Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 Maj, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Salix caprea Kilmarock Foto Beng B CCBYSA3.0

Sälgen

Sälgen, salix caprea, är inte bara ett av våra vanligaste trädslag utan också helt avgörande för livet på våra breddgrader. En nästan osannolikt stor mängd olika livsformer är knutna till ...

Av: Johannes Söderqvist | 30 januari, 2017
Kulturreportage

Borgeby - ett tusenårigt drama

Strax norr om Lund, strategiskt beläget nere vid Lödde å ligger Borgeby slott, en inte så ofta uppmärksammad men inte desto mindre viktig plats i den skånska kulturhistorien. I över ...

Av: Sofie Nikolajsen Bjarup | 02 oktober, 2011
Kulturreportage

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Göran af Gröning

SÅ MÅNGA NÄTTER … SÅ MÅNGA SPRIDDA TANKAR



Om man kunde utplåna allt det neurosen ristat in i anden och hjärtat, alla de osunda avtryck som den lämnat efter sig, alla de orena skuggor som åtföljer den! Allt som är ytligt och otillständigt. Endast strävandet efter Tomheten bevarar oss från den övning i besudlande som är tro i tron att inget vara.


Och de tänkare i vilkas inre alla stjärnor rör sig i godtyckliga banor är inte de djupaste; de som ser in i sig själv som i ett ofantligt universum och bär vintergator i sitt inre, den vet också hur oregelbundna alla vintergator är; de leder ända in i existensens kaos och dess labyrinter.
Och ni som antar att människan i alla tider hyllat nyttan nästan som den högsta gudomen, vart kommer då poesin ifrån? Mitt svar blir att den vildvuxet sköna oförnuftigheten i poesin vederlägger er, ni marknadens slavar.

SÅ MÅNGA NÄTTER FÖR EN ENDA MORGON

Jag ser hur skymningen placerar sitt fotografiska filter mellan mig och de avklädda björkarna,
som i tystnad därute, utan fotosyntes, längtar sin glömska.
Det blir åter morgon, jag går,
jag väntar utanför, jag möter mina ögon igen,
irisspruckna som nariga läppar,
matta i ett asymmetriska ansikte,
avgränsade den brutala hänryckning
som övergått till det milt stilla
och visionen ebbar ut.
Var detta ingången?
Jag lade handen på teaterns låsta dörrhandtag och gick in:
jag var ensam.
ENSAM ...

(II)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Min vän, jag har så sällan innehåll i mitt skrivande, det blir vakuum. Lättare då att skärskåda varför och vad texten är – vad jag lär.
Tror, tänker jag, att förutsättningen för att skriva (verkligen skriva) är att lyfta sig. Att skriva är en längtan, en längtan att få vara till, att bli fångad och våga överlämna sig åt motsättningarna. Skrivandet är för mig först och främst att vara närvarande i nuet, men även att uppleva andra tider simultant, och just där i försjunkningen sker förändringen – den livsviktiga, in och ut andningen.

Genom att betrakta konstnären omväxlande som skapare och skapelse, kan vi visa att också han själv utgör ett stort hinder för sin anpassning i samhället. Allt går emot en människa vars jäktade umgänge med folk kränker både varelser, saker och idéer. Den sensmoral man kan dra ur dessa iakttagelser kan sammanfattas i dessa ord: en stor människa måste vara olycklig.

"Vi söker efter de skuggfria bänkarna på den plats där aldrig
främmande röster skrämde bort oss – i drömmar flätas våra armar
samman – vi vederkvicker oss vid det långa milda ljuset
Vi känner tacksamma hur vid stilla susande spår av strålar från
trädtopparna droppar ner på oss och blickar blott och lyssnar när i
pauser de mogna frukterna dansar ner på marken."
/ Stefan George

(III)

Vi de ljusskygga och undvikande!
Vi är dödstysta outtröttliga vandrare på höjder som vi inte uppfattar som höjder, utan som vår släta mark, vår trygghet!

Även en bit av sovrummet upptar min blick, ännu obäddat med sömndruckna skuggor som dröjer sig kvar, skärvor av min natt, trötta speglingar som behöver vädras ut, rätas ut, slätas ...
Darrar i min kropp, barrar i min knopp, vill försöka resa mig upp. Inte än, något sövande finns kvar, vilande, något som viskar Eos.

"Det finns alltid en karaktär av försummelse, underlåtenhet, moralisk förströddhet; en bekvämlighet inför andra människor. När passionen inte driver vad är det då vi inte kan blunda inför?"
Då jag avskärmat mig och är inne i skrivandet är det omöjligt att vara utanför i sig. Kraften går samman i linjen och all lidelse samlas till en punkt.
Fråga: Vad avgör om texten bottnar? Tiden.

Tänker också att originalitet inte är en garanti för textens kvalitet men att följa sina egna vägar är en förutsättning för att kunna växa.
Fråga: Hur veta vilken väg, den egna?

EFTERSOM INGET LEVER

i rörelse
om linjerna möts
hämtas ursprunget
fram ur tingen
fastslår sin form
av blicken lagd tillrätta
namnad och ett med sina namn
(som en torkad gren)
trots att som oftast
finns ett innan
ett blankt ögonblick
då den torkade grenen
vägrar att bli gren
synen vägrar att se
en vit plats
där inget kan dö
eftersom ingenting lever

(IV)

Tiden som omedveten, obeveklig mot oss, svällande organiskt, åt alla håll, samtidigt. Och där ute – vad vi kallar universum – rör det sig, som solen, som jorden, allt. Tänker, tänker jag, att all utveckling är organisk – åt alla håll – likt fraktaler.

Fråga:
Hur många av oss förväntar sig att det fortfarande – i vårt självgoda flöde likt en Gargantua vars frågeställning inte söker djupet utan förflyktigas på ytan – ännu finns någon fri omutlig själ som kan ge sin definition om vad som är stort och evigt och som säger nej till att bli uppköpt av den kortsiktiga köpmarknaden, mediala vinstlystnaden och en människosyn där systrar och bröder åter blivit en synligt osynlig försäljningsvara

Och jag sade till detta, för mig själv, att jag inte börjat än, jag kanske aldrig börjar. Vad är en legitim fiktion? Montaigne föreslog en analogi mellan den legitima fiktionens supplement och det artificiella supplement som naturens brist kallar på.

Jag har inte börjat ännu. Jag kände mig tvungen att börja med detta, tänker jag. I det etiska tänkandets begynnelse skulle logos, språket, ha funnits, men detta står inte nödvändigtvis i motsats till en annan incipit som betyder: i begynnelsen skulle kraften ha funnits. Det som måste tänkas är alltså kraftens utövande i själva språket, i dess intima väsen, liksom i den rörelse genom vilket detta utövande fullt ut desarmerar sig självt, tänker jag.
Så min vän, jag har börjat...

Rader som ger svindel, för att de en gång gav svindel, åter det svindlar i skapandet av allt för många himlar. Vi är där igen – har vi alltid varit?
Har man konstaterat detta, har man av intresse konstaterat detta, blir det intressant, ja, gripande – vad rör mig gripande!

Melisa Machado:

XII.

Jag skylde hans kropp med blommor och örter,
sedan med fyra månaders segling på torra land.
Möra, lät vi oss vaggas av tidvattnet.
Lovat vare detta sköte, tjurfäktarsvärdet:
dess mjukhet och rustning.

XIII.

Låt mitt hår flöda i ditt tungomål.
Jag åldras inuti mig,
med ljuset skälvande som en kniv.

XIV.

Din måne har kommit.
Den är som en frukt i min mun.

XV.

Vintern i fåglarnas buk.
Kölden i det fuktiga brödet.
Och din tunga i febern.

XVI.

Min tunga löst vid tändernas rad.
Torven, myren, slänten.
Den soliga sluttningen.
Håret som en filt.
Månens skuggsida.
En hund som snurrar kring sig själv.

/ del ur DEN SVARTA SÅNGEN
Översättning: Magnus William-Olsson

(V)

Till din fortsatta läsning ...

Käre läsare, det jag har släppt eller förlorat gäller de värden som måste vara synliga och närvarande för närvaron i världen. Därför är inte längre mystiken någon utväg för mig. Min världs frånvaro är en förströelse. Den får därför aldrig klappas samman till en mystisk enhet av visioner igen som börjar syna mig så snart de har vaknat upp ur själens natt och kommit ut ur den mörka tunneln. Vad passar bättre än Bo Carpelan?

"Nu säger jag dig: tag avtagsvägen till källan,
den kortaste vägen till blåklockan
som hänger under molnvalvet.
Där vid vindarnas inhägnad
går den du velat fråga:
"Är det du far?"
Han vänder sig om.
Det är som åren åter var obrukade."

Tänker, tänker jag, när jag lånar, belånar, av andra i valets (kvalets) väg att vandra. Därför tar jag orden igen: Den grundläggande enligheten som delar allt!

Harry Martinson:
Det landet har ej mångfaldskog men blott ett enda träd
– på naken hed står nakna väggars rum. –
Där pladdras aldrig tomma ord – väsentligt är dess liv:
där växer Gud uppå en stängel – stum

Artur Lundkvist:
"Här min vagn i grönskan,
mitt språng in i trädet,
min svindel med ögat intill masten:
uppryckt bonde med rötterna till segel."

(VI)

"Jag står stum av beundran inför faktum hur man kan ljuga bara genom att ge sig själv rätt."
Jag har haft riktiga äventyr jag. Jag återfinner inga detaljer, men jag kan urskilja hur omständigheterna följer varandra i en strängt ordnad kedja. Jag har färdats över haven, jag har lämnat städer bakom mig och jag har rest uppför floder eller trängt in i skogar och alltid var jag på väg mot nya städer; men aldrig har jag kunnat gå tillbaka, inte mer än en grammofonskiva kan spela baklänges.
Och vad ledde allt detta? Till denna minut, till detta papper, till denna bubbla av ljus som dånar av musik.

Förlänger förlängesedan förlagda ord, meningar och blinda formuleringar. Gör det i ett desperat rop, på gemenskap, under utanförskap, men i din hand, i ett tankens (andens) land.
Berörs av allt som rörelsen rör när den skapar band – mitt ibland – mitt ibland oss orörda, mitt ibland vår osäkerhetsbörda.

Förlänger det som ännu orkar men ser hur färgen bleknar när den torkar, krympt av ljus i upplösning där skuggorna förångar. Vill så gärna ge ett svar, vill så gärna stå med frågan kvar, vill så gärna vara din, vill så gärna vända andra sidan till.
Så löper mina tankar till dig, möter dina mig? Denna muskel av organisk lott, som växer i och utanför vår kropp, som förgrenar, samtidigt, åt alla håll, utan mål, svar, fråga och bortom allt som söker leda till kontroll.

Numera tänker jag inte mer åt någon; jag bryr mig inte ens om att söka ord.
Det rinner igenom mig, mer eller mindre fort, jag hakar mig inte fast vid någonting, jag släpper efter.
Eftersom jag inte fäster mig vid ord är mina tankar för det mesta dimmiga. De bildar liksom moln med behagliga men obestämda konturer som slukas upp: och så glömmer jag dem genast.
P. ELUARD:

Jag gjorde upp en eld,
sedan himlen övergit mig,
en eld för att vara dess vän,
en eld för att föra mig in i vinternatten,
en eld för att leva bättre.
Jag levde bara vid ljudet av de sprakande lågorna,
vid doften av deras värme;
jag var som en båt som sjunker i stillastående vatten,
likt en död hade jag bara ett element.

Det är ett hål av grönska.
Med fötterna bland liljorna, sover en man.
Leende som ett sjukt barn skulle le sover han;
natur, vagga honom varmt; han fryser.
Dofterna kommer inte hans näsborre att skälva;
han sover i solen, med handen på sitt lugna bröst.
Han har två röda hål i sidan.

(VII)

Vi som skriver, vi delar varandras fantasier och blottar de tankar vi bär. Människors fantasier liknar varandra mer än deras verklighet, en iakttagelse som fortfarande kan göras. Trots den prestige fantasin åtnjuter i nutida kritik märks idag ingen påtaglig entusiasm för detta kollektiva imaginära, skådeplatserna för släktets nedärvda eskapism. Är det vi som fått ta ett steg tillbaka? Eller människan generellt? Vi känner oss mera tillfreds med en fantasi som är inlevelseförmåga eller sinne för grotesk och kan till nöds rädda dagdrömmen genom att framställa den som en form av utopisk handlingsredskap (penna, papper eller ett tangentbord).

Den "högre sanning" den poetiska texten förmedlar blir om visshet utan vetande; som gåtors lösningar, upplevda i drömmen varav man i vaket tillstånd bara kan minnas klarhetskänslan, inte själva svaren. Min vän, låt mig här bara få inflika: i en spegel uppstår bara en spegling. Precis som det intressanta är på vilket sätt minnet ljuger och varför. Kanske rymmer själva lögnen en sanning mer väsentlig än själva minnet. Hur trivialt är inte detta? En något oriktad fråga jag ställer mig 04.30 denna måndags morgon. Sömn/fantasi denna natt drygt fyra timmar men jag känner mig utsövd och skall inte klaga. Märker även att utanför mitt fönster så börjar himlen försiktigt att klarna och byter om till morgonfärg. Ja, fortfarande väldigt trevande och ännu i samtal med den ännu inte avvikande natten.
Trevande samtal här: en öppning inför dagens vedermödor av skrivna bedrifter – underdrifter – överdrifter – det ljugnas gift, lögnens elixir stärkt av hårdfaren energi, de spetsiga armbågarnas framåtskridna övernit som vill komma längst dock inte hit.

Tangentbordet stirrar, jag stirrar tillbaka! Ännu en natt med regnet utanför, med stormen innanför, rörelsen utanför, stagnationen innanför, lyssnar "till" utanför, döv för mig själv innanför. Regnets intensitet ökar – som det hade något att säga mig – men jag törs inte formulera svaret. Har redan formulerat frågan.
Rogozjin – som en förklädd Rimbaud:
"Din dåre! Jag gråter som ingen morgon fanns,
jag skrattar åt alla som hoppas på din nåd!
Jag är fördömd, vet du! – Full, blek och utan sans,
vad du vill!
Lyd mitt råd!
Jag behöver inte din tröga hjärnsubstans!"

Göran af Gröning

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Ikon

En krönika av fotografen och författaren Tarja Salmi-Jacobson

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Gästkrönikör | 25 februari, 2017

Clara Peeters - A still life with carp in a ceramic colander

Några tankar om pekböcker

Pekböcker riktar sig i övervägande del till barn. Små barn. De innehåller enkla bilder på exempelvis husdjur, så som katter och hundar, och så andra djur, så som kor och ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 31 december, 2015

Munch och Strindberg i Berlin

I fjol var det August Strindberg, nu pockar Edvard Munch på uppmärksamhet. Den enes död den andres födelse. I Sverige är Thielska galleriet först ut med en utställning: ”Munch! – ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer | 22 februari, 2013

Mathias Jansson. 3 Dikter

Mathias Jansson är poet och konstkritiker. Han har tidigare blivit publicerad i svenska och engelskspråkiga tidskrifter och antologier. som Presens, Populär Poesi, Maintenant 8: A Journal of Contemporary Dada och ...

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 04 augusti, 2014

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4)

Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2017

Ingen rädder för vargen här…

”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 16 september, 2017

Dags att omdefiniera Hilma af Klint

En retrospektiv utställning säger lika mycket om sin samtid som en nyproducerad. Urval är allt, och varje ny vernissage blir en politisk kommentar, om det så bara – vilket ofta ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 17 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.