Att närvara med stor frånvaro

Mina skuldror värkte, jag hade skrattat lite för mycket till vänster.Det var då jag skapade mig en besvärlig personlighet att matcha med. Det är inte lätt att låta sig bli ...

Av: Annika Sjöström | 05 april, 2010
Utopiska geografier

Ingen har riktigt koll!

-Det blir alltmer sällsynt att de personliga berättelserna hörs i radion, sa Bengt Bok professor på Dramatiska Institutet och författare till "Möte med den andre" (Carlssons Bokförlag). Precis när han ...

Av: Ann Hingström | 28 november, 2008
Gästkrönikör

Tre tyska författare jubilerar 2013

Georg Büchner och bröderna Jacob och Wilhelm Grimm menade allvar med sina litterära angrepp på Överheten. De tillhörde en generation som kände sig lurade på friheten efter befrielsekrigen mot Napoleon ...

Av: Lilian O. Montmar | 07 januari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Vareestetikk, globalisering og menneskeverd. Del I

 I begynnelsen var Ordet   Idag er Ordet i stor krise. Hva betyr det? Svaret mitt er slik. De store og mektige bokforlagene sender ut lass på lass med bøker til bokhandlerne, uten ...

Av: Thor Olav Olsen | 03 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Three ladies in Cairo. Del I. Love and Loss



Hilda ungMin mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den man som kom att bli min morfar, Torsten Salén.
Detta är ett utdrag ur kapitel 2 egenhändigt översatt till svenska från engelska:
Love and Loss  s.59- s.62 i boken.


Torsten blev ackrediterad som ledamot av de Blandade Domstolarna i Egypten, den 24 oktober 1926. Hilda begravde sin mor bredvid sin far i Sundsvall. Torsten var tvungen att lämna i förväg medan Hilda stannade kvar och sålde våningen i Stockholm, packade inför flytten, sa adjö till sina vänner och till de få släktingar hon fortfarande hade kvar. Till slut var hon färdig att sända i väg alla sina tillhörigheter, inklusive sin flygel till Egypten och skickade ett telegram till Torsten: ”Jag är reda att gifta mig med dig nu, jag lovar! Kommer med nästa båt till Alexandria.”

    ”Kan du någonting om landet?” undrade Linnéa.
    ”Nej, men mannen jag älskar är där och det räcker för mig”, sa Hilda. ”Jag följer i min fars och brors fotspår.”
    ”Ja, du är verkligen en äventyrssjäl precis som de var”, Linnéa höll med, nickande.
De två väninnorna fnissade medan de försökte hitta Egypten på kartan. Innan Hilda skulle resa dit bestämde de sig för att lära sig mera om hennes nya hemland. Sökandet tog dem till Hallwyska palatset, ett palats som tillhört en förmögen svensk familj, beläget i centrala Stockholm och som nyss hade omvandlats till museum.
    ”Här kanske vi kan få en idé om vad du har gett dig in i!” sa Linnéa.
    ”Eller så gör det mig ännu mer nervös. Jag önskar att du kunde komma med!”

De tog en hästdroska till centrum. Det var en kylig, grå dag så båda hade satt på sig sina fotsida minkpälsar och varma hattar nertryckta över öronen. Hilda hade även tagit med sig sin muff för att värma händerna som jämt var kalla. De kurade ihop sig under ett tjockt, tungt täcke i droskan och plötsligt sköljdes Hilda av en våg av nedstämdhet.
    ”Jag kommer att sakna dig så!” utbrast hon.
    ”Det blir mycket värre för mig, lämnad ensam här hemma!” suckade Linnéa.
Droskan rullade på, längst med kajen, snön glittrande mot isen som täckte Mälaren. Några skridskoåkare syntes på håll i sina långa kjolar varav några krampaktigt hållande i sina män iförda knäbyxor och yllekepsar med öronskydd. Hilda såg på dem med avund i blicken. ”Jag kommer aldrig mer att åka skridskor, eller skidor heller för den delen!”    
    ”Men istället kommer du att göra utflykter till öknen!” tröstade Linnéa.
    ”Ja, ja låt oss se vad Wilhelmina gjorde där så kanske jag blir inspirerad”? Svarade Hilda.

Wilhelmina von Hallwyl var dotter till en rik industriman, Wilhelm Kempe, som levde mellan 1844 och 1930, och visade sig vara en av Stockholms främsta samlare av orientalisk konst. Hennes kollektion var imponerande och dessutom hade hon låtit katalogisera varje föremål, även de till synes mest oväsentliga. Hon och hennes man, den schweiziske greven von Hallwyl, lät bygga detta palats i mitten av huvudstaden, på Hamngatan 4. Det låg mitt emot det välkända auktionshuset, Bukowski, hon regelbundet gick till för att utöka sin samling. Under sina resor till orienten och sina kontakter med konsthandlare hade Wilhelmina samlat på sig en aktningsvärd blandning av föremål. Huset, tillsammans med hela innehållet, donerades till staten 1920.
    ”Titta! Damerna på den tiden anammade till och med turban!” upptäckte Linnéa när hon strosade runt i salarna och studerade porträtten som hängde på väggarna. Turbanen var ett orientaliskt mode som hade spritt sig till den svenska överklassen.        
    ”Detta är sannerligen ett extraordinärt ställe!” kom väninnorna överens om efter att ha sett alla mattor, juveler och antikviteter.

