J. M. G. Le Clézio, Hunger i Nobelklass

Jean-Marie Gustave Le Clézio. Foto: Jacques SassierNobelpristagaren J. M. G. Le Clézio är en mycket produktiv författare. Senaste romanen publicerades den andra oktober av Gallimard: Ritournelle de la faim (ungefär: ...

Av: Daniel Pedersen | 13 oktober, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Bild: Hebriana Alainentalo

Det uppbrutna

Texterna som här följer är ett slags mini-essäer och fungerar till största del som ett slags introduktioner till några av de författare som haft/har stor betydelse för min litterära värld ...

Av: Göran af Gröning | 16 juni, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Hon drar pennan över världens kropp

Redan i sin boks huvudtitel har hon gjort oss till fåglar för att vi skall bli poetiska. llustration: Kristina T helin Att läsa dig - Helene Cixous Så många ord ...

Av: Eleonora Bru | 12 augusti, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Marcellos död av Bo Bjelvehammar

Allt har en början, denna berättelse börjar vid floden, som söker ett större vatten, det går att se bergen, sluttningarna som färgas i olika nyanser av grönt, av sol och ...

Av: Bo Bjelvehammar | 13 oktober, 2014
Utopiska geografier

Tobias Haglund

Ulriksberg



"Ser du den här ängen, pojk? Det var ett träsk innan vi flyttade hit. Ett av kraven för att få köpa herrgården och tillhörande land, var att jag betalade för att fixa den. Och också stranden. Du tycker om stranden eller hur, pojk? Samt restaureringen av bryggan. Hur betalar byborna oss? De låter sina hundar skita på ängen. De skiter på ängen, pojk. Och de vill att vi plockar upp det... Titta ut genom fönstret. Där är Andersson med sin äckliga dotter." Erik stannade och rullade ner bilfönstret. " 

 ”Hej! Andersson! Plocka upp efter din skitiga dotters skitiga hund! Eller så tömmer jag min septiktank över ditt äckliga hus. Jag skulle göra dig den tjänsten. Skit-glasyren skulle säkert höja fastighetsvärdet.”

"Jonsson! Min dotter är här. Åk hem och nyktra till."
"Hörde du det där, pojk?"
"Pappa..."
"Hörde du den där skiten!? Vänta här!"

Erik lämnade bilen och rusade mot ängen. Andersson höjde sin hand mot Erik, men Erik saktade inte ner. Andersson vände sig mot sin dotter. "Jenny, gå hem. Snälla! Säg till mamma att ringa polisen."
"Lämna min jävla äng!"
"Erik, gå hem!"
Erik plockade upp en sten och kastade den mot Andersson som började jogga hem med sin skällande hund. "Vi skulle aldrig-"

"AAAAAAAAAAAH!"
Erik skrek för att tysta honom tills han ramlade. Några minuter passerade innan Fredrik vågade vandra dit.
"Pappa?"
"Kom pojk. Lägg dig här bredvid mig."
"Jag är hungrig."
"Så varför tar du sån tid på dig? Lägg dig bredvid mig." Fredrik lade sig. "Ser du där uppe, himlen med molnen och allt? Dessa bybor tror att de hamnar där till slut. Det är skitsnack och ett piss-argument för att aldrig själv åstadkomma något, förstår du? De kan skifta över ansvaret på någon annan och leva utan att bidra."
"Som med ängen."
"Precis, pojk. Bra." Erik rufsade Fredrik i håret och ställde sig. "Nu kan vi äta. Vill du köra hem? Vill du köra upp för backen där?"
De gick tillbaka till bilen. "Den är för brant."
"Nonsens. Det är ju bilen och inte du. Kan du inte nå pedalerna? Inte? Okej då styr du upp oss." Erik satte sig bakom ratten och Fredrik i passagerarsätet. "Redo?"
"Tror det."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"Bra, pojk." Erik gasade. "Sikta till vänster. Till vänster. Vi kommer krocka med trädet. Jag bromsar inte. Vänster. VÄNSTER! Bra. Håll dig här. Till höger. Du har våra liv i dina händer. Håll den stadig här. Så ja. Och över... Bra. Det var allt. Den svåraste biten. Bra."
Erik parkerade utanför deras herrgård med utsikt över byn, sjön och ängen. Timmerstockar från skogen låg i högar medan maskinerna vilade för säsongen. Erik kastade en ärtsoppskonserv från hyllan ner i vasken. Fredrik tillagade den, men när den var klar hade Erik somnat.
Två knackar på ytterdörren. Fredrik öppnade. Två poliser i blåa uniformer. Den gamla Volvomodellen stod parkerad bredvid Eriks bil. De nya polismodellerna nådde aldrig denna landsbygd. Den äldre polismannen rättade till uniformen och började ställa frågor.
"Hejsan, ehm. Är Erik Jonsson hemma?"
"Han sover."
"Okej. Är du möjligtvis Fredrik? Jo, jag misstänkte det. Vet du om din pappa har druckit idag?"
"Nej."

Polisen trummade sitt anteckningsblock mot dörren några gånger. "Du vet om att det är olagligt att ljuga för polisen, eller hur?"
"Ja, men jag sa bara att jag inte visste."
"Ja, så klart. Du vet om att vi bara vill hjälpa dig, eller hur? Du förstår det va, Fredrik?"
"Jag förstår."
Den yngre polisen mumlade något till den äldre och gick tillbaka till polisbilen. Den äldre vände sig mot Fredrik. "Ni har telefoner här i huset eller?"
"Självklart."
"Okej. Det är bra. Okej, om det är något..."
Poliserna åkte. Fredrik stängde dörren och lade en filt över Erik. Han gjorde sina läxor för sista gången den hösten.


En morgon, en månad senare, vaknade Erik när Fredrik var på väg att gå.
"Pojk! Vart är du på väg?"
"Till skolan."
"Nej. Vi ska jaga ihop. Kom hit, sätt dig bredvid mig. Min pappa tog ut mig på jakt. Min mamma lagade mat på älgen och vi hade något att äta i veckor. Du förstår, vi var en fattig familj. Är du och jag fattiga?"
"Nej."
"Precis. Kom nu."
De fåtal björkar som fanns utanför herrgården var nakna och vinden som for igenom björkarna kunde stoppa hjärtan. Granarna nådde skyn och skogen var tät. "Denna väg kallas Älgstigen. Vet du varför?"
"Det finns älg här."
"Korrekt. Och eftersom vi jagar utanför säsongen betyder det att du och jag är de enda här ute."
"Utanför säsongen... olagligt?"
"Detta är naturen. Mord är inte olagligt här. Vi har brutit oss in i naturens rike; liv och död. Samhällets bekvämligheter är längesedan borta, pojk. Det är far och son, stilla i snön med ett gevär mot alla faror."

"Är det farligt?"
"Oh ja. Detta är vargarnas land. Björnarna är i ide, men vargarna jagar året om. Precis som vi. En älgmamma med sin kalv kommer att försvara kalven till döden. Båda sidorna är beredda att dö, pojk. Det kommer att sluta i dödsfall."
Erik stannade bilen mitt på grusvägen. Fredrik sökte runt efter älg. "Hur lång tid kommer det ta?"
"Döden är snabb. Allt annat är bara förtröjande. Kom."
"Bara lämna bilen här?"
"Ja. Vi måste gå in i skogen. De kommer inte att vandra frivilligt in i döden. Ta den där väskan av förnödenheter."
Erik och Fredrik lade sig i snön. Erik drack och riktade geväret mot fjärran. Två timmars tystnad.

"Är du kall, pappa?"
"Nej. Det är vad denna är till för." Han höll upp sin flaska. "Är du kall, pojk? Du kan gå tillbaka till bilen och hämta en filt. Vi stannar här hela natten om så behövs. Jag vaktar dig när du sover och vice versa. Om vi har tur behöver vi inte stanna länge. Vi tävlar ju inte mot andra jägare, andra mänskliga jägare."
När Fredrik gick tillbaka började det snöa lätt. Fotspåren fanns fortfarande där. Snöflingor fyllde hela vindrutan. Fredrik skrev ett meddelande på den. Han visste att naturen skulle sudda ut det. Vi campar två kilometer österut. Snälla hitta oss. Erik skulle aldrig se det. Ingen skulle se det. Två filtar. Nej tre filtar. Små fotspår, måste vara en hare. Inget att bry sig om. Tänk om björnarna vaknar. Det har skett i dessa områden. Eller om en flock vargar kommer. Vad spelar två skott för roll mot en flock vargar? Eller ens två träffar. Kanske om Erik lyckas träffa ledaren så flyr de andra.

"Här har du."
"Nej, jag behöver inte filten. Ta båda du."
"Det finns tre."
"Verkligen, packade du tre? Ifall den döda älgen fryser? Här. Ta det här. Det är torkat kött. Min fader brukade ge mig sånt här. Vet du, han brukade ta mig och jaga. Vi var fattiga och han var en idiot. Han sköt sin älg för säsongen och så åt vi den. Det finns hundratusentals älgar och vi svalt. Pojk...POJK!"
"Ja?"
"Svälter vi?"
"Nej."
"Precis. Vad tycker du om Anderssons äckliga dotter?"
"Jenny? Hon är snäll."
"Vill du knulla henne? Är du tillräckligt gammal för sånt? Du är tolv. Du måste vara det."
En örn seglade över grantopparna. "Jag är tio."
"Pojk, se på örnen. Det är en kungsörn. Hundratals år sedan använde män i dessa områden kungsörnen för falkenering – tränade fåglar vars syn var bättre än männens – för att jaga och döda vargen." Fredrik höll andan. "Majestätisk. Sveriges kungliga örn, se hur den seglar genom skyarna. Och de skitiga byborna tror att de hör hemma däruppe med honom..."

"Tror du att vargar finns i närheten?"
"Nej. De jagar precis före skymning. Det är klart att de inte tackar nej till ett enkelt mål, så när vi skjuter vår älg måste vi vara snabba. Att dra en stor älg i snön lämnar blodspår som inte ens sovande björnar kan motstå."
Kungsörnen försvann ur synfältet. En ekorre klättrade längs en tall. Erik drack. Men Fredrik var tyst. Timmar passerade och skymningen kom.
"Är du säkre på att du ska sova där? Tänk om du förfryser."
"Du väcker mig innan det händer. Jag kan ta en filt. Vänta!" Erik tog geväret. "Jag gav nästan upp. Ta flaskan. Okej. Dags för beslut: ta ett riskabelt skott eller riskera det för ett bättre skott. Ta det."
"Ta beslutet?"
"Ja. Skynda. Innan det är försent."
"Ta det."

Erik sköt. Smällen, tillräckligt hög att skrämma fåglar ur nästen, följdes av ljudet av några knaprande steg i snön och en tung duns. "Spring. Skynda dit. Jag är precis bakom dig."
Fredrik sprang mot ljudkällan. En gigantisk älg låg i snön. Tjock lilafärgad snö. Ögonen ännu öppna. Ännu levande. En kalv stod vid modern. Erik haltade – benen hade somnat – till Fredrik.

"Oj." Erik sköt kalven. Modern blinkade med sina vidöppna ögon, men rörde knappt en muskel när hennes barn föll på hennes långa ben. Erik sköt ihjäl även modern. "Så."
"Varför sköt du kalven?"
"Den skulle inte klarat sig själv. Om vi lämnar en kalv här kommer vi inte få några vargar efter oss. De tar kalven. Kom."
De båda släpade den tunga kroppen till bilen. Erik ramlade några gånger men tappade aldrig entusiasmen. Han knöt fast älgen till bilen, drack det sista och startade motorn.
"Vad är klockan, pappa?"
"Den är... kvart över nio."
"Så, byborna kanske är ute. I gamla postkontoret."
"Ja?"

"Då kommer de se att vi drar en död älg genom snön. Blodet-"
"Vad är poängen?"
"Om det är olagligt-"
"Oroa dig inte. Jag betalade för det där jävla postkontoret. Faktum är att vi borde storma in där och visa dem hur resultat ser ut."
Erik körde ryckigt till det gamla postkontoret. Fyra bilar stod parkerade utanför och ljuset var tänt inuti. En liten fest. Erik skrek, tutade och slog näven i bilhuven. Danielsson kom ensam ut genom dörren.
"Hej på er. Jag ser att ni fångat er en älg. Det är bra-"
"Håll käften, Danielsson! Få ut Andersson hit. Få ut Andersson och hans skitiga hund. Min son ska knulla hans dotter. Få ut henne också!"
"Pappa, snälla."
"Håll käften! Ge mig geväret. Det där är MITT HUS! Jag byggde huset. Ni har en fest i mitt hus. Varför bjöds jag inte in? Varför bjöds inte min son in? VA!? Min son! Visa honom. VISA HONOM!"
Erik viftade åt Fredrik som tittade på sin fader. "Vad ska jag visa honom?"
Andersson tittade ut ur ett fönster. "Lugna dig, Erik. Gå hem och sov av ruset. Tvinga oss inte att ringa polisen."
"Polisen...?" Erik ramlade över en snövall. "Vem skrattade?"
"Ingen skrattade, pappa. Kom. Vi går hem och firar jakten."

Jenny, hennes moder, Danielssons fru, Berglundarna och Svenssonfamiljen tittade alla ut genom fönstren. Ingen log. Erik hade svårt att fokusera på ett enskilt ansikte. Han ställde sig på knä, grymtade och reste sig. "Om ni inte är borta imorgon så tänder jag eld på byggnaden. Det är mitt hus."
Andersson mumlade något åt sin familj. Erik spottade mot honom, satte sig i bilen och gasade. "Säg åt mig när jag ska bromsa."
Fredrik styrde upp dem för backen. Erik gick ner i den kalla källaren och kom upp med ytterligare en flaska hembränt. Efter att Erik somnat hällde Fredrik ut varenda flaska och ersatte det med vatten.
Erik väckte Fredrik mitt i natten. "Pojk! Vi har haft inbrott! Här, ta detta gevär. Vi ska ner till Andersson. De har stulit ifrån oss."
"Va?"
"De har stulit ifrån oss. Alla mina förnödenheter är borta."
"Pappa, det var jag."
"VA!?"
"Jag hällde ut det."
"Vad fan säger du?"
"Jag gillar dig inte."
"Pojk... vad säger du?" Han satte sig på trägolvet. "Varför? Vi-Vi jagar ihop. Jag låter dig köra."
"Alla hatar dig, pappa. De hatar mig också."
Erik skakade. "Nej!"
"Polisen vill att jag skvallrar på dig."
"Det är Andersson!"
"NEJ! Pappa. Det är det inte. Det är du!"

Erik lutade sig bak, sökte efter empati i Fredriks ögon.
"De hatar dig. Jag hatar dig. JAG HATAR DIG!"
Erik släppte geväret och gick ut ur rummet. Fredrik stannade i sängen någon minut. Han drog täcket över sin tröja och flyttade sina ben under täcket. Han var dödstyst. Inget hördes. Han rusade ut och tände utomhusbelysningen. Blodspåren syntes knappt under den djupa snön. Den svenska vinterns frysande vindar piskade håret, fönstren och trädens grenar. Han vände sig mot bilen. Den blodiga modern var fortfarande fastbunden till bilen. Han vände sig åt andra hållet. Hans faders skuggiga figur syntes och han skyndade sig dit. Pappans rock blåstes upp vid klippan.
"PAPPA!"

Figuren försvann. Fredrik sprang. Stumma tår, fötter, fingrar, händer. "NEJ! NEEEEEEEEEEJ!"
Hans pappa låg vanställd i avgrunden. Fredrik skrek sina lungor torra. Skyndade. Han skyndade ner för backen. Blodspår, släpat i snön, på vägen under hans fötter. Hans stumma fötter. Ett träd. Backen. Hans pappas backe. Träd. Sjön. Och vid avgrunden, hans pappa. Krossad skalle. Brutna ben genom huden. Nej.
Fredrik skrek efter hjälp. Ropet ekade över sjön och återkom obesvarat. Han drog sin fader bakom sig. Ner. Ner mot byn. Måste få hjälp. Mot gamla postkontoret. Hans ben klev ner i en snövall och upp igen. En smäll. En smäll tillräckligt hög för att väcka alla. Om han bara kan få smällen tillräckligt hög.
"Kom, pappa. Bara ... Snälla. Kom."

Han släpade kroppen upp för första steget till postkontoret. En smäll utan kraft. Högre. SMÄLL. Bilarna. De är borta. Är borta...
"Jag är din pojk..." Fredrik lutade sig bak mot dörren och höll Eriks krage med sina sista krafter. "Segla med örnarna, pappa."

Tobias Haglund

Ur arkivet

view_module reorder

Thomas Wiberg. (...och Guden är Jag!)

Jag: 36. (Wow!) Yrke: Livet. Döden. Och ganska mycket där emellan... Om vi kommer att ses? Tids nog.       (...och Guden är Jag!)   1. Länge var det svart. Känslan av fångenskap. Krävande slem och stank omgav, och ...

Av: Thomas Wiberg | Utopiska geografier | 31 oktober, 2011

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | Essäer om musik | 03 augusti, 2013

Moral og moralske verdier

Rent allment er det slik at folk som arbeider med moral og teorier om moral, er opptatt av at det gis et rimelig klart skille mellom moral på den ene ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 december, 2010

Väntan som finns

Det som finns finns i väntan rör oss och blir till. Väntan på vad? På vem? Du är ett ensamt korn som faller och faller. .. Träden i oktober flammar och fäller sina ...

Av: Bo Gustavsson | Utopiska geografier | 27 juni, 2010

Var Franz Liszt vår första popstjärna?

Var det någon som trodde att det är något nytt och speciellt för vår tid att ungdomar campar utanför en konsertlokal i flera dagar för att få en glimt eller ...

Av: Lilian O. Montmar | Musikens porträtt | 07 november, 2011

En moralisk historia

Mandy Rice-Davies har avlidit sjuttio år gammal efter att länge ha kämpat mot cancern, meddelar BBC. Om omständigheterna hade varit annorlunda, påstår någon som kände henne, hade hon kunnat bli ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 29 december, 2014

Klyv P1 i två delar!

”På minuten” var en gång i tiden för mycket länge sedan ett gediget program med Moltas Eriksson, Stig Järrel, Margareta Krook och Catrin Westerlund. I dag har denna lysande kvartett ...

Av: Bertil Falk | Gästkrönikör | 22 mars, 2013

Helvete och annan mörk samtidskonst

Utställningen “Helvete” på Liljevalchs Konsthall är ännu en i raden av utställningar som under det senaste året har utforskat mörkret i konsten. Tidigare i år har bland annat “Nordic Darkness” ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 23 oktober, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.