Erik Larson i odjurets trädgård

Erik Larson på amerikanska västkusten, han bor i Seattle, är född 1954 och med förflutet som Staff Reporter på Wall Street Journal. Han har också varit flitig i den periodiska ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 mars, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Parmenides av Hebriana Alainentalo

Att med tanken kan vi klyva

Melker Garay om tankens flöde.

Av: Melker Garay | 30 september, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Veckans porträtt : Anna Kristensen

Anna Kristensen om Anna Kristensen Fråga till mig som jag försöker besvara: Varför målar du på containrar? Jag ställer den frågan eftersom jag precis varit aktuell med mitt containermåleri på galleri ...

Av: Anna Kristensen | 02 november, 2006
Konstens porträtt

Filosofiske anliggender

Å drive med filosofi er å ha kjennskap til virksomhetens opprinnelse, og å kjenne til virksomhetens opprinnelse er å oppnå kunnskap om dens røtter og stamme, dens vugge eller fødsel ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 september, 2010
Agora - filosofiska essäer

Mansslukerskan av Simon O Pettersson



Simon O PetterssonJag erinrar mig mycket starkt första gången jag såg henne. Hon bar en vit tjugotalsklänning, som paradoxalt nog framhävde hennes vita hy, och talade med en ljus, mycket feminin röst. Sammanhanget var en poesiafton, där hon läste någon dikt hon skrivit. Poemet som sådant var inte särskilt märkvärdigt, ja, det var t.o.m. påfallande uselt. Som ren text hade det varit fullkomligt outhärdligt. Det var några intetsägande, abstrakta bilder utan varje sammanhang. Det handlade om ”kroppen”, ”huden, ”operationsbord” och liknande, kryddade med ett och annat ”svårt” fackord, såsom ”pointillistisk”. I tryckt form tillfogade hon dessutom slumpmässiga kursiveringar och en egensinnig interpunktion. Hon hade förmodligen noterat att en del andra yngre poetissor framgångsrikt tillverkade dikter med denna metod. Till att bilda sig en egen uppfattning om hur poesi skulle skrivas var hon inte förmögen, då hennes beläsenhet inte sträckte sig längre än till Bruno K. Öijer. Ingen av de närvarande brydde sig emellertid om innehållet i hennes dikt. De var fokuserade på henne. Hennes behagfulla yttre, hennes vakna, sängkammaraktiga blick och förmågan att uttala varje ord som om det vore ett utsökt vin, samverkade till att göra det hela till en sensuell, eller, man måste säga, erotisk upplevelse. Jag var naturligtvis hänförd.

Jag kände mig i övrigt litet malplacerad. Trots mina unga år kände jag mig i den litet gymnasiala stämningen som rådde, trots att alla uppnått universitetsåldern, litet som en gammal lärdomsmumie, oförmögen att otvunget konversera med de käcka små pojkarna och flickorna, som levde i en helt annan värld, centrerad kring sökandet efter snabba sensationer och häftiga upplevelser. Plågan lindrades dock av flera söta flickor, där den ovan beskrivna intog den främsta rangplatsen. Jag var där med en jämförelsevis äldre, och alls icke obetydlig, poet. Han saknade uppriktigt intresse för någons poesi eller vad någon hade att säga, men var där framförallt för att få tillfälle att sälja någon diktsamling – möjligen att ett visst flickintresse spelade in också här (även om den trogne familjefadern alltid tillämpade principen ”se, men inte röra”, när det gällde flickor; för otrohet kan han inte lastas). Poeten läste självsäkert en kort och underfundig dikt om ett schackbräde. Jag tänkte att det kunde vara ett tillfälle att yttra mig, och frågade något om subjektet i hans poesi, och kontrasterade hans myckna användning av ordet ”jag” mot T. S. Eliots idé om ”det objektiva korrelatet”. Denna kommentar, som jag var rädd blott alienerade de församlade, verkade ha väckt hennes intresse tillräckligt, för att hon efteråt skulle presentera sig. Kanske anade hon här en fläkt av en riktig man till skillnad från de obildade och omogna småpojkar som hon vanligen umgicks med.