    ”Men nu är jag utsvulten!” sa Linnéa. ”Och eftersom detta är vår sista måltid tillsammans på lång tid, bjuder jag dig på middag.”
Hilda var förtjust.
    ”Låt oss promenera till restauranten, den ligger inte så långt bort”, sa Linnéa och tog sin väninna under armen.    
    ”Det har sannerligen blåst upp till en ordentlig snöstorm!” sa Hilda medan hon värjde sig mot de tunga snöflingorna som slog mot hennes ansikte så fort de kom utanför dörren.
    ”Vi får skynda oss!”
De två damerna lyfte sina kjolar och travade på på de snötäckta trottoarerna, förbi Statsteatern och vidare ner Strandvägen, en av Stockholms mest eleganta gator, mot restauranten.
    ”Oh! Vad varmt och skönt det är här inne!” utbrast Hilda förtjust när de äntligen klev in i matsalen.
    ”Passar detta bord invid fönstret damerna?” frågade kyparen.
    ”Tack det blir utmärkt. Inte för att vi kan se så mycket på grund av snön…” sa Linnéa. ”Vad vill du äta Hilda?”
    ”Kåldolmar tack!” Hon hade just upptäckt på museet att denna så svenska rätt egentligen hade importerats från orienten av Carl XII. De fyllda vinbladen hade försvenskats och blivit fyllda kålblad i stället.
    ”För att följa ditt exempel tar jag köttbullarna då”, sa Linnéa.
Båda skrattade hjärtligt. Köttbullar de båda hade trott var så typiskt svenska hade de förstått ursprungligen egentligen kom från Turkiet där de lagades med olika orientaliska kryddor som spiskummin till exempel.  Rätten hade inspirerat en svensk kock som var Karl XII följeslagare under hans flertaliga resor och han hade tagit receptet med sig till Sverige.
    ”Jag kan låtsas att jag är tillsammans med dig och äter middag i Egypten!” sa Linnéa med en gnutta avund i rösten.
Den glädjefyllda aftonen drog mot sitt slut och väninnorna tog ett tårfyllt avsked av varandra. Hilda gick hem för att packa det sista med blandade känslor, icke säker på om den gnagande värken i maggropen var på grund av rädsla, hopp, ångest eller en kombination av alla dessa känslor samtidigt? Egypten och den man hon skulle spendera resten av sitt liv med väntade på hennes ankomst, så mycket visste hon.    




Anne Edelstam


Utdrag ur Three ladies in Cairo – förlag Vulkan – april 2014.
bokus.com. adlibris.com
www.articlesfromparis.com

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Tvesynens förbannelse. Om Sven Delblanc

"Gyttja var allt och dy." Omkvädet i memoarerna är sannerligen inget utslag av koketteri eller en lättköpt retorisk gest.Sven Delblanc föds, som bekant, i Kanada, närmare bestämt i Swan River ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 06 oktober, 2010

Alex Gino tillsammans med författarkollegan Sara Lövestam Foto Belinda Graham

Be Who You Are!

Författaren Alex Gino är varm, mysig och trevlig, har en vinnande New York dialekt och ett öppet sätt. Det är svårt att tänka sig Alex förbannad. Men det var tydligen ...

Av: Belinda Graham | Reportage om politik & samhälle | 27 oktober, 2016

En begravningsbåt av cederträ

Sergei Rachmaninov brukade komma och smörja kråset. Det var på den tiden när kobragudinnans vilda bröllopsnatt ansågs vara ett ämne för finsmakarna. Jag hade rest till Florens, mött Gud bakom ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 oktober, 2014

Kulturkrönika September 2016

Fem kulturhöjdpunkter denna sensommar: 1) Sara Broos nya film Speglingar; 2) indie-pop kontra barock på Drottningholmsteatern ; 3) Tjajkovskijs balettklassiker Nötknäpparen i technoversion på Dansens hus; 4) renässans för ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 23 september, 2016

I ljuset av Människoriket

Den teater som dominerar och har dominerat scenerna är för det mesta en välbekant underhållningshistoria. Den visar ibland ett misslyckande som man kan skratta åt eller lära sig någonting av ...

Av: Percival | Essäer | 21 mars, 2012

Franco Donatoni

The Heart's Ear

Italienske Franco Donatoni var en portalfigur inom den nutida ljudkonsten och han undervisade minst tre generationer av nya kompositörer under sin verksamhetstid. Till minne av Donatonis bortgång för femton år ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 10 juli, 2015

Burroughsparasiten

”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”– William S. Burroughs  Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 14 april, 2013

Old Von i Wellington

Några år in på första världskriget bodde D. H. Lawrence och hans tyska hustru Frieda (på långt håll besläktad med flygaresset von Richthofen, den röde baronen) i Cornwall. Där skrev ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 12 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts