Johannes döparen, som vägröjare

En av de mer mystika och spännande personligheterna i evangelierna är Elisabet och Sakarias son Johannes. Han kommer så att säga "in från värmen". Han kommer gående med solen i ...

Av: Hans-Evert Renérius | 14 december, 2014
Gästkrönikör

Janusz Korczaks barnhem-100 år

Den 7 oktober 1912 öppnade ett hem för judiska föräldralösa barn på Krochmalnagatan 92 i Warszawa. Det skulle knappast vara en händelse värd att uppmärksammas hundra år senare, om det ...

Av: Gregor Flakierski | 07 oktober, 2012
Övriga porträtt

Ladogas ishästar

Myten om Ladogas ishästar lever

Under krigstiden i Finland användes över 70 000 hästar av armén. Hästarna var nödvändiga för transporter av utrustning som proviant, ammunition, vapen. Hästarna drog tunga kanoner. Man uppskattar att 15 ...

Av: Rolf Karlman | 29 oktober, 2016
Kulturreportage

I det kalla landet längst upp i norr

I ett land som Sverige så är det inte konstigt att vädret får en stor betydelse. Vi tvingas rent fysiskt rätta våra liv efter vad det är för väder. Det ...

Av: Jessica Johansson | 02 Maj, 2012
Jessica Johansson

Alexander Danje. Skrivandet är den sista geografin, två dikter.



Alexander DanjeAlexander Danje – För omkring ett år sedan råkade jag läsa ”The Aliens” av Charles Bukowski och varenda rad var som en defibrillatorchock till mitt hjärta – jag vet inget bättre sätt att beskriva det på. Jag läste allt av honom. Och jag läste all annan poesi jag kom över.

För några dagar sedan ringde en gammal vän mig, just innan vi avslutade nämnde han hastigt att det var stridigheter i det gamla området;

”Du har kanske hört om han som sköts ihjäl?”

Han bor kvar i det område jag flyttat ifrån för flera år sedan, men som fortfarande är den enda platsen där min själ egentligen är helt hemma. Och han påminner mig om det enda, det mest självklara. Att vad vi än pratar om, de egna världsbilderna och moralen, religionerna och politiken – alla idéer om vad livet är och hur det ska vara – han påminner mig om att från den lägsta punkten – är bara livet. Oavsett, bortom och djupare än vare sig förklaringen eller beskrivningen av livet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och där livet endast är finns alla berättelser. Alla äventyr.

Samhället jag lever i idag känns som en fullständigt främmande plats. Jag förstår mig inte på dess ideologier. Jag förstår mig inte på cirkulationen av pengar eller statusjakten. Jag hör bara inte hemma här, det finns ingenting jag kan anpassa mig till.

Så jag skriver som ett sätt för att överleva, det är min tillflyktsort. Det är den plats jag verkligen älskar.

OM ATT VARA MOBBAD

 

 

 

Skolan kan vara det viktigaste som händer

en människa.

Jag älskade min första skoldag,

sprang fram till alla och pratade

den häftigaste dan i mitt liv

dittills.

Men snart upptäckte jag att jag var ful.

Jag hade fula kläder, fult hår

och en framtand som stack rakt ut.

Jag lät några kompisar sparka på mig

för att jag kunde tåla det

och kände mig stark

av att tåla det.

 

 

 

Vi flyttade och bytte skola.

Mina föräldrar visste ingenting.

Och jag visste inte att andra kunde mobbas så,

jag trodde jag var helt ensam.

Så fick jag höra

H.C. Andersons saga ”Den fula ankungen”

och det brann inom mig

av en outsäglig längtan

att jag vore som ankungen,

att jag skulle få en chans.

Jag hade fortfarande fula kläder, fult hår

och en utstickande framtand.

 

 

 

En morgon ramlade jag i snön

snön tog fram mitt öronvax

och i klassrummet satt vi med skolbänkarna fyra i grupp,

så jävla dumt.

Där sitter en annan elev

och stirrar in i mitt öra fullt med öronvax.

Jag mobbades hela dan för det,

dagens hetaste diskussionsämne.

En tjej hade med sig Tops nästa dag

och dagen efter kontrollerades jag.

 

 

 

Jag fick glasögon i femman

men använde dem aldrig,

jag var halvblind till nionde klass.

I sjätte klass var jag den förste att få finnar,

många finnar.

 

Öknamnen var oändliga.

Till och med de yngre kunde stå i grupp

och ropa ut: ”Akta det smittar!”

Jag slogs rätt mycket.

Jag lärde mig tidigt hur tillfredsställande

det kunde vara,

och spenderade mycket tid själv

och grät en hel del,

för jag hade alltid en tjej

jag var väldigt kär i,

redan i första klass

och sedan en ny tjej i den nya skolan.

 

En förtvivlad önskan om en liten chans.

 

Det dummaste jag någonsin gjorde

var att rita ett stort hjärta i ritblocket

med hennes namn i.

Det upptäcktes, så klart.

I en fullsatt Bamba häcklades jag

och den värsta av dem

ledaren för tjejgänget

vände sig till henne jag var kär i

och sa: ”Stackars dig!”

 

 

 

Jag var livrädd för tjejer hela min uppväxt.

Bokstavligt talat skräckslagen.

 

 

 

Så jag mobbades en hel del,

att få tandställning gjorde det svårt att le.

Men en händelse var den allra värsta.

Jag vaknade en morgon, försoven

och upptäckte att en av alla våra katter

kissat på skorna.

Men jag hade inga andra skor

så jag tog dem ändå.

I korridoren utanför klassrummet

började paniken torna upp sig

när ledaren för tjejgänget anmärkte på lukten.

Det var jag stod det snart klart

och hela dan turades de om att gå fram

för att sniffa på mig.

 

 

 

Tid förflyter på underliga vis

burna på hav av ångest,

men den skoldagen tog slut

och jag gick hem för att desperat tvätta skorna.

I efterhand är det svårt att förstå

varför jag inte bara stannade hemma.

Det luktade naturligtvis lika mycket nästa dag

och vi skulle till kyrkan.

Flyktögonblickets detaljer lyser lika klara idag;

”Jag måste gå hem”, sa jag.

Jag kunde till och med se fönstret till vardagsrummet.

Hur läraren stoppar mig i min flykt;

”Nej det går ju inte, vi ska till Kyrkan.”

 

Flera olika skolor var i kyrkan den dan

och jag korsfästes och dog därinne

på den svidande träbänken

om och om igen.

Jag sjönk in i mitt skal och dog

sekund efter sekund,

tittade svävande upp i taket

och dog.

 

 

 

CatAxe kallades jag efter det.

Min lärare bad mig stanna kvar efter lektionen,

hon tog upp betydelsen av att duscha.

Jag nickade ”Mm” tills hon slutade prata

och gick därifrån med en innerlig önskan

att mörda henne.

 

 

 

Tortyren var tanken att mina föräldrar skulle få veta något.

En gång gick en några år äldre kille förbi

när jag var ute med min mamma.

”Tjena Elvis!” sa han.

Ett nickname för mitt fula hår.

”Varför kallade han dig Elvis?” frågade min mamma nervöst.

”Är det för att du sjunger så bra?”

”Ja.” svarade jag.

Min mamma plågades mycket

av hur hon mobbades som ung

och nämnde det ofta.

Min pappa hade mobbats också.

 

 

 

I nian blev jag kallad ”Finne ”.

När en ny lärare frågade om våra hobbys

Sa en i klassen innan jag hann svara;

”Klämma finnar ”

och alla killar skrattade.

 

 

 

Jag slogs.

 

 

 

Jag var 1.78 lång och vägde aldrig mer än 55 kilo.

Min mamma hade nyss begått självmord

efter två eskalerande år

då jag aldrig såg henne nykter

och en sista sommar, mitt livs mardröm

då hon endast med mig

diskuterade sina försök att ta livet av sig.

 

Den sista gången orkade jag inte gå ut

för att rädda henne.

Jag orkade inte.

 

 

 

Och en av mina mobbare skrattade och kallade mig “Finne”

med en finsk brytning,

eftersom min mormor var från Finland

och då var jag en Finländare med finnar.

Jag attackerade

men eftersom han var boxare

slog han mig genast medvetslös.

Jag vaknade och gick efter honom

mitt näsblod skvättande i korridoren

på golvet och dörrarna

hela vägen

till biljardrummet

och när dörren öppnades

stod alla de som räknades i skolan innanför

och han spöade mig så blodet flög

tills en lärare kom

och inne på toaletten grät jag.

Skräckslagen för att gå ut,

där alla väntade,

då tårarna och blodet

blött bort det hudfärgade Clearasilet

som dolde mina finnar.

 

 

 

I flera år använde jag Clearasilet,

vilket tog timmar ibland att lägga på

som en mask för att kunna gå ut

och jag duschade ofta

använde frisyrgelé

och deodorant

med skräcken

som en filt över kroppen

 

 

 

En gång sa en klasskompis skrattande

att jag var mindre värd

än t-shirten jag hade på mig.

Inte av elakhet, utan som ett konstaterande

och min bäste vän stod bredvid och skrattade.

 

 

 

Vad som gjorde mest ont

var att jag på något sätt förstod

att han hade rätt.

 

 

 

Men barndomen tog äntligen slut.

Jag skolkade mig igenom det mesta av den

och hoppade av gymnasiet för att undkomma tortyren

av andra människor.

 

 

 

Sedan blev jag någon

och fann slutligen en form av lycka

i våld, kriminalitet och droger.

Tre underbart värdeladdade ord.

 

Men det var då.

 

 

 

 

 

DET MEST INNERSTA AV ALLA ÖGONBLICK

 

 

 

Det mest innersta av alla ögonblick är när livet prövats

till sin existentiella gräns

 

Och allting som finns blir små spillror av något annat

 

Jag säljer alla mina saker nu

På Blocket, säger upp min lägenhet

Adjöss till ett förstahandskontrakt på ett ögonblick

 

Och jag inser att jag utan att tänka på det hållit ett projekt

Att inte handla saker i över ett halvår nu

Kläderna jag äger kommer säkert hålla flera år till

 

Så jag har inga räkningar, inga abonnemang

Och när jag vaknar på morgonen

Har det återigen blivit som det där barnsliga äventyret

Av att bara vara levande

 

Jag står på loppis

Målar lite tavlor, tar nattliga promenader

Går upp när jag vill, äter när jag vill

Skriver, skriver, skriver

Och läser Hemingway och Bukowski

Eller vad jag råkar hitta på biblioteket

med en kaffe vid sidan om

 

 

 

Jag undrar vad som ska hända ibland

 

Jag undrar vad som egentligen ska hända i det här livet.

Ur arkivet

view_module reorder

Jonathan Swift Verser för gatuförsäljerskor

Äpplen   Kom gubbs och tjejer, köp mina grejer: äpplen, första klass, plommon i stora lass, kom hit och känn för bara en spänn får du hundra, och skulle du undra och säga: för mycket har du rätt i det stycket ...

Av: Jonathan Swift | Kulturreportage | 06 december, 2013

Ett rop från öknen

Ett rop från öknen Det är i år jämnt hundra år sedan Strindbergs Svarta fanor gavs ut. Den har ett stadgat rykte som skandalbok, men kan också tolkas som ett rop ...

Av: Göran Lundstedt | Essäer om litteratur & böcker | 25 september, 2007

Beatrice Månsdotter

Skogsbränder och svart asfalt

Vi har en ny krönikör Beatrice Månsdotter.

Av: Beatrice Månsdotter | Gästkrönikör | 08 november, 2016

Kriget enligt Julius Evola

Vad är krig? Eller rättare sagt: vad innebär krig? Svaren på denna fråga är naturligtvis mångtaliga. Väpnade intressekonflikter mellan klasser eller plutokrater. Meningslöst, mekaniserat lidande. Ett nödvändigt ont i syfte ...

Av: Sven André | Essäer om litteratur & böcker | 22 november, 2010

In memoriam Rautavaara

In memoriam Rautavaara Stefan Hammarén skriver ett memorandum över Tapio "Tapsa" Rautavaara, finsk sångare, skådespelare och idrottsman.

Av: Stefan Hammarén | Musikens porträtt | 09 november, 2006

Watson and the Shark (1778) av John Singleton Copley

En död haj är inte konst

Konsthistorien svämmar inte direkt över av hajmotiv. Men de finns, och då med en ganska dramatisk, symbolisk innebörd. I populärkulturens blockbusterfilmer har hajen spelat en tydlig roll, men bilden av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 28 februari, 2015

Takarazuka. När teatern som institution säger mer än ord

Under 1980- och 90-talen verkade en genusinriktad japanforskning se en ökning. Den genusinriktade teoretikern Sheldon Garon menar att historiker med fokus på Japan kommit att intressera sig för genusperspektivet då ...

Av: Anna Nyman | Essäer | 23 september, 2009

Skvättet 4

   

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 21 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.