Hon presenterade sig som Aurora Schnellfuss. Hennes efternamn antydde kanske inte bara att hennes fot var snabb, kanske var den också lätt. Vi talte litet allmänt och hon frågade om min ålder. Då jag angivit den svarte hon behagsjukt: ”då är du både äldre och mer bildad än de flesta här.” Denna för henne mycket typiska komplimang gav avsedd effekt. Samtalet blev alltmer förtroligt och jag trodde mig stå i ett särskilt förhållande till henne. Det gjorde jag i själva verket inte alls, ty hon flörtade med varje man eller pojke hon träffade. Det jag heller inte insåg var att hon redan var upptagen. Hon sällskapade med ett otäckt kommunistslödder, förvirrad både i uppträdande och i åsikter. Hans tal bestod framför i allt i allmänna plattityder av karaktären ”vi måste analysera det samhälle vi lever i”, och de framsades med en tämligen kraftig estnisk brytning och med en fullkomlig nonchalans inför svensk grammatik, trots att han hade levt större delen av sitt liv här. Man får anta att han särskilt vinnlade sig om denna brytning. Man märkte särskilt vilken njutning han fann i att dra på sina markerade, totalt icke-svenska r-ljud. Lika vårdslös som han var i sitt tal var han också i sin klädsel, i sin personliga hygien och i sitt allmänna uppträdande. Man får anta att frk. Schnellfuss framförallt fastnat för denne, då han inte hade några synpunkter på hennes oblyga kurtiserande med andra pojkar, också när han var närvarande – väl medveten som han var att han inte gärna kunde finna någon lika behagfull flicka. En annan anledning var kanske paradoxalt nog det att han var motbjudande. De pojkar som hon, efter att ha vunnit deras hjärtan, diaboliskt avvisade, blev naturligtvis ännu mer tillintetgjorda än om de förlorat gentemot en värdig rival. Sådant var hennes maktspel.

Jag anade litet av allt detta, de första gångerna jag träffade henne. Nog borde jag ha noterat att hon också ägnade andra pojkar uppmärksamhet, men hon kunde samtidigt konsten att få en att känna sig utvald. När vi talade i enskildhet sade hon bara negativa saker om andra män, samtidigt som han framlyfte positiva sidor hos mig. Jag borde ha annat en taktik – att hon sökte spela ut olika män mot varandra. När jag inte var närvarande, baktalade hon naturligtvis mig. Men jag var självfallet oskyldig som ett lamm och kunde inte ana något sådant (något som senare skulle stå mig mycket dyrt). Jag gav mig in i detta helhjärtat; jag lät mig reduceras till att bli en del av hennes kader av pojkar, som hon gjorde det till en sport att svika. I själva verket var det nog så att mitt självförtroende spelade mig ett spratt. Jag föreställda mig att jag var överlägsen mina rivaler, och därmed var hennes övriga förbindelser betydelselösa – ty det var tillfälliga förbindelser som snart skulle brytas, när hon bara insåg vem jag var.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I början tyckte jag alltså att det var högst angenäm förbindelse. Hon överraskade mig nästan alltid med att uppträda i någon ny elegant klänning, som i allmänhet erinrade om någon svunnen epok. När jag tröttnat på hennes mörka, svarta hårsvall, kunde hon plötsligt framträda i en vacker håruppsättning. Jag delgav henne mina bekymmer och hon tröstade mig, då jag hade det svårt. Konversationen kunde förvisso bli litet andefattig. Om höga ämnen visste hon intet, trots att hon ofta uttryckte en känslomässig uppskattning för konst och litteratur. Någon genomtänkt samhällsyn hade inte, utan hon var vänster i en mycket allmän och diffus bemärkelse, sannolikt mest för att man inom kultursfären förväntas vara vänster. Hon var också, motsägelsefullt nog, feminist. Man kan fundera på detta – hur kunde hon, vars hela existens tycktes bygga på ett riktigt användande av de kvinnliga förföringsmedlen (som uppenbart sammanhänger med könsrollerna) vara feminist? Hon som var så feminin i klädsel och manér, alltid hade välstädat hemma, älskade barn och avskydde förvärvsarbete. Ja, hon hade egentligen alla de egenskaper som krävdes för att bli en fullfjädrad hemmafru om hon ville. Ett svar var naturligtvis att det inte var en genomarbetad åskådning. Att hon helt enkelt övertagit sitt levnadsmönster från sin högborgerliga bakgrund och sedan inte anpassat det, då hon ändå inte tog sina åsikter på allvar. Ett annat svar var att det var en form av självhat. Hon som begåvats med en sådan emotionell intelligens, kanske önskade att också hade något av intellektualitet, och led av bristen därpå. Det vore i sådant fall ett fullkomligt irrationellt motiv, ty hur hade en förändrad samhällsordning förändrat detta? En mer rimlig psykologisk orsak kunde vara att hon behövde något sätt att rättfärdiga att hon behandlade män som leksaker och projektionsytor.

