Fica Libera foto Amanita Muscaria

På uppdrag i Buenos Aires

Värdinnan var rund, kanske till och med fet. Hon lät fettet under armarna skvalpa fritt och man kunde se svettfläckarna genom den tunna klänningen. Hon hade ett varmt leende, varmare ...

Av: Stefan Whilde | 01 juni, 2016
Stefan Whilde

Michael Economou

I Peder Winstrups huvud

En ny dikt av Michael Economou

Av: Michael Economou | 12 Maj, 2017
Utopiska geografier

Prins Eugen och den monumentala väggen

I denna korta essä, med det svenska monumentalmåleriet som fond, är förhållandet mellan väggmålning, rum och arkitektur det huvudsakliga. Förgrunden består av formalistiska aspekter som rör relationerna i Stockholms stadshus ...

Av: Allan Persson | 05 februari, 2013
Essäer om konst

Sell all you have, and give it to the kittens

Om katter, Current 93, och londonsk esoterism

To acquire the karma of a cat Någon gång under 80-talets andra hälft befann sig David Tibet på taket till sångerskan Rose McDowalls hus i Muswell Hill i London. McDowall ingick ...

Av: Johan Nilsson | 20 februari, 2012
Essäer om musik

Illustration: Hebriana Alainentalo

Onåbar del 2 av Gabriella Olsson



Stycket varade bara någon halv minut sedan tog hon om det igen, i en oupphörlig upprepning. Hon gjorde det istället för att skrika ett Munch skri, och hon gjorde det för att hänga kvar vid sin livslögn, den att hon skulle hålla en så bejublad konsert att hon skulle bli uppburen som en av de främsta pianisterna i världen. 
Polisen hade kommit till avdelningen för att säga till henne att skriva under ett ettårigt besöksförbud. Johan skulle dö för det, hade hon tänkt. Han hade sagt att hon skulle bli gjord till åtlöje. Polisen hade sagt att hon inte fick ringa till honom. Inte mejla, inte SMS:a eller skriva brev. Fan, hade hon tänkt, djävlar. Hon måste följa Guds uppmaningar. Julgranen var det enda brännbara i plast.

Den berättade världen hängde som ett raster, som ett Gunnebostängsel, över den faktiska världen. I varje stålögla fanns en krok ned i den faktiska världen, men krok på krok var på väg att rätas ut och snart fanns ingen koppling mellan den faktiska, undre verkligheten, och den övre, berättade. De flöt inte längre samman. Så såg psykosen ut. Det var en milsvid skillnad mellan faktisk och berättad värld, så stor att ingen kunde förstå annat än att psykosen var permanent. Hon hade fastnat i den vid sin sons födelse. Hon var fast i ett livslångt "utanförskap" i ordets mest ordagranna betydelse, hon kom aldrig tillbaka, hon var levande död. Det fanns inget utanför.

 


När Johan var ung drack han för att det var fest, längre fram för att han hade tråkigt, slutligen på grund av leda, och till syvende och sist därför att han måste. Väl på det klara med att han söp, så drog han automatiskt ned på supandet, han drack bara när det var absolut nödvändigt att stilla suget.
-Du bor på Alla Kvinnors Hus, sa Johan med pisksnärtröst.
-Det hindrar mig inte att förklara att planen existerar och att du likaväl som jag är en del av den. Om du vore lika klarsynt som jag så skulle du inte fråga mig efter pengar, hade Josette sagt.

De hade återsetts på rue S:t Denis. Johan hade supit tills han inte längre kunde hålla sig upprätt och gå på gatstenarna. Hon hade stått och hängt i portgången som ledde upp till hennes rum med speglar i taket.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han arbetade för att få råd att roa sig, och roade sig för att inte få tråkigt. Han skakade och tog tabletter mot skakningarna. Hans livsfiasko kom efter studierna, tingsmeriteringen, tiden som biträdande och sedan inträdet i samfundet. Han var så van vid det skavande samvetet att det numer bara låg där som ett skrapande grus. Moral och juridik, går inte ihop, hade han brukat tänka.

På lokal drack han en flaska whisky långsamt och metodiskt tills ögonen sved av dagens arbete framför papper och böcker.

