Bruno K Öijer reciterar

När Bruno K Öijer träder fram på scenen på Södra teatern i Stockholm vet applåderna inga gränser. Och finns det ett tema för denna kväll så är det just att ...

Av: Tomas Nilsson | 17 mars, 2009
Litteraturens porträtt

Robotens sporadiska dans tillbaka mot framtiden

Moderna museets konstår 2014 i Stockholm inleds med utställningen ”Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk”, som visas 22 januari - 27 april 2014. Vid sekelskiftet 1800/1900 hade moderniseringen av västvärlden inletts ...

Av: Carsten Lindström | 31 januari, 2014
Essäer om konst

går denna?

objektgranne till butiken denna var ett berg på ena sidan snett, den synlig topp med av ett där nattberglöparen en gick sin skalbagge omkring delvis (fastän han (person han) inte ...

Av: Stefan Hammarén | 29 augusti, 2012
Stefan Hammarén

Människan är människans varg

Det finns inget djur i Sverige eller ens något annat levande fenomen som har ett så starkt symbolvärde som ulven. Det finns naturligtvis lika många perspektiv som det finns åsiktsgeneratorer ...

Av: Carl Abrahamsson | 17 mars, 2011
Carl Abrahamsson

Goethe om Shakespeare



Johann Wolfgang GoetheR.L.Stevenson skriver i sin essä Böcker som har påverkat mig om bland andra Shakespeare och Goethe. Stevensons uppskattning av Goethe är något motvillig, medan hans hyllning till Shakespeare är helhjärtad.

Att också Goethe beundrade Shakespeare framgår av det anförande han höll på Shakespearedagen den 14 oktober 1771.

Goethe var då ung, 22 år. Men han hade både den kärlekshistoria med Friederike Brion, som skulle ge upphov till Den unge Werthers lidanden, och en havererad doktorsavhandling bakom sig. Han hade just börjat tjänstgöra som advokat i Frankfurt

I sitt anförande gör Goethe klart vilken stor betydelse Shakespeare hade för honom. Det visar en annan sida av Goethe än hans senare olympiska och distanserade marmorgestalt.

Inspirationen från Shakespeare fick Goethe att bryta med det klassiska dramat och skriva Götz von Berlichingen (1774). Både det dramat och Werther var viktiga för "Sturm und Drang", den tyska 1700-talsrevolten mot litterär och social konventionalism.

Originaltexten till Shakespeareanförandet finns i Goethes Werke, Bd 12, 1983.

 Erik Carlquist (översättare) 

 

Johann Wolfgang Goethe: På Shakespearedagen 1771

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Den ädlaste av våra känslor är, tycks det mig, hoppet om att fortsätta att finnas till, också när ödet verkar ha återfört oss till den allmänna icke-existensen. Detta liv, mina herrar, är mycket för kort för våra själar; det framgår av att varje människa, den ringaste lika väl som den högste, den mest oduglige lika väl som den värdigaste, blir trött på allt innan han blir trött på att leva; och att ingen når det mål, som han så längtande rörde sig mot – för även om någon under sin levnad lyckas aldrig så länge, så faller han ändå till sist, och då ofta inom synhåll för det mål han sett fram emot, ner i en grop som grävts för honom, Gud vet var, och räknas som ingenting.

Räknas som ingenting! Jag! När jag är allt för mig, när jag vet och känner till allt bara genom mig! Så ropar var och en, som är medveten om sig själv, och tar stora steg genom detta liv, en förberedelse för den oändliga vägen på den andra sidan. Förvisso: var och en efter sitt eget mått. Om den ene ger sig iväg och travar fram så kraftfullt han kan, så har den andre sjumilastövlar, han kommer ifatt honom och förbi honom, och två steg som den senare tar är lika mycket som en dagsresa för den förre. Det får vara hur det vill för honom, denne trägne vandrare förblir vår vän och kamrat, när vi förundras över och hedrar hans gigantiska steg, och mäter dem mot våra egna.

Ut på färden, mina herrar! Att betrakta ett enda sådant fotspår gör våra själar eldigare och större än att gapa på än något tusenfota kungligt intåg.

Vi hedrar i dag minnet av den störste vandraren och gör oss därigenom själva en heder; vi bär själva på kärnan till de förtjänster, som vi förstår att uppskatta.

Vänta er inte att jag skall skriva mycket och ordentligt. Själsfriden är ingen festdräkt, och ännu har jag inte tänkt mycket över Shakespeare; anat, som högst känt, är det högsta jag har kunnat föra det till. Den första sida jag läste hos honom gjorde mig för livstiden till hans egen, och när jag var färdig med det första stycket, stod jag som en blindfödd, som en mirakelhand på ett ögonblick skänker synen. Jag kände igen, jag kände på det livligaste min existens utvidgad en oändlighet, allt var mig på nytt obekant, och det ovana ljuset gav mig ögonsmärtor. Efterhand lär jag att se, och min känsla för tacksamhet får mig att ännu livligt känna vad jag har vunnit.

Utan ett ögonblicks tvekan avsade jag mig den regelstyrda teatern. Platsens enhet tycktes mig nu fångvaktarmässigt ängslig, och handlingens och tidens enhet tycktes mig som bojor som tyngde vår fantasi. Jag tog ett språng ut i friska luften och kände för första gången att jag hade händer och fötter. Och då jag samtidigt såg hur mycket orätt regelherrarna hade gjort mig i den fängelsehåla där de satt mig, och hur många fria själar som ännu tvingas kröka

rygg därinne, så skulle jag ha saknat hjärta om jag inte hade förkunnat fejd mot dem och inte dagligen försökt störta omkull deras torn.

Den grekiska teatern, som fransmännen tog till mönster, var till sin inre och yttre beskaffenhet sådan att en markis snarare kunde efterhärma Alkibiades 1) än Corneille 2) kunde följa Sofokles. 3)

Homerus med Dante Goethe och ShakespeareTragedierna, som först var inslag i gudstjänsterna, och sedan framfördes för att fira politiska högtider, visade för folket enstaka stora handlingar som fäderna utfört. De gjorde detta med fullkomlighetens rena enkelhet och väckte hela och stora känslor i själarna, för de var själva hela och stora.

Och i vilka själar!

Grekiska! Jag kan inte förklara för mig vad det betyder, men jag känner det, och nämner, för korthetens skull, Homeros och Sofokles och Theokritos, 4) de har lärt mig känna det.

Efter det ska jag snabbt säga: lille fransman, vad skall du göra med den grekiska rustningen, den är för stor och för tung för dig?

Därför är alla franska tragedier parodier i sig.

Hur det går till när de följer reglerna, och att de är varandra lika som skor, och också ibland långtråkiga, särskilt tragedierna i fyra akter, det vet herrarna tyvärr av egen erfarenhet, och jag ska inte säga något om det.

Vem som egentligen först kom på att föra in politiken på teatern vet jag inte, det ger den intresserade chansen till en grundlig avhandling. Att Shakespeare skulle ha äran av den uppfinningen tvivlar jag på; men det räcker att han förde upp denna konst till den nivå som sedan dess alltid har tett sig som den högsta, eftersom så få ögon når dit upp, och eftersom det också är svårt att hoppas att någon skulle kunna se högre än han, eller till och med nå högre än han.

Shakespeare, min vän, om du ännu var bland oss, skulle jag inte kunna leva någon annanstans än med dig, hur gärna skulle jag inte vilja spela en Pylades´ biroll om du vore Orestes; 5) hellre skulle jag spela den rollen än föreställa den ärevördiga prästen i Delfitemplet.

Jag ska avbryta här, mina herrar, och skriva vidare i morgon, för det jag ville säga är kanske inte lika uppbyggligt för er som det är, när det lämnar mitt hjärta.

Shakespeares dramer är ett underbart tittskåp, där tidens osynliga trådar låter världens historia bölja förbi vår blick. Hans planer är inga planer i vanlig mening, men hans stycken rör sig alla runt den hemliga punkt, som ingen filosof ännu har sett och definierat, där det unika i vårt jag, vår viljas föregivna frihet, stöter samman med det helas nödvändiga gång. Men vår fördärvade smak sprider en så tät dimma runt vår blick, att vi nästan behöver en ny skapelse för att kunna ta oss ut ur detta mörker.

Inga fransmän, eller tyskar som smittats av dem, inte ens Wieland, 6) har i detta sammanhang höljt sig med ära. Voltaire, som tidigare gjorde sig en profession av att smäda alla majestäter, har också här visat sig som en äkta Tersites. 7) Om jag vore Odysseus, skulle hans rygg vanställas under min spira. 8)

Shakespeares karaktärer väckte också anstöt hos de flesta av dessa herrar.

Och jag ropar: Natur! Natur! Inget är så mycket natur som Shakespeares människor.

Då har jag dem alla på halsen.

Ge mig luft, så att jag kan tala!

Han tävlade med Prometheus, 9) skapade liksom denne sina människor drag för drag, men i kolossalformat; det är därför vi inte känner igen våra bröder; och sedan blåste han liv i dem alla med sin andes andedräkt, han talar ur alla, och man ser deras släktskap.

Och vad kommer vårt århundrade att kunna förstå av naturen? Var skulle vi kunna känna igen den, vi som från barnsben fått den snörd och utsirad och sådan vi ser den hos andra. Jag skäms ofta inför Shakespeare, för vid första anblicken tänker jag ofta: det där skulle jag ha gjort annorlunda! Därefter inser jag att jag är en stackars syndare, att det är naturen själv som talar ur Shakespeare och att mina människor är såpbubblor, uppblåsta av lösa fantasier hämtade ur romanerna.

Och nu till sist (fastän jag ännu inte har börjat):

Det som ädla filosofer har sagt om världen gäller också om Shakespeare, det vi kallar ont är bara den andra sidan av det goda, en sida som är nödvändig för dess existens och tillhör det hela, på samma sätt som det måste vara hett i de torra zonerna och kallt i Lappland för att det ska kunna finnas ett milt klimat. Han för oss genom hela världen, men vi bortklemade människor skriker inför varje främmande gräshoppa vi råkar se: Gud, han vill äta upp oss!

Upp, mina herrar, och trumpeta för mig ut alla ädla själar ur den så kallade goda smakens Elysium, 10) där de, sömndruckna och i långtråkig skymning, till hälften är och till hälften icke är! De bär lidelser i sina hjärtan, men saknar märg i sina ben; och eftersom de inte är tillräckligt trötta för att vila, men ändå alltför lata för att vara aktiva, förslösar och gäspar de bort sina skuggliv mellan myrten och lagerbuskar. 11)

Fotnoter

 

1. Alkibiades, c 450 f. Kr. - 404 f. Kr, politiker och militär i antikens Aten.

2. Pierre Corneille, 1606-1684, fransk dramatiker och poet, den främste företrädaren för den franskklassiska tragedin, som Goethe här vänder sig mot, skrev bl.a. dramat Cid.

3. Sofokles, c 497 f. Kr. - 406 f. Kr., grekisk dramatiker, skrev bl.a. dramat Antigone. Goethe menar tydligen att de antika grekiska tragedierna var så unika, att det var svårare för de franska 1600-talsdramatikerna (som Goethe kritiserade) att efterlikna dem än det var för en samtida fransman att efterlikna en antik politiker.

4. Theokritos, levde under första hälften av 200-talet f. Kr., grekisk poet, skrev idylliserande poesi med motiv från lantlivet. Hans Sånger utkom 2004 i översättning av I.Björkeson. - Med namnen Homeros, Sofokles och Theokritos enger Goethe huvudgrenarna av den antika grekiska skönlitteraturen: epik, dramatik och poesi.

5. Pylades och Orestes: hjältar, kusiner och nära vänner i den grekiska mytologin, förekommer i dramer av Aiskylos´, Sofokles och Euripides.

6. Christoph Martin Wieland, 1733-1813, tysk poet, romanförfattare och professor i filosofi. Han hade gjort den Shakespeareöversättning, som var Goethes första kontakt med Shakespeare. Goethe skulle senare umgås mycket med Wieland, som 1772 utsågs att uppfostra arvprinsen Karl August i Weimar, dit Goethe flyttade 1774.

