Fragment från en önation. En resa till Indonesien

Vi var ett delvis nytt och ett delvis gammalt gäng med rötter ifrån möten på Sigtunastiftelsen, som flög via Singapore till Jakarta, huvudstaden på den stora ön Java i världens ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | 29 Maj, 2014
Resereportage

Friheten och makten Upplevelser och tankar i gudarnas land. Indien.

Hur kom jag dit? -Nej nej. Stig upp! Gör inte så! En välklädd ung man har just kommit fram till kvinnan som sitter bredvid mig. Hon har kort, mörkt ...

Av: Annakarin Svedberg | 13 juli, 2011
Kulturreportage

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 15

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | 17 juli, 2017
Stefan Whilde

Hopper och Baertling som konstgrepp

Oljemålningar och textiltavlor ‒ vad har de gemensamt egentligen? Ofta hamnar oljefärgen på en målarduk och är ingenting annat än oljefärg på duk. Färgade dukar som sys samman är ingenting ...

Av: Carsten Lindström | 13 april, 2012
Essäer om konst

Illustration: Hebriana Alainentalo

Onåbar del I av Gabriella Olsson



”Älsk” var som en kod mellan henne och Johan, det hjälpte henne att kompensera för hennes obefintliga självkänsla och fick henne att känna sig älskad. Pé-Pé, hennes far, tillhörde en av de få hon inte hörde. Mellan dem hade alltid funnits någon form av samförstånd, de hade tyckt om varandra och hållit Mé-Mé och senare också Jean-Pierre utanför sin gemenskap. 
Allt som gick att köpa för pengar skulle hon ha. Hon skulle svänga med den cellofaninslagna blomsterbuketten och buga och tacka den månghövdade publiken. Den största blomsterkvast man sett skulle hon ha fått och den vita flygeln där hon suttit skulle ha glänst i strålkastarljuset som föll över scenen och i hennes hudfärgade satinpumps, och i galaklänningens ljusblå silke.

De hade legat med varandra, Pé-Pé med henne från 4 års ålder, sedan i puberteten hade de blivit två om det. Josettes skuld var tung att bära för henne. Hon var redan före Jean-Pierres födelse svårt skam- och ångestfylld, hon åkte aldrig offentliga kommunikationer, åt aldrig på restaurang, gick aldrig på bio eller ens privata fester. Hon undvek mer eller mindre alla tillställningar och platser där det fanns mycket folk, vare sig hon kände dem eller om det var en allmänhet.

-Josette, sluta prata för dig själv, det är din fantasi som gör att du hör röster, sa Johan.
-Är det också mitt fel, fräste Josette, är allting mitt fel eller är ni också anledningen att vi sitter så här... Var är mina cigaretter? Gilles, vart är mina cigaretter?
-Att det inte finns något ute, sa Gilles, jag får klaustrofobi, det är det enda jag inte saknar, det är det enda jag inte saknar.
Josette fnittrade kokett.
-Ja, fortsatte Gilles, jag saknar allt utom att det inte finns något ute.
-Vi andra får leva med vad vi har, sa Johan, inte klänga oss fast vid ett ynka ord!
Josette skakade på huvudet när hon sa;
-Jag hör alltid bara dig Johan, det förstår du väl för Guds skull att jag måste svara dig?
-Visst vännen, visst, bara du kunde svara tyst. Du muttrar.

*

Hon brydde sig inte om att ens tänka på det nuförtiden. Men såren var ännu vidöppna och Johan var den som när han var bakfull saltade i dem, oresonlig, psykisk misshandel.

Josette rättade till svepningen när hon lutade sig fram mot Mé-Mé som satt på hennes högra sida.
-Jovisst, jag älskade alla i familjen lika mycket! sa Mé-Mé.
-Men mig, frågade Josette, älskade du mig?
-Alla lika mycket, Mé-Més röst blev hård och tålde varken motsägelser eller vidare frågor, audiensen var slut.
Jean-Pierre trummade mot bordskanten hans ansiktsfärg hade skiftat från oliv till grön, han mådde inte bra, det såg alla som kände honom.
-Jag behöver mina trummor, sa han lågt och vände sig mot Mé-Mé som satt till vänster om honom vid bordet.
-Det får duga med bordskanten, sa Mé-Mé mjukt, det finns inga trummor här.
-Jag inte mår bra, sa Jean-Pierre.
-Är det en liten Jean-Pierre, jollrade Mé-Mé med huvudet på sned och log tandlöst.
Josette såg på dem med avsmak, Gilles flinade och Pé-Pé som började vakna ur sin medvetslöshet grymtade och försökte resa sin överkropp som låg framför honom på bordet och röt.
-Ge fan i ungjäveln, han är Josettes och min!
Alla kring bordet stelnade till. Johan harklade sig innan han sa;
-Nu är det väl så att... Jean-Pierre får betraktas som vuxen och därmed ingens ungjävel, det skulle man kunna åberopa om man läst rätt balk i lagboken.
Jean-Pierre stirrade på Johan utan att säga någonting.

*

På kliniken de tidiga morgnar när hon tänkte på Johan kände hon sig värdelös och skämdes som en hund över sig själv och sitt beteende. Hennes kropp skrynklades till ett russins storlek, hennes hår blev mer råttfärgad, den svaga piss- och svettdoften från hennes kropp blev tydligare. Hon var ful, ansiktet var grådaskigt, porigt och rynkigt, tunna nästan osynliga rynkor, som hos en människa som aldrig behövt erfara något i livet. Hon tyckte inte ens om sina händer.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hon var stadsmänniska och tyckte de vita byggnaderna i Paris, med dess svarta gjutjärnsräcken, var vackra. Från början hade hon imponerats av staden, men vartefter tiden gick hade hon vant sig och kommit att älska den, de buktiga, med plats för blomkrukor, räcken utanför de franska fönstren, grönmålade fönsterluckor, blå, vita med räfflade ytor av snedställda träslåar, släta, vita väggar och portar med portvaktsbostaden i gatuplanet i anslutning till porten. De gröna bussarna, tunnelbanevagnarna med gummihjul som gjorde luften mättad med lukt av bränt gummi. Gatumusikanterna, souvenir försäljarna, crepes försäljana, på hösten rostade kastanjer, kaféer... Allt det Paris som Josette en gång hade drömt om hade funnits där på riktigt, det var drömmen om den stora konserten.

Allt som gick att köpa för pengar skulle hon ha. Hon skulle svänga med den cellofaninslagna blomsterbuketten och buga och tacka den månghövdade publiken. Den största blomsterkvast man sett skulle hon ha fått och den vita flygeln där hon suttit skulle ha glänst i strålkastarljuset som föll över scenen och i hennes hudfärgade satinpumps, och i galaklänningens ljusblå silke.

*

-Det blev aldrig någon konsert för dig Josette, sa Pé-Pé, han flinade med den halvt tandlösa munnen, ingen konsert, inga skivinspelningar, inga tv-intervjuer...
-Ni hjälpte mig aldrig, sa Josette, ni gjorde mig sjuk...jag...
-Jaa, Pé-Pé såg uppfodrande på henne...
-Jag ville, men...
-Förmådde inte, Pé-Pé flinade, du var kanske bara en fluga, som klarade sig bra i kommunala musikskolan men inte längre...
Josette ryckte på axlarna.
-Det var annat som kom emellan, Jean-Pierre, flytten till Paris, mordet, jag har suttit...
-Femton år inspärrad på... Pé-Pé härmade henne gnällande.
-Det där är inget att håna, Johans röst var låg och allvarlig, Josettes mest produktiva del av livet har gått åt skogen, femton år är i alla fall femton år...
-Och trettio är trettio, sa Josette, som om inget bekymrade henne, jag hann få barn i alla fall, fortsatte hon belåten, eller hur Jean-Pierre? Hon log brett och plutade med munnen mot Jean-Pierre som trummade mot bordskanten. Och du spelade trummor.
-Det var i tunnelbanan mamma, Jean-Pierre suckade, gör helst inte för stor sak av gatumusikanter.
-Du var bra Jean-Pierre, Josette log blitt, en av de bästa kring Centre George Pompidou.
-Jag älskade min publik, sa Jean-Pierre, jag älskade att spela, jag älskade trummorna, inget mer krävs än kärlek och lite talang, sedan är man gatumusikant.
*

Både hon och Johan tyckte hon var värdelös de dagar Johan var bakfull. Var Johan full så höll han både Josette och sig själv under hakan, detta hjälpte Josette att älska både Johan och sig själv korta stunder.

-Låt mig hålla din hand, sa Johan när Josette drog undan sin. Låt mig hålla dig vännen. Han trevade efter hennes hand som gled upp och ned i svepningens veck för att finna cigaretter gjorda av svart tobak.


*

"Så här smeker pappa dig", hade Pé-Pé sagt och masserat henne hårbevuxna könsorgan. Hon hade beskrivit det i breven till Johan. Johan lät henne berätta utan att någonsin annat än när han var mycket bakfull pika henne. "Du skulle bli gjord till åtlöje i ett rättsligt sammanhang." Sådant band Josette hårdare och hårdare till Johan, hon hade skrivit mer och mer om sitt lidande utan att någonsin kunnat få varken respekt, ursäkt eller annan upprättelse för förnedringarna han utsatte henne för. Hon fick kräla i stoftet av hans hårda, blanka skor. Det hade dammat upp från marken och fastnat i hennes gom och gjort henne inkapabel att tala, försvara sig, värja sig mot hans angrepp, inte ens gråta hade hon kunnat, harmen hade fått det att stocka sig i halsen på henne, inte mer. Ögonen var torra av damm från marken han gick på.

Det var ett helvete att lämna salen, men hon hade klarat det genom att klänga sig ut via brandstegen som var rostig och målad med rostskyddsfärg. Det satt i henne, hon undrade om det var till henne telefonen ringde. Signalerna skar, som heta knivar genom smör, genom den dallrande hettan ovanför majsfältet. Syrsorna spelade för henne utan att hon kunde se dem. Vinden blåste genom vipporna upp för kullar och backar. Hon ville se på när skräpet samlades invid majsståndens rötter. Ett enda hopkok. Inte ens smärtsamt, förutan någon känsla alls, bara fult. Hon satt på dikesrenen strax intill den långa, svarta, vitstreckade bilvägen när polisen kom för att hämta henne tillbaka. De var vänliga och korrekta. Vänskapliga rent utav.


-Det är du som är Josette, eller hur?
-Vi kör dig tillbaka... Poliskvinnan öppnade den svartvita bilens bakre dörrar och tog Josette som rest sig om livet. Josette teg som alltid då hon förväntades säga något.

*

Smärtan över att leva håller var och en inom sig för det nyttar inte till något att prata om den. Det går inte att göra något åt den. De var hyggliga när man var ung, de som alla höll bort smärtan, de man slapp gråta med. Smärtan hade strålat ut genom ansiktet och de man drack portvin och spelade canasta med tillät att man teg. Det fanns vågor, tallar, kottar, klippor och det man skulle tiga om. Näbbmöss pep, trutar, måsar, skrakar skrek, skrattmåsar skrattade. Fantomminne, någon gång hade hon funnits. Försvinner minnet blir bra fantomsmärtan av minnet kvar. Med alkohol hade hon dövat sin ångest och hon satt på bänken med sina nyvunna vänner, de som använde timmar och dagar åt vad de behövde, de låtsades inte ens om att de söp. Hennes hjärna mjukades upp av ruset. Långsamt gled hon utför där hon satt med de andra på bänken, hon var död, levande död.

Inte hur man lever eller hur närhet uppstår visste hon. Hon skulle bli tvinga ut på gatan utan skor vid vräkningen. Jackan var noppig. Från sitt ansikte är hon skild, som är fult, väderbitet, brunblått av dessertvin. Andra fanns under bron. Ingenstans fanns hon, hon värmde sig men fanns inte. Det inträffade att hon fått mynt i den gröna plastskålen. När Jean-Pierre dog hade hon passerat en fryspunkt. Det hade gjort ondare att tänka på rummet än att gå hemlös. I trettio år hade hon varit konsertpianist utan flygel eller ens piano. Det var den faktiska världen, den berättade var fylld med framgångar. Smärtan lät inte, ljudet var tyst.
"J'ai faim" stod det på skylten som låg framför henne på trottoarens asfaltsbeläggning. Framför den stod den gröna plastskålen hon använde till mynten som förhoppningsvis hoppade ned från de förbipasserandes fickor. Tiggandet ägde rum vid Luxembourgträdgården, den sida som vetter mot Boul' Mich' och La Sorbonne, invid det höga gjutjärnsstaketet. Hennes ögon var grå och ansiktet svullet av väder, vind och gammal fylla. Hon såg Gilles kliva ur sin BMW och vinka mot henne utan att hon rörde en fena. Hon reste sig inte när han vinkade dit henne, hon såg likgiltigt på honom. Hon hade en raggig hund, innanför jackan, som värmde henne.

Hunger känns som avsaknad i mun och mage. Smärtan var överordnad allt annat. Hon hade plastkassar på fötterna och gick aldrig till offentliga toaletter. I Luxembourgträdgården åt hon rester från Mc Donalds. Hon gick sedan Boul' S:t Miche' nedåt med den gröna plastskålen i hand.

Hon satt på ett varmluftsutsläpp under ett träd i en boulevard, i skydd från duggregnet. Hon hade velat värma sig i luften som kom upp från tunnelbanan. På huvudet hade hon en luva. Fult, sårbart och naket ansikte under luvan. Ögon uppspärrade av abstinens. Hon åldrades inte vackert.

På dagarna var hon trygg i Luxembourgträdgården där vakter såg till ordningen. Hon åt snabbmaten som andra lämnat efter sig och brydde sig inte om att den fick henne att må illa. Hon åt för att hon måste.
När hon kom tillbaks till sin plats under bron hände det att gatsoparna hade rivit i hennes hög med lump.

När besöksförbudet skulle undertecknas fanns inga andra än två civilklädda poliser i rummet. Själva livet höll hon utanför breven. Det var den berättade världen. Den hon inte mindes och inte accepterade. Hon förklarade honom sin kärlek.

Josettes barn hade bara skrikit och bajsat på BB. Det hade vita fettknoppar i ansiktet som var ljust, ljust brunt olivfärgt. Det var faderns verk i henne, han besatt henne, men verket skulle utplånas tjugotre år senare. Petit à petit, började Josette älska sitt barn. Hon smekte det på kinderna, höll fram det för att vem det vara månde som ville se skulle få göra det. Stoltheten växte i henne. Hon var alltid svagt förvirrad med olika paranoida vanföreställningar, så som att man ville stjäla hennes barn på nätterna eller att någon skulle byta ut honom. Pojken hade mycket och tjockt hår på huvudet. Han liknade bara sig själv och han verkade förstå att han inte varit efterlängtad. Sedan han börjat skrika efter sin entré på förlossningsbordet slutade han inte. Jean-Pierre skulle bli länken mellan Josette och hennes far tills pojken dog på sitt chambre de bonne, den länk som gjorde att Josette aldrig kunde slå sig fri. I desperation sparkade hon ihjäl en man på ett pendeltåg mellan Gare de Lyon och Melun, i tron att det var Pé-Pé. Beviset för att länken mellan hennes far och henne själv fanns var en ungdom, Jean-Pierre, som levde sitt eget liv och som fanns på riktigt.

Han brukade spegla sig i hisspegeln under upp- och nedfärd till sitt chambre de bonne på 6, rue de Cherche Midi, i Paris 6:e arrondissement. Han tyckte han såg ganska bra ut, han bar en skepparkavaj och ett par oxblodsfärgade boots, som han brukade spotta på och gnida med en trasa för att de skulle blänka, jeans, en bohemisk halsduk och sitt lockiga svarta hår hängande i krusiga tåtar, som en hjälm ned över huvudet. Han fick ofta blickar och mynt av kvinnor i övre medelåldern, han hade kvinnotycke, han väckte intresse, han såg på dem intresserat.

Det hade varit livhanken han tackade för när han ödmjukt bugade sig för ett tillsslängt mynt och rullade skämtsamt med armen och föll ned i en bugning med hårtopparna fallande mot den grå golvklinkern i metron, för en sedel. Han stod vid Les Halles eller vid Operan de flesta dagar. Visst hade han varit inbjuden att spela på klubbar men bara tillfälligtvis, i Latinkvarteren. Även om framgången han kände sig övertygad om att han skulle få, dröjde, så var han oftast vid gott mod!

Han hade passerat den spanska portvaktskärringen som satt och virkade i sitt bås, hon log och hälsade genom sin fönsterruta, och han undrade som vanligt hur länge han skulle få bo kvar. Rummen var förbjudna att hyra ut som bostad.

-Ni bor här sedan sex år, eller hur Monsieur, hade hon en dag frågat och stuckit ut sitt huvud vid sidan av luckan med fönster i, som hon dragit åt sidan?
-Javisst, Madam, det gör sex år i år! Sedan hade han fått en sur uppstötning som var så kraftig att han måste ursäkta sig och ta sig upp på rummet.

Det luktade fuktig betong i korridoren utanför hans rum och en persisk maskinknuten matta låg längs gången förbi rumsdörrarna, det var ett tiotal rum. Längst ned i korridoren låg de sanitära anordningarna, en toalett och en dusch med myntinkast. Han var inte skriven på adressen, inte heller registrerad som fransk medborgare. Han grävde efter nyckeln i en av de vinröda manchesterbyxornas fickor och kliade sig i fårorna invid näsvingarna. Han var döv på vänstra örat.

Han hade kräkts upp grynig kaffesumpsliknande sörja, levrat blod från det blödande såret han hade på magsäckens insida. Han låg med ett lager kuddar bakom ryggen, och en hög täcken över ben och underliv, hinken hade han i höjd med bröstbenet, på lagom avstånd ifrån munnen. Han kräktes till det kom ljusrött blod från magsäcken. Smärtan var som knivar rätt in i buken, det högg, slet och kärvade när de kördes in och ut.

*

Jean-Pierre hade spelat i tunnelbanenedgången Châteles-Les Halles, vid Centre George Pompidou, i 1:a arrondissementet. Hallen ned till biljettspärrarna var belagd med små orangea mosaikplattor, nedgången var väl upplyst och var inte kall att stå i om vintrarna. Han hade trumfodralet utbrett på golvet framför trummorna och mestadels kvinnor som passerade kastade dit en euro eller i bästa fall en sedel.

Hans lunch som bestod av en liten påse frites avslutade han med ett multivitamin preparat som han köpt i en hälsokostbutik. Efter en stund i dagsljuset återvände han till tunnelbanan bärande trummorna uppkastade på ryggen.

Det passerade ofta narkomaner, uteliggare och tiggare framför hans plats i hallen som gränsade till tunnelbanenedgången. Det inträffade att någon försökte plocka åt sig pengar ur hans trumfodral så oftast samlade han ihop mynt och sedlar så fort han kunde. Hyran för hans chambre de bonnes, maten, resorna, räckte det sällan till. Resorna var det som fick stryka på foten, han plankade. Böterna som RATP-securité delade ut nådde honom aldrig eftersom han inte var folkbokförd i Frankrike.

Någon fungerande taklampa fanns inte, han fick nöja sig med en liten bordslampa som såg ut som en svamp. På sin kokplatta värmde han mjölk, han hällde upp mjölken i en stor frukostkopp, en boule. Han tog också, om han hade hemma, en bit baugette som han smetade rabarbermarmelad på. Detta sammantaget utgjorde hans frukost. Någon gång hände det att han också köpte en Yoghurt med smak av persika och små, små bitar persika i den kladdiga, söta krämen. Det var bara när han hade gott om pengar.


*


-Vem bad dig bära fram Pé-Pés barn, frågade Mé-Mé hårt.
Josettes röst darrade till när hon sa;
-Vilket barn?
-Av en 17-åring kan man kräva ett visst mått av ansvar, eller kan man inte det?

-Ljug inte Josette, du förlorar din integritet, sa Johan.

Bara lämna kliniken med hjälp av en för hög dos narkosmedel till sövningen, bara få glida bort med lite smak av vitlök i munnen och sedan slippa vakna upp bakom det gröna skynket i operationssalen där elchockerna exekverades. De mediciner man gav henne orsakade en abnorm hunger som aldrig gick att stilla. Maten var av dålig kvalitet och att aldrig kunna äta sig mätt var en plåga större än något annat hon upplevt.


*


Det var fredagseftermiddag och gatan var fylld av damer som shoppade och bar runt på små, hårda, blanka pappkassar med snörstumpar till handtag. Jean-Pierre gick inte på strecken på gatplattorna, trummorna skumpade mot ryggen i konst skinn fodralet, och han var glad över att kunna ta en choklad med vispgrädde hos Jaques.
Han var alltid uppmärksam på sig själv, det är som att ha en böld i aschlet, man vänjer sig vid att inte sitta på just den biten av skinkan. Hans knogar var röda om vintern och dessemellan vitnade, han såg på dem var dag och tänkte var dag att de var röda eller vita.

-Bonjour Monsieur, sa Jean-Pierre och höjde handen till en hälsning!
-Salut! Ca va? Jaques tog inte blicken från tv:n. Crème du chockolat? Jaques vred sig efter ett glas och en flaska vispad grädde utan att invänta svar. La putain!, skrek han när en av travhästarna i rutan hoppade och stack.

Jean-Pierre hämtade själv chokladen från zinkdisken för att inte störa Jaques mer än nödvändigt.

Att inte ha pengar generade honom inte, det var bara när han var riktigt hungrig som han grävde i fickorna efter småmynt. Största suget var efter Jaques varma mjölkchoklad, stark, mycket kakao och fet vispad, simmande grädde ovanpå i det höga glaset. Han brukade sitta på sin egen plats strax under tv:n och hoppas att toto sändningarna skulle sluta så att han fick se något av de soff-program med kulturpersonligheter och stjärnor han vill se. Jaques hängde vid zinkdisken och stirrade på sina kuponger, som inte alltid var helt vinstfria. Han spelade dagarna igenom. Det var hans kännetecken. Sina gäster skötte han med vänster hands lillfinger, utan att släppa blicken från tv:n.

Vispgrädden lindrade magvärken något tyckte Jean-Pierre, och samtalet med den muttrande Jaques som såg på tv. Jean-Pierre observerade vad han själv gjorde, alltid, alltid bedömde han sina handlingar, allt från hur han rörde fötterna när han gick, till vad han tänkte. Bölden i aschlet gjorde ont, trots att han visste att den fanns där och att den gjorde ont. Han brukade bära halvvantar på vinterhalvåret för att slippa frysa om händerna, men den nedre delen av fingrarna var trots det förfrusna. Vita och fula. Bölden bestod av skräck att inte vara som andra. Magen blev bättre för någon dag när han talat med Jaques om saken.

-Visst är du som alla andra, sa Jaques och tittade vänligt direkt på honom, se min lille, varför skulle du inte vara som alla andra? Är det örat du tänker på, eller andedräkten, han grimaserade. Men sluta, Jaques fnös, du är inte särskilt speciell, mer än trummorna, privat är du som vem som helt, sluta bara oroa dig, så blir magen bättre!


*


På den knallblå, helt molnfria himlen gassade solen starkt och hett. Syrsor spelade på den torra, glest tall bevuxna marken, där de tunnaste tallarna var sönderbrända av hettan. De hade kommit med färjan och Johan var på uruselt humör på grund av bristen på återställare. Han fräste till så fort Josette öppnade munnen. "Håll käften för fan, jag tål inte höra dig idag!" Josette höll honom lugn genom att tiga, hon hade suttit inspärrad i femton års tid för att ha sparkat ihjäl en man på ett pendeltåg, och hade inga anspråk alls på sitt umgänges uppförande. Hon var nöjd över att alls sitta bekvämt i en bil med en man vid sin sida. Hon njöt av utflykten till Kökar i Ålands skärgård. De hade en låda whisky i skuffen och två kassar mat, mest delikatesser och godsaker. Josette var inte van att äta så gott, hon älskade att ha en skiva kall, tunnskuren rostbiff i munnen, eller skinka med mimosasallad.

När de kommit upp till stugan som låg i en bergskreva mellan två bergsknallar och parkerat en bit in i tallskogen, burit in matkassar och whiskylåda, så vred Johan upp en Black Label och hällde ett dricksglas nästan fullt. Utan att ta av sig skor och den tunna jackan så sträckte han ut sig i soffan, sa aaaahhhhh, och höjde huvudet som låg på soffans armstöd, och sörplade ur glaset. "Josette, för fan, sluta med vad du än gör! Kom hit och sätt dig, jag vill ha sällskap." Han sörplade och skvimpade och all kulturfernissa han normalt täcktes av var som avflagnad. Josette hade inte klarat provokationerna under den rättspsykiatriska undersökningen men Johans oförskämdheter gick henne helt förbi. Hon skulle inte ha drömt om att ha reagerat på något annat sätt än vänligt, vad han än tog sig till. Hon älskade honom, och hade så gjort sedan han förespeglat henne att han skulle hjälpa henne att väcka åtal mot Pé-Pé, det var i Stockholm vid Jean-Pierres födelse.

-Det här skall jag väl kunna hjälpa dig med, hade Johan sagt, han sysslade med pappren hon sänt till honom dagen före. Det spelade något i hans ansiktsuttryck, inte spefullhet, en spjuver snarare, som om han tyckte något med det skrivna var roligt. Varifrån skall du få pengar att betala mig med?


*


Mé-Mé viftade med armen mot Josette och Johan som satt på bordets, från Mé-Mé räknat, vänstra sida. Mé-Mé satt på gaveländen.
-Johan, kan du säga mig vad en tonåring förväntas göra i en situation som den Josette befann sig i samma år som hon var sjutton?

Av en arbetsterapeut hade Josette fått en elorgel att ha på rummet och spela på. Det fanns en berättad värld och en faktisk, den berättade världen fanns i breven till Johan. Den faktiska världen brydde sig Josette inte om. Den berättade skiljde sig alltmer från den faktiska, till slut krokade de inte i varandra på någon punkt.

Gabriella Olsson

Ur arkivet

view_module reorder

Det svenska flygvapnet under det kalla kriget

Under det kalla krigets tid - 1945 till 1989 - omkom 600 personer inom det svenska flygvapnet. Framförallt var det unga människor som offrade sina liv för den svenska försvarsmakten ...

Av: Hans-Evert Renérius | Reportage om politik & samhälle | 16 Maj, 2014

Håret lindas kring ögat, fångar en riktning

TEMA FINLAND Kaarina Kaikkonens bildsfärer utgörs av tveklösa bilder som angriper åskådaren med tveksamhetens språk.  Ett tungt lakan hänger i luften, tungt av vatten. Faller över munnen. Fäster med tråd.I sitt ...

Av: Matilda Södergran | Konstens porträtt | 16 juni, 2008

Shakuntala  är dotter till Vishvamitra och Menaka  och förekommer  i Mahabharata

Fyra hinduiska böner på svenska

Grekiska tragedier och komedier iscensätts då och då på svenska teatrar, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin hört talas om att indiska sanskritskådespel satts upp hos oss ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 18 Maj, 2017

Baksmällan

Så där ja. Då är valfesten över för den här gången, och valvakan har övergått i politisk baksmälla. Det blev också som jag befarat. Oskuldens tid är över. Nu tänker jag ...

Av: Ulf Persson | Gästkrönikör | 23 september, 2010

Krönika från Maspalomas

  Åter till tyskarna, Plechanov och den unge Uljanov.Revolutionen måste, för att bli lyckad iVärldsomfattning,börja i de mest utvecklade länderna. Åter Tyskland,som förra gången valde fascismens väg, USA, somvalt krigets, Norden ...

Av: Christer B Johansson | Gästkrönikör | 29 april, 2013

Om utforskningen av våre liv

Våre personlige prosjekt og forbindtligheter er rotfestet i fortellerkategorien. Å være menneske er å ha et liv å leve og et liv å føre; og veien inn til hva det er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 Maj, 2009

Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Utlämnad åt ensamheten

En människa är alltid utlämnad åt ensamheten. Det upptäcker hon ibland; på vägen hem i bussen, i närbutiken, eller när hon ligger i sängen och stirrar upp i taket. Till ...

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 02 april, 2015

Jeremiah Karlsson

Akvariecaféet

En ny novell av författaren Jeremiah Karlsson

Av: Jeremiah Karlsson | Utopiska geografier | 23 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.