Mahler mellan glädje och förtvivlan

Gustav Mahler Mats Myrstener om Gustav Mahler i den musikaliska Umeå. En mycket viktig person i mitt musikaliska Umeå där jag växte upp, var discjockeyn i Burmans musikaffär, Stanley. Stanley ...

Av: Mats Myrstener | 10 september, 2008
Essäer om musik

Kreativiteten och patriarkatet

“Ingen vettig människa kan undgå att lägga märke till professorns makt. Till honom hör makten och pengarna och inflytandet. Han är ägaren av tidningen, dess redaktör och under-redaktör. Han är ...

Av: Oliver Bowers | 24 Maj, 2014
Essäer om musik

Den kinesiska vägen till en konstnärlig kampfilm. Intervju med producenten Rui Li

Vid första ögonkastet verkar ”The Sword Identity” vara en ”vanlig” kinesisk kampkonstfilm, men i själva verket är den en högst poetisk kärlekshistoria. Filmen utspelar sig under tiden för Mingdynastin, en ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 14 december, 2011
Filmens porträtt

Tillhör inte psyket de humanistiska disciplinerna?

Vad är adekvat? Hjärna eller omgivning? Troligtvis en kombination av bådadera! För drygt tjugo år sedan började jag förstå att hjärnan var upphovet till allt vi kände och tänkte och att ...

Av: Jonas Lindman | 11 november, 2014
Gästkrönikör

Nils Byrén. Dikter



Nils ByrénMitt namn är Nils Byrén, jag är 23 år gammal och kommer från Eskilstuna. Just nu studerar jag klassisk sång(opera) på musikhögskolan i Hannover, Tyskland.Mina studier började i ”Gamla stadens musikklasser” i Eskisltuna, varefter jag sökte mig vidare till yrkesmusikerutbildningen på Södra Latins Gymnasium i Stockholm. Därefter kom jag verkligen in på den klassiska sången, vilket fick mig att söka till och komma in på den klassiska musiklinjen på Vadstena folkhögskola. Efter två års studier kom jag i kontakt med en sångpedagog på musikhögskolan i Hannover där jag nu sedan två år studerar opera. I Hannover inledde jag också mina studier med några månaders intensivkurs i tyska, vilket nu är ett språk jag behärskar, precis som Engelska.Under min utbildning har läsandet och skapandet av lyrik och prosa alltid varit viktigt och sakta men säkert vuxit sig till en allt större passion. Det är också någonting som jag ständigt arbetat med och fått undervisning i genom Svenskalektioner, drama och även sången där texten alltid står i fokus. Mitt arbete på scen inom opera och andra typer av konserter har utvecklat min förmåga att orädd uttrycka mig själv och samtidigt tro på min konstnärliga förmåga. recis som så många drömmar jag om att kunna få mer tid till att ägna mig åt skapandet av lyrik och prosa, och samtidigt ständigt utsättas för kritik och utmaningar som kan hjälpa mig att utveckla både mitt språk och mitt sätt att se på texter. Vem vet, kanske slutar det med att mina tidigare operadrömmar ersätts med författarndrömmar.

  Förgreningar

 

Bakom ansiktet bränner illa,

runtom vristernas förnuft

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

pulsen ökar med risken, den går ej att stilla

risken ökar med friheten, nya visioner hänger i luft

simpelt, om så vore, jaget

kanske tystnar en dag

mitt värde, likt ekens, mäts i ringarna

 

Jag bränner broar där andra söker bygga

min glädje kvävs trots andras jubel

allt längre in i det skygga, din fega mygga!

tomheten har sitt pris, betalas i blodrubel

sirener och larm suddar ut den introverta manin

att fortsätta sjunga, vara en maskin

någon kallar det för misslyckande, men jag gräver!

 

Dra in en svavelparfym och frusta ut smaken av bitter narcissism

lär njuta av pretentiös masochism

svälj det sliskiga konstnärsamfetaminet

kräks upp den frätande självkänslan med vinet

följ kön

bränn frön

timman slår för sent

hitta mig

mellan stigarna

 

 

Ni som är sovande



Huvudet uppfyllt av knaster från främmande sfärer. Lukt av osande lik som en gång varit stjärnor. Slamm från tusentals sniglar i strupen som inget annat vill än gala. Har strängarna gått av? 

vous qui faites l'endormie 

Ekot från stenväggarna tycks mig bekant och främmande i min nattliga förflyttning över märkta golv. Skriken från patienterna försöker tvinga sig ut genom mina fettdrypande porer; skaver i mungipan; gnolandes på en visa i den öppna isoleringscellen. 
Att springa är döden. Fråga inte. 
Luftstömmen sveper in den nervkittlande stängningen och avger en doft av ett liv i grubblandets tecken. 
I mitt stilla sinne, av köttet kvävt till aska, önskar jag att någon hör; ser detet. 
Den jagcenterade varelsen inser sin ensamhet, ställd öga mot öga med den egocentriska klump som buktar sig över golvet, i taket, in genom näsan och ut genom munnen. 

vous qui faites l'endormie 

Florblekt saliv droppar mot rosa hud, knottrig och befläckad av kratrar; masksalar. 
De lismande kropparnas vals framför en suddig lins väcker det andra, det som inte får nämnas vid namn; vidundret som hänger likt osynlig kokong över krökta ryggar sprängfyllda av lust. 
En nerv får mitt ben att rycka till och mina lungor fylls av rummet. Tömningen drar som en varm våg genom hudens alla celler, och floden av elektriskt vibrerande impulser sugs ner i avgrundshålets tillfredställande tomhet. En förnimmelse av bränd hud. Min ö skunker; nirvana bakom täckta fönster. 


Sjung för mig vällustens gudinna! Driv mig till vansinne med det växande avståndets trånande och låt oss skratta åt den utsökta ironin! 

vous qui faites l'endormie 

Ah 
ha 
haha 
hahahah

 

 

Arbeit macht frei

 

9315 mitt nummer tycks vara.

Kravlar gör jag genom rostiga cylindergångar i kompakt mörker. Till midjan når mig avföring som blandats med lera och regnvatten. Där framme säckar flytandes, säckar med ögon och öppningar. Fastklibbat hår bildar en krans där det guppar över vattnet. Som en parfym har den lakt sig. Sötmustig död.

Mina naglar vingas gräva genom bröder; homo sapiens .... erectus ... evolution...religion... Människans inkråm stinker. Stinker gör omständigheter. Uppkastad likmask fräter tandköttet.

En ljusglimt och ormbunkar;syrendoft. Lönlös tanke. Livsviktig bakom taggtråd. Framför: bortglömd. Fastbrännd stjärna ärvde jag. Stammen smakade zyklon.

Syre! Nej läder och metall!

Hier kommt die Freiheit

  

Andningsuppehåll

 

Ibland stannar jag upp och tänker på stilebenmålningen, Kafka och den brunbrända gumman med det fårade ansiktet. 
De få personer som stannar upp för att ställa frågor är tysta men artigt inbjudande. Kanske väntar de på att någon ska ta dem i handen och slingra sina fingrar kring deras; gräva djupt mellan fuktiga av vårregn doftande lockar. 
Jag är inte glad över den här platsen; det smakar galla. Dammet i lungorna tätnar. Lutar min krumma rygg mot en räfflad vägg och försöker åter höra vad de viskar i öraat; stillebenmålningen, Kafka och den brunbrända gumman. 

  

Prövotid

 

person lämnar hem fåordig grynigt tandkött gryningsljuset skuggan kastad mot rostig spår

opersonifierad trängselmänniska dessa människor kväver isterklumpstationer stänger ute sursvettiga dammtäckta dimension Allen Bergman Otomo tystnad Köpenhamnröken smakar uppstötning åkväntan utan fönster trängd fuktplastodör mobilfan saknar lekmolande Hamburg noairfilm tysk svartvit paketfet föda med undertext dubbat mellan kabiner sängar familjer fyllesvängar skrattar pressad färd smekningar vid inandningen innan inkallelsens klastrofibspyruppgallanerver penetrerar tarm höger hjärnlob kåt järnsmak varvar betongkanter solstängt dovljus stämma vid elektriska bröstvårtor med introverta ögonbryn förkastar personlighet blaaauuuurrrrrgggffff woher komen sie existens nusernibllglllgkkkkkonfunderade ironiska prövningar ler inte Der tansende neger knottrig nordisk hund SchubertBizéprestera utan översättning dubbad smegmatäckt alte deutch nein person blev divans frätande stormrök täcker kroppen täcker alla dessa männisor med bolmande drypande kokonger av egocentriska vibrationer över världsaltet

  

Für Clara ”Ett poem till hennes skönhet”

 

 

På många sätt var hon ojämförbar. I själva verket vacker; ur den anarkistiska vargstammen i en konstnärs kokong uppvaknad. Bakom huden växte avgrundsvrål.

Domkyrkans eko kallades hemvist. Inte rotad. Där var skalbaggar och kletiga underliv.

Ytan som neutralitet. Som synliga ytor hennes hemvist: Målande.