På fotografiet av honom som advokat, på internet, låg bägge hans händer kupade över lagboken som låg på skrivbordet framför honom. Hans ansikte glänste på bilden, som om han vore insmord med svin ister, han borde ha pudrat sig, bilden var tagen med självutlösare, på hans arbetsrum. På rummet hade han en brunbetsad bokhylla med spridda papper, en kontorsstol höj och sänkbar, en regissörsstol från IKEA för klienterna att sitta i, en tavla med mannens åldrar i högborgerlig tappning och en orange/brun soffa klädd i ylletyg. Datorn stod bakom hans skrivbord. Han nådde datorn genom att svänga skrivbordsstolen och sänka stolen. När han hade klienter på besök satt han alltid upphissad så pass högt att klienten tvangs se uppåt för att kunna möta hans blick. Hans utseende var ganska gott, han var mager, rödbrusig, plufsig, utan att vara alltför märkt av sitt alkoholmissbruk.


-Jag älskade dig Johan, för att duskulle hjälpa mig, men du gjorde aldrig det. Josette såg bönfallande på honom.
-Än är det inte för sent, sa Johan, som du märker gör jag mitt yttersta.


Det var som en rit när Josette och Johan älskade i soffan på Johans arbetsrum trots att Josette förstod att utbytet skulle bli minimalt. Han var impotent, förmodligen för att han söp, trots det längtade hon sig fördärvad efter deras möten. Som alla suputer hade han en obetalbar charm och utstrålning.

När de sågs igen i Paris hade det varit av en slump, på rue S:t Denis. Trots att hon spelade på morgnar och eftermiddagar, tvangs hon gå längs gatan och också hänga i portuppgången på kvällar och nätter. Både hennes son och hennes hallick hette av en slump Jean-Pierre.

Johan trampade snett titt som tätt på sina hårda klackar, han var egentligen för full för att gå över huvud taget. De slog sig ned på en sylta och Johan bjöd Josette på en "steak frites", en "demi" och en "târte aux pommes" till efterrätt. Josette åt som om hon inte sett mat förr. Hon besvärades inte av de knallröda stringtrosor och den halvkupade bh:n, också den i knallröd spets, som hon tvangs att bära på grund av hennes horas idéer om vad som var säljande. Johan tog en whisky och erbjöd sig att ta henne därifrån.

Gatan vimlade av folk och Josette var rädd att J-P skulle få syn på henne där hon satt på syltan, var gång innan han gav henne stryk sa han att den här gången var den sista. Beträffande Johan så var han inte intresserad av hennes tjänster, han var som vanligt varken kåt eller potent, så Josette gjorde sig inte ens besvär att vara utmanande.


-Du är ett luder, skrek Mé-Mé åt Josette, du har alltid varit ett luder, först var du Pé-Pés, sedan en horas, och nu både Johans och hela allmänhetens. Det var du som tvingade Pé-Pé, du har alltid tvingat dig på oss, både mig och din far.
-Du släppte mig aldrig inpå dig, sa Josette, med Pé-Pé fick jag åtminstone kroppskontakt.

På Gare de Lyon i en av de största förvaringsboxarna brukade Pé-Pé sova. I ett mindre förvaringsfack hade han sina värdesaker, sitt pass, sina fotografier och några personliga papper. Han skrålade och skröt med dem som satt på bänkarna, rotade i papperspellar efter ätbara saker eller tiggde matlagningsvin.

-Ni mobbade mig, tjöt Mé-Mé och började snyfta, ni frös ut mig år efter år, hur tror du att jag hade det?
- ...din man pedofilen, och du har inte ens dåligt samvete, jag är ditt barn, svarade Josette.
-Du är inte rätt person att tala om samvete, grinade Mé-Mé.
Johan kramade Josettes hand.
-Gå inte i polemik, sa han lågt till henne, bry dig inte om henne.
-Du hjälpte mig aldrig heller, sa Josette lågt, ingen av er har hjälpt mig, jag har suttit inspärrad i femton år för ett brott som berodde på er flathet. Ni kunde ha hjälpt mig så...

 

I den berättade världen var hon i sitt inre, hon var vacker, firad och begåvad. En älskad, framburen konsertpianist.
-Tack mina damer och herrar, tack kära publik, tack!

Den faktiska världen friserade hon för att den inte passade in i hennes inre, hon friserade den tills den passade hennes uppfattning om hur den faktiskt var. På så vis gled hon längre och längre in i sin berättelse om världen och i sin egen uppfattning om den. Hon hade då två skenvärldar. Slutligen hade Johan lyckats få henne att tappa all kontakt med det verkliga. Det var han som sårade henne, han hånade henne för incestövergreppen, ibland så mycket att hon misstänkte att han tyckte det var sexuellt upphetsande, han hånade henne för hennes drömmar om stor berömmelse tack vare pianot, han hånade henne för att hon varit dum nog att inte se till att hon fått ett fängelsestraff, istället för den rättspsykiatriska anstalten. Allt när han var nykter, han var grym som den mest raffinerade hora. Han slog, örfilade henne utan att höja handen.
Det ettåriga besöksförbudet och stalker registreringen några år tidigare, hade kommit som en lättnade för Josette, ett slag i ansiktet visserligen, men det var ingenting jämfört med den lättnad hon erfor, hon hade inte ens fått fråga honom hur han utan rättegång kunnat döma henne till detta, bara med hjälp av två civilklädda poliser?


Jean-Pierres svartlockiga hår och vackra hy fick kvinnor att falla pladask, de kände sig utvalda av honom när hans pupill vidgades och han blottade sitt inre. Han längtade efter mer än mynten på trumfodralet framför trummorna på golvet. Han ville ha närhet av en sådan sort att han kände sig trygg, att bara ha någon nära sig var hans yttersta dröm.


Josette hade även börjat höra Guds röst i sitt huvud när Jean-Pierres dödsfall kommit till hennes kännedom. Guds, Johans, konditorns som hon sparkat ihjäl, och en mängd andra män, alla utom Jean-Pierre och fadern, Pé-Pé.

-Guds röst talar i mitt huvud, sa Josette, "Mitt barn" säger det "Mitt barn", jag är Guds alldeles egen utvalda.
-Självklart, självklart, sa Johan och blängde svart på Mé-Mé som var på väg att säga något.
-Vad jag än frågar, så vet Gud, Josette log saligt, allt vet Gud. Gud är allvetande och allsmäktig.
-Självklart, sa Johan, självklart.
-Du ljuger, skrek Mé-Mé trots Johans försök att tysta henne.
-Alla har sin värld, sa Johan, det måste respekteras!
-Hon ljuger, väste Mé-Mé, hon är en kallhamrad ljugande liten råtta!


-Du har alltid varit konstig, fräste Mé-Mé, aldrig kunnat ansvara, aldrig kunnat varken be om ursäkt eller själv förlåta. Du är konstig helt enkelt. Någon som det inte går att tycka om eller släppa inpå sig.

Mé-Mé spände blicken i Johan som hoppade till, han hade slutit ögonen en stund.
-Den beskrivningen stämmer inte, sa Johan som trots att han inte längre kunde ta sin återställare förstod vidden av att försvara Josette i en situation som denna. Inte för att han var särskilt snäll eller omtänksam, men för att föll Josette skulle hon dra honom med sig i fallet, det var oundvikligt. Han hade svikit henne grovt, det visste han, han hade på så vis lyckats binda henne till sig som beräknat. För att inte dras med i fallet blev han tvungen att spela henne i händerna gång på gång, trots att det var hon som dränkt honom.

 


Josette rakade sitt huvud eftersom hon ansåg att det var ett koncentrationsläger hon befann sig i och inte på en rättspsykiatrisk klinik.

 


-Du vältrade Pé-Pé över mig, sa Josette, eller hur Pé-Pé? Hon vände sig till mannen som låg med överkroppen ut fläkt över bordsskivan och vilade före nästa anfall av dille. Eller hur, upprepade hon? Hon spelade dum, sa Josette, hon låtsas fortfarande som om hon inte vet vad som hände. Pé-Pé, var det du eller jag som började?

 


Skam som trängde sig ned i hennes själ och etsade sig fast, gnisslade som grus i maskineriet och trängde som salt in i köttet. Skam som i botten kunde tänkas vara skräck formade henne till en människa som aldrig dög med någon annan.

Han la sig bakom henne i soffan och tryckte sig mot henne med stånd, hon var femton. Hennes känsloliv var som bortsopat, det enda hon kände var en vämjelse så stor att hon inte förmådde röra sig. Lemmarna var som förlamade.
-Är det skönt när pappa ligger hos dig, sa Mé-Mé med den kladdiga rösten. Det är så naturligt så...
-Kalla mig kryddan, kunde Josette ha sagt om hon känt vad som försiggick mer än att hon inte längre kunde röra sin kropp som låg orörlig medan hon själv inte längre bebodde den. De blev kåta att ha henne där. Han och Mé-Mé.

 


Johan hade briljerat med sin vackraste franska, när han och Josette åter hade suttit på syltan i horkvarteren och Johan hade bjudit på majonäsägg, biff frites, och en târte aux pommes. Det var före mordet på konditorn. Johan kom till henne då och då, när han behövde sällskap. Det långa avståndet i tid som blivit sedan de i Stockholm lärt känna varandra hade fört dem närmare varandra, också det faktum att de varit två i ett främmande land. De hade älskat varandra från första mötet på Johans byrå. Johan hade snabbt låtit ringen glida ned i kavajfickan, de hade grälat, Johan hade höjt sin vänstra knytnäve för att ge henne en smäll på käften, de hade blivit osams om något, om vad, mindes ingen av dem, Johan hade skrikit "Du bor på Alla Kvinnors Hus" sedan kysstes de. Josette hade dagen innan sänt en mängd nedklottrade papper med saker som hon ansåg vara bevis för att hennes spädbarn var Pé-Pés barn och att det torde vara en olaglig handling av Pé-Pé som han borde straffas för. Johan, vars uppgift var att hjälpa henne förmådde inte göra det, Josette förmådde inte byta advokat, de satt där de satt, Josette i regissörsstolen och Johan upphissad i sin skrivbordsstol. Sedan låg de med varandra i den brun-orangea soffan. Johan penetrerade henne aldrig eftersom hon fortfarande var sårig efter nedkomsten.

 


Jean-Pierre gick på gatplattorna på rue Cherche Midi, han saknade mycket; kläder, att klippa sig, tandläkare, (hans andedräkt var inte av denna världen), optiker, ett varmbad och en fot fil, hans liv var ett svart hål där de flesta behov bara sögs in och försvann som om de aldrig existerat. Han gick förbi caféer med röda plysch soffor, han hörde inte hemma i Paris, hur han försökte var han utanför, precis som i Sverige. Hans mage hade värkt som en böld vid bristningsgränsen. I hans plågade ansikte satt ögonen som två kolsvarta hål.

När han spelade blev han tvungen att le även om ansiktet inte ville. Han behövde någon som skulle hjälpa honom att inte gå under av ensamhet. Alltsamman rann ur hans svarta pupiller, ögonen blödde "ta hand om mig". De som mötte hans blick såg bort. Han ropade efter någon för att komma till liv.
-Mes Dames, Messieurs! Jag ber er! Kom hit och lyssna till mina trummor!

 


Josette hade pekat med hela handen och underarmen, rakt i riktning mot kajen. Den aspackade Johan hade svängt efter hennes direktiv och i mörkret och regnet hade bilen plötsligt förlorat mark och tippat över kajkanten och med ett plask, med kylaren före börjat sjunka. De var bägge fastspända i bilbälten, det hade Josette sett till. Johan var den som skulle köra det skulle se ut som om det var han som hade tagit livet av dem.

-Vad fan gör du Josette, hade Johan skrikit och försökt vrida ratten innan bilen plumsade i vattnet och motorn dog i ett slag. Ratten gick inte längre att vrida då. Johan sa inget mer, Josette svarade aldrig på hans sista fråga.
-Vi hade haft benzo, whisky, Gitanes och en liten pava körsbärsvin om du hade velat.
-Jag visste inte att vi inte skulle dö, sa Josette.
-Vi är döda, sa Johan.
-Inte på riktigt, sa Josette, det här är den berättade världen.
-Nej vännen, sa Johan, den här världen är riktig.
-Nej, sa Gilles högt och irriterat, här finns inget utanför, vi är levande begravda!

 

 


Pé-Pé hängde med armbågarna mot bordsskivan. Huvudet hängde ned mellan axlarna. När han med uppbådande av all sin kraft reste upp sin överkropp och såg ut över de andra i rummet sa han;
-Josette tyckte om sin pappa, hon kom smygande till mig när hon fått mens.
Mé-Mé log blitt med huvudet på sned.
-Hör vad pappa säger, Josette, det är så naturligt så.
Johan harklade sig högt och ljudligt, hans huvud stack upp som en spanande tupp ur svepningen.
-Det är inte naturligt att fäder ligger med sina döttrar. Tyckte du om det Josette?
-Det gick för mig, svarade Josette, jag glömde bort det var gång efteråt. Det värsta var Jean-Pierres födelse. Den kunde jag inte sopa under mattan, han var där, vare sig jag ville eller inte. Det var Pé-Pé och jag, frukten av kopulerande.
Johan drog djupt efter andan innan han fortsatte;
-Det var Pé-Pé som började, sa han, Pé-Pé skall straffas.
Johans röst var lakonisk när han fortsatte.
-Josette, sa han, lilla, lilla Josette.
Mé-Mé log som vanligt lätt äcklad.
-Liten, hur kan du kalla henne liten, hon har överlevt under Paris broar längre än de flesta skulle ha gjort. Gilles... Gilles såg inte mot henne. Gilles... se på mig, är jag så ful att du inte ens kan se på mig. Gilles vred huvudet och tittade på henne.
-Det finns inget utanför, sa han.
-Gilles, sa Mé-Mé, du sköt en värnlös man på grund av incesten som förmodligen inte ens ägt rum.
-Förstå, röt Gilles, det finns inget utanför, vi befinner oss i ett rum utan dörrar, ventiler, eller fönster. Det är här.
-Vad skulle det spela för roll, frågade Pé-Pé?
-Det ger mig klaustrofobi, jag har svårt att andas. Mitt uppträdande har alltid varit prickfritt, min moral hög, jag har kunnat skilja på rätt och fel, och vetat vem som felat.
-Och beträffande min fråga, sa Mé-Mé.
-Jag dränkte Pé-Pé för att hämnas Josette, och för att han pressade pengar av mig. Det skulle ha sett mycket illa ut om det kom till allas kännedom att jag varit på en klubb och lyssnat på Jean-Pierre när han spelade naken upphissad över golvet i en bur. Det hade sett mycket illa ut och Pé-Pé slutade inte pressa pengar av mig. Fotona...
-Bögjävel, sa Mé-Mé.
Johan kastade sig bakåt mot stolsryggen och sköt sig ut från bordet i en trasslig svepning. Hans hand skakade.

 

Gilles hade visat Jean-Pierre bilderna av sig själv, och Jean-Pierre upphängd i en bur på en klubb i Latin Kvarteren, inburad naken med trummorna framför sig och sminkad och pyntad som en julgran med nipper.

Någon månad senare sköt Gilles ihjäl sig med sitt tjänstevapen. Han hade då brutit upp närapå hela golvytan i sin Parisvåning i jakt på det lik som luktade sött. Liket var i själva verket hans vän Pé-Pé som så skändligt utnyttjat honom och som han dränkt i floden Seine.

 


Pigkammaren låg på 6:e våningen, 6, rue de Cherche Midi, i 6:e arrondissementet i Paris, Frankrike, Europa, världen, universum. Jean-Pierre önskade att han hade haft en vän som hade kunnat säga till honom att hans livsföring var dåliga för hans hälsa.

 


Polisen hade kommit till avdelningen för att säga till henne att skriva under ett ettårigt besöksförbud. Johan skulle dö för det, hade hon tänkt. Han hade sagt att hon skulle bli gjord till åtlöje. Polisen hade sagt att hon inte fick ringa till honom. Inte mejla, inte SMS:a eller skriva brev. Fan, hade hon tänkt, djävlar. Hon måste följa Guds uppmaningar. Julgranen var det enda brännbara i plast. Äntligen skulle hon slippa förnedring, förödmjukelse, och förakt. Granen hade smält ned till en kladdig svartbränd massa som låg som en krans kring julgransfoten. Personalen hade fått rökskador när de försökte säcka elden. Hon hånflinade i sitt inre åt dem. Löss. I personalrummet hade de suttit med rödvinstoddy.
-Vi har känt varann i tolv år, sa Josette.
-Ni känner inte varann, fnös den ene civilklädde polisen.

Han hade suttit närapå oavbrutet invid det franska fönstret och sett ut på den röda Fiat som stod parkerad nedanför hans fönster på Boulevarden som löpte längs floden, han hade kontaktat trafikpolisen och bett dem flytta bilen som kunde beskrivas som ett terrorhot. Han arbetade som terroristbekämpningsledare och hade som sådan haft gott rykte, men detta hade nu redan gått om intet på grund av den ansenliga mängd misstag han begått sedan liklukten dykt upp i hans hem. Det var inte samma sak att avrätta terrorister som att knuffa en gammal vän i Seine, hade han fått erfara.

Pé-Pé hade flutit i Seine. Hår, blazer och skor hade sjunkit under ytan, han flöt på rygg strax under vattenytan. Han hade pressat pengar av Gilles, som därmed dränkt honom genom att knuffa honom ned i floden. Den här gången hade Gillles dödat utan kollegornas medgivande. Normalt sköt han bara farliga terrorister, Pé-Pé såg ut som om han alltid legat där. Från sitt tjänsterum hade Gilles utsikt över floden, ifall Pé-Pé skulle flyta förbi skulle han kunna se det.

Han hade velat stå på bron över Monets näckrosdamm.

Hans städerska hade klagat upprepade gånger på honom. Det var för sin mors skull han skjutit ETA-terrorister. Han hade inte avslutat sitt filosofiska verk som han velat att alla hans kollegor skulle läsa för att få veta vad han tänkte.

Gabriella Olsson

Ur arkivet

view_module reorder

TILLTALET

Och vi kultiverade ett stelnat stoff. Och till sist systematiskt beskurna ligament. Och våta stöttepinnar på platsen. Och stavades ner i vidderna. Och spelplatsen. Och detta nya sortiment. Och det ...

Av: Daniel Westerlund | Utopiska geografier | 05 juli, 2009

Det omedvetna och Freud

Det är en morgon i Wien. Sigmund Freud går genom sin våning klädd i badrock och tofflor. I en plötslig ingivelse greppar han sin ena toffel och kastar den med ...

Av: Johan Lundin Kleberg | Essäer | 26 oktober, 2010

Mellanspråkligheter; sakralitet och galenskap hos Lars von Trier

  I denna natt törnar ilskan mot över att vara fångad i den andres frihet Natten som är den ställföreträdande dagen har ingjutit i mig ett ordlöst språk som ingen talar Ordlös andas jag ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 11 mars, 2012

Drömmen är tingets isolering

Spiegel: noch nie hat man wissend beschrieben, was ihr in euerem Wesen seid. (Rilke)

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 10 Maj, 2017

Från Friskatorpet: Ljuset är nu

Ljuset som är nu. Ljuset som tränger in i varje por, pupill, varje cell, sömn, membran, vrå, hål, mellan grässtrån, stammar, stjälkar, ned i tjärnar, gryt, gravar, in i grottor ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 24 juni, 2010

Sguardi. Foto: Hebriana Alainentalo

Borgerlig filosofi

Før i tiden var filosofen både svært fryktet og den som ble mest forfulgt av alle som ble forfulgt. Hvorfor var det slik? En inngangsport til å forstå spørsmålet er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 mars, 2015

Antonio Gramsci och idén om hegemoni

Få marxistiska tänkare är så kända som Antonio Gramsci. Få komplicerade teoretiska resonemang som hans idé om hegemonin är så flitigt använda i olika sammanhang. Den som gör sig besväret ...

Av: Anton Stigermark | Agora - filosofiska essäer | 20 februari, 2014

Barn

Ensamkommande barn vad gör vi med dom                                         ensamkommande barn   Vi skapar ett nytt ord och förvarar dom i överblivna rum Ensamkommande barn får egentligen inte finnas så vad gör vi med dom

Av: Ragnwei Axellie | Utopiska geografier | 30 november, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.