Örebro skriver

illustration: Ida Thunström Örebro skriver Hjalmar Bergmans skugga vilar ännu över Örebro – det inser man redan efter en snabb sväng genom staden, med Hjalmar Bergman-teater, Hjalmar Bergman-rum i kulturreservatet ...

Av: Björn Gustavsson | 20 november, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Kvinna och konstnär – Gabriele Münter

Att konsthistorien är skriven av män för män är en sanning som ständigt upprepas liksom frågan: ”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” Den feministiska konstforskaren Linda Nochlin ...

Av: Lena Månsson | 24 februari, 2013
Konstens porträtt

 Pentti Saarikoski på Tjörn

The Poet of Finland

I samband med sin egen 50-års dag påbörjade journalisten Saska Saarikoski (f. 1963) ”en resa” till sin känslomässigt okända pappa Pentti Saarikoski. Detta litterära geni som levde mellan 1937 och ...

Av: Rolf Karlman | 15 januari, 2017
Litteraturens porträtt

John O´Hara

Nu finns John O´Hara i Library of America.

Sextio av John O´Haras berättelser har nu kommit i den prestigeladdade Library of America (det närmsta en amerikansk motsvarighet till den franska Pléiade-klassikerserien man kan komma), i ett urval och ...

Av: Ivo Holmqvist | 29 september, 2016
Litteraturens porträtt

Ben Jonson Senaste statsmannaropet



Ben JonsonBritten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp.

Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt om Shakespeare, men skrev ändå satsen "He was not of an age, but for all time" om rivalen.

Jonsons dikter har beskrivits som "klassiskt svala", vilket inte kan sägas gälla den här dikten, riktad mot de politiska kannstöparna i London på Jonsons tid. Den är ganska elak, och äger dessutom en viss tidlöshet.

Erik Carlquist (översättare)

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

 

 

Senaste statsmannaropet

 

 

Man ropar ut smultron och andra läckra bär

på Londons gator; ett annat rop är det här:

”Köp statsmän, mogna!” De växer på var gata,

är tjugosex, och hörs om statskonst prata.

Den känner de utan och innan; med slitna manschetter,

pipkragar och skägg på gatorna de sprätter.

Med gravallvar i uppsynen och orden

bedömer de var statsman här på jorden:

de vet hur man ett land ska styra rätt,

fastän de bara detta land har sett

på någon karta, som de köpte billigt

av någon figur, som sålde den misstänkt villigt.

Intriger, kupper, rådslag och projekt –

för sådant hyser de en djup respekt;

om var detalj de ger så klart besked

att – vill man tro – de själva varit med.

Vad furstar kostat på sitt spioneri

och vem som planerar nästa förräderi,

ur sådant skvaller kräset väljer de

för att sig såsom djupa spåmän te.

I statsaffärer långt framåt de skådar,

när tolv års politik de klart bebådar.

Var brist i varje land är dem väl bekant;

allt negativt som sägs de finner sant.

De känner till varenda liten rad

historikerna skrev; vart nyhetsblad

från Europa girigt slukar de

för att sin spådomskonst besannad se.

De talar ängsligt och ses skyggt sig röra.

”Hur står det till?” de andas i ditt öra.

En dödsdom, en ukas, en proklamation

meddelar de i lågmäld, mystisk ton.

Till dunkla hörn av staden helst de skubbar,

de möts, jämt sex, i parker, krogar, klubbar.

Bokhandelns hemligheter känner de,

var dag du dem hos Bill och Rime kan se.

När böcker publiceras på sina mässor,

finns katalogen snabbt i deras hjässor.

Hur chiffertexter bäst man konstruerar,

den frågan våra statsmän fascinerar,

och den som andras chiffer bäst kan lösa,

kan snart, av mutor rik, med punden slösa.

Angiveri är dessa statsmäns kall,

det nyckeln ger till andras syndafall.

De vet: angiveri är maktens moder

och därför vill de känna dess metoder.

Osynlig skrift de nyttjar titt som tätt.

Att få ihop till den är ganska lätt:

man blandar lök med piss och ättikvin

och skriver med fjäder från en gam så fin.

De bryter upp sigill så lätt, så lätt

och lagar dem, med självpåtagen rätt.

De förutser i strida spådomsflöden

hur krig och fred ska forma Englands öden.

De böcker, som förbjudits av censuren,

de skaffar sig, men hamnar ej i buren.

Om krutkomplotten pratar de ännu,

om franske kungen hör man bara: ”Hu!”

Om Spanien nämns, går talet ej i dur;

om påven nämns, blir minen riktigt sur.

Mot biskoparna tar de kraftigt i;

de håller på sitt puritanparti –

likt det tycks dessa smarta statsmän tro

att sympati ur okunskap kan gro,

och därför skyr de folk med bättre vett

och vettigare syn på stat och rätt.

Men också oss föraktar dessa gossar:

vi äger ej den sanning som förlossar –

den sanning (falsk) om staten och dess gåta

som de har sett, dem själva må den båta.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul Celan - verkligheten och sanningens dubbeltydiga språkbärare

Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan ...

Av: Linda Johansson | Litteraturens porträtt | 26 april, 2015

Performance on-line

Performance är en konstform som utförs live. Historiskt sett har performancekonsten försökt att tänja på gränserna mellan konsten och det vardagliga livet. Många konstnärer har sett performance som en ...

Av: Mathias Jansson | Media, porträtt | 05 juli, 2008

Annunciazione, Madrid, Museo del Prado. (Wikimedia)

Rainer Maria Rilke – människan och poeten

Rainer Maria Rilke var en paradoxal figur. Han betraktas tillsammans med kolleger som TS Eliot, James Joyce och Paul Valéry som den europeiska högmodernismens främsta namn, men som person var ...

Av: Carsten Schale | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2015

En politisk ontologi? Om Giorgio Agambens Homo sacer

Vad skulle det innebära att tänka oss politikens ontologi? Som ett politikens ursprung? Före värdeomdömen och olika politiska ideologier och partier. Frågorna ställs av översättaren Sven-Olof Wallenstein i efterskriften till ...

Av: Marie Hållander | Essäer om religionen | 15 januari, 2011

Motberättelser av Heiner Goebbels på Dramaten

Förra gången det begav sig under Bergmanfestivalen 2009 gästade Heiner Goebbels och Theatre Vidy-Lausanne med ett verkligt illusionsnummer, ”Eraritjaritjaka”, som fick oss att tvivla på det vi såg och hörde ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 12 juni, 2012

Plast och heroin – en lyrisk betraktelse av konstnärligt samarbete hos Basquiat och…

Att ställa sig inför konstnärernas samarbeten var som att låta språk möta text. Jag låter Basquiat representera språk i relation till Warhol som text. Det är som att båda deras ...

Av: Freke Räihä | Essäer om konst | 09 februari, 2012

Om A Taste of Honey av Shelagh Delaney

 När en skomakare i antikens Aten fick se en målning av Apelles bråkade han om att en sko på den inte var tillräckligt noga återgiven – begreppet poetisk frihet förstod ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 21 februari, 2012

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.