Med Mattias Sandström i det undermedvetna

I filmen "Fuerteventura", som till stor del utspelas på Kanarieöarna, blandar Jesper samman samtid, dåtid och framtid. Samtidigt dras han in i en kärlekshistoria med en spansk kvinna som påminner ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 14 januari, 2011
Filmens porträtt

Främlingen främmandegjord blir en vän

1800- och 1900-talslitteraturen är full av flanörer; från den mållösa strövaren Peter Walsh i Virginia Woolfs ”Mrs. Dalloway” till modernismens promenerande variant av Odysseus, Leopold Bloom i James Joyces ”Odysseus” ...

Av: Matilda Amundsen Bergström | 24 Maj, 2012
Reportage om scenkonst

Monets hus i Giverny,  exteriört Foto Johan Werkmäster

I Monets fotspår genom Normandie

Ett nytt konstreportage av Johan Werkmäster den här gången på spaning efter Claude Monet

Av: Johan Werkmäster | 12 december, 2017
Essäer om konst

Postemmakrönika 8 Maskrosbarnet

Gick likt ett av livsfrö inlevelsehärdad som den säregna maskrosen vilken som fröat av sig från växtplats på höghustaket tillbaka till landet bredvid vildrosen och tusenårsalmen emellan, sa här ändå ...

Av: Stefan Hammarén | 03 juni, 2010
Stefan Hammarén

muretto. foto Hebriana Alainentalo

Där – därute



Denna text bygger på tankar och reflektioner kring poesi, där även ett urval av min egen lyrik tagit plats i ett försök att sammankoppla dem med texten och kan, som helhet, liknas vid en essäliknande prosalyrik. Även ett urval av andra lyriker, författare och filosofer har fått tjäna som underlag och fördjupning till de egna tankar (givetvis under påverkan och sammanflätade med redan skrivna och tänkta tankegångar långt före mig) som jag försöker föra i en dialektisk riktning. 

Att skriva inne gör det till yttre (att plocka ut). Att skriva om yttre mot det inre (att plocka in)


Ni, ni därute, ni därute inne, så lite, så lite ni gör, för att närma andra i vad ni själva bör. Fan, det stör! Mina, dina, är ju redan andras, de som vågade. Och nej, det är inte bägaren jag söker. Tiden, tiden är en annan ...
Narcissus pseudonarcissus

Narcissus pseudonarcissus

Annons:

LEK!

Hegel inomhus – inne (överskattad).
Heidegger – utomhus – ute (underskattad)
Nej, inte filosofi, utan något svenskt som:
Östergren inomhus – inne (jämnskattad).
Lundell utomhus – ute (ojämnskattad).
Ahlin yttre om inre (underskattad).
Ranelid vars inne inre vänts till ett yttre ute, aldrig inne (självmålsskattad).
Slas det motsatta – aldrig ute, alltid inne (älskat skattad)
Öijer – resans inre som yttre – alltid inne (som sig bör)
Sonnevi – motsatt förre – alltid ute (som sig icke bör)

Vidare ...
Mann inne i konvalescens – Musil ute och utan ... (tillsammans cirkeln som inte möts)
Kafka stilla i process och förvandling – men uterörelse i slott och Amerika (cirkeln fulländad)
Canetti – Kien galen både inne och ute (förbländad och bränd).
Dostojevskij – fri i sitt döda hus, fängslad djupt i källarrum (ord som mäter saknar grund).

Knausgård kontra Espedal, det är frågan!

Inneljus - uteljus

Ni, ni därute, ni därute inne, så lite, så lite ni gör, för att närma andra i vad ni själva bör. Fan, det stör! Mina, dina, är ju redan andras, de som vågade. Och nej, det är inte bägaren jag söker. Tiden, tiden är en annan ...
Och därför går jag min väg.
Söker en alternativ början ...
Söker en viss stämningspoesi ...
Söker poesi ...

