66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 8 Jag önskade Kasparov lycka till efter att ha läst igenom texten och infogat den i boken. Han skulle nog komma att behöva alla lyckönskningar han kunde få. Jag ...

Av: Carl Abrahamsson | 15 april, 2011
Carl Abrahamsson

Mollie Faustman – Den Nya kvinnan

”Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.” – Karin Boye, 1927 Modernismen är sprungen ur det moderna livet och den moderna människans villkor. Modernismen är ...

Av: Lena Månsson | 26 januari, 2014
Konstens porträtt

Benjamin 5

O

Av: Håkan Eklund | 10 september, 2011
Kulturen strippar

Ivo Holmqvist om Folke Isaksson

“Eldflugorna har slocknat, askflagorna yr över jorden.” Så vackert och så dystert avslutade Folke Isaksson titeldikten i den samling som kom 1998 och som hette just ”Eldflugorna”. Den apokalyptiska slutraden ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 juni, 2013
Litteraturens porträtt

Niclas Mossberg – Trottoaren



Niclas MossbergNiclas Mossberg har en magisterexamen från Göteborgs universitet och har därefter bedrivit forskarstudier i religionsvetenskap vid Åbo Akademi. Bland hans mer vetenskapliga publikationer kan nämnas artikeln ”Ku Klux Klan – Om problematiken att definiera och förklara även det som forskaren egentligen inte kan eller vill förstå” i antologin ”Perspektiv på esoterisk nyandlighet” (Åbo Akademi 2008). Förutom det medverkar han som skribent i Tidningen Kulturen och har bl. a. skrivit dikter, essäer och noveller för tidningar och tidskrifter som Ad Lucem, Arbetaren, Avsikter, Medusa och Ny Tid.

Trottoaren

Planet rullade in på Landvetters blanka kabasvarta asfalt en kvavt rödsprängd fredagskväll i augusti. Mitt finska Visa-kort funkade inte och jag funderade på hur jag skulle ta mig in till stan. Ett yngre, slankt och välklätt par från Hjortholmen i östra Stockholm stod bredvid mig på perrongen och klagade på avgaserna. De hade varit på semester på Sardinien och sökte vädjande efter min blick. Jag nickade något medkännande. Jo, det stack nog ganska elakt i ögonen och den rödskimrande metallfärgade luften gjorde saliven obehaglig att svälja. De pussades krampaktigt och talade plikttroget om hur de så mycket hade längtat efter sin lilla dotter, som den senaste veckan hade varit på lantstället hos morföräldrarna i Östergötland. Satana Perkele! Djävla barnfamiljer! Tänkte jag för mig själv och lirkade upp en kort krokig cigarett, utan filter, ur min hopskrynklade orangefärgade ask Norti – som jag köpt för två euro i kiosken på färjan till Hangö. Ni behöver väl för helvete inte stå här i så fall! Å vad fan gör ni på Landvetter? Borde jag ha sagt till dem, men eftersom jag var fullt upptagen med att fundera ut hur jag skulle ta mig in till stan, stod jag mest och blängde. Som tur var gick det bra att betala med euro på bussen.

Väl framme dök inte polaren upp på Klaras Kök & Bar som vi hade bestämt. Men det spelade egentligen inte någon roll. Jag fick krita några iskalla glas Spendrups och festade sen två nätter i rad. Först tog jag 11:ans spårvagn, vid Hagakyrkans hållplats, till några nyvunna bekanta i Majorna. Där lyssnade vi på sydamerikansk tango, fusion jazz och Turku Romantic Movement. Vi drack drinkar, starköl, folköl och rökade cigaretter på balkongen, käkade chilinötter och grillchips och snapsade upp de tre färgglada halvlitersplastflaskorna Minttu som jag köpt på flygplatsen i Helsingfors. Kippis! Det var hyvvä och jag minns faktiskt inte riktigt var och när jag somnade den morgonen. Men jag hade i alla fall inte spytt.

Den ljumma sensommarkvällen dagen därpå, slutade i sin tur med att jag vid 23.00-tiden checkade in på ett ganska tråkigt, sterilt och så kallat trendigt hak – med stor uteservering och kvasimodernt kromblänkande möblemang – nere vid Magasinsgatan. Jag tror det hette Bakåt framåt, eller nått sånt. Hur som helst var det fan ett djävla pisställe!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Däremellan var jag nykter och hade det kiva. Först gick jag till banken och växlade mina euro till hygglig kurs. Sen tog jag 5:ans röda spårvagn ut till Rambergsvallen och rakade hem en schyst hacka på två enkelmatcher till odds runt 1,75; 1000 spänn för en enkeletta på Häcken respektive 1000 spänn på FC Trollhättan hemma gav mig en limpa gul Camel och drygt en tusenlapp i handen utöver insatsen. Egentligen var det inte särskilt spännande. Det stod 2-0 till FCT på den spruckna ljustavlan redan i halvlek och de gulsvarta bålgetingarna vann till slut med 4-1. Men det kändes till slut riktigt fint att sitta där i den svala skuggan på den gamla nästan folktomma träläktaren: käka välgrillad tjockkorv med torrt vitt bröd och sötstark senap och sörpla på en ljummen Coca Cola i halvliters petflaska samt två koppar kaffe med vit plastsked, extra mjölk och socker i ljusbrun pappersmugg, en Sandwichglass och sen kedjeröka ett halvt paket cigaretter.

Framåt eftermiddagen var jag inte längre särskilt krabbis och huvudvärken hade lagt sig och jag tog en promenad upp till Universitetsbiblioteket. Där träffade jag den där fritänkande kyrkohistorikern och dennes kollega som jobbar som miljöhistoriker med gröna vågen som närmare specialitet. Kyrkohistorikern är en fin människa som tycker om Danmark – för där kan man fortfarande röka cigaretter på caféerna och äta wienerbröd. Hans senaste bok hade blivit refuserad av Bonniers och han hade inte fått det där arbetet som kulturattaché i Stockholm så därför fortsatte han sitt arbete som lektor på en norsk högskola i Östfold. Han berättade att han höll på att skriva en artikel om Hermann Hesses Siddhartha och sen talade vi om Finland, socialkonservatismen och danska wienerbröd. Jag tror han gillar mig och han visade ett både välmenande och uppriktigt engagemang och intresse för mina spridda och något spretiga forskarstudier i religionshistoria vid Åbo Akademi – som för tillfället låg på is.

Sen drack vi kaffe på det billigaste stället vi kunde hitta, där en kopp bara kostade 12 kronor inklusive påfyllning, till skillnad från till exempel det franska kaféet på Berzeliigatan där en slät kopp kostade 15 kronor. För det är ju gôtt att ha några miljoner på banken och då gäller det ju att vara snål, skojade han. Under det efterföljande samtalet visade det sig att han numera tjänade långt över 40 000 norska kronor i månaden. Men framförallt talade vi om Swedenborg, Svenska Klubben och Frimurarorden. Det är bara avundsjuka feminister och journalister som tycker illa om frimurarna, sa han med glimten i ögat. Egentligen vill de ju bara själva vara med, eller är det inte så? Ska du inte ta och gå med i Frimurarorden frågade han mig sen. Jag skruvade lite på mig och påpekade att jag inte blivit tillfrågad. Jag passar nog bättre i GAIS-klacken, eller möjligtvis Hammarbys A-lag, svarade jag till slut. Det tyckte miljöhistorikern var lite lustigt, varpå han entusiastiskt frågade kyrkohistorikern om det formellt sett inte är så att det inte går att själv söka medlemskap i ordenssällskapen, utan att man faktiskt måste bli tillfrågad och rekommenderad. Jo, så är det nog, fick han till svar efter en stund.

På kvällen gick jag till Uppåt framåt, som det tydligen hette. Där träffade jag först en gammal halvfinsk polare, som det senaste halvåret skisserat på ett logaritmbaserat matematiskt dataprogram som skulle kunna ersätta det nuvarande penningsystemet, och sen såg jag på avstånd mitt livs kärlek, tragedi och hjärnspöke stå och flamsa och yvigt gestikulera vid bardisken. Hon var numera charmigt blond. Så länge jag kan minnas henne hade hon likt en ivrig liten bäver kämpat för att få en fast anställning på någon av stadens mer ansedda teatrar. Hon verkade lycklig och jag blev både glad och förvånad över att se henne. Det kändes overkligt och hon tvekade länge innan hon mötte min blick. Det var faktiskt först efter att hennes väninna demonstrativt ryckt henne i armen och tydligt pekat mot mig på uteserveringen, där jag stod och sörplade på en sexa vodka-apelsinjuice med svart drinkpinne, extra is och ett löjligt genomskinligt sugrör, som hon kom fram till mig. Hon gav mig en lång tillgjord kram och bad mig följa med till hennes bord. Först blev jag nervös och var nära att bränna hennes läckert solbrända nakna lår med min cigarett. Fan – du är ju fortfarande ganska snygg, viskade jag sliskigt i hennes öra. Hon log utan att visa någon större passion.

På vägen till hennes bord passerade vi den där popkillen med svart Brett Andersonfrisyr, som uppenbarligen tillhörde hennes sällskap. Han var en gammal ytlig bekant som jag för några år sedan i förtroende gett hennes mobiltelefonnummer till. Det var efter den händelsen som hon första gången sagt till mig att det bästa vore att vi inte träffades mer. På Filmfestivalen hade hon därefter bryskt avvisat mig eftersom hon var fullt upptagen med att förklara för en kille att hon inte älskade honom. Det handlade om den där svarthåriga popkillen med Brett Anderssonfrisyr som såg helt förstörd ut där han stod hopsjunken i skybaren på Hotel Riverton. Den här kvällen var han däremot riktigt vass och alert. Vi snackade högt och ljudligt om konst och antikviteter, mest för att stila oss och impa på omgivningen, till exempel Sotheby's i London och Aminoffs i Helsingfors och jag visste dessutom att han jobbade extra på sin farsas butik i Antikhallarna.

När jag för tredje gången hade försökt smeka henne hals, lukta på hennes hår och kallat henne för min lilla spindeldrottning, bad hon mig att sluta. Jag hade tydligen passerat gränsen. Uppenbarligen stördes hon inledningsvis inte alltför mycket av mina smörigt överdrivna närmanden, men strax sa hon ändå glatt – nu skall du snart få träffa min kille, han skulle komma hit senare i kväll. Sen bedyrade hon hur trevligt det var att ha mig som vän. Jo, jag var faktiskt fortfarande en av hennes bästa vänner. Hon kvittrade sedan något om hur mycket hon hade saknat mig och frågade sen hur jag hade haft det Finland? Tackade för alla mina roliga sms och undrade nyfiket på dåligt härmad finlandssvenska hur det gick med mitt lilla mumintroll?

Jo, för fan, sa jag – klart vi är kavaris! Jag hade ju till och med föreslagit att vi skulle spela discobowling och dricka bisse på restaurang Tyrolen på Liseberg och mata änderna med kapsyler. Men det hade aldrig blivit av och tur var väl kanske det. Det där med min gamla tjej i Finland var däremot något som jag medvetet valt att inte berätta för henne, och jag kände mig därför lite illa berörd. Hon hade tydligen fått reda på det genom någon av mina bekanta. Troligtvis var det den där filmaren som hade sagt det, för hon hade ju varit med i hennes senaste kortfilm som visats på SVT.

Jag hade också fått reda på att hon hade kärleksproblem för det hade hon ju faktiskt berättat för den där filmaren – innan hon vemodigt gått hem med en blond kille. Tydligen hade de inte hånglat, inte ens rört vid varandra – och det hade gjort mig både glad och hoppfull. Jag var helt säker på att det hade varit hennes gamla kille som hon varit ihop med i över tio år och att de hade haft det svajigt, rent känslomässigt, igen. Det var i alla fall vad jag misstänkte.

Efter att hon berättat att hennes kille snart skulle komma, gick luften ur mig fullständigt och jag kände paniken komma krypande. Vi håller ihop fortfarande, sa hon bestämt – bet ihop läpparna och spände ögonen i mig och då beslutade jag mig för att lämna bordet så fort jag kunde. Du måste väl förstå att det inte är särskilt kul för mig att träffa honom, sa jag innan jag gick. Men herregud! Det var ju jättelängesen som du och jag hade någonting tillsammans! Då reste jag mig upp och gick genast därifrån och bestämde mig för att supa mig totalplakat istället. Slipsen i pannan. Wow! Stå där nykter skulle vara vedervärdigt och gå hem hade jag ingen lust med.

Jag beställde genast in några flaskor öl och två rejäla snapsar, typ 8 centiliter av billigaste märke, eftersom det inte fanns någon Kossu i baren. Satana Perkele! Nu fan ska jag bli apfull, tänkte jag för mig själv. Skit i vad det kostar! För stålar var ju trots allt inget större problem den här kvällen. Förutom att jag just hade fått lön, vunnit en tusenlapp tidigare på dagen hade jag dessutom fått in ytterligare en tusenlapp på två andra klockrena matcher. Det handlade dels om Blåvitt hemma mot Örebro, dels en bombsäker enkeletta i form av en direkt avgörande match för Glasgow Rangers som var piskade att vinna hemma på ett fullsatt Ibrox mot nåt rumänskt bunkagäng i Champions League-kvalet till hyggliga 1,34 i odds.

När jag stod där i baren och drack öl började jag snacka om fotbollshuliganism med en gammal polare som jobbar som kock på en restaurang i Vasastan. Jag koncentrerade mig först på hemsidan Sverigescenen som nyligen skrivit att Wisemen bara bestod av engelsmän, ryska torpeder och några betalda dörrvakter. Kocken reagerade på min beskrivning och berättade istället hur han flera gånger hört att IFK Göteborgs firma snarare bestod av gamla nynazister från Torslanda. Han hade också hört hur de för en tid sedan, taggade till tänderna, suttit på någon bar i Olskroken och knaprat piller och druckit vatten. Men när Kamratgänget Bajen aldrig dök upp gav de sig ut på stan och slog ner en julgran med järnrör. Kocken var visserligen själv ingen principiell motståndare till våld men tyckte att det numera blivit en väldigt låg nivå på huliganerna.

Men sen rann det samtalsämnet ut i sanden och jag berättade istället att jag tidigare på kvällen hade varit och kollat på IFK Göteborg-Örebro SK tillsammans med en gammal polare från Härlanda. Jag nämnde också att jag spelat för ett lakan på matchen: minst tvåmålsvinst för Blåvitt och mål av supertalangen Marcus Berg och 1000 spänn på Glasgow Rangers i Champions League-kvalet. Jag kände mig däremot lite irriterad och blev också pikad för det av honom – eftersom det tydligen stod 0-0 mellan skottarna och rumänerna efter 80 minuter och att det dröjde ytterligare ett tag innan jag fick ett sms som bekräftade att Rangers gjort två mål på övertid. Gött! Där satt den! Ja!

Rätt som det var stod jag där och snackade med henne igen. Jag skålade med henne och gav henne ett snett leende. Kippis! Men jag kände mig egentligen mest patetisk eftersom det var över fem år sedan som vi haft vår romans. Sen snackade vi lite om Ingmar Bergman och jag beklagade den svenska filmens tragiska utveckling. Hon höll inte alls med mig och kände definitivt ingen sorg för att den där gamle gubbstrutten hade dött. Jag kände mig därför ännu mer patetisk och missförstådd och försäkrade skenheligt att inte heller jag varit särskilt förtjust i Ingmar Bergman. Men Fanny och Alexander då – försökte jag… men det var hopplöst … Fy fan ... den där så djävla naivt tuggummituggande framtidsoptimismen, tänkte jag uppgivet för mig själv.

Men hur fan skulle jag kunna förklara det för henne? Hon hade ju inte läst en rad av varken Nietzsche, Spengler eller Ziehe och den narcissistiska ungdomskulturen – som i ärlighetens namn inte heller jag själv förstår särskilt mycket av. Men något som jag är säker på, är att jag i alla fall avskyr de där lite finare, lite bättre, lite trevligare, lite skötsammare och alltför tillrättalagda data- eller reklamkillarna, med bleka handleder och välstrukna skjortor, som antagligen mår mycket bättre än de förtjänar. Och jag blev allt fullare … dyngrak … och hon försvann allt längre bort ifrån mig … till slut utom synhåll … och jag brydde mig inte om att försöka leta upp henne innan jag gick. Kanske hade hon redan gått på efterfest?

Jag tog sällskap med min halvfinske polare och på vägen hem hamnade han i bråk. Han ser egentligen väldigt beskedlig ut med sina små runda glasögon och en gles kortsnaggad frisyr. Men i sin ungdom hade han tydligen varit en riktig slagskämpe och i tjugofemårsåldern hade han gått och blivit stalinist. Det är det enda som duger om man vill ge sig på fascisterna, brukar han säga, anarkisterna kan inte organisera sig! I sin ungdom hade han tränat judo och blivit reservofficer efter lumpen.

På Storgatan stötte vi på en kille som stod och slog sin tjej. Killen var aggressiv och otrevlig. Min kompis blev förbannad och brottade ned honom på trottoaren. Han fick in några hårda slag i ansiktet på honom. Killens bakhuvud studsade mot den grusiga stenläggningen men han spräckte inte skallen. Jag skulle passa min polares glasögon som han hastigt gett till mig. I efterhand tror jag att det var den där tjejen som ryckte dem ur min hand efter det att jag hade måttat några hårda sparkar i bakhuvudet på killen som låg där på marken. Men jag var såpass packad och överraskad att jag inte riktigt minns vad som hände.

Tjejen stod i alla fall där och grät, skrek hysteriskt och uppmanade oss att sluta. Det var en lång och stor kille som min kompis hade brottat ned och som nu låg förvånad där i rännstenen och stirrade på stjärnorna. Han hade agerat blixtsnabbt, sugit ett järngrepp runt halsen på honom och direkt fällt honom till marken. Men uppenbarligen tog killen på marken ingen större skada av sparkarna och slagen. Själv fick jag däremot djävligt ont i tån.

När min halvfinske vän till slut släppte iväg honom upptäckte vi att glasögonen var borta och vi sprang efter paret igen. Det hela måste ha sett ganska besynnerligt ut, och den nerslagna killen svarade vresigt att han fan inte fått med sig några glasögon. Han såg ganska irriterad ut men vågade inte käfta emot alltför mycket eftersom han visste att han skulle få stryk igen i så fall. När vi förvissat oss om att de inte hade glasögonen gick vi tillbaka till platsen för att leta. Vi hittade dem inte och gick istället till 7:ans gatukök på Vasagatan och tryckte i oss varsin fet smörstekt 200 grams hamburgare med rödgrön Heinzketchup, vitlöksmajonnäs, extra rå lök, en halvliters Pepsi och lite smått brända pommes frites med massa salt, peppar och orange grillkrydda, innan vi fick tag på en billig svarttaxi.

Under taxiresan hem klagade jag över att jag mådde dåligt och var ledsen, riktigt ledsen, och att jag hade så djävla ont i tån. I efterhand visade det sig att den var bruten. Min halvfinske vän var däremot mest förbannad över att han blivit av med sina glasögon. Vi kom överens om att han skulle skaffa en hemförsäkring och att vi skulle dela på självrisken för att få ut ett nytt par. Innan jag somnade i min polares mörkbruna manchesterfåtölj, tände han en joint och sa till mig att jag måste glömma den där tjejen. Det skulle aldrig funka. Ni är alldeles för lika varandra. Kan du inte sluta tjata om henne nu!

 

Niclas Mossberg

Ur arkivet

view_module reorder

Fragment av surrogatpyret IX

Dörrn öppnades långsamt, å en kväljande dunst av överhettad å döendedesperat lågbudgetvällevnad vällde ut när en rejält tilltagen tant klädd i va fan de nu va, nåt bjärt bjäfs som ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 27 november, 2007

Nyårslöften

Jag började året med löftet att ta hand om mig själv: till hjälp hade jag svenska Kia, modefotograf och yogalärarinna i Paris som introducerade mig till sin speciella yogateknik. För ...

Av: Anne Edelstam | Resereportage | 04 februari, 2010

Simon O. Pettersson. Foto: Privat

Satyriskt i Sydtyskland. Novell av Simon O. Pettersson

Debuterade med diktsamlingen Athens ruiner (Aguéli förlag 2015).

Av: Simon O. Pettersson | Utopiska geografier | 29 juni, 2015

Michael Mandiberg, From Aaaaa! To ZZZap! på Denny Gallery i New York (2015)

Skriv ut hela internet!

Tänk att ha hela Wikipedia i sin bokhylla. Förr i tiden hade varje bildat hem ett uppslagsverk i bokhyllan. Det kunde vara Bonniers Familjelexikon, Bra Böckers Lexikon eller Nationalencyklopedin. Idag ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 21 juli, 2015

Den gregorianska sången och den mänskliga rösten

Denna korta essä handlar om den kanske mest antika formen av kristen sång i Västlandet: Den gregorianska sången. Den religiösa och rituella aspekten i denna form av bön är enormt ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 29 september, 2017

Komedins ansikte. Del 1. Om Laurie Anderssons tidiga verk

Denna korta essä handlar om Laurie Andersons liv och verk fram till mitten av 1990-talet.I en kommande text ska jag försöka skriva om det Laurie Anderson har producerat under de ...

Av: Gilda Melodia | Musikens porträtt | 08 Maj, 2012

I begynnelsen var processen. Om olika slags vetenskap

Robert E. Ulanowicz är professor i något så ovanligt som teoretisk ekologi vid University of Marylands biologiska laboratorium vid Chesapeakeviken. Han tog sin doktorsgrad som kemisk ingenjör vid John Hopkins-universitetet ...

Av: Erland Lagerroth | Litteraturens porträtt | 12 augusti, 2009

Bertil Falk - en svensk hjälte

Det finns människor som arbetar mot den kulturella provinsialismen utan att göra så mycket väsen av sig. Människor som samhället kallar kulturarbetare men i vissa fall handlar det om någonting ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 23 juli, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.