Detaljer

Det borde egentligen inte spela någon roll om jag struntade i att skrapa av den gamla målarfärgen runt fönstret innan jag började måla om det. Trots det blir resultatet att ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 oktober, 2014
Gästkrönikör

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | 03 december, 2013
Reportage om scenkonst

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | 31 mars, 2011
Essäer om konst

Nils Byrén

Nils Byrén. Dikter



Jag skriver både prosa och lyrik men har under den senaste tiden främst fokuserat på noveller och friare dikter. Vid sidan av skriver jag för tidskriften Tydningen och är viceordförande för föreningen Litteraterna, båda etablerade i Uppsala, samt sysslar med högläsning av texter för publik. Senaste uppläsningen skedde vid Bakgårdsfestivalen i Arvika. År 2014 inledde jag ett samarbete med Tingshusets Förlag i Arvika för att ge ut en roman inom en snar framtid. 
Jag är 24 år gammal och har i största delen av mitt liv ägnat mig åt operasång, men sysslar nu bara med att skriva, läsa och analysera. För drygt två år sedan inledde jag mina studier vid musikhögskolan i Hannover men avbröt dessa efter att ha gått klart det andra året. På grund av ett livslångt, brinnande intresse för litteratur och eget författande studerar jag nu på kandidatprogrammet i retorisk och litterär kommunikation vid Uppsala Universitet.

 

Kan man lukta sig till. Äkthetsexistens?
Finns där odörer. Markörer. Som punkterar nasaliteten som spår i slemhinnedyn?
Som skinn på Nyfors. Öppet köp. Där tändaren slickar höftben. Andligt Antändlig ickevara. Fake. Ingen fara, bre! Bara lite knasterbolmande sus från skyddsräcket och de utsirade viskningarna bakom inoljat murbruk. Läderäkta.

Avskiljandet

Ett litet glas. Mellan oss. Slipad eterhinna. En patetisk, millimetertunn ruta av genomsynligt taggtrådsingenmansland skiljer fiktion från friktion. Dimensionsvid. Sönderfrätt fingerspetsmöte av pulserande vener och frossad hud mot filmen. Efterhängsen hårsmak. Ditt inre mot gommen. Försöker motminnas. Smaska lite. Slicka revan i underläppen. Sörpla meret.

Mina nedbitna fingertoppar skrapar mot barriären. Pianotrådar mot skallben. Jodblinkningar. Det går inte att möta den orala omöjligheten, det förjävliga, på andra sidan. Inte utan Detet. Detet som är fettbrand och svamppigment, samtidigt pärlande flaskhalsar och nyponros vid grillhällen intill kvarnen. Detet där vi hudsammanflätade. Går i ett. Det skavande, rinnande, svedda, blyblöta bröstvärnet mot skyttegrav och lerig gärdsgård. Bakom alltet, bräckligt, nyanser av jasmin och nyutslagna svartvinbärsbölder. Vill röra, vill, vill ta. Blås ut.

Tinget puttrar och vibrerar, tinget som ska försvinna dig genom luften och åkerjordarna till andra sidan vätan. Minns väta. Mellan oss och persiennskuggad kupol. I subliv: magsyra. Men skorven under klamrarna regenererar. Vitvinsvinägern och djävligtsbesk buksumpsflod med colautspädd bacardi svämmar över, retar mot salivspetsen. Hägrande midsommarkrans i ridån. Tvingas porlspruta på asfalten, parkettgolvet och vitrinskåpet. Uppåt, uppåt. Tömmer. Drar in. Dra, dra dig. Skrynklar. Ett par sönderbitna korkskruvsvårtor och en långsmal porslinshals torpederar ytspänningen i lyftet.

Ett litet glas mellan oss. Som staplade smegmamurar och polarblock. De som svalde en Strindberg. Stirra nu. Se på riktigt ett par gånger. Titta innan hon är bortom strömmen. Silvertejpade vingytor. Deras grånad fångar upp rätt vinkel av bråddjupsfallet mot Altocumulus mot trycksvärtan mot kindbenet mot gnagda vänsterknogen mot rännil.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Måste identifiera... emalj... kanske de i... mittsektionen... träng... träng bort, träng... in... Stann .... S... snälla... ett par åtstramade jeans över inlandsis skiftar position, vet precis, lättar. Flagnad nagellack borrar ner sig i sätet.

