Det omedvetna och Freud

Det är en morgon i Wien. Sigmund Freud går genom sin våning klädd i badrock och tofflor. I en plötslig ingivelse greppar han sin ena toffel och kastar den med ...

Av: Johan Lundin Kleberg | 26 oktober, 2010
Essäer

… Mot Bröderna Karamazov och det ”oroliga blodet.” (Del II)

Ännu en morgon med blicken sömnigt klar. Glad över att ha vaknat till ett vinterlandskap och min uppmärksamhet är ljudlös. Jag väntar på en stjärna, inte nattens utan den av ...

Av: Göran af Gröning | 08 februari, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Triptyk av E. Sábato. Prinsessan och draken – De osynliga ansiktena – Rapport…

Inledning Ännu en morgon av återhämtning Känner att febern inte riktigt lämnat men det är faktiskt en skön känsla. Hur febrig var Balzac och hans samhörighet med Swedenborg? Strindberg och febern, och samhörighetskänslan ...

Av: Göran af Gröning | 02 september, 2014
Litteraturens porträtt

Sensommar i Beit Jala

  Den 20 och 21 september 2010 hölls den första "Festival des villes pour la Paix" ("Städernas festival för Freden") i Palestina, samorganiserad av städerna Beit Jala (Västbanken), Jena (Tyskland) och ...

Av: Marc Guerrien | 15 februari, 2011
Kulturreportage

Illustration: Hebriana Alainentalo

Onåbar del 4 av Gabriella Olsson



Hon vinglade och höll sig i väggar och möblemang. ”Var Jean-Pierre din och Pé-Pés son?” frågade Gilles. Han upprepade frågan tills han tröttnat. Hon hade inga svar att ge. Hennes minne var söndersupet. Han gjorde sig beredd att kasta ut henne på gatan. Hon tiggde dessertvin. Hon satte sig med en duns på sängen och kroppen kom åter i balans. Hon stelnade till och kisade mot honom där han stod i mörkret invid fönstret. 
-Jag behöver whisky och benzodiazepiner, sa Johan, mot smärtan, det dövar. Hjälp mig.
-Även om vi ville hjälpa dig, hur skulle vi göra, frågade Jean-Pierre?
Lysröret slocknade aldrig.
-Jean-Pierre, du skall inte hänga med huvudet i handen, sa Mé-Mé.
Längs takfrisen satt en räcka tio Guds bud, de trodde alla sex att de var ditsända av Gud, Gilles, Johan, Mé-Mé,, Pé-Pé, Jean-Pierre och Josette. Rummet var vitmenat och utan dörrar eller fönster. De satt invid ett ovalt bord med sex stolar omkring.

-På den tiden var det bara att tiga och föda, magen svällde tills byxorna inte längre gick att knäppa, sa hon och såg på Gilles, som du vet var Pé-Pé... Jag hade inte fyllt sjutton, jag var kryddan mellan dem.
-Jag tar upp dessertvin...! Det var Gille som knuffat Pé-Pé, hans gula ylleblazer hade flutit runt hans kropp.
-Johan super av leda, sa hon. Så du dränkte Pé-Pé? Ju mer jag dricker desto mer behöver jag dricka. Så du dränkte honom?
-Inte den tonen, fräste han till, han klämde till om hennes nyckelben under fleecejackan så att det knakade. Man skyltade för Sangria på gatan mittemot.
Tobaken fick henne att repa mod.
-Vin får mig att må bra, sa hon. Bjuder du så... Hon var full nu med skrytsamma rörelser. Han såg på henne som vore han på zoo. Han gav henne 300 euro. Han var kall och saklig. Hennes luftrör pep och väste. Hon var hes och luktade ammoniak av gammal urin.

 

Gille tyckte att han luktade lik när han vaknade på nätterna. En natt när han var uppe och luktade runt i sin stora paradvåning letade han reda på ett stämjärn och började sprätta upp golv planken under golvmattan i klädkammaren där han tyckte att det luktade värst. Han körde in stämjärnet i plankfogarna och hackade och spättade för att få loss planken. Liklukten var inte att ta miste på i klädkammaren. Han tyckte att den bitit sig fast i kläderna han hade förvarade där. Det här var i samma veva som han snöade in på den röda Fiaten, och sedan också på sina arbetskamrater, han trodde att han var avlyssnad och ägnade timmar åt att söka igenom arbetsrummet för att finna de mikrofoner och annan avlyssningsapparatur som han visste fanns tillgängliga på ministeriet.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Liklukten kändes verkligen mest i klädkammaren. Hans städerska surnade till och sa att han borde ha sagt till henne om lukten innan han började spätta upp golvet. "Ni är utarbetad Monsieur, ni måste vila Er". På ministeriet hade sjuksystern kommit till honom och sagt samma sak. "Ni är utarbetad Monsieur, Era arbetskamrater skrattar åt Er, Ni förlorar Er position, Ni måste vila Er." Hon hade gett Gilles ett kort till en psykiater, han hade skrattat tills tårarna kom. Hon hade lagt en hand på hans axel och kramat den.

 

Det var veckor sedan Gilles hade gjort annat än skrivit på sitt filosofiska verk. Det var i samband med dränkningen av Pé-Pé som han hade gått i däck. Gilles hade ett förflutet som ordningspolis och visste själv, utan att tappa fotfästet, att han var nojig. Hans karriär hade varit snabb och spikrak, det var som om det som liknade en avtändning hade fått honom ur balans. Han kunde inte sova, äta, tänka, se på tv. Han lyckades inte läsa de p.m. han absolut måste läsa, han kunde bara skriva på sitt filosofiska manuskript.

Han hade läst en termin på la Sorbonne för att få fart på sitt eget filosoferande, han hade suttit bland bananätande ynglingar och viskande fnittrande unga kvinnor som fortfarande var i tonåren, och trista finniga studenter över huvud taget. Nu återstod bara hans egna tankar och de var de enda som hjälpte mot hans sjukliga misstänksamhet och vanföreställningarna, han hade blivit så illa tvungen att författa.

 


En gång när hon var barn hade Josette stängt in en hamster i en tvättmaskin och centrifugerat den vilket ledde till att tvättmaskinen aldrig mer gick att använda. Sina undulater hade hon en kall vinterdag ställt ut på balkongen så länge att de blev stenhårda.


Vildsint hade hon sparkat, hans ansikte hade sprängts till rått kött av hennes kängor med stål hätta och hon kunde inte bärga sig av tillfredställelse när hon sparkade upp näsbenet rätt upp i hans mjuka hjärna. Det bara försvann. Han var död inom några sekunder. Johan i hennes huvud hade sagt till henne att sparka, eller om det var Gud. Hon hade stött till konditorns axel och knuffat ned honom på golvet när han inte slutade stirra och flina mot henne. Trots att hon markerade med blicken att han skulle sluta glo, glodde han utan hämning. Såg, med snålvattnet rinnande, åt hennes kropp, hennes ansikte, alltsammans och hon var fortfarande inte någon efter raset på bussen, den lilla familjen om tre hade tagit hennes odödlighet ifrån henne. Deras skönhet hade varit större än hon förmått känna. De dödade tillfälligt allt hennes kurage, hennes tro på den berättade världen och vad den skulle innebära och hon hade dumpit ned i en inte regisserad faktisk verklighet, som hade kunnat driva henne till självmord. När konditorn kom hade hon "ralleboule", det var bara för mycket. Som ett flinande djur, med vattniga ögon med en sensationslysten blick, slet han med tungan synlig i munnen, av henne plagg för plagg, och när hon gick till attack var det med en livstids accumulerat raseri, hon blev en maskin.


-Varför är alla så rädda för att bli ensamma lämnade för evigt? Gilles flinade, vi kan bli sittande här allesammans så länge vi inte kan samsas. Vi bör göra ett försök! Var och en får förklara sig, det mesta kan ursäktas, förlåtas, och vi gör det för att komma saliga ned i respektive grav eller urna. Bara få ett värdigt slut på lidandet. Vem vill börja, vem vill sluta?
-Jag, sa Pé-Pé, har aldrig gjort en fluga förnär, inte heller en människa ... Jag kan inte erkänna något som aldrig har hänt!
-Du ljuger, sa Josette, du började ligga med mig när jag var fyra, varför skulle jag ljuga om något så skamligt, jag kommer aldrig att förlåta det, bara så att du vet, du skall krypa för mig innan vi kommer ut härifrån tillsammans, kräla i stoftet skall du göra.
-Pé-Pé, sa Johan, vi måste alla bjuda till, något kan du säkert bidra med till det här lilla hoppet att få lämna in rejält.
-Jag är rädd för att dö... Mé-Mé snöt sig i svepningen. Jag vill leva igen.
-Ditt jävla as, sa Josette, ingen vill ha dig i livet, i alla fall.
-Mé-Mé, du är död, Pé-Pé försökte göra sin röst stadig.
-Gilles, fortsatte Pé-Pé, dränkte mig, borde inte du börja att bekänna, du som står som upphovsman till hela historien.
-Jag är en enkel polis, svarade Gilles, jag har inte mycket att tillföra här.
-Du är ett svin, sa Johan, du tillför alltsammans, Pé-Pé, Jean-Pierre på klubben, din falska könstillhörighet...

Gilles rätade på sig och sköt ut stolen från bordet. Han gjorde ett snabbt försök att resa sig trots att han visste att det var omöjligt med svepningen runt ben och fötter. Han drog djupt efter andan innan han med sin förhöra-terrorister-röst brölade högt och ljudligt som en tjur. Det lät som om det tiltat i huvudet på honom.
-Visst, jag är bög, det är inte kriminellt. Visst jag var på en bögklubb och såg hur Jean-Pierre spelade naken i en bur, det är inte kriminellt. Visst jag petade Pé-Pé över kajkanten ned i Seine, det var inget brott, det var en nådastöt. Jag har själv inget att bekänna, jag är oförvitlig, har alltid varit oförvitlig, och kommer alltid att förbli oförvitlig. Min erfarenhet av polisiärt arbete gör att jag lätt kan skilja agnar från vete, näste man att tala är Johan.
-Håller alla med om att Gilles är oskyldig? frågade Johan.
Alla teg. De bara teg som muren och blippet från lysröret började verka störande. Mé-Mé började hulka och snyfta medan hon sa;
-Tänk Pé-Pé, du hade kunnat leva än idag om Gilles inte varit...
-Håll käften bonnkärring, du är ful, mig lurar du inte, spela inte med mig...
-Pé-Pé, Josette bönföll, vill du säga om du älskade mig för att du fick ligga med mig eller för den jag var.

-Han fick inte ligga med dig, han låg med dig, det hade inte med vem du var att göra. Själv anser jag att man inte älskar ett barn om man begår otukt med det, Johan harklade sig, han harklade sig gång på gång som gubbar i övergångsåldern plägar göra. Man hör den gula slemproppen åka upp och ned i svalget. Någon så högt i samhällshierarkin som Johan spottade naturligtvis inte på golvet utan försökte så gott det gick tugga sönder slemmet och svälja det.
-Sluta svara för andra, Josette såg på Johan och hennes ögon var inte längre klara. Blicken försvann och synen vändes inåt.
-Nu försvann du vännen, sa Johan, nu är Johans lilla älskling på andra sidan, kom tillbaka, kom tillbaka.
Josette tittade på honom.
-Du tycker heller inte om mig.
Johan såg bort utan ett ljud, han svalde gång på gång som om det vattnades i munnen på honom.
-Du hör vad Josette säger, sa Pé-Pé till Johan, hon känner att du inte tycker om henne, vi har heller aldrig tyckt om varken dig eller Josette sedan hon träffade dig, du är en sådan som styr och manipulerar för att alltid själv få de bästa bitarna. Du har aldrig en tanke på omvärlden.
Pé-Pé talade lågt som om han vore trött efter delirium eller brist på plommonbrännvin. Han verkade nästan öm i blicken när han såg på Josette.
-Vännen, sa Johan och la sin hand på Josettes, jag finns...

 

-Rör mig inte, sa hon lågt med hakan mot struphuvudet. Du tycker inte heller om mig.
-Vännen, Johan tog hennes haka i sin hand och vred den uppåt, vännen, vi älskar varann, det är om dig och Jean-Pierre allting handlar, att det inte är ert fel. Ingen kan hålla dig ansvarig för incesten... Inte för Jean-Pierres tillblivelse heller... Det är en självklarhet att det är Mé-Mé och Pé-Pés fel. Tänk på att du var ett barn.
-Jag har alltid tyckt det var mitt fel... Det var ju min kropp, mina orgasmer, min njutning... Pé-Pé hjälpte mig... Han sa det när han smekte mig, "nu skall pappa hjälpa Josette...", det var för min skull han gjorde det, alltid bara för min skull.
-Det går inte att nå dig nu mamma, sa Jean-Pierre, du mal som om du vore en vägg, man får inte kontakt med dig.

-Det får man aldrig, fräste Mé-Mé, hon är som en stum fisk, det är bara en yta, som en betongmur, det finns inget inre hon kan bjuda på.
-Josette har en skada sedan barnsben, Johan lät uppriktigt arg, hon skadades av er, ni förstörde hennes möjligheter till närhet, hon lever alltid ensam, alltid, ta inte upp något som är så förenat med smärta att till och med jag, som vet hur hon har det, vill gråta.
-Jaha, Pé-Pé suckade, så var det då vårt fel igen, finns det ingen hejd på eländet.
-Nej, sa Jean-Pierre, ni skadade henne mer än ni vill erkänna, ni skadade henne så djupt att hon blev livsoduglig, hon har sparkat ihjäl en konditor. Hon har suttit femton år av sitt liv på anstalt, hon har levt fem år under broarna i Paris, hon har dränkt både sig och sin älskade. Jean-Pierre drog efter andan. Josette var sjuk, ni gjorde henne sjuk, krossade henne för er egen njutnings skull när ni låg med varandra. Josette var kryddan, Josette blev onåbar, hon ville inte ha in er i sin kropp. Därför stängde hon av, stängde er ute.
-Nu har mäster psykologen uttalat sig, sa Mé-Mé, då vet alla hur det har förhållit sig! Och som vanligt är det mitt och Pé-Pés fel.

 


Josette hade varit Gud och haft alla Guds rättigheter när hon stod inför skranket och den feta, halvt åldriga, kvinnliga åklagaren yrkade på rättspsykiatrisk vård. Stämningen i rättssalen var lugn och sömnig. Innan Josette fördes ut gav hon åklagaren fingret och skrek, "du skall dö din jävla fitta". Åklagaren hade hånflinat åt Josette. Josette hade då skrikit att åklagaren var för fet och för ful för att få leva. "Gud kommer att straffa dig."

 

Josette hade lett och smekt Johans kalla kind när han kommit in från altanen och satt sig i soffan. Han var gnälligare än han brukade, en undertryckt aggressivitet. Han tittade inte efter om uppkastningen var upptorkad. Det som runnit ned mellan ek tiljorna hade Josette inte fått upp. Av det kom det sig att en svag doft av whisky blandat med spyor låg över platsen där Johan spytt.

 


-Du har i alla fall aldrig haft mig som annat än städkärring, sa Josette, inte ens älskarinna har jag dugt som, livslångt impotent på grund av alkohol, alltid lite full och lite impotent. På trettio år har jag aldrig sett dig med ett riktigt stånd Johan, du har påstått att det berott på mig!
Josette log och skrattade närapå. Är jag så ful och oerfaren, brukade jag tänka, jag som till och med har tjänstgjort under J-P, visserligen bara tills en amerikan tog mig bort därifrån, men ändå, några veckors praktik i de kvarter dit inte polisen bryr sig om att åka.
-Naturligtvis inte, ditt fel, det har jag aldrig påstått, det har nog som du säger berott på alkoholen. Jag skulle vilja gå så långt att jag menar att det är alkoholen som valt mig, utan min förskyllan. Johan log så att tänderna med guldbeläggning på baksidan glittrade. Det där hade vi hört förut ja, det hördes. Välrepeterat.
-Min värld, sa Josett, har alltid bestått av misär.
-Misär, gnällde Mé-Mé, skall du börja nu igen. Knip igen istället, det är i alla fall ingen som kan få kontakt med dig, varför har du inga vänner, varför skall vi tala med dig för alls?
-Håll käft kärringjävel, det var Jean-Pierre som slog en handflata hårt i bordet. Man säger inte så till en annan människa, sa han, det måste vara måtta på vad man häver ur sig.
Pé-Pé började skaka som inför ett nytt delirium anfall. Han slöt ögonen innan han hann säga;
-Hjälp mig vid Gud, hjälp mig, jag orkar inte en gång till, håll bara lite i mig!
Ingen rörde sig, alla teg sammanbitet.



Ett som Josette uppfattade som problem var att hon aldrig skulle få höra och se Johans reaktion när han förstått att hon fått honom att köra över kajkanten.



-Vad tyckte du Johan egentligen, sa hon mjukt, blev du snopen när vattnet rann in i bilen?
-Nej, jag förstod inte vad som hände, svarade Johan, jag trodde vi hade kört av vägen och hamnat med kylaren i ett dike.
-Det var ditt eget fel, sa Mé-Mé, umgås med en sådan som Josette, kan det ge något?
-Sluta, Jean-Pierre vände sig mot Mé-Mé, det är min mor du talar om, släpp greppet nu, hon är min mor!
-Alltid någon som försvarar sig. Alltid har hon en karl med i försvar. Den förbannade horan.
-Kalla mig vad du vill, sa Josette, jag är ingen i alla fall, alltid bara ingen.
-Jag har klaustrofobi, sa Gilles, cellskräck...
-Bit dig fast bara, sa Johan, i ditt ord. Var rädd du, du slipper kanske dö helt och hållet.
-Det finns bara en sak jag inte saknar...
-Josette, Johan vände sig till Josette på sin högra sida, Josette, du är det finaste Gud skapat.
Josettes ögon glänste till och hon fnittrade.

 


Gilles städerska påstod att det alls inte luktade i hans hem. I alla ventiler hade han tätat med trasor.


Jaques hade sagt Jean-Pierre att han borde reparera tänderna och skaffa sig en kvinna.


Väggarna på den psykiatriska kliniken hade varit målade i en gråvit färg som flagnade, det hade börjat med små sprickor i färgen.
Tortyren var tabletterna som tog bort livsviljan och som någon alltid såg på när man tog.
Efter kliniken hade hon bara sovit på gatan, på värmeutsläppen eller under brofästet på en hög lump, sin bostad hade hon supit upp bara efter någon månad. När hon fick morsarvet hade hon reparerat sig själv så gott det vara var möjligt och med någon återhållen framgång börjat träffa Johan igen, som därvid lag mest söp skallen av sig.

 


Jean-Pierres riktiga galenskap hade kommit efter att han spelat upphängd i stålburen på bögklubben i Latinkvarteren. Hans skam var av sådan art att han därefter helt och fullt gav fan i vad folk tyckte och tänkte om honom.

 

-Jag behöver whisky och benzodiazepiner, sa Johan, mot smärtan, det dövar. Hjälp mig.
-Även om vi ville hjälpa dig, hur skulle vi göra, frågade Jean-Pierre?
Lysröret slocknade aldrig.
-Jean-Pierre, du skall inte hänga med huvudet i handen, sa Mé-Mé.
Längs takfrisen satt en räcka tio Guds bud, de trodde alla sex att de var ditsända av Gud, Gilles, Johan, Mé-Mé,, Pé-Pé, Jean-Pierre och Josette. Rummet var vitmenat och utan dörrar eller fönster. De satt invid ett ovalt bord med sex stolar omkring.
-Jag ljuger aldrig om jag inte tvingas till det , sa Josette. KLF...
-Vännen, Johan la armen bakom hennes rygg, ingen KLF här, nu räcker det.
-Min förmåga att föra dem bakom ljuset... de kunde inte genomskåda... Kommunistisk Lesbisk Front... De hade inte mer än vårdklichéer att komma med.
-Munrunkare, sa Johan, tänk inte på dem.

-De förstörde mitt liv, Josette spärrade upp ögonen. Hon grävde i ett veck i svepningen efter cigaretter och tändaren. Jag var iskall när de tryckte in mig i ett samtalsrum tillsammans med en rättspsykiater, de hade ingenting att komma med.
-Du släppte inte till, sa Mé-Mé, kroppen åldrades utan att själen kom med.
-De påstod att jag inte kunde tänka, de förnedrade mig, sa Josette.
-Munrunkare, sa Johan och harklade sig.
-Jag har alltid låtsats att jag var älskad, sa Jean-Pierre, som att fejka en orgasm.

Josette har mördat. Gilles har mördat. Pé-Pé har förgripit sig på sitt barn. Jean-Pierre underlät att gå till en läkare för att få hjälp med sitt magsår. Mé-Mé var Pé-Pé behjälplig vid incesten. Jag själv har bara låtit dupera mig av Josette när hon skulle dränka oss, samt underlåtit att göra rättssak av Jean-Pierres tillkomst.
-Josette är den som har tyngst skuldbörda, det är hennes fel att vi är här.
Alla teg.
Långsamt blev det kallare och kallare i rummet.

Gabriella Olsson

Ur arkivet

view_module reorder

Den stockholmska barfotatrion åter på frammarsch

  Bandets galne trummis Andreas, basisten Joen och Martin. Den stockholmska barfotatrion på frammarsch Riffrockarna, Jaaris pojkar eller den underliga barfotatrion. Som man säger: kärt barn har många namn. Deras egentliga och ...

Av: Petter Stjernstedt | Musikens porträtt | 16 februari, 2007

I skuggan av ljuset. Om Gregory Crewdson

Ingenting kan väl vara mer trendriktigt inom konstvärlden just nu än foto. Kulturhuset i Stockholm har dock satsat på denna konstform i ett antal år och har generöst bjudit på ...

Av: Nancy Westman | Konstens porträtt | 26 mars, 2011

"Kritikernas kritiker" - ny konstform bringar förtjusning och förtret

Jag sällar mig minsann till alla andra tyckare som i detta nu besätter varenda blank ruta där man kan få in en stavelse eller två. Jag njuter av att kommentera ...

Av: Linda Bönström | Essäer om litteratur & böcker | 28 januari, 2010

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta

Det är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man ...

Av: Linda Bönström | Essäer om samhället | 18 juni, 2011

En politisk ontologi? Om Giorgio Agambens Homo sacer

Vad skulle det innebära att tänka oss politikens ontologi? Som ett politikens ursprung? Före värdeomdömen och olika politiska ideologier och partier. Frågorna ställs av översättaren Sven-Olof Wallenstein i efterskriften till ...

Av: Marie Hållander | Essäer om religionen | 15 januari, 2011

Sweden Rock. Foto: Sture Svensson

Sweden Rock 2015

Fotografen Sture Svensson på Tidningen Kulturen har varit på besök i Norje i Blekinge och dokumenterat Sweden Rock 2015, en resa bland gamla 1980-talets rockare och nya unga spännande band ...

Av: Sture Svensson | Essäer om musik | 16 juni, 2015

Hobbiten, en oväntad resa bort, och hem igen

J.R.R. Tolkiens bok ”Hobbiten – Bort och hem igen”fångar essensen av drömmen om ett mysigt hem med ensjungande tekittel. Vissa romankaraktärer åker runt hela jorden för att komma hem. Andra ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 06 december, 2012

Ungdomlig revolt i bildningsromanen Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe

Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin instängda borgerliga familj och ge sig ut i världen. Efter upptäckten av att hans ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 18 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.