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ingen sanning
utan lögnlöshet.
Till den bortvända talar ingen gryning
ingen gud
ingen evighet.
Bara tillvända kan vi famna varandra
och låta oss leva
låta oss dö
utan att gryningen
guden
evigheten
eller du
behöver kräva något tillbaka
just bara för att höras
lämna det som går i snabbare takt
ty bara den hörande tar in det uppseendeväckande
gör det med tårar
för att någon ska höra de ord om evigt återvändande.
Och varje gryning är ett löfte
som inte kan gå under av tystnaden.
Där bortom lovas de klara orden
till nyansernas sjungna språk
där trasten sjunger i morgonsol
och lägger sina dikter i fågelboet.
Det är gryningen
som lovar att allt skall återvända
detsamma som
att allt ursprungligt
valt att vända
vars innan och efter
är att ständigt förändra.

(I)


... Så stjärnorna vi ser, när vi betraktar dem, bär miljoner av år i sitt levnadsljus, ibland som levande, ibland som döda, men det saknar all betydelse, eftersom de stjärnor vi betraktar lever i det skenbarligas rike, precis som våra drömmar gör det. När vi betraktar stjärnorna i natten eller drömmer vår dröm, är de båda delar ur en annan dröm, en dröm som lösgjort sig ur en annan dröm liksom en vattendroppe, lösgör sig ur en annan, större, en rörelse, en våg.

Söker prosan i poesin ...
"Jag var ensam och sorgsen, oförklarligt sorgsen. Liksom en präst som berövades sin gudom kunde jag inte utan bitter saknad rycka mig loss från denna känsla och likt havet, så oerhört fascinerande, så oändligt skiftande i sin ohyggliga enkelhet och som kan rymma i sina lekar, sina rörelser, sina vredesutbrott, sina leenden och nycker, sin ångest och extas, och som representerar alla de själar som har levat, som lever och som kommer att leva."
(Baudelaire)

(II)

Vidare ...
Vi har båda två händer att räcka, tag min hand och jag skall föra dig långt. Jag har pånyttfötts många gånger, ur djupet av besegrade stjärnor och rekonstruerat tråden i de evigheter som jag befolkade med mina händer, och nu går jag att dö, utan något annat, med jord över min kropp ämnad att bli jord. Liksom jag går vilse i hjärtat hos några barn har jag många gånger gått vilse på havet. Okunnig om vattnet går jag och söker en död i ett ljus som förtär mig. Var och en står ensam på jordens hjärta genomborrad av en solstråle: och plötsligt är det afton. Plötsligt är det morgon.

Söker poesi ...

BRUTET FÄSTE
Ditt pris, högt som inget annat,
tystar de som redan besannat
och glömmer,
glömmer och besannar...
Vad dog?
Vad är dött?
När sågs giftfröet bestrött?

Ditt instrument,
paradoxens sång,
skiljelinjen länkad tidens gång
som minns,
glömmer och förångar...
Vad levde?
Vad är dött?
När sågs blodet rinna rött?

(III)

Skymningen på väg, har skaffat mig ett litet pennställ, nu ställt bredvid soffan där fem nyvässade pennor tar plats. De har med andra ord fått ett eget hem och jag kan se på dem att de är mycket stolta och vill vara mig till lags. Måste erkänna att det mesta jag skriver skrivs för hand och den text som får sitt liv här är oftast avbildningen eller det förstärkta porträttet. Betyder inte porträtt just förstärkning och skall inte ses som en avbildning? Det som i texten lever i dagboksform är en frigjord mimesis medan det eftertänksamma är en bunden spegling, trots detta är det senare friare i sin ram. Ord som är självklarheter för vissa, meningar som oräkneliga redan tänkt och skrivit. Rappakalja för andra, meningar som är helt utan mening och klarhet.
Söker, söker stämningspoesi ...
När den inte längre finns,
jag menar gråten,
bär jag då skuld eller är jag förlåten?
Som när ingen mening finns att tillgå,
vad är det då jag bär på?
För något trycker och ber,
något tungt som alla brister ser.
Vad är det jag får men inte ger?
Orkar inte med den tyngden mer
ty det som
tynger
tynger
livet
n
e
r

(IV)

Min brist på tillit har förhindrat djupare identifiering. Men samtidigt med denna misstrogenhet mot allt och alla (ibland kanske även mot dig) har tillitsbehovet förskjutits att gälla större, oåtkomligare eller avlägsnare saker: framtiden, universum, människans okända möjligheter. Och bilden! Jag vill alltid dyka och bada mig ren i den poetiska bilden som för mig är fantasins mest själfulla blomma, en lustens knutpunkt. Bilden balanserar outtömligt lockande på gränsen mellan medvetet och omedvetet. I bildskapandet ser jag det centrala i poesin, det innehållsrika korsningsstället mellan insikt och neuros, samtidigt ett uppenbarande av hemligheter och en latent analys. Ty poesin är ett verkligt behov och ett behov som skall finnas så länge människan förblir människa (utvecklar detta lite längre fram i texten).

Detta behov kan sedan tillgodoses med andra medel – och endast ett fåtal, som du, når ju fram till poesins renaste form, likt en George eller Mallarmé – men detta kan även innebära en nedgång och en fara på ett idémässigt plan vilket historien visat. Vill ändå hävda att poesin upptäcker och tillvaratar förnimmelsernas alla nyanser och tjänar därigenom det mänskliga psykets finaste funktioner. Varje verklig förnyelse av dikten innebär följaktningen ett steg framåt i den mänskliga förnimmelseförmågans utveckling, en erövring såväl inåt som utåt. Tror här att jag behöver och vill ge en bild av kärleken: "Kärleken är som en uppspringande vind som även skakar de gamla träden."

Söker de klara orden ...
"Icke rygga tillbaka för den tanken att finnes kanske en doft av lifvet,
en möjlighet till en lifvssyn, som ännu ingen fattat och gripit;
att det kunde tänkas en tid med människor som mäktade förlänga det subtilaste,
hålla fast vid de högsta stundernas doft och sträcka ut dem
öfver längre tidrymder än vi, gifva hela existensen en allt det nedriga,
olustiga betvingade ton af de högsta lusterinringarna." (M. Eckhart)

(V)

Mitt egentliga språk är inte bild, inte heller ord utan något smalt, som kan skymta mellan arterna. Ett ljus, en närhet, det är vad jag vill
Tittar långt ut genom fönstret, tycker mig se en himmel förtöjd av trädkronor, varken ser eller hör några fåglar. Kommer i tanken på att det var längesedan jag hörde fåglarna. Varför? Är tystnaden ett rop som vill säga mig något? Lyssnar och hör att den genomtränger allt, den talar alltså till mig. Jag svarar ned att sluta mina ögon, lyssnar intensivt och tar in allt. Förstår så varför fåglarna försvann, de var ju trädkronornas tankar, trädkronorna som nu tillhör himlen och är himlens tankar, jag har blivit fåglarnas tankar och det är därför jag vet, vet varför dom försvann djupt in i tystnadens tankar. Du som är Du, du låter mig plötsligt höra fågeln, en koltrasts sång utanför, smärtsam, så mycket större än fågeln själv och som nu rymmer alla trädkronorna och himlen som ligger i dem.

Söker de klara orden ...

"Ju mer det sköt i höjden ju längre blev avståndet mellan kronan och rötterna, och ledde till en alltmer ökad spänning mellan dem... Motsättningen förde efterhand till direkt konflikt. Än strejkade lövverket, än rotsystemet, och i båda fallen blev trädet i sin helhet lidande på det, avstannade i växten...
Men trädet kunde inte leva varken utan rötter eller krona. Motsättningen blev dess öde, splittringen förödde dess krafter, tills slutligen stormen tog det och det föll med ett brak, kronan förtvinad, stammen murken, rötterna döda."
(Artur Lundkvist)

(VI)

Och här drömmer jag mig bort och lämnar mina sorgsna sagor. Jag som alltid varit en son utan Far, ingen som bar, nu själv jag bär, ibland med svåra kval om vem som är, vem som var.
Och det som nalkas är inget först, längtar till Goethe, längtar till tröst!
Resan tillhör, tänker jag, två världar, yttre och inre, av lust och av nödvändighet, främst för att den sätter fantasin i rörelse, och den här, för min del, utspelar sig enbart i fantasin: alltings födelse. Det är det fina med den, speciellt när den sträcker sig från liv till död.
Med andra ord är det ingen konst, det är bara att blunda. Allt finns ju där, på andra sidan livet.
Så Pär, får jag möta dig där, som en pilgrim på havet?

Söker, söker de klara orden ...

"Jag hade trygghet och fullkomlig visshet om allt. Och jag var helt tillfreds med min värld, med den kärleksfulla famn som min moder överlämnat mig i, med min vila i gud.
Inte heller kände jag denna värld som någonting instängt och trångt – om någon sagt mig det skulle jag inte förstå vad han menade. Mig tvärtom tycktes den rik och stor, ja oändlig."
(Pär Lagerkvist)

(VII)


Har varit ensam hela dagen. Det regnade ända till kvällen. Jag stekte pytt i panna till lunch men rörde den inte. Soffan är i kaos. Jag har läst mycket, ur flera böcker, men bara korta stycken, helt utan intresse. Snart natt. Luften blir allt tunnare, även mina textrader.
När reflexionen lämnas ensam med sig själv, utmynnar den i tomma intet. Den kräver föremål, iakttagelser, främmande åsikter osv. Försöker med Heidegger: "Det tänkande som försöker tänka sig självt utan empiriskt objekt förblir antingen ordlös meditation eller leder till en lek med ord som kretsar kring sig själv. Ett Intet är intet, språket varats hem, varat är ett förebud om döden".

Döden, tror inte jag har hunnit dit än – i min text menar jag – in life är jag redan där. Förmätet? Nej inte det minsta. Döden som ambition och längtan, den hemliga och icke delade. Delad med dig och alla – Helad i sig skall den kalla... God natt! Vänta! Jag har kommit på att såvitt jag vet, nej, att jag såvitt det är möjligt inte fattar några beslut, inte heller skjuter jag på dem; tror att de flesta beslut löser sig själva.

Tänker på om man kan vara okonventionell på ett konventionellt sätt och samtidigt tro sig vara medveten om det. Det finns personer i min omgivning som har så mycket omedvetet men inget omedvetet som drar förbi och i enskilda punkter stiger upp till ytan. Att alltid göra det förväntat motsatta, men medvetet. Att medvetet odla en livsstil; en livsstil omedveten i sitt förhållande – och motsatsen – till de stora synbara och små försynta. Att så göra sig själv synlig, bli sedd och få en frizon, att en medvetet omedveten till och med kan skapa en yta utanför konventionen ändå accepterad av densamma.

Finner de sanna orden ...
"Det strålande eviga geniet har ingen skugga.
Jag, mån om er önskan, jag vill se,
honom som försvann [...]
som den genomskinliga blicken, regn och diamant,
fästad där på dessa blommor av vilka ingen vissnar,
avskiljer bland timmen och dagens strimma!"
(Mallarmé)

(VIII)
Vakar oroligt denna sena natt i soffan, försöker beskriva den drömlösa tystnad som inte kan tala. Skriver med vaksamt lågmälda ord, en text som viskar till lampan om det vridna i tankar, om att skenet speglar och förvanskar, att det ljuset skapar är reflektionen som avbilden försakar. Det är dig själv du granskar och om det vi inte kan uttala är dött vad är då återfött? Denna natt, är natten som för min talan och lär att det inte är liv, inte död som föder varat, utan frågan inte hur vi svarar. Inte säker på att jag fick detta rätt men andemeningen går ändå att skönja. Sen natt har övergått till tidig morgon – en tanklöshet, en distraktion.
Känner ingen oro längre, min hunger har dövat den; istället känner jag mig behagligt tom, oberörd av allting omkring mig och glad över att inte vara sedd av någon. Jag lägger upp fötterna på soffan och lutar mig bakåt, på det sättet kan jag bäst känna avskildhetens hela välbefinnande, tänker jag. Det finns inte ett moln i mitt sinne, ingen känsla av obehag, och jag har heller ingen önskan eller någon åtrå så långt mina tankar kan nå. Jag ligger med öppna ögon i ett tillstånd av frånvaro från mig själv, jag känner mig ljuvligt borta.

Fann så mitt hjärtas poesi ...

"Morgon:
Jag tar mitt ljus av det oändliga"

"Det gråter i mitt hjärta som det regnar över staden; vilken är denna längtan som genomborrar mitt hjärta?
Det är den värsta smärtan, att inte veta varför utan kärlek och utan hat mitt hjärta har så mycket smärta."

"Den blinde mannen, som står på bron,
grå som en gränssten för namnlösa riken,
han kanske är det ting,
det alltid detsamma,
kring vilken från fjärran stjärntimmen vrider sig,
och stjärnbildernas tysta medelpunkt.
Ty allt omkring honom irrar och flyter och prålar.
Han är den orubblige rättvise,
uppställd i många virriga vägar:
den mörka ingången till underjorden hos ett ytligt släkte."

"Alltså!
Sett nog. Synen har mötts i alla vindar.
Haft nog. Städernas sorl, på kvällen och i solskenet, och alltid.
Förstått nog. Livets rastplatser. – Sorl och syner.
Avfärd i ny tillgivenhet och nya ljus."
(Ungaretti/ Verlaine/ Rilke/ Rimbaud)

Göran af Gröning

Ur arkivet

view_module reorder
Hebriana Alainentalo

Hebriana Alainentalo, tre engelska dikter

Tre dikter på engelska av Hebriana Alainentalo

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 30 december, 2017

Röjar-Ralf ”dags att röja” - livet som en transit hall

I Shakespeares klassiska komedier går huvudpersonerna, både de goda och de onda, ofta från civilisationen till naturen och tillbaka till civilisationen igen, alla har blivit trevligare (och lärt sig att ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 18 september, 2013

Emmakrönika XXX Sista krönika?

efter natts funderingar, inte trollbunden, tror jag mig insett att det aldrig blir något emellan oss mer mera, att det verkligen är det du vill och avgjort för gott för ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 30 oktober, 2009

Livet på 60 grader 2

 

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 16 februari, 2012

Magnus Göransson

Hästbilder

Idioten vaknar mitt i en väpnad konflikt med sin väckarklocka. Klockan hade tydligen kastat första stenen men när idioten kom till sans var kriget redan över. Ingen vinner krig och ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 16 mars, 2016

Requiem. Dödsmässan enligt Brahms och Verdi

Dödens skugga faller över skapelsen, det outsägliga vemod Walter Benjamin beskriver, syndafallet och exilen, utdrivningen vi lever i gestaltar vi ständigt åter och åter i konst, i dikt, i musiken. Memento ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 21 februari, 2012

Gilda Melodia

Glädjesmarta

En ny krönika av Gilda Melodia.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 05 april, 2016

Lars Gustafsson Foto CC BY-SA 4.0

Lars Gustafssons 70-tal: fakta, fiktion och autofiktion

Lars Gustafsson är en av den svenska litteraturens mest mångfacetterade författare. I det avseendet kan han erinra om giganter som Strindberg och Goethe! Hans publikationslista omfattar som bekant inte bara ...

Av: Torsten Rönnerstrand | Litteraturens porträtt | 09 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.