# 801 lämnar hållplats. 5minberövad. Plastbänken. Ja. Plastbänken. Den är tunnhårdskrovlig. Tänk på plastbänken. Den bär egen väta. Lite intorkad diskretion i kladdkanterna. Fokusera på syntetskrovlet. Liksom krypande; överallt slingrande. Finns. Bara oländig. Ingenting annat. Svänger runt hörnet. Väntar uppvaknandet. Täcker blickhålen med skärm. Skärmen är kvar än. Överallt? Överallt är skärm. Ett litet glas. Mellan jagblåsan och omvärlden. Bara. Ett litet glas.

Prövotid

person lämnar hem fåordig grynigt tandkött gryningsljuset skuggan kastad mot rostigt spår
opersonifierad trängselmänniska dessa människor kväver isterklumpstationer stänger ute sursvettiga dammtäta dimension Allen Bergman Otomo tystnad Köpenhamnröken smakar uppstötning åkväntan utan fönster trängd fuktplastodör mobilfan saknar lekmolande Hamburg noairfilm tysk svartvit paketfet föda med undertext dubbat mellan kabiner sängar familjer fyllesvängar skrattar pressad färd smekningar vid inandningen innan inkallelsens klastrofibspyruppgallanerver penetrerar tarm höger hjärnlob kåt järnsmak varvar betongkanter solstängt dovljus stämma vid elektriska bröstvårtor med introverta ögonbryn förkastar personlighet woher komen sie existens nusernibllglllgkkkkkonfunderade ironiska prövningar ler inte Der tansende neger knottrig nordisk hund SchubertBizéprestera utan översättning dubbeldubbat sekrettäckt alte deutch nein person blev divans frätande stormrök täcker kroppen täcker alla dessa männisor med bolmande drypande kupor av egocentriska vibrationer över världsaltet

Andningsuppehåll

Ibland. Ibland stannar jag upp och tänker på krittavlan, Bukowski och den brunbrända lergumman i skyltfönstret. De få personer som stannar för att fråga är tysta och höviskt avvisande. Kanske väntar de bara på något, någon som gnider fingrar mot handflator; gräver djupt mellan hårtussar och mumlar: "Är du inte?" och "mm". Jag är inte god över den här platsen.
Det smakar bara surnad bröstmjölk. Byggdammet i lungorna tätnar. Ändå lutar jag min krumma rygg mot altartavlan och försöker höra vad de en gång viskade mig i örat: krittavlan, Bukowski och den brunbrända lergumman i skyltfönstret.

Griftbekännelser

När den börjar det här. För att blottlägga. För att söndra och förkasta commedia dell arte- ytspänning. FÖRSÖKA vara självet, normaliteten som inte pratar, inte visar, i målad näbbmask. Då händer ting, ett 5:e januari klocka 10. Ett pendelns och liens Kairos. Tvingar den bli från början. Gunn. Förvriden. Krökt på mattäckt trappavsats. Stryker ett par rader. Spiller kaffet. Men kolla fläckarna då!

Alla är barn i det andrummet. Ingen vet innan. Berättar tvånget att se, att lukta unkenheten, den förmultnade steriliteten; fina Gunn. Fina, fina, fina. Generationer bandsågskorsar varandra på akademiska. Deras läpprörelser resonerar mot kakel och slickade, flata vitytor, genom de namnlösa korridorerna där varat nafsas och sargas. Skits i Freud, Kant och Lacan. Vad som inte är uppsvällt eller gasbindalindat, hennes ögonlock, där känner den epiteten. Resten uppsvälld azurlilja och kratersvärta, som bläckfisk i sitt eget bläck. Skalpellpalettens signum. Signaturlös. Pyser trött hud och urin; en viss sötma. Fläder. Den känner på det veckade, blodlösa mödraskalet; den ännu varma pöshuden. I sängen bara ett det. Jaget utrunnet under åtta timmars kommunalt sanktionerad britsdvala. Tumören en flaska alsolsprit.

Inte dess hulkningar. Inte som den skyr kräk, lilla nedbäddade människospillra i frottékokong. För punkterande slangar som löper, dinglar och sprätter från de planterade skrevorna i hennes höstlövshud. EKG, CT och pretenderande låtsaslinjer som mäter dunstningen. Hur skulle de mäta dödsreversibilitet?
Det droppar runtom. De droppar för att inte behöva oralt tillkännagivande. De droppar i den. Allting plötsligt och knottrat. Hudkomposteringen parfymeras med ACO, plast och stickande hudsalvor. Kanyl efter kanyl. Den måste ta på dem, de purpurfärgade venerna och köttrötterna med indexfingret. Så lent. Så cylinderljuvt; som plastslangarna utanför huden fast lite varmare, lite introvertare. Torr saliv och bronssmak. Den lutar sig och deras händer tvinnas. Maggotfödan öppnar kiset och ser in. Penetrerar det oemotsagda. Inga passande metaforer. Bara ett rumstempererat brus och motorsorlet genom snöröken på andra sidan rutan.

En flykt. Dess omsorgseskapism. Lober fulla av vykortssomrar, hembakta små gårdsskjul, stickade sagofän. Artärerna marinerade i humle och sockerdricka, borrar sprängande av granrisrök och timotej. Det sista tacket. Finalmente. Blir svavel och sav mot tandköttet.

Bort från beigeheten, bort rengöringsmedel, laminatgolv, EKG och CT. Efter salpeterfloden. Mot flödet. En generationspelare bryter, går av på mitten, samlar upp skärvor och roterar. Hans vinkel är bortom. Hans händer fjärrstyrda sensorer. Söker efter defragmenterade nostalgiskimmer och polyfon syskonbörda. Flimrar som linsen på en 8mm:s. Gulbrunt. Där är han linlugg på gården, och han verbaliserar mammans skrumpnande.

I dörrhålet kväver den ett par stomiinpyrda gäspningar. Gunn pratar om den gamla gårdshunden. Sekvenskammaren förseglas. Hon har aldrig gårdshund.

Für Clara

På många sätt var hon ojämförbar. I själva verket ur den anarkistiska vargstammen i en konstnärs gryt uppvaknad. Bakom huden pälsväxt och vildvittreskrik.
Domkyrkans eko kallades hemvist. Inte rotad. Där var skalbaggar och smetiga kön.
Ytan som neutralitet. Som synliga ytor hennes hem: Målande.
Mållös beundran ingivet, tillgivet. Inte utskrivet. Mottagbar med smak. Eftersmak tagit emot. Ordlös nyansering.
Det fanns en stund kallad kärlek, outgrundlig och jordad. Vad som finns oändlig. Ljudet som uppstår innan en ton, efter andning. Där finns tanken; känslan inför. Dig.
Ordutbyten bortom plan och inom. Olikheter lika delad med undertoner av harmoni.
Bismak av flens. Bortom, en skiljaktig samklang.
Woody Allen- tvilling; möte i New Jersey. Då var vi svartvita och skrivna med bläck under cigarettrök. Vi talade i rörelse mot linsen. Storbandet stämde upp. Klarinettsolot mellan sinnets ekande kammare: ooooooooOOOOOOOOOOWUuuuuahhhAAAaaaaaaOOOwooOOOOMP!
Explosion bland de elektriska luftströmmarna under supernovans täckmantel. Den sista gränsen; kanske strålar du upp mig efter tid...id...d...ditt
Ditt skimmer. Dimhöljd var din. Passivt mottagen inbjudan. Ett hölje som utstrålar. Brännande källa. Din. inspiration och eftertanke. Offensiv utstrålning med övertäckt aspiration som blänkblänkflammande. Mystikmusikmusten muttrar minutiöst med markerad mogenhet mellan mötets mikrokosmos.
Att beskriva i den meningen. Ytterligare kommentarer. Kan hända.
I den meningen är att förklara att tiga worüber mann nicht sprechen kann darüber soll mann. Den beundran du inger,
befälhavarens sista loggboksinlägg,
ett semikolon med utropstecken
tack för dig.
Ta för dig.
Dig

 

Vi vaknar upp...

 

Vi vaknar upp ur ett frasande töcken av niveasvettfradga för att stångas med rykande syreströmmar och narkolepsisbilder. Överbyggnaden som hudfragmenten i linnegaveln. En ömhetsstank förkroppsligas när vi, halvnaket och kvasiintellektuellt, avleder varandra. Så där som bara ett par blottade wagnerianer och cementerade skogsrån kan. Som foster.

Metaforerna och hellögnerna skvätter ur ymnigt krackelerade läppar som varet ur klämda alkisfinnar. En del stänker in genom skåran mot svalget, resten sipprar lekfullt över de markerade kindbenen. De blandas i jäst dagenefterhy jämte inbakade slamsor och puder. Veck och vällande. Hungern får mig att tugga. Skölja ner. Nu borde någon snörpa åt artären. Slänga lakanen åt sidan nu. Det går fortfarande att svälja den sista satsen och gå hem. Nu. Men. När du lägger ditt nakna smalben över mina knottriga lår och halvståndet. När din nätta smultronhand kittlar örsnibben. Jag. Komposteras. Blir porös. Måste tugga; sarga.

Den oemotståndliga kransen av kratrar, porer och rodnad mellan katakreserna är skrovlig och sträv men smakar bekant nog. Lite förbjudet, avvisar du med grisögon. Brister ut. Även om smärtan är så ljuv att vi ryter. Även om lögnen är så skarp att konturerna brister. Omfamningens spräckande ambivalens, dess diadiska passform, evaporerar med den brummande takfläkten och ljummen Paulaner. Sedan, i det grådaskiga juniskimret då frökapslar och nikotinpartiklar dalar in genom karmen, nyser jag snörök över dina celluliter och troskanten. Mot tippen. Mojnar igen.

De kvasiintelektuella, blottade wagnerianerna kurar ihop sig mot hungern och slumrar till. Innan vi stiger upp. En tugga till. En. tugga. till.

De spådda från östergård

Gregorianska stön från den violetta vinterträdgården. Sträv, bomullsrullad snögata. Bakom ett lutande förrådsskjul, trots förskalven, utkristalliseras en samovar och ett fruset stop. De ringer av lågfrekventa sinustoner i motrörelse, så klara att klamrar vattnas och pupiller vidgas. Sierskan står hukad över dem och fullgör en inandning. Rökinpyrda, gradvis förkolnade, björkklyftor följer med syret och drar ur det rinniga. Sedan frän koda, nykräk, utspädd med sågspån och glödgade handflator. Det prasslar snart av små sulor mot flingor i de färska inälvsspåren. De avslöjar Sierskans förstulna riktningar; avlägsna knallekon. Sug genom borrar. Isklirr. Knaster och krax från uppepå. Ovan henne. Hon ruttnar dagligen. Uppochnervändhängande i blek furugren dryper hon av dessa fjolårsharanger, tudelade tondräkter. Under, från hennes sprittande, svartlackerade tår, droppar rinniga litografirester ner i samovaren och stopet. När den lågfrekventa sinustonen och skalven når Sierskans ryggtavla och ljumske genomträngs även hon av samma briljans som de andra: de döva skiljevägsryttarna. Deras steg tar strax vinterträdgårdens tonande motpolsskalv med våld.

Det är deras stämband nu som, skallrande, slås an av köldbettet. Närmar från östergård. Men efter ett par minuter ebbar de ut. De arkaiska suckarna töar med fotstegen och hovslagen. Basunerande vildgässkrän norrifrån. Namnlösa. Bara kvalster och döende åskmuller. Tids nog förnimmer skiljevägsryttarna varken det fastfrusna eller björkmusten längre. Då återstår bara villospåret av sötsura, klibbiga plastpåsar. Naiva magsäckar. Bars med av de sönderridna redan i inledningen. Inte ens polarsången riktar längre. Långrockarna, hölstren och toppluvorna moduleras med det klapprande insomnandet mot novemberskorpan. Kippar Siarsubbans små drillar. Står stilla ett slag. Vibrerar. Slemharklande utandning. Muskot. Vidare. Skiljevägsryttarnas bärnstensbroscher speglar både floden, bålet och den uppfläkta barmen i lövverket. Plomberad gravyr strös i dess koagulerade anagram.

Trädgårdskadavret kretsar lika anspråkslöst i bakgrunden. Talan redan förd. Framåt breddas det stora isflödet i väderstrecken.
Dess serena membran störs av svedda skinnstövletter, från vars tandade sulor en trögflytande avskrädesentitet dalar ner mot basen. Skiljevägsryttarna hukar i halvcirkel runt människorenset i samovaren och stopet. Rykande spådomar. De måste suga det ur, blekheten, ur hornhinnan för värmens skull, för att inte somna; för att botas. Varken långrockarna, hölstren eller toppluvorna ser längre Sierskan.

Men inte ens när de glider av sina krökta nattslavars skivor kan de undgå hennes klangminne. De skorras. De kommer ju att bli. Sedan en tanke, en blick åt den stympade köttbildstoden i trädet. Där är ju ett ansikte! Men det är allt. På knä börjar de istället brusa av de framvällande dissonanserna från vinterträdgården och ett samspel, en symbios, broderas mot köttriaden.
Först nu känner de arten. Dess motsprång. Blir till enhetliga kluster i varje skiljevägsryttares bröstinnanmäte. I den vakuumförbistringen, bara ett par benpipor tjockt, framträder översyntesen. Men just när vinterträdgårdens inglasade färgdensitet ska förgås i dagbräckningen spräcks rundvalvet av en polär fundamentalnyckel: Sierskan slungar samovaren och stopet genom rutan. De gregorianska stönen, skiljevägsryttarna och triaden strös bort med den sista töande snöskruden. Mot östergård.

Nils Byrén

Ur arkivet

view_module reorder

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 28 januari, 2011

Filosofi, kultur og liv

Innledning I den vestlige kulturhistorie finnes det en rekke distinksjoner, og som gjerne blir framstilt på den måten at de er om forskjellen mellom høyt og lavt, ånd og åndløshet, fornemt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 juni, 2014

Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft

  Målning av Mary Wollstonecraft (cirka 1797) av John Opie. Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft Det ligger i tiden. Utställningar, böcker, pjäser och filmer, ja, otaliga är de uttrycksmedel ...

Av: Anna Franklin | Essäer om politiken | 24 juli, 2007

Autodafén eller Mannen utan egenskaper

En typisk vrångbild ligger i hur vi tolkar ordet autodafé. Enligt Svenska akademiens ordlista betyder ordet ”inkvisitionens bestraffning av otrogna mm., kättarbål”. Men etymologiskt är auto-da-fé en portugisisk sammansättning som ...

Av: Göran af Gröning | Essäer | 09 januari, 2014

Bede Griffiths liv och lära

If you love someone, you become one with him or her, and they become one with you, but you do not cease to be yourself. If that happened, it would ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Övriga porträtt | 25 februari, 2013

Vi bryr oss inte

På spårvagnen i Göteborg hamnar jag mitt i en skock barn i 9-årsåldern som förvånat frågar varför jag fotar lyftkranarna utanför. Solen lyser, luften är klar, jag är på väg ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 02 mars, 2014

Om beroendeställning till den utanförvarande makten och avbrott i tiden

Som en del i konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 öppnar Konsthallen upp med utställningen 24 spaces - en kakafoni, där Lilith Performance Studio deltar med två bidrag: Amerikanskan Donna Huancas Raw ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 26 Maj, 2013

Diane Arbus genom en personlig lins

För 223 år sedan svor här den franska nationalförsamlingen eden om att inte skiljas åt förrän de givit en konstitution åt Frankrike. Idag är Jeu de Paume ett museum som ...

Av: Signe Lundgren | Konstens porträtt | 17 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts