Från Warszawa med kärlek

Det känns som om Warszawa är en stad i förvandling. En stad som fortfarande balanserar på gränsen mellan öst och väst, men som sakta håller på att tippa över mot ...

Av: Mathias Jansson | 11 augusti, 2010
Resereportage

Den Gudomliga komedin (del 1)

Dante Alighieri föddes i florens 1265. Han var bl.a. apotekare och läkare, samt deltog aktivt i stadens politiska liv. Han dömdes i en partistid 1302 till egendomsförlust och landsflykt. Han ...

Av: Hans-Evert Renérius | 11 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

De försvann

"Dave ... stop. Stop, will you? Stop, Dave. Will you stop, Dave? Stop, Dave. I'm afraid. I'm afraid, Dave. Dave ... my mind is going. I can feel it. I ...

Av: Jonas Wessel | 27 juli, 2009
Utopiska geografier

Postemmakrönika 4

Enorma energimängder frilägges nu när jag inte mer är författare, med en massa onödiga sysselsättningar, har flera nätter renoverat gamla läderband (mest halvfranska) (och när jag behövde några prickar lim ...

Av: Stefan Hammarén | 08 april, 2010
Stefan Hammarén

Mansslukerskan av Simon O Pettersson



Simon O PetterssonJag erinrar mig mycket starkt första gången jag såg henne. Hon bar en vit tjugotalsklänning, som paradoxalt nog framhävde hennes vita hy, och talade med en ljus, mycket feminin röst. Sammanhanget var en poesiafton, där hon läste någon dikt hon skrivit. Poemet som sådant var inte särskilt märkvärdigt, ja, det var t.o.m. påfallande uselt. Som ren text hade det varit fullkomligt outhärdligt. Det var några intetsägande, abstrakta bilder utan varje sammanhang. Det handlade om ”kroppen”, ”huden, ”operationsbord” och liknande, kryddade med ett och annat ”svårt” fackord, såsom ”pointillistisk”. I tryckt form tillfogade hon dessutom slumpmässiga kursiveringar och en egensinnig interpunktion. Hon hade förmodligen noterat att en del andra yngre poetissor framgångsrikt tillverkade dikter med denna metod. Till att bilda sig en egen uppfattning om hur poesi skulle skrivas var hon inte förmögen, då hennes beläsenhet inte sträckte sig längre än till Bruno K. Öijer. Ingen av de närvarande brydde sig emellertid om innehållet i hennes dikt. De var fokuserade på henne. Hennes behagfulla yttre, hennes vakna, sängkammaraktiga blick och förmågan att uttala varje ord som om det vore ett utsökt vin, samverkade till att göra det hela till en sensuell, eller, man måste säga, erotisk upplevelse. Jag var naturligtvis hänförd.

Jag kände mig i övrigt litet malplacerad. Trots mina unga år kände jag mig i den litet gymnasiala stämningen som rådde, trots att alla uppnått universitetsåldern, litet som en gammal lärdomsmumie, oförmögen att otvunget konversera med de käcka små pojkarna och flickorna, som levde i en helt annan värld, centrerad kring sökandet efter snabba sensationer och häftiga upplevelser. Plågan lindrades dock av flera söta flickor, där den ovan beskrivna intog den främsta rangplatsen. Jag var där med en jämförelsevis äldre, och alls icke obetydlig, poet. Han saknade uppriktigt intresse för någons poesi eller vad någon hade att säga, men var där framförallt för att få tillfälle att sälja någon diktsamling – möjligen att ett visst flickintresse spelade in också här (även om den trogne familjefadern alltid tillämpade principen ”se, men inte röra”, när det gällde flickor; för otrohet kan han inte lastas). Poeten läste självsäkert en kort och underfundig dikt om ett schackbräde. Jag tänkte att det kunde vara ett tillfälle att yttra mig, och frågade något om subjektet i hans poesi, och kontrasterade hans myckna användning av ordet ”jag” mot T. S. Eliots idé om ”det objektiva korrelatet”. Denna kommentar, som jag var rädd blott alienerade de församlade, verkade ha väckt hennes intresse tillräckligt, för att hon efteråt skulle presentera sig. Kanske anade hon här en fläkt av en riktig man till skillnad från de obildade och omogna småpojkar som hon vanligen umgicks med.

Hon presenterade sig som Aurora Schnellfuss. Hennes efternamn antydde kanske inte bara att hennes fot var snabb, kanske var den också lätt. Vi talte litet allmänt och hon frågade om min ålder. Då jag angivit den svarte hon behagsjukt: ”då är du både äldre och mer bildad än de flesta här.” Denna för henne mycket typiska komplimang gav avsedd effekt. Samtalet blev alltmer förtroligt och jag trodde mig stå i ett särskilt förhållande till henne. Det gjorde jag i själva verket inte alls, ty hon flörtade med varje man eller pojke hon träffade. Det jag heller inte insåg var att hon redan var upptagen. Hon sällskapade med ett otäckt kommunistslödder, förvirrad både i uppträdande och i åsikter. Hans tal bestod framför i allt i allmänna plattityder av karaktären ”vi måste analysera det samhälle vi lever i”, och de framsades med en tämligen kraftig estnisk brytning och med en fullkomlig nonchalans inför svensk grammatik, trots att han hade levt större delen av sitt liv här. Man får anta att han särskilt vinnlade sig om denna brytning. Man märkte särskilt vilken njutning han fann i att dra på sina markerade, totalt icke-svenska r-ljud. Lika vårdslös som han var i sitt tal var han också i sin klädsel, i sin personliga hygien och i sitt allmänna uppträdande. Man får anta att frk. Schnellfuss framförallt fastnat för denne, då han inte hade några synpunkter på hennes oblyga kurtiserande med andra pojkar, också när han var närvarande – väl medveten som han var att han inte gärna kunde finna någon lika behagfull flicka. En annan anledning var kanske paradoxalt nog det att han var motbjudande. De pojkar som hon, efter att ha vunnit deras hjärtan, diaboliskt avvisade, blev naturligtvis ännu mer tillintetgjorda än om de förlorat gentemot en värdig rival. Sådant var hennes maktspel.

Jag anade litet av allt detta, de första gångerna jag träffade henne. Nog borde jag ha noterat att hon också ägnade andra pojkar uppmärksamhet, men hon kunde samtidigt konsten att få en att känna sig utvald. När vi talade i enskildhet sade hon bara negativa saker om andra män, samtidigt som han framlyfte positiva sidor hos mig. Jag borde ha annat en taktik – att hon sökte spela ut olika män mot varandra. När jag inte var närvarande, baktalade hon naturligtvis mig. Men jag var självfallet oskyldig som ett lamm och kunde inte ana något sådant (något som senare skulle stå mig mycket dyrt). Jag gav mig in i detta helhjärtat; jag lät mig reduceras till att bli en del av hennes kader av pojkar, som hon gjorde det till en sport att svika. I själva verket var det nog så att mitt självförtroende spelade mig ett spratt. Jag föreställda mig att jag var överlägsen mina rivaler, och därmed var hennes övriga förbindelser betydelselösa – ty det var tillfälliga förbindelser som snart skulle brytas, när hon bara insåg vem jag var.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I början tyckte jag alltså att det var högst angenäm förbindelse. Hon överraskade mig nästan alltid med att uppträda i någon ny elegant klänning, som i allmänhet erinrade om någon svunnen epok. När jag tröttnat på hennes mörka, svarta hårsvall, kunde hon plötsligt framträda i en vacker håruppsättning. Jag delgav henne mina bekymmer och hon tröstade mig, då jag hade det svårt. Konversationen kunde förvisso bli litet andefattig. Om höga ämnen visste hon intet, trots att hon ofta uttryckte en känslomässig uppskattning för konst och litteratur. Någon genomtänkt samhällsyn hade inte, utan hon var vänster i en mycket allmän och diffus bemärkelse, sannolikt mest för att man inom kultursfären förväntas vara vänster. Hon var också, motsägelsefullt nog, feminist. Man kan fundera på detta – hur kunde hon, vars hela existens tycktes bygga på ett riktigt användande av de kvinnliga förföringsmedlen (som uppenbart sammanhänger med könsrollerna) vara feminist? Hon som var så feminin i klädsel och manér, alltid hade välstädat hemma, älskade barn och avskydde förvärvsarbete. Ja, hon hade egentligen alla de egenskaper som krävdes för att bli en fullfjädrad hemmafru om hon ville. Ett svar var naturligtvis att det inte var en genomarbetad åskådning. Att hon helt enkelt övertagit sitt levnadsmönster från sin högborgerliga bakgrund och sedan inte anpassat det, då hon ändå inte tog sina åsikter på allvar. Ett annat svar var att det var en form av självhat. Hon som begåvats med en sådan emotionell intelligens, kanske önskade att också hade något av intellektualitet, och led av bristen därpå. Det vore i sådant fall ett fullkomligt irrationellt motiv, ty hur hade en förändrad samhällsordning förändrat detta? En mer rimlig psykologisk orsak kunde vara att hon behövde något sätt att rättfärdiga att hon behandlade män som leksaker och projektionsytor.

Men vad kunde intressera mig mindre än de psykologiska orsakerna till hennes åsikter. Jag hade låtit mig förföras av henne, och svårigheten att hitta något vettigt att tala om botades enkelt med en myckenhet av sprit. Så kunde jag utan vidare få alla allvarliga tankar att fly iväg och i stället fokusera på hennes intagande blick. Att ögonblicken av lycka inte blev långvariga minskade inte min fascination. Att hon snabbt svek mig, att hon plötsligt avvisade mig för andra, att hon baktalade mig. Allt detta, som jag inte borde stå ut med, stod jag av för mig outgrundlig anledning ut med. Möjligen berodde det på att jag under denna period av mitt liv träffade alltför lite kvinnor. Jag satt i stället hemma och läste tysk lyrik och kanske projicerade jag alla diktardrömmar på den flicka som råkade vara närmast till hands. På samma sätt som man kan fråga sig hur vacker Fausts Gretchen egentligen var, kan man fråga sig i vad mån hennes skönhet var projektioner – fantasier utan grund. Dock, och detta torde vara obestridligt, ägde hon och äger alltjämt en alldeles särskild form av skönhet. Även om detta var det hon minst av allt var, förmedlade hennes yttre en alldeles särskild form av oskuld. Att betrakta henne skänkte en form av renhetsupplevelse, ja, att kalla det katharsis är inte för stora ord. Hennes skönhet var klassisk som en skulptur av Schadow eller Rauch. Hur stor grund för upprördhet man än hade räckte det i allmänhet med ett leende, en kram och några fagra ord med varm stämma, för att man åter skulle ha förlåtit henne. Spelet blev emellertid allt högre. Hennes metod att spela ut sina män mot varandra skulle snart visa sig ödesdiger.

En av hennes manliga förtrogna skulle snart på ett drastiskt sett vända sig emot mig. Det rörde sig om en löjlig liten pojke med långt hår och kraftigt talfel, som uppblandat med rester av en norrländsk dialekt, skapade ett tal med en högre grad av otydlighet än jag någonsin tidigare hade upplevt. I en och samma mening kunde ett flertal felbetonade ord förekomma – hela satsmelodin stördes. Han hade något slags positivistisk, rationalistisk åskådning (om ordet ”åskådning” kan användas för ett så omoget intellekt), som han uppfångat ur sämre populärvetenskapliga tidskrifter som Illustrerad vetenskap. Vid ord som ”artificiell intelligens” eller ”kall fusion” lyste hans i övrigt uttryckslösa ögon. Det var en av många exempel på själlösa människor som fann tröst i tanken på vetenskapen och framsteget. Det var meningslöst att försöka tala med honom, och jag gjorde vad jag kunde för ett slippa, men jag var emellanåt närmast tvungen, då han ofta uppträdde i frk. Schnellfuss närvaro. Hon såg möjligheten till en konflikt och preparerade honom med ett antal historier om min person, som hon i förtroende avlockat mig. Den av ressentiment uppfyllde pojken lockades av betet och tyckte sig se ett tillfälle att trycka till mig. När vi således träffades i ett gemensamt sammanhang tog han mig vid sidan, för att utbrista något om mina sexuella preferenser. Det exakta innehållet besparar vi våra anständiga och ärbara läsare; det räcker att notera att jag aldrig i mitt liv råkat ut för en värre förolämpning. Det svartnade framför ögonen. Jag ryckte tag i honom, stirrade honom stint i ögonen och frågade om han ville försvara denna utsaga fysiskt. Jag har aldrig sett någon större veklighet. Pojken stammade tillintetgjord några ohörbara ord. Man kunde inte göra mer. Han var mer värnlös än ett nyfött barn. Jag hade segrat, och var stolt över att jag försvarat min ära och rätt. Att de därvarande var mindre imponerande, och att jag tvingades åhöra någon lång pladdrig idiotmonolog från den tidigare nämnda esten, spelade för mig mindre roll. Jag avslutade kvällen med att i lugn och ro dricka en cognac vid ett närliggande uteställe, samtidigt som jag diskuterade en översättning från tyska, som en sympatisk flicka bett mig att komma med synpunkter på.

De flesta normala män hade här avslutat varje kontakt med frk. Schnellfuss, men som flugor dras till elden, skulle jag ännu en gång låta mig övertygas av hennes milda ord. Nog erkände hon det olämpliga i att hon pratat bredvid mun, men vad annat var att vänta – en sådan lättsinnig flicka pratade med alla om allt. Jag skulle inte säga saker som jag inte ville skulle bli spridda. Med varma händer och förförisk blick vann hon än en gång mitt förtroende. Ett förtroende hon snart skulle svika. Jag satt en kväll som många andra kvällar, och drack vin med några kamrater i en källarlokal. Samtalet böljade emellan det ena och det andra. Vi pratade om Berlin, där jag precis varit, och jag citerade yttrandet från Friedrich Hielscher, att Berlin är en fortsättning på kriget med andra medel. Det var ett tacksamt ämne för gyckel – någon hävdade att jag var lik Hielscher. Jag hävdade att detta inte alls stämmer, att han måste ha blandat ihop dennes utseende med Arthur Moeller von den Bruck, som jag verkligen liknande. En persofil hävdade att Persien på 800-talet påminde litet om Weimar. När jag som bäst funderade på rimligheten i denna utsaga (den enda 800-talsperser jag kände till var Al-Hallaj), stormade två personer in i lokalen: den ene var frk. Schnellfuss och den andre var hennes osympatiska pojksällskap. Varför hade hon släpat med honom hit? Hon måste väl ha insett att han är urtypen för den personlighetstyp vi föraktade? Att vi höll honom för en icke-autentisk undermänniska? Självklart insåg hon allt detta; hon ville konflikt, hon ville en sammandrabbning. För säkerhets lämnade hon snart lokalen, för att slippa ta ansvar. Kvar blev hennes pojke som blev alltmer otrevlig och alltmer högljudd. Hon stod i mitten av rummet och skrek fram en osammanhängande sörja av meningar som behandlade allt emellan bögsex och Lenin. Det var ytterst oklart vad han ville förmedla. Allt fler lämnade rummet till ett angränsande rum. Den enda som var kvar en äldre major som försiktigt sökte att lugna honom. Situationen var oerhört genant, men det slutade inte värre än att alla litet surmulna gick därifrån, filosoferande över hur lågt människosläktet kan sjunka. Vi lät oss tillsvidare nöja med Nietzsches ord att man inte skall stirra för djupt i avgrunden, ty då stirrar avgrunden in i dig.

Jag lät meddela henne brevledes att hon inte kan arrangera sådana upptåg framdeles. Hon svarade som vanligt något lättsinnigt, ironiskt. Det makabra slutet på hela historien skulle snart komma. När jag en vecka senare efter en mycket rysk middag, komplett med vodka, saltgurka, kosackdans och dansande björnar, kom ner i samma källarlokal, uppfattade jag en karaktäristisk brytning. Jag kunde inte dra mig ur; jag var tvungen att ställa honom till svars för den föregående veckans uppträdande. Ordväxlingen blev alltmer häftig och förolämpningarna haglade från bägge sidor. Jag tar ord i min mun som jag aldrig skulle använda, värst av allt kanske tschandala, och jag kände mig litet som Strindberg. Trots att alltid varit för humaniseringen av duellväsendet som infördes på 1800-talet med mensurfäktningen, och hållit den tidigare tidens dueller för barbariska, var något sådant inte att tänka på. Det hela kunde inte avgöras med några futtiga mensurer – det hela krävde vassare vapen än så. Vi skred till verket med blankslipade vapen. Det var dömt att gå snabbt. I verkligheten sker aldrig den typen av utdragna dueller som teatern känner. Efter att parerat några stötar mot mig, träffade jag omedelbart målet. Blodet forsade. Jag var lättad men samtidigt skakad. Fröken såg varmare än någonsin på mig. Jag hade dock äntligen lärt mig något av denna långa ökenvandring, och gick utan att titta åt hennes håll med bestämda steg därifrån. Aldrig mer skulle jag falla för lättsinniga poetissor. De kunde vara hur intagande som helst; jag skulle inte låta mig luras. Jag gifte mig i stället snart med en ärbar protestantisk tyska med preussiska anor.

Simon O Pettersson

Ur arkivet

view_module reorder

”Genom bråddjup av ovetbarhet” Nära Birgitta Trotzig

I texten 'Från en ort till en annan' i Allt om Böcker nr 1 1982 skriver Birgitta Trotzig om en ort, dels den faktiska fysiska plats som diktaren kan befinna ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 05 januari, 2014

Om den sämre formen av kapitalism

Om den sämre formen av kapitalism Fungerar den amerikanska formen av kapitalism bättre än den europeiska? Tidningen Kulturens korrespondent från New York, Pierre Gilly, hävdar att det är tvärt om ...

Av: Pierre Gilly | Essäer om politiken | 12 oktober, 2006

Gisela Nordell. Dikter

Gisela Nordell är född i Stockholm 1956. Hon arbetat inom folkmusiken sedan 1996, litterära visan. Hon finns att höra på cdn "Ferlin- I livets villervalla" 1999  och "Visor från gränderna" 2002, utgivet på Ljudmanufaktur.Hon har medverkat ...

Av: Gisela Nordell | Utopiska geografier | 17 februari, 2014

Cigarreter på vita duken

Cigaretter är filmens mest använda rekvisita. Fortfarande, trots att till och med James Bond slutade röka. Jim Jarmusch gjorde tre kortfilmer och en långfilm med den gemensamma titelnCoffee and Cigarettes. Långfilmen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 17 augusti, 2013

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld."

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld." Ett samtal med Carl Johan De Geer. Text & foto: Carl Abrahamsson Det finns ingen annan Carl Johan De Geer än Carl Johan De ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 01 november, 2009

Historisk – biografisk liv

Innledning For en tid tilbake fikk jeg utgitt disse to artiklene i Tidningen Kulturen: Biografisk liv, respektivt, Å leve i historien. Begge artiklene handler om å ha et historisk – biografisk ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 juni, 2014

Hela Sverige inklusive Paret Truxa övar repövning

Idag var jag nere i Järva fältet och ända bort mot Solna. Kulvertarna når så långt, fast det kan ingen tro. När man tar bussen är det ju som om ...

Av: Boel Schenlaer | Kulturreportage | 30 september, 2009

 ”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Bandet som Gud glömde men som Djävulen älskade

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 09 Maj, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.