7. Tersites, i Homeros´ Iliaden en grekisk deltagare i trojanska kriget. Han beskrivs som ful och lömsk, och straffades av Odysseus när han smädade kung Agamemnon. Goethe använder här hans namn i betydelsen "kungasmädare". När han kallar Voltaire "en äkta Tersites", är bakgrunden Voltaires åsikt att Shakespeare skrev barbariskt och i dålig stil. Goethe fann åsikten hädisk.

8. Goethe säger här, inlindat, att han egentligen skulle vilja prygla Voltaire.

9. Prometheus opponerade sig enligt den grekiska mytologin mot gudarna och stal elden från dem för att ge den till människorna. Till straff fjättrades han vid en klippa i Georgien, där en örn ständigt hackade sönder hans lever. Prometheus var för grekerna en mänsklighetens välgörare genom att stå för konst och vetenskap. Goethes parallell mellan Shakespeare och Prometheus bygger på den skapande förmåga han tillskriver båda. - En rad författare har utgått från Prometheusmyten; mest känd är kanske P.B.Shelley, vars Prometheus unbound (1820) finns på svenska (Den befriade Prometheus, 1942, svensk övers. A.Österling).

10. Elysium, grek. "ankomstställe", hos antika grekiska och romerska författare en paradisliknande slätt, där goda människor levde i ständig sällhet.

11. Myrten och lagerbuskar. Myrten förknippas i Europa med kärlek och äktenskap. Lagern var Apollos symbol, och förknippas också med akademisk verksamhet.

Om man vill ge Goethes föraktfulla uttalande om "myrten och lagerbuskar" en biografisk tolkning, kan det uppfattas som en känga mot både familjeliv och litterära och akademiska mödor. Den bittra tonen blir då naturlig: strax innan han höll sitt Shakespeareanförande hade Goethe misslyckats grundligt på båda områdena.

Ur arkivet

view_module reorder

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Högt på sångens vingar

Montserrat Cabballé – hur gärna hade jag inte stalkat henne. Det tycks dock inte fysiskt möjligt enligt mina bemödanden på nätet. Trots kommentarsfält vid you-tube-filmerna med hennes insjugningar, ingen hemsida ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om musik | 03 september, 2017

Liljevalchs vårsalong

Ett av de tidigaste vårtecknen är som vanligt Liljevalchs vårsalong; en tillställning som alltsedan 1921 lockar horder av konstlystna till det snart hundraåriga museet, där både kända och okända konstnärer ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 05 februari, 2014

Mosaiker, vattenkanoner och röda flaggor – resereflektioner från Istanbul

Den 29 maj i år firades i Turkiet ett jubileum vars glädje och festyra inte delas lika helhjärtat av hela omvärlden. För 560 år sedan, den 29 maj 1453, bröt ...

Av: Thomas Notini | Resereportage | 10 juni, 2013

Slå i glasen och låt oss lustiga vara

Jag har haft mina uppgörelser med julen. Jag har barrikaderat mig, dragit ur telefonjacket, hyrt en stuga i ödemarken, sjukskrivit mig efter att frivilligt smittat ner mig med vinterkräksjuka. Jag har ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 06 december, 2011

Veckan från hyllan, vecka 47 - 2012

Veckans stora nyhet var att rasister är rasister. Att de beter sig som rasister, och uttrycker rasistiska åsikter. En icke-nyhet om man så vill. Det positiva är att de finns ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 17 november, 2012

Lost in translation: på jakt efter energiövergången

Nomina si nescis, perit et cognitio rerumCarolus Linnaeus Tillhör världen dem som stiger upp tidigt? Tisdagen den 23 april 2013, just när dagen gryr för somliga och natten tar slut för ...

Av: Marc Guerrien | Reportage om politik & samhälle | 14 juni, 2013

Zoroastrisk symbol Farvahar föreställande en bevingad skyddsande på eldtemplet Yazd Atash Behram.

Zoroastriernas profet införde monoteismen i Iran

Tarja Salmi-Jacobson om Zoroastrismen och monoteismen i Iran

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 14 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.