Mållös beundran ingivet, tillgivet. Inte utskrivet. Mottagbar med smak. Eftersmak tagit emot. Ordlös beundran.

Det fanns en stund kallad kärlek, outgrundlig och jordad. Vad som finns oändlig. Ljudet som uppstår innan en ton, efter andning. Där finns tanken; känslan inför. Dig.

Ordutbyten bortom plan och inom. Olikheter lika delad med undertoner av harmoni.

Bismak av smegma i gommen. Bortom undertonerna en skiljaktig samklang.

Woody Allen- tvilling; möte i New Jersey. Då var vi svartvita och skrivna med bläck under cigarettrök. Vi talade i rörelse mot linsen. Storbandet stämde upp. Klarinettsolot mellan sinnets ekande kammare: ooooooooOOOOOOOOOOWUuuuuahhhAAAaaaaaaOOOwooOOOOMP! Explosion bland de elektriska luftströmmarna under supernovans täckmantel. Den sista gränsen; kanske strålar du upp mig efter tid...id...d...ditt

Ditt skimmer. Dimhöljd var din. Passivt mottagen inbjudan. Ett hölje som utstrålar. Brännande källa. Din. inspiration och eftertanke. Passiv utstrålning med dimhöljd inspiration som skimmer flammande. Mystikmusikmusten muttrar minutiöst med markerad mogenhet mellan mötets mikrokosmos.

Att beskriva är ordlöst i den meningen. Ytterligare kommentarer. Kan hända.

I den meningen är att förklara ordlöst. Mållöst den beundran du inger;

befälhavarens sista loggboksinlägg;

ett semikolon med utropstecken

tack för dig.

Ta för dig.

Dig

;!

 

 

  

Odysséen för levande



Långsamt flyter vi på den ärrade tidsytan 
ibland med blickarna mot himmelen. Där surrar de vilda och onårbara humlorna. 

Stundvis sänks våra blickar ner mot gruset och leran. Maskarnas hopplösa kamp mot vattenpölens våta täcke lockar fram tårar. Det sura regnet skaver med en fuktig nästan svampliknande doft mot näshåret. 

Förhoppningsvis ser vi nu framåt mot eken, vars grenar glittrar när den vattnas av solstrålsregnet. 

Bortom de åldrade kropparna, märkta av tidens räffla, ser vi horisontlinjen som våldgästas av en sviken kärlek, äventyrslust, 
Hemingway och rotlösa jättar 
sakta bortförda av målade textilier.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Rebellerna förstör Syriens kultur

Ända sedan konflikten i Syrien bröt ut har jag pekat på wahhabismens inflytande i rebellrörelsen. I början var det få som lyssnade och många som tvivlade. Dessutom var och är ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 11 januari, 2014

Peter Handke. Foto Wikipedia

Liminalitet

En dag bet skrivklådan extra hårt och på ett frustrerande sätt. Jag visste att jag ville skriva, men hade inget att säga, så det blev tramsigt rim och obscena barnvisor ...

Av: Jesper Nordström | Litteraturens porträtt | 26 november, 2015

Mikroprosa av calle flognman

molnen tätnar talar med läpplös rörelse skiftande färger. sjunker.

Av: Calle Flognman | Utopiska geografier | 18 Maj, 2016

Tala med Johan Hammarström!

Med en dig hållen beskrivning av ett "revbensskåpet" (när de behövdes vid introduktioner,) sin ledsagare, åt vilken dikts pluggades in i hållbart formrymsbotten för den tunne, gjort efter den som ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 16 september, 2013

Det finns inte ett landskap som inte är dunkelt – Om Relationens filosofi…

Congrès des écrivains et artistes noirs, kongress för svarta författare och konstnärer, anordnas för första gången i Paris 1956 på initiativ av den senegalesiske publicisten Alioune Diop och hans panafrikanska ...

Av: Viola Bao | Essäer om litteratur & böcker | 06 augusti, 2012

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

Kärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 29 juli, 2014

Illustration av Hebriana Alainentalo.

Omoral och amoral och vidare – några reflektioner

Den i Sverige tidigare verksamme professorn i praktisk filosofi, Harald Ofstad, skrev för idag över 40 år sedan en mycket fascinerande och skrämmande bok med titeln: "Vårt förakt för svaghet"; ...

Av: Carsten Schale | Agora - filosofiska essäer | 28 Maj, 2015

Sigrid Combüchen: romaner om samtiden kan bara bli en pastisch

– Det finns en sådan längtan efter att någon ska skriva den stora samtidsromanen, säger Sigrid Combüchen. De som längtar efter den är sällan medvetna om hur svårt det är att ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 29 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.