Nobody There

Jag var ungefär 7 år gammal, när min familj lämnade vårt gamla hus på landet för en lägenhet strax utanför staden. Det var ett helt nybyggt område med många familjer och massor ...

Av: Nadia Scapoli | 15 april, 2013
Allmänna reportage

Äntligen sex års forskning gått till sin ände,

 resultatet rörande osvikligt: bokstaven C blev T när jag föddes, och fortsatt som loserförfattare.   Ni några minns kanské mina små rapporter under årens lopp från Loserförfattarfabriken om eller till blodläkarna. Från ...

Av: Stefan Hammarén | 10 Maj, 2012
Stefan Hammarén

Italienskt examensvimmel med Papa Francesco

Alldeles före Palmsöndagen var kulturens Per-Inge Planefors på Ellen Key-seminarium i Bologna. Fredagen och lördagen var arbetsdagar för seminariets deltagare. Temat för seminariet var Ellen Key – Creating a European ...

Av: Per-Inge Planefors | 28 mars, 2013
Gästkrönikör

Redwood library, Newport Foto Författaren

Resa i New England 3: Söderut till Newport.

Det börjar bra, trafiken är gles på Interstate 89 genom New Hampshire. Längs landsvägen till Lebanon som är första större samhälle är det skräpigt kring de permanenta husvagnarna. Det ...

Av: Ivo Holmqvist | 21 Maj, 2016
Resereportage

Goethe om Shakespeare



Johann Wolfgang GoetheR.L.Stevenson skriver i sin essä Böcker som har påverkat mig om bland andra Shakespeare och Goethe. Stevensons uppskattning av Goethe är något motvillig, medan hans hyllning till Shakespeare är helhjärtad.

Att också Goethe beundrade Shakespeare framgår av det anförande han höll på Shakespearedagen den 14 oktober 1771.

Goethe var då ung, 22 år. Men han hade både den kärlekshistoria med Friederike Brion, som skulle ge upphov till Den unge Werthers lidanden, och en havererad doktorsavhandling bakom sig. Han hade just börjat tjänstgöra som advokat i Frankfurt

I sitt anförande gör Goethe klart vilken stor betydelse Shakespeare hade för honom. Det visar en annan sida av Goethe än hans senare olympiska och distanserade marmorgestalt.

Inspirationen från Shakespeare fick Goethe att bryta med det klassiska dramat och skriva Götz von Berlichingen (1774). Både det dramat och Werther var viktiga för "Sturm und Drang", den tyska 1700-talsrevolten mot litterär och social konventionalism.

Originaltexten till Shakespeareanförandet finns i Goethes Werke, Bd 12, 1983.

 Erik Carlquist (översättare) 

 

Johann Wolfgang Goethe: På Shakespearedagen 1771

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Den ädlaste av våra känslor är, tycks det mig, hoppet om att fortsätta att finnas till, också när ödet verkar ha återfört oss till den allmänna icke-existensen. Detta liv, mina herrar, är mycket för kort för våra själar; det framgår av att varje människa, den ringaste lika väl som den högste, den mest oduglige lika väl som den värdigaste, blir trött på allt innan han blir trött på att leva; och att ingen når det mål, som han så längtande rörde sig mot – för även om någon under sin levnad lyckas aldrig så länge, så faller han ändå till sist, och då ofta inom synhåll för det mål han sett fram emot, ner i en grop som grävts för honom, Gud vet var, och räknas som ingenting.

Räknas som ingenting! Jag! När jag är allt för mig, när jag vet och känner till allt bara genom mig! Så ropar var och en, som är medveten om sig själv, och tar stora steg genom detta liv, en förberedelse för den oändliga vägen på den andra sidan. Förvisso: var och en efter sitt eget mått. Om den ene ger sig iväg och travar fram så kraftfullt han kan, så har den andre sjumilastövlar, han kommer ifatt honom och förbi honom, och två steg som den senare tar är lika mycket som en dagsresa för den förre. Det får vara hur det vill för honom, denne trägne vandrare förblir vår vän och kamrat, när vi förundras över och hedrar hans gigantiska steg, och mäter dem mot våra egna.

Ut på färden, mina herrar! Att betrakta ett enda sådant fotspår gör våra själar eldigare och större än att gapa på än något tusenfota kungligt intåg.

Vi hedrar i dag minnet av den störste vandraren och gör oss därigenom själva en heder; vi bär själva på kärnan till de förtjänster, som vi förstår att uppskatta.

Vänta er inte att jag skall skriva mycket och ordentligt. Själsfriden är ingen festdräkt, och ännu har jag inte tänkt mycket över Shakespeare; anat, som högst känt, är det högsta jag har kunnat föra det till. Den första sida jag läste hos honom gjorde mig för livstiden till hans egen, och när jag var färdig med det första stycket, stod jag som en blindfödd, som en mirakelhand på ett ögonblick skänker synen. Jag kände igen, jag kände på det livligaste min existens utvidgad en oändlighet, allt var mig på nytt obekant, och det ovana ljuset gav mig ögonsmärtor. Efterhand lär jag att se, och min känsla för tacksamhet får mig att ännu livligt känna vad jag har vunnit.

Utan ett ögonblicks tvekan avsade jag mig den regelstyrda teatern. Platsens enhet tycktes mig nu fångvaktarmässigt ängslig, och handlingens och tidens enhet tycktes mig som bojor som tyngde vår fantasi. Jag tog ett språng ut i friska luften och kände för första gången att jag hade händer och fötter. Och då jag samtidigt såg hur mycket orätt regelherrarna hade gjort mig i den fängelsehåla där de satt mig, och hur många fria själar som ännu tvingas kröka

rygg därinne, så skulle jag ha saknat hjärta om jag inte hade förkunnat fejd mot dem och inte dagligen försökt störta omkull deras torn.

Den grekiska teatern, som fransmännen tog till mönster, var till sin inre och yttre beskaffenhet sådan att en markis snarare kunde efterhärma Alkibiades 1) än Corneille 2) kunde följa Sofokles. 3)

Homerus med Dante Goethe och ShakespeareTragedierna, som först var inslag i gudstjänsterna, och sedan framfördes för att fira politiska högtider, visade för folket enstaka stora handlingar som fäderna utfört. De gjorde detta med fullkomlighetens rena enkelhet och väckte hela och stora känslor i själarna, för de var själva hela och stora.

Och i vilka själar!

Grekiska! Jag kan inte förklara för mig vad det betyder, men jag känner det, och nämner, för korthetens skull, Homeros och Sofokles och Theokritos, 4) de har lärt mig känna det.

Efter det ska jag snabbt säga: lille fransman, vad skall du göra med den grekiska rustningen, den är för stor och för tung för dig?

Därför är alla franska tragedier parodier i sig.

Hur det går till när de följer reglerna, och att de är varandra lika som skor, och också ibland långtråkiga, särskilt tragedierna i fyra akter, det vet herrarna tyvärr av egen erfarenhet, och jag ska inte säga något om det.

Vem som egentligen först kom på att föra in politiken på teatern vet jag inte, det ger den intresserade chansen till en grundlig avhandling. Att Shakespeare skulle ha äran av den uppfinningen tvivlar jag på; men det räcker att han förde upp denna konst till den nivå som sedan dess alltid har tett sig som den högsta, eftersom så få ögon når dit upp, och eftersom det också är svårt att hoppas att någon skulle kunna se högre än han, eller till och med nå högre än han.

Shakespeare, min vän, om du ännu var bland oss, skulle jag inte kunna leva någon annanstans än med dig, hur gärna skulle jag inte vilja spela en Pylades´ biroll om du vore Orestes; 5) hellre skulle jag spela den rollen än föreställa den ärevördiga prästen i Delfitemplet.

Jag ska avbryta här, mina herrar, och skriva vidare i morgon, för det jag ville säga är kanske inte lika uppbyggligt för er som det är, när det lämnar mitt hjärta.

Shakespeares dramer är ett underbart tittskåp, där tidens osynliga trådar låter världens historia bölja förbi vår blick. Hans planer är inga planer i vanlig mening, men hans stycken rör sig alla runt den hemliga punkt, som ingen filosof ännu har sett och definierat, där det unika i vårt jag, vår viljas föregivna frihet, stöter samman med det helas nödvändiga gång. Men vår fördärvade smak sprider en så tät dimma runt vår blick, att vi nästan behöver en ny skapelse för att kunna ta oss ut ur detta mörker.

Inga fransmän, eller tyskar som smittats av dem, inte ens Wieland, 6) har i detta sammanhang höljt sig med ära. Voltaire, som tidigare gjorde sig en profession av att smäda alla majestäter, har också här visat sig som en äkta Tersites. 7) Om jag vore Odysseus, skulle hans rygg vanställas under min spira. 8)

Shakespeares karaktärer väckte också anstöt hos de flesta av dessa herrar.

Och jag ropar: Natur! Natur! Inget är så mycket natur som Shakespeares människor.

Då har jag dem alla på halsen.

Ge mig luft, så att jag kan tala!

Han tävlade med Prometheus, 9) skapade liksom denne sina människor drag för drag, men i kolossalformat; det är därför vi inte känner igen våra bröder; och sedan blåste han liv i dem alla med sin andes andedräkt, han talar ur alla, och man ser deras släktskap.

Och vad kommer vårt århundrade att kunna förstå av naturen? Var skulle vi kunna känna igen den, vi som från barnsben fått den snörd och utsirad och sådan vi ser den hos andra. Jag skäms ofta inför Shakespeare, för vid första anblicken tänker jag ofta: det där skulle jag ha gjort annorlunda! Därefter inser jag att jag är en stackars syndare, att det är naturen själv som talar ur Shakespeare och att mina människor är såpbubblor, uppblåsta av lösa fantasier hämtade ur romanerna.

Och nu till sist (fastän jag ännu inte har börjat):

Det som ädla filosofer har sagt om världen gäller också om Shakespeare, det vi kallar ont är bara den andra sidan av det goda, en sida som är nödvändig för dess existens och tillhör det hela, på samma sätt som det måste vara hett i de torra zonerna och kallt i Lappland för att det ska kunna finnas ett milt klimat. Han för oss genom hela världen, men vi bortklemade människor skriker inför varje främmande gräshoppa vi råkar se: Gud, han vill äta upp oss!

Upp, mina herrar, och trumpeta för mig ut alla ädla själar ur den så kallade goda smakens Elysium, 10) där de, sömndruckna och i långtråkig skymning, till hälften är och till hälften icke är! De bär lidelser i sina hjärtan, men saknar märg i sina ben; och eftersom de inte är tillräckligt trötta för att vila, men ändå alltför lata för att vara aktiva, förslösar och gäspar de bort sina skuggliv mellan myrten och lagerbuskar. 11)

Fotnoter

 

1. Alkibiades, c 450 f. Kr. - 404 f. Kr, politiker och militär i antikens Aten.

2. Pierre Corneille, 1606-1684, fransk dramatiker och poet, den främste företrädaren för den franskklassiska tragedin, som Goethe här vänder sig mot, skrev bl.a. dramat Cid.

3. Sofokles, c 497 f. Kr. - 406 f. Kr., grekisk dramatiker, skrev bl.a. dramat Antigone. Goethe menar tydligen att de antika grekiska tragedierna var så unika, att det var svårare för de franska 1600-talsdramatikerna (som Goethe kritiserade) att efterlikna dem än det var för en samtida fransman att efterlikna en antik politiker.

4. Theokritos, levde under första hälften av 200-talet f. Kr., grekisk poet, skrev idylliserande poesi med motiv från lantlivet. Hans Sånger utkom 2004 i översättning av I.Björkeson. - Med namnen Homeros, Sofokles och Theokritos enger Goethe huvudgrenarna av den antika grekiska skönlitteraturen: epik, dramatik och poesi.

5. Pylades och Orestes: hjältar, kusiner och nära vänner i den grekiska mytologin, förekommer i dramer av Aiskylos´, Sofokles och Euripides.

6. Christoph Martin Wieland, 1733-1813, tysk poet, romanförfattare och professor i filosofi. Han hade gjort den Shakespeareöversättning, som var Goethes första kontakt med Shakespeare. Goethe skulle senare umgås mycket med Wieland, som 1772 utsågs att uppfostra arvprinsen Karl August i Weimar, dit Goethe flyttade 1774.

7. Tersites, i Homeros´ Iliaden en grekisk deltagare i trojanska kriget. Han beskrivs som ful och lömsk, och straffades av Odysseus när han smädade kung Agamemnon. Goethe använder här hans namn i betydelsen "kungasmädare". När han kallar Voltaire "en äkta Tersites", är bakgrunden Voltaires åsikt att Shakespeare skrev barbariskt och i dålig stil. Goethe fann åsikten hädisk.

8. Goethe säger här, inlindat, att han egentligen skulle vilja prygla Voltaire.

9. Prometheus opponerade sig enligt den grekiska mytologin mot gudarna och stal elden från dem för att ge den till människorna. Till straff fjättrades han vid en klippa i Georgien, där en örn ständigt hackade sönder hans lever. Prometheus var för grekerna en mänsklighetens välgörare genom att stå för konst och vetenskap. Goethes parallell mellan Shakespeare och Prometheus bygger på den skapande förmåga han tillskriver båda. - En rad författare har utgått från Prometheusmyten; mest känd är kanske P.B.Shelley, vars Prometheus unbound (1820) finns på svenska (Den befriade Prometheus, 1942, svensk övers. A.Österling).

10. Elysium, grek. "ankomstställe", hos antika grekiska och romerska författare en paradisliknande slätt, där goda människor levde i ständig sällhet.

11. Myrten och lagerbuskar. Myrten förknippas i Europa med kärlek och äktenskap. Lagern var Apollos symbol, och förknippas också med akademisk verksamhet.

Om man vill ge Goethes föraktfulla uttalande om "myrten och lagerbuskar" en biografisk tolkning, kan det uppfattas som en känga mot både familjeliv och litterära och akademiska mödor. Den bittra tonen blir då naturlig: strax innan han höll sitt Shakespeareanförande hade Goethe misslyckats grundligt på båda områdena.

Ur arkivet

view_module reorder

Eyvind Johnsons Norrbotten

Eyvind Johnson inleder sin självbiografiska romansvit om Olof med att beskriva den 13-årige huvudpersonens uppbrott från fosterföräldrarna. Olof dras nämligen med en stark längtan efter att få komma ut i ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 16 december, 2008

Sigurdsristningen vid Ramsund, Sundbyholm

I runornas tid

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från Vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 22 november, 2015

På väg mot musiken

Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas läsaren kommer att läsa mellan raderna. Inget begreppsligt fastställande av musikens väsen ...

Av: Guido Zeccola Text. Hebriana Alainentalo. Bilder | Essäer om musik | 21 mars, 2017

Jenny Emmelie Olofsdotter

Betraktelse i rusningstid

En ny krönikör: Jenny Emmelie Olofsdotter

Av: Jenny Emmelie Olofsdotter | Gästkrönikör | 02 mars, 2016

  Niklas Aurgrunn

Niklas Aurgrunn - material till en oskrivbar roman

Tror att skrivandet för mig var terapi redan från början och trots utflykter i ett otal genrer genom åren har det nog förblivit så - om jag vet vad det ...

Av: Niklas Aurgrunn | Utopiska geografier | 16 Maj, 2016

Natur och kultur mer samhöriga än vi tror . Byggmästaren som bygger våra…

  Speculum veritatis Titeln på Brian Goodwins bok från 2007, Nature's Due. Healing Our Fragmented Culture, är inte helt lätt att översätta. "Nu är det naturens tur!" (Nature is due) är ett ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 23 april, 2009

Turkiets tredje väg: om modernitet och islam

TEMA ÖST-VÄST Många menar att islam skulle vara oförenlig med demokrati. Idéhistorikern Klas Grinell visar, genom den muslimska demokratirörelsen i Turkiet, att så inte är fallet Den fjortonde mars 2008 lämnade ...

Av: Klas Grinell | Essäer om religionen | 11 Maj, 2008

Åskådandets ros

Om vi verkligen tänkte oss döden som utplåning, som tillståndet efter utplåningen, då vore de döda inte möjliga att tilltala. Ett intet bör rimligtvis inte skilja sig från ett annat ...

Av: Thomas Sjösvärd | Essäer om litteratur & böcker | 22 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.