jag lånar, belånar, av andra i valets (kvalets) väg att vandra. Därför tar jag orden igen: Den grundläggande enligheten som delar allt!

Harry Martinson:
Det landet har ej mångfaldskog men blott ett enda träd
– på naken hed står nakna väggars rum. –
Där pladdras aldrig tomma ord – väsentligt är dess liv:
där växer Gud uppå en stängel – stum

Artur Lundkvist:
"Här min vagn i grönskan,
mitt språng in i trädet,
min svindel med ögat intill masten:
uppryckt bonde med rötterna till segel."

(VI)

"Jag står stum av beundran inför faktum hur man kan ljuga bara genom att ge sig själv rätt."
Jag har haft riktiga äventyr jag. Jag återfinner inga detaljer, men jag kan urskilja hur omständigheterna följer varandra i en strängt ordnad kedja. Jag har färdats över haven, jag har lämnat städer bakom mig och jag har rest uppför floder eller trängt in i skogar och alltid var jag på väg mot nya städer; men aldrig har jag kunnat gå tillbaka, inte mer än en grammofonskiva kan spela baklänges.
Och vad ledde allt detta? Till denna minut, till detta papper, till denna bubbla av ljus som dånar av musik.

Förlänger förlängesedan förlagda ord, meningar och blinda formuleringar. Gör det i ett desperat rop, på gemenskap, under utanförskap, men i din hand, i ett tankens (andens) land.
Berörs av allt som rörelsen rör när den skapar band – mitt ibland – mitt ibland oss orörda, mitt ibland vår osäkerhetsbörda.

Förlänger det som ännu orkar men ser hur färgen bleknar när den torkar, krympt av ljus i upplösning där skuggorna förångar. Vill så gärna ge ett svar, vill så gärna stå med frågan kvar, vill så gärna vara din, vill så gärna vända andra sidan till.
Så löper mina tankar till dig, möter dina mig? Denna muskel av organisk lott, som växer i och utanför vår kropp, som förgrenar, samtidigt, åt alla håll, utan mål, svar, fråga och bortom allt som söker leda till kontroll.

Numera tänker jag inte mer åt någon; jag bryr mig inte ens om att söka ord.
Det rinner igenom mig, mer eller mindre fort, jag hakar mig inte fast vid någonting, jag släpper efter.
Eftersom jag inte fäster mig vid ord är mina tankar för det mesta dimmiga. De bildar liksom moln med behagliga men obestämda konturer som slukas upp: och så glömmer jag dem genast.
P. ELUARD:

Jag gjorde upp en eld,
sedan himlen övergit mig,
en eld för att vara dess vän,
en eld för att föra mig in i vinternatten,
en eld för att leva bättre.
Jag levde bara vid ljudet av de sprakande lågorna,
vid doften av deras värme;
jag var som en båt som sjunker i stillastående vatten,
likt en död hade jag bara ett element.

Det är ett hål av grönska.
Med fötterna bland liljorna, sover en man.
Leende som ett sjukt barn skulle le sover han;
natur, vagga honom varmt; han fryser.
Dofterna kommer inte hans näsborre att skälva;
han sover i solen, med handen på sitt lugna bröst.
Han har två röda hål i sidan.

(VII)

Vi som skriver, vi delar varandras fantasier och blottar de tankar vi bär. Människors fantasier liknar varandra mer än deras verklighet, en iakttagelse som fortfarande kan göras. Trots den prestige fantasin åtnjuter i nutida kritik märks idag ingen påtaglig entusiasm för detta kollektiva imaginära, skådeplatserna för släktets nedärvda eskapism. Är det vi som fått ta ett steg tillbaka? Eller människan generellt? Vi känner oss mera tillfreds med en fantasi som är inlevelseförmåga eller sinne för grotesk och kan till nöds rädda dagdrömmen genom att framställa den som en form av utopisk handlingsredskap (penna, papper eller ett tangentbord).

Den "högre sanning" den poetiska texten förmedlar blir om visshet utan vetande; som gåtors lösningar, upplevda i drömmen varav man i vaket tillstånd bara kan minnas klarhetskänslan, inte själva svaren. Min vän, låt mig här bara få inflika: i en spegel uppstår bara en spegling. Precis som det intressanta är på vilket sätt minnet ljuger och varför. Kanske rymmer själva lögnen en sanning mer väsentlig än själva minnet. Hur trivialt är inte detta? En något oriktad fråga jag ställer mig 04.30 denna måndags morgon. Sömn/fantasi denna natt drygt fyra timmar men jag känner mig utsövd och skall inte klaga. Märker även att utanför mitt fönster så börjar himlen försiktigt att klarna och byter om till morgonfärg. Ja, fortfarande väldigt trevande och ännu i samtal med den ännu inte avvikande natten.
Trevande samtal här: en öppning inför dagens vedermödor av skrivna bedrifter – underdrifter – överdrifter – det ljugnas gift, lögnens elixir stärkt av hårdfaren energi, de spetsiga armbågarnas framåtskridna övernit som vill komma längst dock inte hit.

Tangentbordet stirrar, jag stirrar tillbaka! Ännu en natt med regnet utanför, med stormen innanför, rörelsen utanför, stagnationen innanför, lyssnar "till" utanför, döv för mig själv innanför. Regnets intensitet ökar – som det hade något att säga mig – men jag törs inte formulera svaret. Har redan formulerat frågan.
Rogozjin – som en förklädd Rimbaud:
"Din dåre! Jag gråter som ingen morgon fanns,
jag skrattar åt alla som hoppas på din nåd!
Jag är fördömd, vet du! – Full, blek och utan sans,
vad du vill!
Lyd mitt råd!
Jag behöver inte din tröga hjärnsubstans!"

Göran af Gröning

Ur arkivet

view_module reorder
Sigurdsristningen vid Ramsund, Sundbyholm

I runornas tid

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från Vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 22 november, 2015

Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken

- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där... Jag sitter med Sandrine ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 30 oktober, 2017

Emmakrönika XXVIII Ett e-postkort II fr. H;fors

Sköna kärleksomutliga Emma emottog märkligt nog emot mig för en kort visit, allt till mig var jag då, förvånansvärt vänlig var hon, nästan sitt gamla jag, och visade lite runt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 01 oktober, 2009

Ryssen kommer! - tre operakvällar på Östersjöfestivalen

Läser man igenom handlingen till Rodion Sjtjedrins opera "Den förtrollade vandraren" är det svårt att inte dra på munnen, värre snömos kan svårligen uppbringas. Klosternovisen Ivan piskar "på skoj" en ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 04 september, 2011

Sekelskiftet 1900 – Konst, design och protest

Musée d’Orsay i Paris har i år lockat besökare från världens alla hörn som velat bekanta sig med konstnärers estetiska grundsyn. I utställningen ”Beauté, morale et volupté dans l’Angleterre d’Oscar ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 23 augusti, 2012

Varför gnäller männen?

– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand. – Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson. Och längre kom de inte, trots att de drog över ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 28 september, 2011

Monika Orski, dikt

  Monika Orski Datoringenjör och skribent. Bland annat är hon samordnande redaktör för www.noveller.nu. Hennes skönlitterära debutbok kommer att ges ut under 2011 av förlaget King Ink.

Av: Monika Orski | Utopiska geografier | 15 augusti, 2011

Att förbli stående bland ruinerna

 En essä om en musikgenre som kallas Neofolk. En musikgenre som dock inte bara var musik utan också en proteströrelse (såsom punk) ofta extremt provokativ och dunkel. Marco De Baptistis ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om musik | 07 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.