Gilda Melodia

Glädjesmarta

En ny krönika av Gilda Melodia.

Av: Gilda Melodia | 05 april, 2016
Gilda Melodia

Etik inom äldreomsorgen

De äldre, sjuka och dementa är en stor grupp människor med varierande symptom och sjukdomsbild. Det gemensamma för alla är att de ofta kommer i kläm i dagens rationella produktionssamhälle ...

Av: Lena Månson | 02 september, 2010
Essäer om samhället

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 april, 2013
Agora - filosofiska essäer

En Konsertupplevelse utöver det vanliga

 Stockholm, Drottningholms slottsteater, 6-10 juni Stockholm early music festival 2012 Det har under denna vecka varit ett mycket ambitiöst program med vad som kallas tidig musik, en term som är mina ögon ...

Av: Alexander Sanchez, Jessika Ahlström | 17 juni, 2012
Musikens porträtt

Agnes Gällhagen. Det finns ingen dans i frekvens och balans



Agnes GällhagenDet finns flera rum. Rummen existerar samtidigt, intill varann. Helt tillgängliga är de olika rummen inte. Trösklar separerar dem, och några av dörrarna är stängda. Det vore en felaktighet att säga att man kan gå in i ett rum, och sedan bara kliva över tröskeln in till nästa. Riktigt så enkelt är det inte. Ibland kan man vara i flera av rummen samtidigt.

“Det finns ingen dans i frekvens och balans” är en fysisk, spatial text. Den formulerar olika tillstånd, mikrouniversum, och rör sig i dessa, parallellt. Abstrakta och kroppsliga erfarenheter struktureras arkitektoniskt. Textens lingvistiska rum blir platsen för de motsägelsefulla minnen, eller förnimmelser av tidens förlopp, som berättelsens anonyma karaktärer upplever.

Jag som skriver heter Agnes Gällhagen. Jag är konstnär och bosatt i Göteborgsområdet.

Dessa texter har existerat i olika form. Som tal, som ljudkollage, som skulptur och som rörlig bild. De består av flera lager av filtrering och översättning. Nu lever de ett eget liv, som ett ihopmonterat, textuellt objekt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

Det finns ingen dans i frekvens och balans

 

Pulserande - kontraktion och extraktion. Ett triangulärt område mellan smalbenet och knävecket. Vi är inte medvetna om det, men alla kroppar rör sig i en rak linje, mot ett förutbestämt mål. Det är bara rummet som är aningen krökt och ger en illusion av att vi rör oss i cirklar, cykler. I ett alldeles särskilt krökt rum, är gravitationen tyngre. Ett försök att vistas i det rummet skulle innebära att de inre organen omedelbart krossas av luftmassans väldiga dragningskraft mot rummets kärna. Likt en terrakottasoldat krackelerar huden. Hjärtat och resten komprimeras till en liten liten kula, metallisk, samlar uråldriga berättelser och nya till ett koncentrat av smärta, kärlek och blodkroppar kanske inte större än ett sandkorn. Det är inte självklart vilka episoder som är våra eller kroppsligt ärvda genom det stoft vi består av.

 

 

...

 

blått ljus gnistrar till bildar punkter

de samlas i kluster, som små galaxer

utspridda över axeln.

vissa områden tycks mer populära

 

ett tvärt kast med blicken och ditt fokus

är där, där det är.

 

var försiktig, så att du inte bläddrar för fort

då kan du fastna i prematura episoder

utan referenspunkter till den övergripande  

 

a r k i t e k t u r e n.

 

Det är viktigt att alltid känna riktningen.

 

Ett objekts hastighet bestäms i relation till observatörens hastighet och position.

 

Här - bortsett från lagret av luft under hennes fötter ungefär två centimeter, hotar balansen. Här - bortsett från det bländande solljuset filtrerat.

Arkader och fasader. Att fukta ögonen och skydda dem från starka vindar damm och ljusstyrka, och fasader. Ljus och fasader. För att det alltid har varit så. Ett slutet system, testkört över århundraden av naturligt urval. Allting som finns finns för att det alltid har funnits.

- Och utanför det?

- Det är allt.

 

Blekt solljus träffar sakta nedsignande dammpartiklar, de glimmar till. Osten har stelnat, gulnat, i kanterna. Hela rummet ligger i stiltje, som om det tillhör någon stiftelse vars uppdrag är att förvalta en död poets gamla konstnärshem och erbjuda autentiska guidade turer varje lördag klockan 13 för turister och konstskoleklasser. Det enda som saknas är det inramade svartvita porträttet av frugan (och älskarinnan), och en komplett uppsättning av Strindbergs samlade verk. Eller när jag tänker efter så finns säkert det också, någonstans. Strindbergs samlade verk alltså. Allt man kan tänkas behöva finns i detta rum.

  

Första gången jag besökte rummet tänkte jag att det såg ut som en förfinad variant av skrotnisses verkstad; varje verktyg i ett eget lädercase med alla utbytbara originaldelar kvar, ett grönskimrande skrivbordssken under tveksamt hemmasnickrade hyllor på gränsen att tippa över. Eller som ett sockerbruk jag besökte en annan gång, omgjord till ateljé åt en åttioårig gammal gubbe som tillverkade jättelika svävande järnkonstruktioner, en om året, och hade barnbarnen springandes farligt nära kanten längs smala plankor och uppför rangliga stegar till alla tillbyggnader och skrymslen.

Tio år till och detta rum kommer vara ett fall för Extrema samlare.

 

Jag slog mig ned på en liten koffert och fick en whiskey som stannade i min hand, vilandes mot låret, då det inte fanns ens en kvadratmillimeter på något av borden som inte redan var täckt av små lappar med minimal skrift om att överklaga beslut eller betala av skulder till den och den. Vilka affärer han var inblandad i fick jag aldrig veta. Men jag vet att han vaknade svettig, med panik i ögonen, när polisen en morgon gjorde ett besök i ateljén intill, då de hade hört att ägaren till denna lagt ut annonser som efterlyste verklighetstrogna låtsasvapen. Okej, flippa inte nu, men jag kommer att öppna en väska, och här i ligger det en massa pistoler. But the water pistols are all filled with lemonade.

  

Jag försökte prata om konkreta saker, fiska detaljer om favoritförfattare och uppväxtort, förankra honom i min På Spåret-verklighet, men han förblev fragmentariskt svävande någonstans mellan dödslöshet och ett lastbilsflak på en highway mellan New Orleans och Tallahassee, skrivmaskinen i tillhörande låda med varningstexten “FRAGILE”.

Onåbar, som den där heliumhajen från Teknikmagasinet han körde runt med högst upp i trapphuset förra året.

 

...

 

Den gamle mannen flyttar klumpigt omkring på sina saker. Det är nästan oundvikligt. Efter ett par whiskey darrar handen mer än vanligt. Sakerna ska flyttas, till varje pris.

En sådan här natt pallar han bara inte med deras högljudda, distinkta karaktärsdrag, det gytter av filtrerade röster från det förflutna, som talar till honom från översta hyllan.

Nu fanns det plats för ett ganska så vitt omfång av olika specifika positioner, där föremålen kunde placeras. Fast för stunden får de ligga i kastrullskåpet. Ja alltså, det var det som fanns närmast till hands. Han kommer nog ändå inte behöva gå in i köket, framöver.

 

Samtidigt, ett högfrekvent brus

från maskineri.

 

...

 

Utsträckt arm helt perfekt rak som om med vetenskap. Bär en hel kropps tyngd. 54 centimeter från axel till slutpunkt. Bara att sätta koordinaterna så tecknar jag en galax, i det syrefattiga tomrum till himmel. 8 små ben uträtade - pressar undan luft för att lämna plats åt rörelse och andning.

Här och flytande med ett smalt snöre från mitten av huvudskålen fastkrokad i taket. Det är rätt äckligt egentligen, låt oss prata om någoting annat.

 

Av det som är i rummet är åtminstone hälften uteslutningar, och är alltså inte i rummet.

Not this, not that, not the other.

 

Det är en plats mellan rummen. Väl här, kan ljud, händelser, bilder, objekt läcka ut. De hälsar så att säga på. Helt anpassade blir de dock aldrig. En aura av Fjärran omger dem.

Jag tror att jag vet var vi är någonstans. Ner för backen, till vänster, ligger till exempel åttiotalet.

 

Efter att ha studerat de olika varu(lvs)katalogerna kunde han konstatera vilken pricksäker representant för tidsandan de var.

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
William Blake  Inferno

Djuren har ingen talan

Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar. (Charles Darwin 1838)

Av: Lena Månsson | Reportage om politik & samhälle | 13 oktober, 2016

Post-Emmakrönika 2, Rastplatsen II

En enkel orak rastplats i omedelbarhet av en annan i avståndet knappt emellan övervunnet. De bevittnade vetgiriga, ställda råkat med fler sig rygg mot varann det aldrig pinsammare om än ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 25 februari, 2010

En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | Kulturreportage | 15 augusti, 2010

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 16 juli, 2012

Kolonisterna på Lappmarksmyrarna

Per Albin Andersson. Foto: Familjen I första numret av Tidningen Kulturen 2008 skrev Lilian O. Montmar en artikel under titeln: Eskilstunakolonister på gungfly i Västerbottens väglösa land. I förra påsken hittade ...

Av: Per Albin Andersson | Reportage om politik & samhälle | 14 augusti, 2008

Lily Tuck: Woman of Rome - A Life of Elsa Morante

För sin roman ”The News from Paraguay” fick amerikanskan Lily Tuck 2004 års National Book Award, inte alldeles oförtjänt. Det är en historia på faktiskt underlag om kärlek och politik ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 04 september, 2012

Nell Walden och Der Sturm

Kvinnliga konstnärer hade en aktiv roll i det svenska modernistiska projektet. De ifrågasatte den traditionella könsordningen och sökte nya estetiska uttryck men marginaliserades ofta av de samtida manliga kritikerna. Daniel ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 15 november, 2013

Serena Williams. Foto:  Flickrworker

Om Båstad och systrarna Williams

I dessa dagar besöks Båstads tennisarena av världsettan Serena Williams. Efter Wimbledonsegern, även detta år, tar hon sig till det avlägsna Båstad. Det är en ära att ha henne här ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 16 juli, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.