Men vad kunde intressera mig mindre än de psykologiska orsakerna till hennes åsikter. Jag hade låtit mig förföras av henne, och svårigheten att hitta något vettigt att tala om botades enkelt med en myckenhet av sprit. Så kunde jag utan vidare få alla allvarliga tankar att fly iväg och i stället fokusera på hennes intagande blick. Att ögonblicken av lycka inte blev långvariga minskade inte min fascination. Att hon snabbt svek mig, att hon plötsligt avvisade mig för andra, att hon baktalade mig. Allt detta, som jag inte borde stå ut med, stod jag av för mig outgrundlig anledning ut med. Möjligen berodde det på att jag under denna period av mitt liv träffade alltför lite kvinnor. Jag satt i stället hemma och läste tysk lyrik och kanske projicerade jag alla diktardrömmar på den flicka som råkade vara närmast till hands. På samma sätt som man kan fråga sig hur vacker Fausts Gretchen egentligen var, kan man fråga sig i vad mån hennes skönhet var projektioner – fantasier utan grund. Dock, och detta torde vara obestridligt, ägde hon och äger alltjämt en alldeles särskild form av skönhet. Även om detta var det hon minst av allt var, förmedlade hennes yttre en alldeles särskild form av oskuld. Att betrakta henne skänkte en form av renhetsupplevelse, ja, att kalla det katharsis är inte för stora ord. Hennes skönhet var klassisk som en skulptur av Schadow eller Rauch. Hur stor grund för upprördhet man än hade räckte det i allmänhet med ett leende, en kram och några fagra ord med varm stämma, för att man åter skulle ha förlåtit henne. Spelet blev emellertid allt högre. Hennes metod att spela ut sina män mot varandra skulle snart visa sig ödesdiger.

En av hennes manliga förtrogna skulle snart på ett drastiskt sett vända sig emot mig. Det rörde sig om en löjlig liten pojke med långt hår och kraftigt talfel, som uppblandat med rester av en norrländsk dialekt, skapade ett tal med en högre grad av otydlighet än jag någonsin tidigare hade upplevt. I en och samma mening kunde ett flertal felbetonade ord förekomma – hela satsmelodin stördes. Han hade något slags positivistisk, rationalistisk åskådning (om ordet ”åskådning” kan användas för ett så omoget intellekt), som han uppfångat ur sämre populärvetenskapliga tidskrifter som Illustrerad vetenskap. Vid ord som ”artificiell intelligens” eller ”kall fusion” lyste hans i övrigt uttryckslösa ögon. Det var en av många exempel på själlösa människor som fann tröst i tanken på vetenskapen och framsteget. Det var meningslöst att försöka tala med honom, och jag gjorde vad jag kunde för ett slippa, men jag var emellanåt närmast tvungen, då han ofta uppträdde i frk. Schnellfuss närvaro. Hon såg möjligheten till en konflikt och preparerade honom med ett antal historier om min person, som hon i förtroende avlockat mig. Den av ressentiment uppfyllde pojken lockades av betet och tyckte sig se ett tillfälle att trycka till mig. När vi således träffades i ett gemensamt sammanhang tog han mig vid sidan, för att utbrista något om mina sexuella preferenser. Det exakta innehållet besparar vi våra anständiga och ärbara läsare; det räcker att notera att jag aldrig i mitt liv råkat ut för en värre förolämpning. Det svartnade framför ögonen. Jag ryckte tag i honom, stirrade honom stint i ögonen och frågade om han ville försvara denna utsaga fysiskt. Jag har aldrig sett någon större veklighet. Pojken stammade tillintetgjord några ohörbara ord. Man kunde inte göra mer. Han var mer värnlös än ett nyfött barn. Jag hade segrat, och var stolt över att jag försvarat min ära och rätt. Att de därvarande var mindre imponerande, och att jag tvingades åhöra någon lång pladdrig idiotmonolog från den tidigare nämnda esten, spelade för mig mindre roll. Jag avslutade kvällen med att i lugn och ro dricka en cognac vid ett närliggande uteställe, samtidigt som jag diskuterade en översättning från tyska, som en sympatisk flicka bett mig att komma med synpunkter på.

De flesta normala män hade här avslutat varje kontakt med frk. Schnellfuss, men som flugor dras till elden, skulle jag ännu en gång låta mig övertygas av hennes milda ord. Nog erkände hon det olämpliga i att hon pratat bredvid mun, men vad annat var att vänta – en sådan lättsinnig flicka pratade med alla om allt. Jag skulle inte säga saker som jag inte ville skulle bli spridda. Med varma händer och förförisk blick vann hon än en gång mitt förtroende. Ett förtroende hon snart skulle svika. Jag satt en kväll som många andra kvällar, och drack vin med några kamrater i en källarlokal. Samtalet böljade emellan det ena och det andra. Vi pratade om Berlin, där jag precis varit, och jag citerade yttrandet från Friedrich Hielscher, att Berlin är en fortsättning på kriget med andra medel. Det var ett tacksamt ämne för gyckel – någon hävdade att jag var lik Hielscher. Jag hävdade att detta inte alls stämmer, att han måste ha blandat ihop dennes utseende med Arthur Moeller von den Bruck, som jag verkligen liknande. En persofil hävdade att Persien på 800-talet påminde litet om Weimar. När jag som bäst funderade på rimligheten i denna utsaga (den enda 800-talsperser jag kände till var Al-Hallaj), stormade två personer in i lokalen: den ene var frk. Schnellfuss och den andre var hennes osympatiska pojksällskap. Varför hade hon släpat med honom hit? Hon måste väl ha insett att han är urtypen för den personlighetstyp vi föraktade? Att vi höll honom för en icke-autentisk undermänniska? Självklart insåg hon allt detta; hon ville konflikt, hon ville en sammandrabbning. För säkerhets lämnade hon snart lokalen, för att slippa ta ansvar. Kvar blev hennes pojke som blev alltmer otrevlig och alltmer högljudd. Hon stod i mitten av rummet och skrek fram en osammanhängande sörja av meningar som behandlade allt emellan bögsex och Lenin. Det var ytterst oklart vad han ville förmedla. Allt fler lämnade rummet till ett angränsande rum. Den enda som var kvar en äldre major som försiktigt sökte att lugna honom. Situationen var oerhört genant, men det slutade inte värre än att alla litet surmulna gick därifrån, filosoferande över hur lågt människosläktet kan sjunka. Vi lät oss tillsvidare nöja med Nietzsches ord att man inte skall stirra för djupt i avgrunden, ty då stirrar avgrunden in i dig.

Jag lät meddela henne brevledes att hon inte kan arrangera sådana upptåg framdeles. Hon svarade som vanligt något lättsinnigt, ironiskt. Det makabra slutet på hela historien skulle snart komma. När jag en vecka senare efter en mycket rysk middag, komplett med vodka, saltgurka, kosackdans och dansande björnar, kom ner i samma källarlokal, uppfattade jag en karaktäristisk brytning. Jag kunde inte dra mig ur; jag var tvungen att ställa honom till svars för den föregående veckans uppträdande. Ordväxlingen blev alltmer häftig och förolämpningarna haglade från bägge sidor. Jag tar ord i min mun som jag aldrig skulle använda, värst av allt kanske tschandala, och jag kände mig litet som Strindberg. Trots att alltid varit för humaniseringen av duellväsendet som infördes på 1800-talet med mensurfäktningen, och hållit den tidigare tidens dueller för barbariska, var något sådant inte att tänka på. Det hela kunde inte avgöras med några futtiga mensurer – det hela krävde vassare vapen än så. Vi skred till verket med blankslipade vapen. Det var dömt att gå snabbt. I verkligheten sker aldrig den typen av utdragna dueller som teatern känner. Efter att parerat några stötar mot mig, träffade jag omedelbart målet. Blodet forsade. Jag var lättad men samtidigt skakad. Fröken såg varmare än någonsin på mig. Jag hade dock äntligen lärt mig något av denna långa ökenvandring, och gick utan att titta åt hennes håll med bestämda steg därifrån. Aldrig mer skulle jag falla för lättsinniga poetissor. De kunde vara hur intagande som helst; jag skulle inte låta mig luras. Jag gifte mig i stället snart med en ärbar protestantisk tyska med preussiska anor.

Simon O Pettersson

Ur arkivet

view_module reorder

Jack Uppskäraren. En ikon för massmördarna

Även om man kanske inte vet vilka offren var eller hur han tog livet av dem, känner de flesta människor än idag till namnet Jack the Ripper. Den bakomliggande personen ...

Av: Sofie Nikolajsen Bergh | Porträtt om politik & samhälle | 08 januari, 2013

Jelinek mellan brutalitet och skärpa

Jelinek mellan brutalitet och skärpa Elfriede Jelinek skapar polyfonier av kroppar och experimenterar med språket. Hennes språk är vackert och ångestfullt som en seriell kvartett av Anton Webern.

Av: Anders Forsberg | Litteraturens porträtt | 03 september, 2006

KO UN. Diktaren från Syd Korea

Själv kom jag i kontakt med honom på slingriga vägar. Väl framme blev jag överväldigad. I "Mina dikters dröm", en essä som avslutar Sydkoreas store poet, dramaturg, romanförfattare, litteraturkritiker och frihetskämpe ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 04 september, 2012

Performance on-line

Performance är en konstform som utförs live. Historiskt sett har performancekonsten försökt att tänja på gränserna mellan konsten och det vardagliga livet. Många konstnärer har sett performance som en ...

Av: Mathias Jansson | Media, porträtt | 05 juli, 2008

Laokoon och hans söner. Källa Wikipedia

I Laokoongruppens grepp

Laokoon och hans söner i kamp med en jätteorm är en av konstens mest levande och dramatiska skulpturer. Det har funnits många som försökt efterlikna motivet med få har kommit ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 26 oktober, 2017

Emmakrönika XVII, face to facébook och?

på skitstöveljordklotsvägens avtag ett allra diffust ställe på com till, men inte alls mer diffust än följande snart, vid disken väl framme hade jag oppnat cärlet och smakat på tre ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 14 maj, 2009

Allmän letning

Att ta en sväng på kontinenten blir vanligare och enklare. På TV hörde jag igår med stigande förvåning ett meningsutbyte mellan två kandidater till Europaparlamentet. Den ena av dem tyckte ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 27 februari, 2014

Hammarén talar, och talar för mycket om för mycket den här gången (Tumbling…

Stämpelrött d'breviant skrumpelns, lämnas lika till bedd onåd förd konkursanhållan för Land of Fuck, vet inte vad jag mig talar om här ändå, eller aldrig heller helt annars heller av ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 22 augusti, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts